När sorgen blir en del av livet -En litteraturstudie om föräldrar som förlorat sitt barn

Hälsa och samhälle

NÄR SORGEN BLIR EN

DEL AV LIVET

- EN LITTERATURSTUDIE OM FÖRÄLDRAR

SOM FÖRLORAT SITT BARN

JOHANNA HÖGGREN

SANDRA ÅKERBLOM

Examensarbete 10p Malmö högskola

Socialt arbete Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06 Malmö

NÄR SORGEN BLIR EN

DEL AV LIVET

- EN LITTERATURSTUDIE OM FÖRÄLDRAR

SOM FÖRLORAT SITT BARN

JOHANNA HÖGGREN

SANDRA ÅKERBLOM

Höggren, J & Åkerblom, S. När sorgen blir en del av livet. En litteraturstudie om föräldrar som förlorat sitt barn. Examensarbete i socialt arbete 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, 2007.

When Grief Becomes A Part Of Life

–A Study Of Literature About Parents Who Have Lost Their Child.

Sorg är en av människans grundkänslor och kan utlösas av förlust av något slag. I denna uppsats behandlas den, enligt oss, mest smärtsamma sorgen som man tvingas gå igenom om ens barn dör. Denna litteraturstudie utgår ifrån tre

föräldrars känslor och upplevelser kring sitt barns död. Vi har en uppfattning om att döden är ett tabubelagt ämne, i synnerhet när det gäller barn. Vi är dåligt rustade för att ta hand om varandra i dessa situationer och vi gör allt vi kan för att hålla ångesten ifrån oss. Syftet med denna uppsats är att lyfta fram föräldrars upplevelser; vad de har känt, behövt och vad de har saknat från sin omgivning. Personer som upplever ett trauma som detta, genomgår en kris och ett krisförlopp ser till stora delar likadant ut oavsett vad som framkallat den.Socialt arbete handlar främst om att möta människor i kris och i behov av hjälp. Att få en förförståelse för krisens uttryck och dess olika faser, kan ge oss en utökad kunskap för vårt kommande arbete som socionomer. Dessutom önskar vi öppna upp för egna reflektioner, både för oss själva och för andra läsare.

Nyckelord: Barn, bemötande, copingstrategier, förlust, försvarsmekanismer, kris,

FÖRORD

Detta arbete tillägnar vi dels de omnämnda föräldrarna som skrivit

självbiografierna som vår uppsats i stort grundats på. Vi är tacksamma över att vi har fått ta del av era personliga historier om era söner och av era innersta tankar och känslor. Tack till Olle och Anita Bergman, Marie-Anne Thörnström och Susanna Rolfsdotter. Era historier har berört oss djupt och lärt oss mycket som vi vill ta med oss vidare, både personligt och yrkesmässigt. Vår avsikt har varit att framställa berättelserna så likt biografierna som möjligt för att föräldrarnas

känslor och andra uttryck ska förmedlas korrekt. Dock blir det oundvikligt att inte göra tolkningar när man bearbetar ett material, så är det något vi framställt som upplevs vara felaktigt ber vi om ursäkt för detta.

Vi tillägnar också dessa sidor till Boel, vars tragedi gjort det omöjligt att blunda. Tack för att du finns och för allt du delar med dig av, August och Jakob lever genom dig.

Till Christina, tack för allt du ger och för att du gör det möjligt att fortfarande vara nära Joakim. Tack för att du låter det fruktansvärda vara fruktansvärt och det glada vara glatt och för allt du lärt ut om livet och ledsenheten. Joakim är ständigt närvarande.

Detta examensarbete har under dessa veckor varit en stor del av vår tillvaro och även om vi snart lämnar arbetet med uppsatsen bakom oss, kommer vi för alltid att bära med oss den kunskap vi tillgodogjort oss.

Johanna & Sandra Maj 2007

joho87@spray.se

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING 6 1.1 Problemformulering 7 1.2 Syfte 7 1.3 Frågeställningar 8 1.4 Definition av begrepp 8 1.4.1 Sorg 8 1.4.2 Coping 9 1.4.3 Kris 9 1.4.4 Försvarsmekanismer 9 2. METOD 10 2.1 Etiska övervägande 10 2.2 Urval och avgränsningar 10 2.3 Tematisering, kategorisering och kodning 11 2.4 Tillvägagångssätt 12 2.5 Validitet och representativitet 13 3. BAKGRUND 13 3.1 En beskrivning av sorg 13 3.2 Föreställningar om sorg 14 3.3 Så kan omgivningen ge stöd 16 3.4 Föräldraföreningen Febe 17 4. TEORI 17 4.1 Kristeori 17 4.1.1 Krisens förlopp 18 4.1.2 Krisbemötande 20 4.2 Lindemanns sorgesyndrom 23 4.2.1 Somatiska symtom 23 4.3 Försvarsmekanismer 24 4.4 Copingstrategier 26 4.4.1 Konfrontativ och undvikande coping 27 5. PRESENTATION AV MATERIAL 28 5.1 Självbiografierna 28 5.1.1 Pappa! Svante är död! 28 5.1.2 Strimman av stjärnljus 29 5.1.3 Till minne av Marcus 29 6. RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS 30 6.1 Teman 30 6.1 Upplevelser 30 6.1.1 Att få dödsbudet- Chockeffekter 30 6.1.2 Analys av chocken 32 6.1.3 Förnekelse 32 6.1.4 Analys av förnekelsen 34 6.1.5 Varför mitt barn? Skuld 34 6.1.6 Analys av skuld och ifrågasättande av händelsen 35 6.1.7 Bitterhet och ilska 36 6.1.8 Analys av bitterhet och ilska 38 6.1.9 Känslornas berg- och dalbana 38 6.1.10 Analys av känslornas berg- och dalbana 39

6.2 Bemötande 40 6.2.1 Myndigheternas och omgivningens agerande 40 6.2.2 Analys av Myndigheters och omgivningens agerande 42 6.2.3 Omgivningens reaktioner, föreställningar och förväntningar 43 6.2.4 Analys av omgivningens reaktioner, föreställningar och förväntningar

46 6.3 Coping och bearbetning 46 6.3.1 Det som lindrar smärtan 47 6.3.2 Analys av det som lindrar smärtan 50 7. AVSLUTANDE DISKUSSION 51 8. REFERENSER 54 8.1 Självbiografier 54 8.2 Litteratur 54

1. INLEDNING

Föräldrar som mist barn har förlorat något i livet som är oersättligt. Materiella förluster går oftast att ersätta och att förlora en förälder, partner eller annan

anhörig kan vara fruktansvärt svårt och innebära en stor sorg. Men i denna uppsats kommer vi att behandla den, i vår mening, allra svåraste sorgen som det innebär att mista ett älskat barn. Anledningen till att vi valde att skriva om detta sorgliga ämne är att för en av oss har döden krupit närmare och för den andra har ämnet öppnat dörrar till ett nytt tänkande kring hantering av krissituationer och om hur lite det talats om detta både under vår utbildning och i det privata rummet. Att detta ämne nu blir till uppsats har egentligen sin början i när världen drabbades av flodvågskatastrofen i Sydostasien. Världen drabbades, Sverige, Malmö, det egna området, nästa kvarter, barnens skola, barnens vänner. Två kära barn kom aldrig hem igen efter den planerade semestern. Eftersom sorgen och ledsenheten var så stark blev det omöjligt att gå och känna allt detta och bara ”gå och tycka synd om”, utan att på något sätt delge omtankarna till den drabbade föräldern. Men frågan väcktes hur man som bekant kan och bör förhålla sig i sådana här situationer och här började tankarna om hur vi bemöter människor som har upplevt det allra värsta. Erfarenheten gav många dåliga exempel.

I somras kröp döden ännu närmare. En nära och kär vän förlorade plötsligt sin älskade son, endast 20 år gammal. Hon frågade tidigt ”hur länge kommer folk att orka finnas kvar för oss i sorgen?”. Hennes ord tydliggjorde rädslan över att bli lämnad i allt det ledsna och hur viktigt det var att finnas kvar. Det kändes självklart att som vän vara det, för deras och för egen del.

Vi människor lär oss snabbt och i tidig ålder hur vi ska göra för att skaffa saker och hur vi bör göra och bete oss för att få ett lyckligt och framgångsrikt liv. I tidig barndom söker vi föräldrars beröm, i skolan försöker man vara duktig för att få bra betyg och andras gillande, och man försöker att se attraktiv ut i andras ögon för att bli accepterad av omgivningen. Denna process där vi lär oss hur vi ska få de saker och den uppmärksamhet vi önskar oss fortsätter in i vuxenlivet. Vi finner lycka och tillfredsställelse av att skaffa oss saker. Men vi har en väldigt begränsad information om vad vi ska göra när man blir av med något eller hur man kan stötta andra. Förluster är oundvikliga och ibland även oförutsägbara. Trots detta får vi ingen formell träning i hur vi ska hantera de händelser av förlust, som säkert händer alla i någon form, och som säkerligen kommer att orsaka smärta och lidande. Vi råds till och med att inte lära oss hur vi ska hantera våra förluster, eller åtminstone att inte tala om dem. Istället hjälper vi varandra och oss själva med fraser som ” du måste släppa taget”, ”du måste gå vidare”, ” det som har hänt, har hänt”. Risken finns alltid att mista något eller någon under våra liv men det måste erkännas att mycket av det vi lärt oss om hur vi ska ta hand om de känslor som förluster väcker, inte stämmer. Det vore kanske bättre om vi inte visste någonting alls om hur vi ska hantera sorg än dagens situation där vi matas med felaktig och kanske till och med ”skadlig” information.

