Det torde inte vara alltför långt ifrån sanningen om man skulle beskriva nödvärnsrätten som komplex. Komplexiteten består dels i lagtextens svävande utformning men också i de klargöranden eller ”stödprinciper” som utmejslats i praxis över tid sedan bestämmelsens tillkomst. Ett exempel som kan nämnas är principen från NJA 1969 s. 425 om att det inte föreligger någon skyldighet att försöka fly innan våld i nödvärn brukas. Samtidigt säger en annan ”stödprincip” hämtad från NJA 2005 s. 234 att livsfarligt våld inte kan anses försvarligt om den angripne inte försökt att ta till flykt innan den livsfarliga nödvärnshandlingen vidtas. Härigenom torde det kunna sägas att det uppstår en motsägelse mellan de olika principerna som inte är helt enkel att komma runt. I samma rättsfall NJA 2005 s. 234 ställs det även krav på att den angripne själv riskerar livsfara innan denne kan utsätta angriparen för detsamma. Huruvida detta beror på en strävan att minska våldsanvändningen i samhället eller på någon märklig form av rättvisetänk ska lämnas osagt. Om det faktiskt skulle bero på en strävan att minska det dödliga våldet, torde tilltaget vara ett slag i luften. Anledningen till denna slutsats är för att det knappast kan påstås att de människor som utövat livsfarligt våld i nödvärn i största allmänhet besitter ett stort våldskapital och bara väntar på första bästa möjlighet att få utlopp för sina aggressioner. I stället torde genomsnittet utgöras av människor som blivit utsatta för mycket allvarliga angrepp och i samband med detta vidtagit en handling som kanske inte objektivt sett varit den absolut bäst lämpade, men samtidigt inte uppenbart oförsvarlig om den breda marginalen skulle beaktats på det sätt som lagstiftaren tänkt sig. För de fall där det faktiskt rör sig om exempelvis rena dueller eller uppgörelser mellan kriminella där man framkallat en situation som innebär livsfara - för att därefter åberopa nödvärn, får jag ansluta till den linje som Annika Norée förespråkar i en artikel i JT. Nämligen att nödvärnsbestämmelsen överhuvudtaget inte ska kunna tillämpas på dessa fall där det rör sig om en framkallad nödvärnssituation.130 Givetvis måste det göras en skillnad mellan fall där någon uppehållit sig på en ”farlig plats” och sådana fall där det rör sig om rena uppgörelser. Det senare torde av naturliga skäl anses som en sådan situation där
nödvärnsreglerna inte bör