Alla beteenden, fysiska och känslomässiga, blir efter upprepningar till vanor, som är svåra att bryta. I grund och botten är det bra att vi kan utveckla och bibehålla

rutiner, men vi behöver utveckla nya fungerande vanor för att hantera sorg. För att kunna utveckla en ny vana måste man bli medveten om det behov som finns och vad som man ska förhålla sig till. För att bli medveten om vilka behov som finns måste man skaffa sig kunskaper och färdigheter inom ämnet och genom att ersätta den gamla föreställningen med de nya kunskaperna, kan nya positiva vanor utvecklas. Tanken med att behandla ämnet om sorg vid förlust av barn i denna uppsats, är just att låta de drabbade få förmedla hur de genomlevde sorgen, vad de fick från omgivningen och vad de behövde för att orka leva vidare. En önskan till alla som läser denna uppsats, är att själva börja reflektera över hur man hade förhållit sig i en liknande situation, vare sig man är den drabbade, den anhöriga eller den yrkesverksamma. Sorgen möter alla.

I yrket som socionom kommer vi ofta komma i kontakt med personer som är i någon form av kris av olika anledningar. Det är inte sällan det handlar om förluster som skilsmässor, separationer mellan barn och föräldrar eller dödsfall. Detta har vi inte närmare berört under vår utbildning, men vi anser det vara viktigt att veta hur en människa i kris kan förväntas reagera och fungera och vilket stöd personen kan vara i behov av. Att arbete i kristeam, som möter människor i den mest akuta krisen vid katastrofer och liknande, kräver kunskap och personlig lämplighet. Att lyfta diskussionen kring hur människor upplever kraftig sorg gör oss mer kompetenta att möta dem och vara till nytta.

1.1 Problemformulering

Döden är ett oerhört skrämmande ämne, inte minst när det gäller ett barns död. Ändå är döden något som vi alla kommer att ställas inför och som av de flesta kan accepteras så länge det händer gamla människor. När det gäller ens barn är det något man vill hålla ifrån sig och man vill tro att det ”bara händer andra”. Inte ens den tanken gör att vi förbereder oss på att ta hand om varandra då det som inte får hända ändå händer. Genom att distansera sig tror man att man kan hålla döden på avstånd och slippa få en föraning om hur det skulle vara om det drabbade den egna familjen. Men hur mycket vi än försöker skydda oss så kan vi inte påverka allt som händer. Om vi istället försöker prata med varandra och erkänner för oss själva att livet är skört kanske vi också lättare kan finnas för någon annan och till och med hantera det bättre om man själv skulle vara ”den andre”.

Detta är ett känslomässigt tungt ämne och redan innan vi ens hade fördjupat oss i ämnet inför uppsatsen, slutade dagen inte helt sällan med en klump i magen. Dock känner vi ett stort engagemang för ämnet och vi vill lyfta det till en mer medveten nivå. Dessutom kommer vi att möta olika sorters sorg och livskriser i vårt

kommande yrke som socionomer och för att vi ska våga möta och orka bära andras börda måste vi själva våga se det allra värsta.

1.2 Syfte

Som blivande socionomer kommer vi många gånger i vårt yrke att möta

människor i sorg och i behov av stöd på grund av en kris. Förlusten av ett barn är ett exempel på en stark form av sorgereaktion och det är viktigt att veta hur människor i liknande situationer kan reagera och uppleva sin sorg och känna till mönster som kan förekomma i sorgebearbetningsprocessen. Det är även viktigt att känna till hur människor i vardagliga möten ofta instinktivt skyddar sig själva mot

sorgen. Detta för att vi inte, inom vår yrkesutövning eller privat, själva ska reagera försvarsinriktat för att skydda oss mot den andres smärta.

Vårt syfte med uppsatsen är att få en fördjupad förståelse för de känslor och upplevelser som man ställs inför då ens barn dör och hur man genomlever den allra värsta krisen och dess olika faser. Vi vill få kunskap om det finns något som kan lindra smärtan, och i så fall vad, och vad som kan lätta eller lägga tyngd på bördan. Vi kommer att belysa vilka reaktioner och bemötanden familjer som drabbats, fått från omgivningen, både från allmänheten och från människor som genom sitt arbete kommit i kontakt med dem. Vi ämnar också få en uppfattning om ifall det finns olika föreställningar om sorg som kan påverka mötet med en sörjande människa.

Vi har valt att lyfta fram föräldrarnas egna berättelser och erfarenheter och har därför lagt fokus på deras beskrivningar utifrån självbiografier. Den empiriska delen är upplevelse- och känslobaserad utifrån familjernas egna historier. Ur detta har vi sökt efter vilka copingstrategier som är teoretiskt förankrade och även vilka som kan utläsas i de valda självbiografierna. Coping är ett amerikanskt begrepp som hänför sig just till de beteenden eller strategier som människor utvecklar som svar på yttre påfrestningar i syftet att bemästra och kontrollera den känslomässiga smärta som dessa påfrestningar medför (Månsson & Hilte, 1990). Vårt syfte är också att jämföra de olika familjernas erfarenheter för att kunna urskilja likheter och skillnader.

I övrigt önskar vi öppna upp för diskussioner och att man börjar reflektera över sig själv i detta känsliga ämne, där bara tanken på att det kan hända gör så ont att man helst vill låtsas att det inte finns.

1.3 Frågeställningar

Hur beskriver tre föräldrar förlusten av sitt barn, sina egna känslor och upplevelser, möten med människor runt omkring dem och det fortsatta livet?

- Vilka känslor och reaktioner på sorgen beskrivs i självbiografierna? - Vilka copingstrategier finns enligt teorin och vilka används av föräldrarna

i berättelserna för att hantera krisen?

- Hur har föräldrarna upplevt att de blivit bemötta av omgivningen, både av privatpersoner och av myndigheter?

- Vilka myter och föreställningar kring denna sorg kan utläsas i

självbiografierna och i annan litteratur och hur påverkar det bemötandet av en drabbad förälder?

1.4 Definition av begrepp

Huvudbegrepp: Sorg, coping, försvarsmekanismer, kris.

1.4.1 Sorg

I denna uppsats utgår vi från definitionen som följer: Stark nedstämdhet och förtvivlan som reaktion på att någon som stått en nära har avlidit (Egidius, 1994).

1.4.2 Coping

I direkt översättning betyder ordet ”ta itu med”, ”tävla”, ”strida”. Själva användningen av begreppet bygger i grunden på antagandet att det gäller återkommande svårigheter i vardagslivet eller extrema och ovanliga hot eller trauman. Inom forskningen används begreppet omväxlande med närbesläktade uttryck som ”mastery” (bemästra, ha kontroll över), försvar och anpassning. Amerikansk forskning har intresserat sig för att utveckla olika typologier av copingbeteenden samt att försöka förstå vilka faktorer som påverkar olika individers val av beteende, till exempel varför vissa personer agerar aktivt för att överkomma ett problem eller få kontroll över sin situation medan andra

undergivet fogar sig i ”sitt öde” (Månsson & Hilte, 1990).

1.4.3 Kris

Ordet kris kommer från grekiska krisis och betyder egentligen avgörande

vändning, plötslig förändring och ödesdiger rubbning. Psykiatern Johan Cullberg definierar kris som ett psykiskt tillstånd som man kan befinna sig i då man råkat in i en sådan livssituation att ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man ska förstå och psykiskt bemästra den aktuella livssituationen. Cullberg beskriver livet som en kontinuerlig process, där den ena livsfasen avlöser den andra och förloppet i de olika faserna blir beroende av tidigare utvecklingsfaser. Han talar om de kriser som förorsakas av yttre förluster, traumatiska händelser och han fastslår också att kriserna utgör normala reaktioner på våldsamma händelser. Han betonar betydelsen av att också människor som inte har någon egentlig psykoterapeutisk utbildning övas i att på ett ändamålsenligt sätt möta människor som drabbats av traumatiska kriser (Hillgaard, Keiser & Ravn, 1984).

1.4.4 Försvarsmekanismer

Metoder att avvärja sådana omedvetna känslor, driftimpulser och minnen som utgör ett hot mot jagets kontroll av drift- och känsloliv och som skyddar jaget mot ångest. Termen försvarsmekanism är närmast förbunden med Sigmund Freuds dotter, Anna Freuds utveckling av psykoanalysen i riktning mot en

”jagpsykologi”. Det stora flertalet försvarsmekanismer ingår som en naturlig och nödvändig del i jagets arsenal av funktioner. Jaget kan därför, genom exempelvis, bortträngning befria sig från svårhanterliga eller oacceptabla behov och tankar (Egidius, 1994).

2. METOD

Eftersom vårt syfte med uppsatsen var att fånga och förmedla den drabbades perspektiv, kändes det inte aktuellt att använda oss av professioners uttalanden inom ämnet sorg i den empiriska delen. Vi menar att man riskerar att mista den allra djupaste känslan av katastrofen- som vi tror att enbart den drabbade kan förmedla- och mer bli en generaliserad hörsägen, om vi hade använt oss av yrkesverksamma personer som informanter.

Då uppsatsen syftade till att föräldrarna själva ska få berätta, var det deras

personliga historier vi ville ta del av. I den här typen av arbeten är det vanligast att söka information av berörda personer, via enkäter eller intervjuer. I början visste vi inte hur vi skulle förhålla oss till att göra intervjuer med de drabbade. Dels visste vi inte då var vi skulle få kontakt med föräldrar i den omfattning som krävs för uppsatsen samt att vi kände att vi hade för lite kunskap för att veta hur en förfrågan om att berätta om något så personligt och känslosamt, skulle mottas. Vi kom då fram till att genom att göra en litteraturstudie av självbiografier kunde vi få den information vi önskade och samtidigt känna att vi inte riskerade att göra någon illa.

Vi använde oss av ett antal olika föräldrars självupplevda berättelser om när deras barn dog. Vi sökte efter historier som var lika på så sätt att barnen hade dött hastigt och onaturligt och därigenom kunde upplevelserna jämföras utifrån en gemensam utgångspunkt. Föräldrarnas självbiografier om förlusten av sina barn, har behandlats likt djupgående intervjuer och vi har valt ut de delar som kunde kopplas till de frågeställningar vi ämnade utforska. Utöver detta har vi använt oss av hand- och fackböcker i sorgbearbetning till vår bakgrund och vår

teorianknytning hämtas från litteratur om copingstrategier, Cullbergs kristeori, Lindemanns sorgesyndrom och försvarsmekanismer.

2.1 Etiska övervägande

Vi har av etiska skäl valt bort att göra personliga intervjuer med föräldrar som mist sina barn, eftersom vi kände att om någon ska berätta om sin innersta sorg, vill vi också ha tid och möjlighet att på ett bra sätt lämna historien och personen. Det hade inte känts rätt att söka efter personer som mist sitt barn och intervjua dem, enbart för att få vårt eget syfte tillgodosett. Om man påbörjar en kontakt på ett sådant djupt personligt plan, som vi tror att det hade blivit, hade det krävt att man haft tid för att avsluta den också. I ett större arbete under en längre period hade detta kanske kunnat vara möjligt, men vi menar, att med den korta tid vi hade och det känsliga ämne vi berör, är det inte etiskt försvarbart att hoppa in och ut i någons liv.

2.2 Urval och avgränsningar

Självbiografierna som vi sökte efter skulle vara skrivna av mammor eller pappor som mist ett barn som varit mellan 2 månader upp till 20 år. Vi tänkte att de flesta lever med sina föräldrar under dessa år och därmed är barn i familjen. Att vi valt 2-månadersgränsen beror på att barnet under den tiden har hunnit bli en

personlighet i familjen och för omgivningen. Det finns historier att berätta, foton och filmer att se på och tillhörigheter att spara. Vi har läst att bearbetningen av förlusten av väldigt små spädbarn skiljer sig från förlusten av något äldre barn, då framför allt omgivningen inte hunnit få en egen relation till barnet vilket gör det svårare att belysa anhörigas reaktioner och stöd.

Gemensamt för de historier vi använde oss av, var att föräldrarna förlorat sina barn oväntat och onaturligt. De personer vi studerade, bor alla i någon del av Sverige och är svenska, det vill säga; de har svenska namn, berättar sin historia utifrån svenska, kristna seder och normer och de har inget känt utländskt ursprung. Detta är ett medvetet val då vi vill kunna jämföra berättelserna om sorgeuttrycken, bearbetning och ritualer efter döden utifrån ett svenskt kulturellt perspektiv. Vi är medvetna om att det är högaktuellt att förhålla sig till etniska perspektiv i vårt mångkulturella samhälle och det är en infallsvinkel som bör beaktas. Men när intresset för ämnet väcktes, utgick vi från vår egen förförståelse och från upplevelser från människor i vår närhet. Det känns viktigt för oss att börja vårt lärande om sorg och bearbetning ur ett svenskt kulturellt perspektiv. Med detta menar vi att, aspekter som barnuppfostran, barnens roll i familjen, de kristna traditionerna med begravning och Gudstro och även hur vi i Sverige förhåller oss till döden, spelar stor roll för hur sorg uttrycks i detta sammanhang. Allt detta sammantaget är specifikt för just Sverige vilket gör det möjligt för oss gå djupare in på känsloperspektivet. Om vi skulle behandla dessa aspekter i ett globalt sammanhang hade det krävts ett mycket större arbete. Dessutom tror vi att det hade tagit bort fokus från den enskilda personens upplevelser.

2.3 Tematisering, kategorisering och kodning

All litteratur har lästs av oss båda för att det inte bara skulle bli en tolkning av materialet. Vi har analyserat vårt material genom att tematisera, kategorisera och koda innan vi sammanställt och analyserat gemensamt. När vi studerat

självbiografierna har vi försökt vara medvetna om vår egen bakgrund och förförståelse för att kunna göra en så valid och neutral tolkning som möjligt. Det första vi gjorde i vår bearbetning av materialet var att läsa och gå igenom det för att se om vi kunde finna en eller flera röda trådar och centrala delar i

historierna. Vi försökte urskilja vad informanterna uppehåller sig kring och utläsa karaktärsdrag ur händelserna som informanterna tar upp. Vi har alltså tagit ut teman ur materialet. Efter det momentet bröt vi ned berättelsen i olika

beståndsdelar eller i olika ingredienser, de namn och begrepp vi hittade kallas koder. Däri ingår att välja ut olika delar av texten, till exempel en fras, en mening eller ett stycke som då utgör en kod. Genom att jämföra de olika koderna från alla självbiografierna, kunde vi finna gemensamma nämnare för dessa som då utgjorde en kategori.

Sedan påbörjades analysen av det samlade materialet genom att ställa frågor till det. Som exempel; om det finns några likheter i de yttre faktorerna som

situationer, relationer och känslomässiga yttringar kring de händelser informanten beskriver. Eller om det fanns mönster för likheter eller skillnader i biografierna, i olika delar av materialet och om det gick att finna begrepp för dessa. På så sätt analyserades materialet på två olika plan. Det första genom att placera delar ur självbiografierna i lämpliga kategorier. Textinnehållet blev genom detta

förfarande i första hand analyserat av oss för att sedan på nästa nivå förankras i de teorier som stämde in på materialet och som vi valt att använda oss av.

I Svensson & Starring (1996) framställs kodning som en översättning av de data man samlat in till siffror. I vårt fall har vi istället använt kodning och

kategorisering av intervjuer, på det sätt som beskrivs ovan, eftersom känslor inte kommer till sin rätt vid översättning till siffror.

2.4 Tillvägagångssätt

Sökandet av självbiografier inom ämnet, började på Malmös bibliotek och söksidor via Internet. Vi upptäckte snabbt att det inte var helt lätt att finna

litteratur som överensstämde med våra krav. Eftersom vi dels sökte självbiografier skrivna av den drabbade föräldern, och dels efter ett specifikt åldersintervall vid dödsfallet blev urvalet desto mer begränsat. Det fanns flera självbiografier om sorgen kring att förlora ett barn, men många av dem kretsade kring ett

sjukdomsförlopp och om att förlora barn i fosterstadiet. I vårt sökande av material har vi letat fram ett 50-tal böcker som på något sätt berörde dödsfall av ett barn. Då det inte genom en titel gick att utläsa bokens exakta innehåll ägnade vi många timmar åt att läsa och bläddra i litteratur. Av dessa fann vi endast fyra böcker som var självbiografiska och berörde barn inom vårt åldersspann. Efter att ha läst dem valde vi bort två. En valdes bort på grund av att den inte var skriven av en svensk vilket inte framgick av namnet på författaren och en för att den var skriven i poesiform och därmed lämnade för stort utrymme för enskilda tolkningar.

Därefter blev vi tvungna att finna ett nytt tillvägagångssätt för att finna ytterligare material. Malmös bibliotek samt söksidor och bokhandlar på nätet hade vi uttömt vid första gallringen. Då vi i en av de självbiografier vi redan funnit, läst om Föräldraföreningen Febe som finns för familjer som mist barn, besökte vi deras hemsida. Där fanns en länk om boktips på böcker skrivna av drabbade föräldrar och därigenom fick vi tag på en tredje självbiografi. Åldersintervallen på barnen blev efter det att vi hittat lämpligt material, 8-20 år. Till en början upplevde vi att tre böcker var otillräckligt, men med tanke på hur omfattande en bok är, blev det material nog. Vi blev istället tvungna att begränsa omfattningen på arbetet och har valt bort delar som vi helst hade velat presentera.

Vi läste böckerna var för sig med vårt syfte och frågeställningar i åtanke och i uppgift att finna teman, kategorier och koder. Under läsningen antecknade vi och när vi båda läst alla böcker jämförde vi vilka teman, textstycken och citat som vi uppmärksammat mest för att diskutera hur vi hade behandlat texterna. Varje bok har vi gemensamt gått igenom och hittat likheter och skillnader i våra

anteckningar. Därefter sammanställde vi och kom överens om övergripande teman, kategorier och koder. Vi har även diskuterat våra sätt att tolka texten och varför vi fastnat för specifika delar och meningar. Vi fann att våra teman och tolkningar överensstämde väl men med tanke på att vi utgått från syftet och frågeställningarna under denna första bearbetning av texterna, är det kanske inte så anmärkningsvärt. Därefter valde vi ut de textstycken och citat, det vill säga koder, som bäst beskrev det som författaren förmedlat. De som hade liknande innebörd utgjorde en kategori för sig. Vissa bitar och beskrivningar tog lika mycket plats i känslouttrycken i alla böckerna, medan andra bitar behandlas mer olika i omfattning. Somliga delar har vi ändå valt att ta med som en kategori om

till exempel två av författarna har lagt mycket fokus på dessa och den tredje mindre.

2.5 Validitet och representativitet

Eftersom vi har gjort en litteraturstudie, har vi analyserat ett redan skrivet material som utgick från enskilda personers uppgifter. Fördelen med detta är att personen har skrivit texten utifrån ett eget behov med egna ord och på en nivå som hon/han själv bestämt. På grund av detta upplevde vi att vi redan valt material av god validitet i avseendet att vi inte själva har påverkat innehållet. Vårt ansvar för validiteten gäller framför allt vid bearbetningen av materialet och hur vi valde att framställa det. Giltigheten i historierna beror dock på vad vi valt att fokusera på och hur vi analyserat materialet. Vi har försökt att vara uppmärksamma på hur vi tolkade det vi läste och att vi utgick från vårt syfte och våra frågeställningar. Eftersom vi i vår uppsats frågar efter ett antal föräldrars upplevelser och känslor kring en speciell erfarenhet, är det just deras personliga svar och perspektiv vi söker. Därmed är de representativa för sig. Vi tänker inte försöka dra några slutsatser, utifrån deras uttalanden, om att de ska representera en större population.

3. BAKGRUND

Vi ger här en översikt om sorg, föreställningar om sorg och hur man kan ge stöd åt en sörjande människa. Bakgrunden ska ge en översikt för hur sorg bemöts i allmänhet och en förförståelse till den kommande presentationen av teoretiska begrepp.

3.1 En beskrivning av sorg

En av historiens förgrundsgestalter när det gäller kunskaper om människans själsliv, Sigmund Freud, var noggrann att betona att sorg inte ska likställas med depression. Han beskriver skillnaden mellan sorg och melankoli (depression). Han menar att sorg inte är ett sjukdomstillstånd utan att det är en reaktion på förlusten av någon man älskat. Den skapar ett tillfälligt ointresse för omvärlden och ett vändande inåt det egna självet. Freud skriver att skillnaden är att i sorgen är världen fattig och tom men i melankolin är det jaget självt. När någon vi står nära dör eller drabbas av en sjukdom, förändras både vår relation och våra

framtidsplaner, då blir världen också fattig och tom (Carlander, 2006).

Ord som sorg och förlust förknippas främst med dödsfall och separationer men sorg är ofta alla de motstridiga känslor som orsakas av en förändring eller ett slut på ett välkänt livsmönster. Det innebär att alla förändringar av relationerna till människor, platser och händelser kan orsaka de motstridiga känslor som kallas för sorg (James & Friedman, 2006). Dock behandlar vi i denna uppsats endast en

definition av sorg som vi menar är den mest smärtsamma, vilket är sorgen att förlora ett barn.

3.2 Föreställningar om sorg

De flesta föräldrar har nog någon gång, om så bara för en sekund, tänkt tanken om hur det skulle kännas om ens barn dog. Många, även människor utan barn, har en föreställning om hur man skulle reagera. En vanlig tro är att man själv aldrig skulle kunna överleva ett sådant trauma. Men föreställningarna stämmer ofta inte överens med verkligheten och kanske är det inte heller möjligt att veta hur man skulle reagera. I många av dessa föreställningar finns värderingar och

fördömanden som mer utgör ett skydd för omgivningen än till hjälp för den som drabbats. Ett sätt att sticka hål på myterna är att bli medveten om att de finns och att de ofta inte är förankrade i verkligheten. När det gäller sorg finns det inget rätt eller fel, det är en individuell process där endast den som sörjer vet vilka behov den har.

När en ung människa eller ett litet barn dör väcker det starka känslor hos alla. Barn föds för att leva, de ska inte behöva dö. Dessutom är det hotfullt och

skrämmande. Det är inte att undra på att människor omkring helst ryggar tillbaka och kurar ihop sig. Därför är det inte bara fråga om att man inte kan sätta sig in i de sörjande föräldrarnas situation, utan att man faktiskt inte vill. Om man gjorde det skulle man behöva föreställa sig hur det skulle kännas om det hände en själv, och det är nästan outhärdligt bara att snudda vid tanken (Propper, 2003).

Att känna sorg när man är med om en förlust är normalt och naturligt. Däremot saknar de flesta av oss kunskap om hur man genomför ett sorgearbete. Istället florerar en massa myter och rädslor kring sorg i vårt samhälle. Bristande kunskap och isolering är de två främsta anledningarna till att sorgen förblir oförlöst. När sorg definieras på ett felaktigt sätt hindras den sörjande oavsiktligt från att följa det naturliga flöde av känslor och handlingar som kan leda till läkning (James & Friedman, 2003).

Sorg är en känslomässig reaktion på en förlust, men de flesta av oss har lärt oss att hantera sorg på ett intellektuellt sätt. Många av samhällets föreställningar om hur man ska hantera förluster kan summeras i sex myter. Dessa är så vanliga att de flesta av oss känner igen dem. Här följer de vanligaste myterna:

- Var inte ledsen

- Var stark (för andras skull) - Sörj i ensamhet

- Tiden läker alla sår - Ersätt förlusten - Håll dig sysselsatt

Budskapet i ovanstående uppmaningar är: Låt det inte göra ont, tillåt inte smärtan att komma. Erfarenheten visar att det inte finns någon genväg förbi själens smärta, man måste igenom den. Får den inte komma fram, sätter den sig rent fysiskt någonstans i kroppen (a a).

”Tiden läker alla sår” är ett exempel på en myt som får oss att tro att vi kommer att må bättre bara vi låter tiden gå. Tvärtom kan smärtan fördjupas. De andra fem

myterna är på motsvarande sätt missuppfattningar som motverkar ett läkande av sorgen (a a).

Vi känner obehag när vi möter någon som visar sin känslomässiga smärta. Detta bevarar en rädsla för att visa de normala känslor som följer på emotionella förluster. Många känner skräck för att tala om döden. En vanlig automatisk tanke är att om man talar om döden så kommer den. Man har även en föreställning om att ”döden smittar”, det vill säga att om någon i vår omgivning går bort blir vi påminda om att det kan hända även oss eller våra anhöriga och smitta försöker man undvika vare sig den är psykisk eller fysisk. Vanligt är också föreställningen om att man inte vill riva upp smärtsamma minnen om personen som dött genom att prata om honom eller henne till de anhöriga, eller säga ord eller namn som påminner om personen. I stället för att beröra det som den drabbade ständigt bearbetar och lever med, kallpratar man om oviktiga saker och man aktar sig noga för att fråga om saker som kan ge ”obehagliga svar” (a a).

Den stora merparten av sörjande får höra uttryck som riktar sig till intellektet och som inte uppmuntrar till känslouttryck. Sådan intellektualisering ökar den

sörjandes känsla av isolering och skapar ett intryck av att bli utvärderad, ifrågasatt och kritiserad. Inom en ganska kort tid upptäcker den sörjande att han eller hon verkligen måste ”låtsas” ha läkt sorgen för att bli behandlad på ett acceptabelt sätt (a a).

Människor har ofta en klar uppfattning om hur sorg yttrar sig och hur lång tid den bör vara. Den ska vara på ett visst sätt och avvikelser från denna föreställning möts med förskräckelse eller avståndstaganden. Tyckanden och åsikter tränger bort förmågan att se människan bakom sorgen. Detta är ett fyrkantigt sätt att vara och reagera, men dessvärre inte helt ovanligt. Det är vanligt att en sörjande person blir bedömd och sedan mött i relation till hur bra eller dåligt han eller hon stämde in på den förväntade ”mallen”. Föräldrar som sörjer sitt döda barn och har fler barn tvingas inte så sällan ta emot kommentarer som att det är tur att de har fler barn och att det hade varit ännu värre om de inte hade haft det. Dessa

kommentarer förmedlar samma sak, att förlusten egentligen inte är så stor, att man reagerar fel som sörjer, att man helt enkelt inte har rätt att sörja

(Arvidsson-Artman, 2002).

Omvärlden är tafatt och rädd. De som är runt omkring undviker att röra vid det som har hänt och vågar ofta inte tala om den avlidne. Man håller sig hellre undan från den som sörjer, och vid ett tillfälle när den sörjande har det allra största behovet av att få prata, prata, prata, gråta och prata igen. Allt detta är helt normalt och hälsosamt. Ett av de största behoven som en sörjande har under en period är att få tala om den döde och få tillgång till andras historier och minnen av

personen. Då går vi över på andra sidan gatan, då slutar vi ringa, då nämner vi inga namn…(Wikander, 1996).

Hur kan det komma sig att vi gör så fel? Kanske beror det på att vi saknar

kunskap eller att man inte vill riva i någons sår. Man är ofta rädd för att riskera att säga något tanklöst så att den sörjande börjar gråta. Då är det lättare att gå undan än att göra bort sig. I själv verket bör vi riva i en sörjandes sår, precis som en sköterska gör när ett barn kommer in med ett sönderskrapat ben efter en

cykelvurpa. Såret är fullt av jord och grus och sköterskan hjälper genom att riva i det för att rengöra det innan hon lägger på förband. Det kan göra ont, men är

nödvändigt för att förhindra varbildning och för att ge naturen en rimlig chans att starta sitt läkearbete. På samma vis är det mycket ”psykiskt grus” som behöver rensas bort under en kris. Det sker genom att tillåta den sörjande att få prata om det som har hänt och det är nödvändigt för att det ”psykiska läkeköttet” och sorgearbetet ska få en chans att fungera normalt. Att tala med någon i kris kan omfatta att vidröra det som orsakat krisen. Många är rädda för att ta kontakt med den som drabbats, många är rädda för att nämna det som hänt vid namn. Om en människa börjar gråta har man inte ställt till det på något sätt. Man dör inte av gråt, tvärtom är tårarna en del av lindringen. Gråten är inte ett tecken på att man sagt något olämpligt utan på att man nått in i de känslor som behöver komma ut. Skulle den det gäller inte vilja samtala om det som har hänt märks det

förmodligen. Då är det bara att för tillfället lägga ner frågan. Man ska våga

”knacka på” utan för den skull bryta sig in. Den det gäller bestämmer om han eller hon vill ”öppna dörren” eller inte. (a a).

3.3 Så kan omgivningen ge stöd

När någon sörjer ligger det nära till hands att vilja trösta den personen. Ordet ”tröst” har blivit ett begrepp som väcker ambivalenta känslor hos dem som i sitt arbete möter sörjande människor. De anser att tröst är ett ord och en hållning som slätar över och förnekar sorgen. Många som vill trösta vill också dra undan personen från den nödvändiga sorgen. I detta perspektiv försöker hjälparen trösta den andra utifrån känslan att det är obehagligt att känna sorg. Tröst betyder då samma sak som att förneka sorgen och att söka sätt att undvika den. Det är dessa associationer som gett ordet tröst en negativ klang i modern psykologi och terapi. Förnekande i sig är en sådan kraftfull reaktion i sorgen och att uppmuntra

förnekandet kan ge ytterligare konsekvenser. Tyvärr har modern professionell sorgbearbetning därmed också förlorat ett viktigt begrepp inför sörjande

människor. Ordet tröst behövs ändå för att klargöra empati och bemötande. Det behöver inte alls stå för ett förnekande och egna ängslan hos hjälparen. Det är ett ord som funnits i årtusenden och alltid stått i relation till någon som sörjer. Det har i detta sammanhang betytt att ge den sörjande närhet, förståelse, empati och hopp, utan att för den sakens skull förneka det fruktansvärda som inträffat (Arvidsson-Artman, 2002).

Man kan inte lära sig en metod för att ge tröst. Den ena situationen är inte självklart den andre lik. Varken alla drabbade eller de som vill lindra smärta hos drabbade tänker, känner och handlar helt och hållet lika. Man kan lära sig ett förhållningssätt till människor och då också till människor i sorg genom att se hur man är tillsammans med andra och hur man förhåller sig till dem. Sen får man jobba på att korrigera sig själv och finslipa sitt förhållningssätt. Men för att komma till det stadiet av förändring måste man först bli medveten om eventuella brister hos sig själv och behov hos andra (a a).

Det första och mest grundläggande för att kunna ge tröst är att vara nära. Att se den drabbade i ögonen, att med hela sitt kroppsspråk visa att man finns där. Trösten ligger i relationen mer än i det vi säger. Det har formulerats fyra ordpar som börjar på H som är bra att ha i minnet då man närmar sig en människa vars liv just trasats sönder.

-Håll om: En kram eller annan form av beröring kan förmedla mer än ord -Håll tyst: Använd öronen mer än munnen, det vill säga lyssna framför allt -Häll i: Se till att den drabbade får mat och dryck

-Håll ut: Länge, de flesta försvinner efter några dagar eller veckor

När inte all energi går åt till att få det praktiska att fungera, blir det krafter över till att sörja. Sorgearbetet kan då få möjlighet att komma igång i nära anslutning till förlusten, vilket underlättar bearbetningen (a a).

En del människor tycks tänka att det hemska blir värre om man erkänner att det är hemskt. Men då det ofattbara har hänt finns det ingen genväg förbi smärtan. Det behövs att den drabbade ser vad som har hänt, och gradvis tar in det. Det är nödvändigt för att en sund bearbetning ska komma igång. Det som kan tyckas vara genvägar blir i längden senvägar. Smärtan dyker upp på något annat sätt vid något annat tillfälle och är då svårare att härleda och bearbeta. Om någon

bekräftar att det som har hänt är fruktansvärt kan det hjälpa den drabbade att ta in förlusten och låta sorgen komma fram (a a). Det är viktigt att all sorg bekräftas som adekvat och rättmätig upplevelse av förlust. Människor som sörjer behöver få utrymme att berätta om sin förlust och ge uttryck för sin sorg (Carlander, 2006)

3.4 Föräldraföreningen Febe

Febe är en föräldraförening för mammor, pappor och även syskon, som mist barn som startade 1995. Verksamheten bildades av föräldrar till de barn från Kista som 1988 dog i en bussolycka i Norge. Det var en skolklass på klassresa och tolv av tjugotre barn dog när bussen körde in i en bergvägg. Namnet Febe är ingen förkortning utan är taget från den första diakonissan som nämns i Bibeln för att föräldrarna fick mycket stöd av en diakonissa efter olyckan. Febe är i först hand en självhjälpsgrupp, alla medlemmar är själva drabbade och meningen är att finnas för varandra och kunna ge och få tröst utan krav. Föreningen utgör idag ett rikstäckande nätverk och representeras av ett antal lokalföreningar runt om i landet. På hemsidan finns det allt ifrån journummer för drabbade till dikter och tankar från anhöriga (www.febe.net).

4. TEORI

Då vår uppsats har till syfte att beskriva föräldrarnas känslor och sorgeprocess har vi valt att använda oss av kristeori för att få bättre förståelse för vad föräldrarna upplevt. Vidare är vi intresserade av att få en teoretisk förståelse för vad som har hjälpt dem att överleva traumat och därmed vilka copingstrategier och

försvarsmekanismer som bidragit till detta. Härmed följer en presentation av dessa teorier.

4.1 Kristeori

Psykiater Johan Cullberg är mycket känd för att ha vidareutvecklat krisbegreppet. Hans kristeori, som kom redan 1975, är vägledande än idag för förståelse av krisens förlopp och bemötande av krisdrabbade människor.

De livssituationer som kan utlösa kristillstånd kan principiellt vara av två slag, dock är de ofta sammanvävda i praktiken. Ett kristillstånd kan uppkomma av svåra yttre påfrestningar, såsom en nära anhörigs död, en plötslig ekonomisk ruin eller uppsägning från arbetet. Alla dessa utgör ett hot mot ens fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller basala tillfredsställelsemöjligheten i tillvaron. Då den utlösande faktorn beror på klara yttre faktorer, som i detta fall, kallas det för en traumatisk kris. Kriser kan också uppstå av händelser som kan sägas tillhöra det normala livet men som i vissa fall kan kännas övermäktiga för den enskilde som till exempel att få barn, gå ut i arbetslivet efter hemmavaro eller att gå i pension. Dessa brukar ibland kallas för utvecklingskriser eller livskriser (Tamm, 2002).

4.1.1 Krisens förlopp

I en traumatisk kris har man oftast utsatts för en förlust, exempelvis att en nära anhörig har dött. Vid denna typ av händelser reagerar personen i regel med sorg. Den sorgeprocess som följer börjar med att man värjer sig mot förlusten genom att förneka den, känner vrede mot dem som vållat förlusten, söker syndabockar eller anklagar omgivningen eller ödet. Med tiden ger man efter för sorgen och smärtan och upprördheten börjar avta. Den sorg som följer är stillsam och relativt lugn (a a).

I många hot- eller förlustsituationer upplever människan att hon inte har gjort allt hon kunnat göra. Föräldrar till barn som omkommit i en olycka lägger inte sällan ansvaret på sig själv för det som hänt, även om de inte själv varit närvarande vid skeendet. Känslan av skuld och ansvar behöver inte vara rationell, de finns hos dem ändå och är väldigt plågsamma. Det är det upplevda moraliska

tillkortakommandet som är innehållet i en sådan kris (a a).

Krisfaserna

Cullberg indelar den traumatiska krisens förlopp i fyra olika faser, chockfasen,

reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. De har sitt

karaktäristiska innehåll men är inte klart åtskilda från varandra. Ibland kan en viss fas saknas eller fortlöpa invävd i en annan fas. Indelningen kan verka konstlad eftersom varje kris egentligen vid en närmare titt på det psykologiska skeendet, är en serie kriser. Därför ska krisfaserna inte ses som en stel modell utan fungera som ett hjälpmedel för att kunna orientera sig i krisens förlopp (Cullberg, 2003). Risken med att dela in krisförloppet i olika faser är att omgivningen och även den drabbade tror att detta förlopp gäller i alla situationer och om det inte stämmer så kan slutsatsen bli att personen inte beter sig "normalt". Cullberg varnar för att göra en sådan schematisk tolkning av hans teori, han menar att hans modell endast är ett hjälpmedel för att förstå krisens förlopp. Cullbergs teori har dock gjort stor nytta för människor som i krisens första ögonblick trott att de "blivit galna" och aldrig mer skall kunna fungera normalt. Cullbergs teori lär att krisreaktionerna är "normala reaktioner på en onormal händelse." Det går att återvända till

samhällslivet igen, särskilt om man får rätt stöd och förståelse från omgivningen (a a).

Chockfasen: En traumatisk kris börjar i regel med en chock, som tillsammans med

reaktionsfasen utgör krisens akuta fas. Krisen har uppstått plötsligt och oväntat och den drabbade brukar inte förstå vad som har hänt och följden av det är

förnekande och en oförmåga att ta till sig beskedet. Allt är som i ett töcken och den krisdrabbade upplever känslor av overklighet. Chocken medför att känslorna stängs av och man befinner sig på avstånd ifrån det som händer runt omkring. Den emotionella distansen hjälper den chockade att inte gripas av panik. Under den till synes lugna ytan, som upplevs som en bedövning, råder dock kaos som när som helst kan bryta fram. Chockfasen kan vara i alltifrån några minuter upp till ett par dygn. Under den tiden utsätts kroppen för starka påfrestningar. Reaktionerna i fasen är omväxlande starka känslor, förnekande av det inträffade och

overklighetskänslor. En upplevelse av kroppsligt obehag brukar komma och gå (a a).

Reaktionsfasen: Denna fas börjar då den hemska sanningen blir verklighet och

chockfasens bedövning har släppt. Det är den svåraste perioden då den sörjande ska börja ta itu med sorgearbetet. De känslor som varit avstängda eller

tillbakahållna, väller fram. Hela känsloregistret spelas upp som ängslan, ångest, raseri och skuld. Frågor som ”Varför just mitt barn?” eller liknande, återkommer ständigt. Verkligheten gör sig påmind och den krisdrabbade kommer till insikt om vad att det hemska verkligen har skett, det var ingen mardröm. Individen för en kamp mot sin förtvivlan och är utlämnad åt den definitiva, traumatiska händelsen. Kroppen påverkas även fysiskt genom sömnsvårigheter, muskelspänningar etcetera. Den vanligaste synliga reaktionen är gråt. Gråten är mycket viktig eftersom den lättar på de spänningar som finns i kroppen (Tamm, 2002).

Det är också mycket vanligt att söka efter den man förlorat genom att tycka sig se eller förnimma den döde. Det är naturligt att söka efter någon som stått mycket nära, tills den sörjande successivt inser innebörden av att barnet har dött. Personen upptar helt den sörjandes tankar vilket gör att det blir en känslomässig distans till omgivningen. Syskon till den döde kan få det extra jobbigt under denna period, dels har de förlorat ett syskon och dessutom är föräldrarna så ledsna att de inte kan finnas till stöd för de kvarvarande barnen. Verkligheten känns förändrad, overklig och allt är trist, mycket av det som gav livet innehåll och värde är borta. När ett barn dör innebär det en "framtidsförlust", de förhoppningar och

förväntningar de hade på sitt barns framtid är borta. Initiativförmågan blir sämre och lusten att hitta på något trevligt saknas. Självanklagelser och skuldkänslor är starka även om de inte är berättigade. Det känns svårt när människor i

omgivningen drar sig undan, den sörjande har ett stort behov av att prata om det som hänt samtidigt som det emellanåt kan blir för jobbigt med andra människor. Det är oerhört krävande även fysiskt för familjen när ett barn dör, oavsett ålder. Kroppen befinner sig i ett extremt stresstillstånd under flera månader som leder till utmattning. Det är en förklaring till att immunförsvaret försvagas och fysiska sjukdomar uppstår. Reaktionsfasen brukar pågå någon eller några månader, ibland upp till ett år (Cullberg, 2003).

Bearbetningsfasen: Det sker ingen tydlig övergång mellan reaktionsfasen och

bearbetningsfasen, när reaktionerna börjar bli svagare har bearbetningsfasen börjat och det akuta skedet av krisen har lämnats. Återgången till det vanliga livet börjar steg för steg. Tankarna på den döde tar inte all kraft längre, även om de finns där, utan man börjar kunna tänka på annat. De ändlösa frågorna klingar av för de flesta krisdrabbade och nya erfarenheter börjar tas emot. Man börjar vänja sig vid den nya tillvaron. De starka känslorna av sorg kommer regelbundet tillbaka men de blir lättare att ta sig igenom vid varje "djupdykning" (Tamm, 2002).

Nyorienteringsfasen: Under denna sista fas lever individen med det förgångna

som ett ärr som alltid kommer att finnas men som inte behöver hindra livsföringen i övrigt. Den sista etappen i sorgeprocessen inträder successivt. För att kunna nå dit måste de andra faserna vara genomarbetade. Längtan och saknad efter den döde finns fortfarande kvar men är inget hinder för att uppleva nya saker och att känna glädje igen. Nya intressen har ersatt de förlorade. Minnena är inte längre smärtsamma. Fortfarande kan dock det gamla ibland känslomässigt upplevas som korta styng av smärta. Nyorienteringsfasen pågår resten av livet. Krisen blir en del av livet och ska inte glömmas bort eller avkapslas. (Cullberg, 2003).

4.1.2 Krisbemötande

Det finns inte några bestämda regler för vem som hjälper och med vad under en sorgeprocess. Stor del av hjälpen ges av anhöriga och vänner. Professionella som kommer i kontakt med krisdrabbade personer kan hjälpa genom egen direkt insats eller att aktivt medverka till att anhöriga ska våga vara nära. Att de får

uppmuntran och stöd att göra det de intuitivt vill men inte vågar på grund av normen att man ”inte ska lägga sig i” (Hillgard, Keiser & Ravn, 1984).

Det är viktigt att förstå och acceptera att sorg är en ofrånkomlig process som den drabbade måste gå igenom, det finns ingen möjlighet att undslippa det arbete som den innebär. Det handlar om en självläkande process vars förlopp kan befrämjas eller motverkas. Den sörjande måste själv utföra detta arbete men det betyder inte att inte omgivningen kan vara till hjälp (a a).

Vad en krisdrabbad behöver av sin omgivning är beroende av i vilken krisfas individen befinner sig. I chockfasen, där människan använder alla sina psykiska energiresurser till att distrahera sig från den verklighet man inte vill kännas vid, är det omöjligt att upprätta en fungerande samtalsrelation. Det viktigaste i det läget är att, som hjälpare, koncentrera sig på att bistå den drabbade med yttre omsorg. Att se till att individen får i sig vätska och håller värmen är viktigt i det initiala skedet. Allra viktigast är dock att hjälparen tydligt visar en vilja att vara nära. Det kan bidra till att chocken släpper tidigare och den krisdrabbade har någon att vända sig till då så sker. Chocken varar oftast inte så länge men om den är

ihållande kan det bero på att omgivningen agerat skräckslaget inför individen och därmed inte tillåtit denna att komma i kontakt med den brutala realitet som gav upphov till chocken. En kontinuerlig kontakt med den drabbade som ges tillfälle att ventilera den ångest som försvaret är ett skydd mot, kan underlätta ett

närmande till verkligheten (Persson, 1995).

I reaktionsfasen har konfrontationen med verkligheten lett fram till att smärtan kan kännas outhärdlig vilket den drabbade i det läget kan ge uttryck för. Det ger hjälparen tillfälle att finnas till på ett nytt plan. I denna fas står den drabbade vid ett vägskäl till följd av den outhärdliga smärtan; flykt eller uppgörelse. Det är då hjälparens uppgift att verka för att individen väljer att göra upp med förlusten. Det underlättas av att individen har ett enormt uppklarnings- och meddelelsebehov och de tillfälliga försvaren har rämnat under ångesttrycket. Om den känner sig ha rätt att ge uttryck för sin djupa förtvivlan har det skapats förutsättningar för en konstruktiv bearbetning av den traumatiska upplevelsen (a a).

Den drabbade kan ge ett förvirrat intryck i det befintliga tillståndet. Meningar som inte avslutas och osammanhängande svammel är det som kan väntas uttryckas i det kaos individen befinner sig. I denna situation är det viktigt att hjälparen inte försöker bringa reda i samtalen genom att begära förtydliganden eller att återuppta tidigare samtalsteman. Istället bör denne fullt inrikta sig på att lyssna och försöka minnas det som sägs även om det kan vara svårt. Detta för att man kan utgå ifrån att det som berättas är viktigt för den drabbade själv även om det för omgivningen är svårtytt. Genom att inte störa individen i dess tankeförlopp ges den möjlighet att uppehålla sig kring det som är centralt i den egna upplevelsen. Det ges då den drabbade möjlighet att, ur kaoset, skapa struktur åt det som hänt. Berättelsen blir alltmer sammanhängande och beskrivningarna tydligare. Då har en konstruktiv bearbetning påbörjats (a a).

Det är den krisdrabbade som styr samtalat och om det uppstår pauser, som inte tjänar till eftertanke, kan hjälparen aktualisera sådant som nämnts tidigare som upplevts speciellt laddat. Som en bekräftelse på att hjälparen har lyssnat, kan denne så ordagrant som möjligt återge det som sagts och på så sätt medverka till att återupprätta individens skadade självkänsla (a a).

Om bearbetningsprocessen stagnerar trots fortsatt samtal, är det viktigt att lyssna med ”det tredje örat” som Johan Cullberg benämner det. Nämligen att uppfatta även det som inte blir sagt men som uppenbarligen behöver komma ut. I de allra flesta fall handlar det om att svårt förbjudna känslor och affekter har aktualiserats. Det kan exempelvis handla om en svårt skuldbelagd ambivalens till den man förlorat, känslor man inte tillåter komma upp till ytan av rädsla för omgivningens åsikter om dessa. Det är då hjälparens svåra uppgift att se till att dessa känslor kommer fram för att en fortsatt bearbetning av den traumatiska upplevelsen. Dock ska hjälparen vara försiktig med att formulera sig förutsättande om denne inte är helt säker på att det stämmer överens med den drabbades känslor. Hjälparen, som inte får trösta, kan bekräfta den svåra situation den krisdrabbade befinner sig i genom att uttrycka det med ord, till exempel ”det måste vara svårt att vara du just nu”, då har man formulerat sig förutsättande vilket kan fungera för att öppna upp för samtal (a a).

Då en fortsatt bearbetning har kommit igång har den drabbade kommit vidare till nästa fas. Den benämns här som rekreationsfasen och är den tredje i ordningen och kan jämföras med Cullbergs bearbetningsfas. Den kännetecknas av att den totala upptagenheten av den traumatiska händelsen successivt klingar av. I takt med detta återtar den drabbade de resurser som varit upptagna av ångesten. De försvarsmekanismer som använts under krisens akuta skede kan avvecklas. Under reparationsfasen kan den drabbade då och då översköljas av lika intensiva

smärtupplevelser som i reaktionsfasen. Ofta handlar det om kortvariga djupdykningar som inte sällan utlösts av så kallade tidsassociationer.

Övergivenhetens smärta, som var dominerande i den andra fasen och som den drabbade trodde var övervunna, kan plötsligt dyka upp. Den kan uppkomma exempelvis på den dödes födelsedag. Den första julhelgen efter en

familjemedlems död, aktualiserar sorgen eftersom det är en familjepräglad högtid och tomrummet känns speciellt tydligt. Även andra plötsliga påminnelser om den döde kan framkalla en sådan smärta. Dessa kortvariga återupplevelser ses som ett nödvändigt inslag i reparationsfasen, som ett led i en mera fullständig bearbetning av den traumatiska händelsen (a a).

Efterföljande fas, nyorienteringsfasen, är den dynamiska krisutvecklingens slutsteg. Den inträffade händelsen förväntas då bli en integrerad del i andra livserfarenheter. Det är då det visar sig om krisen inneburit en fara eller en möjlighet. Faran visar sig genom att man inte får kontroll över de känslor som följer med förlusten. Psykiska energiresurser går, även i framtiden, åt till det som inte blivit tillräckligt genomarbetade. Man tvingas leva på en lägre

fungerandenivå än före krisen (a a).

Mötet med en krisdrabbad handlar inte om tillämpningen av en teknik eller ens en metod. Det handlar om en ändamålsenlig hållning som är beroende av i vilken utsträckning hjälparen kan medverka till en så kallad verklighetskonfrontation. Det handlar även om i vilken utsträckning hjälparen kan medverka till att legitimera den drabbades rätt att ge uttryck för alla de känslor och affekter som den traumatiska händelsen gett upphov till. Dessa är de grundläggande

förutsättningarna för en konstruktiv bearbetning av krisen. Denna hållning kan beskrivas som en lyckosam kombination av fyra komponenter, vilka är: Kunskaper, empati, självkännedom och förankring i ett eget liv (a a).

Kunskapens betydelse: Kunskap tillmäts ofta stor betydelse, speciellt i vårt

samhälle där formell kunskap skattas väldigt högt. De kunskaper som

sammanfattas i det kristeoretiska synsättet, är lättillgängliga och igenkännligt då den fungerar i centrum av våra allra giltigaste livserfarenheter. Ändå kan

förtrogenheten med dessa erfarenheter begränsas av att vi inte gärna vill tänka på de känslor som aktualiseras i samband med en kris. Kunskaper är nödvändiga och gör att man lättare kan identifiera en kris och känna igen försvarsmekanismerna den drabba använder sig av. Möjligen kan de även vara till nytta genom att

hjälparen känner en större säkerhet i det personliga agerandet. Dock är inte enbart kunskaper tillräckliga för en hjälpare. Kunskaper har inget egenvärde. Den blir värdefull först när den djupnar till insikt, mognar till medvetenhet och visar sig i de hållningar och handlingar vi förmedlar (a a).

Empatins betydelse: Viktigare än kunskap är empati, dess betydelse kan inte

överskattas. Med empati menas den förmåga till inlevelse och inkännande i en annan människas liv. Det är denna förmåga som gör att hjälparen når fram till en förståelse av den andra människans upplevelser. Den ger även den drabbade en möjlighet att känna sig förstådd av någon vilket är en grundläggande förutsättning för att den skadade självbilden ska kunna återupprättas. Empatin har en enorm betydelse men det finns en risk som man måste vara medveten om. Den förutsätter ett visst mått av identifikation med den drabbade och det måttet får inte

överskridas. Då hamnar man i en situation av överidentifikation, att man gör den drabbades plåga till sin egen och därmed har man tagit bort möjligheten att fungera som hjälpare. Man får gärna känna för och med men inte som (a a).

Självkännedomens betydelse: Att möta människor i kris innebär att man utsätter

sig för den andra människans utsatthet, med andra ord; ett möte med en ångestfylld människa får till följd att den egna ångesten aktiveras. Ångesten är smittsam. Genom att vara medveten om detta kan man bearbeta de interna erfarenheterna och på så sätt nå fram till en större förtrogenhet med den egna ångesten. Det är här betydelsen av självkännedomen kommer in, vi kommer inte närmre en annan människa än den egna rädslan medger (a a).

Att vara förankrad i ett eget liv: Om det är så att man genom sin yrkesroll har till

uppgift att utsätta sig för andras utsatthet, kräver det ett stort mått av säkerhet i den egna identiteten. Det är en förutsättning för att man ska kunna etablera, vidmakthålla och använda sig av dialogen i relation till en människa vars identitet kan vara svårt attackerad. Det är ett arbete som kan kallas vara självutlämnande och därmed psykiskt tröttande. Det kan ge upphov till det resignationssyndrom som brukar kallas burnout-fenomen. Denna risk ökar om den yrkesverksamma personen inte tillåter sig prioritera egna behov på fritiden på ett rekreativt sätt. I detta självutgivande arbete kan man ta på sig en diffus skuld, eftersom det kan innehålla nederlagsupplevelser och tillkortakommanden, vilket sedan kan leda till att man omedvetet ägnar sig åt självbestraffning (a a).

Att uthärda: De faror som beskrivits med ett självutlämnande arbete, såsom

överidentifikation, skuldbeläggning och risken för utbränning, kan kompletteras med en fara som kan vara värd att särskilt uppmärksamma. Då en del

krisutlösande omständigheter kan vara så tragiska i sin karaktär, att vetskapen om händelsen kan vara förenat med stor smärta, kan det leda till att mötet med den krisdrabbade inte tillåts bli så genuint närvarande som egentligen krävs. Rädslan för att inte själv uthärda den smärta mötet kan ge upphov till kan den drabbade berövas på den närhet som skulle behövas. Även det motsatta kan inträffa, att den drabbade människan erbjuds en närhet som varken har efterfrågats eller funnits behov av. Det kan någon gång bero på att hjälparen är otillräckligt säkerställd i den egna identiteten (a a).

4.2 Lindemanns sorgesyndrom

Denna beskrivning av sorgesyndrom, i samband med en akut kris, utgör en komplettering till kristeorin eftersom den ger en mer specifikt framställning av sorgens symtom.

Erich Lindemann var en psykoanalytisk orienterad läkare som grundade

kristeorin. Han undersökte symtom hos drabbade i avsikt att beskriva den akuta sorgen. Han gjorde intervjuer på 101 personer och de visade ett mycket enhetligt mönster för den akuta sorgens uttryck oavsett personernas olika kön, åldrar, socioekonomisk, kulturell och även etnisk bakgrund. Detta mönster kunde beskrivas med hjälp av fem samtidigt närvarande symtom som kom att kallas det Lindemannska sorgesyndromet. Han kunde visa att sorgen uttrycker sig med både psykiska och somatiska symtom, vilka förekommer hos alla sörjande människor men det kan variera vad som dominerar sorgebilden för olika personer. Följande symtom ingår i syndromet:

4.2.1 Somatiska symtom

En människa i akut sorg kännetecknas bland annat av sin suckande andning, ofta i samband med ett sting av smärta när hon tänker på den hon har förlorat. Torka i svalget och minskad smakförmåga är andra delsymtom, liksom massivt upplevd trötthet då sådant som tidigare utförts med lätthet eller glädje nu känns som svåröverkomliga prestationskrav.

4.2.2 Ivrigt sysslande med föreställningar om den avlidne

Detta symtom består av två särskiljbara delsymtom, det ena uttrycker sig som ett svårhejdat behov av att ständigt aktualisera den döde i andra människors tankar

känslor och upplevelser. Att prata om den döde, visa bilder och föremål som tillhört eller tillverkats av den som nu är död. Det andra delsymtomet handlar om behovet av att idealisera den döde, vilket innebär att den döde tilldelas en riklig uppsättning positiva och dekorativa egenskaper.

4.2.3 Skuldkänslor

Detta tredje symtom uttrycker sig språkligt som självförebråelser eller självanklagelser, att man förebrår sig själv för det man borde ha gjort men underlåtit att göra och tvärtom. Det är anmärkningsvärt vilken

uppfinningsrikedom den sörjande kan visa när det gäller att länka sig fast med egen skuld vid det som inträffat. Detta utpekas som sorgens mest centrala symtom.

4.2.4 Fientliga reaktioner

De fientliga reaktionerna, som betecknas som förtvivlans vrede, anses vara sorgereaktionens mest svårhanterliga symtom. Dels har vi, som följd av att vi genom uppfostran blivit aggressionshämmade och har svårt att leva ut ilska. Men också för att det handlar om en vrede som den sörjande upplever som så pass stor att den inte känns som sin egen ilska. Affekten blir med andra ord

personlighetsfrämmande, vilket ter sig skrämmande och kan underhålla fantasin om att man håller på att bli tokig.

4.2.5 Förlust av tidigare beteendemönster

Detta femte syndrom uttrycker sig vanligen som tendenser till passivisering och isolering. Passiviseringstendensen kan relateras till den trötthet som är ett av de somatiska symtomen. Den sorgtyngda människan tvingas begränsa den vanliga uppsättningen aktiviteter. Isoleringsbenägenheten har samband med upplevelsen att man blivit en börda, eller rent av en plåga för omgivningen. Den känslan är den sörjandes sätt att tolka den stelhet och tafatthet vi ofta visar i kontakt med människor i akut sorg (Persson, 1995).

4.3 Försvarsmekanismer

Icke viljestyrda och omedvetna mekanismer för att kontrollera ångest och psykisk smärta, betecknas som försvarsmekanismer. Vid sidan av anpassning och

adaption, som är en medveten och viljestyrd process, räknas försvarsmekanismer till jagets funktioner. Detta enligt Anna Freuds utveckling av den psykoanalytiska teorin. Försvarsmekanismerna bygger på en personlighetsmodell med tre nivåer, det medvetna, det förmedvetna (som utan svårighet kan göras medvetet) och de omedvetna (som endast i drömmar eller psykoanalytisk behandling kan nå medvetandets yta). Försvar används av alla människor i krissituationer där individen hotas att överväldigas av ångest. Försvarsmekanismernas syfte är att försvara individens självbild och skydda den mot ångest som följer med hot om förlust av denna självbild. I de akuta faserna av en kris har försvarsmekanismerna många gånger ett värdefullt innehåll i det att det hjälper den drabbade att mera stegvis behöva konfronteras med den smärtsamma realiteten (Cullberg 2003). Ett urval av de huvudsakliga försvaren är följande:

Bortträngning som är en av de grundläggande försvarsmekanismerna och innebär

att en känsla eller handlingsimpuls, eller en utförd handling som upplevs som oacceptabel (ett hot mot självbilden) utestängs från medvetandet. Upplevelse av önskningen eller impulsen blockeras, eller så försvinner minnet av att ha utfört

handlingen. Det viktiga är att det som individen inte orkar kännas vid avlägsnas ur medvetandet (Bunkholdt 2004).

Förnekande är en form av bortträngning. Denna försvarsmekanism är kopplat till

yttre händelser eller företeelser. Förnekande förekommer inte sällan hos patienter med allvarliga sjukdomar. Man kan bära på symtom på en farlig sjukdom under en lång tid utan att orka ta till sig allvaret i situationen och göra något åt den (a a).

Projektion betyder överföring av egna oacceptabla egenskaper och önskningar på

andra människor. Man blir då särskilt uppmärksam på tecken på dessa egenskaper hos andra. Moraliserande och fördömande av de överförda egenskaperna och önskningar hos andra ingår också i bilden (a a).

Rationalisering är en annan form av projektion och innebär att ge andra

människor skulden för något man själv inte vill erkänna. Ett exempel är att skylla en misslyckad tenta på dåliga lärare, för att vi inte vill erkänna för oss själva att vi kunde ha ägnat mer tid åt våra studier. Man finner en accepterad förklaring på något som egentligen är oacceptabelt för sig själva (a a).

Reaktionsbildning är en mekanism som går ut på oacceptabla

egenskaper/önskningar genom att bemöda sig om att framstå på rakt motsatt sätt. En person kan till exempel hantera en (för sig själv) oacceptabel aggressivitet genom att vara noga med att alltid visa ett vänligt uppträdande (a a).

Intellektualisering betyder att man kan erkänna sina problem och konflikter på ett

tankemässigt plan, men att de känslor som är naturligt förknippade med dem inte släpps fram. Detsamma gäller för isolering, känslorna försvinner, medan det tankemässiga innehållet blir kvar (a a).

Isolering av känslor är ett av de vanligaste försvaren vid smärtsamma upplevelser.

Man kan lugnt berätta om det inträffade och omgivningen prisar vederbörande för att ta det så moget och vara så fantastisk. Om denna känsloisolering inte bara är ett tillfälligt skydd utan ett förhållningssätt till det som inträffat som representerar en förvrängning av de aktuella känslorna, kan det få negativa följder. De

förnekade känslorna kan då istället senare komma tilluttryck i symtombildning där exempelvis ångestreaktioner inte sällan kan ses ha direkt samband med de

förnekade eller isolerade känsloinnehållet (a a).

Regression eller att regridera, betyder att gå tillbaka till ett sätt att tänka, uppfatta

och handla som är karakteristiskt för ett tidigare utvecklingsstadium. Vid regession går man tillbaka till ett barnsligare sätt att tänka, uttrycka sig och uppfatta. Vi kan regridera när vi är trötta eller sjuka eller när vi varit utsatta för stora påfrestningar under en längre tid. Det är som att ta vilopaus från den vanliga funktionsnivån och innebär en möjlighet till återhämtning. Regression är en nödvändig och naturlig försvarsmekanism när vi utsätts för prövningar som gör oss utmattade eller skrämda (a a)

En väsentlig aspekt på försvar är att det är en omedveten process. Vi väljer inte medvetet att försvara oss med hjälp av de mekanismer som beskrivits ovan. Försvaret utlöses utan vår viljemässiga kontroll. Med hjälp av våra omedvetna försvarsmekanismer döljer vi icke önskvärda impulser och motiv också inför oss själva. Det betyder dock inte att vi inte kan bli medvetna om att vi försvarar oss.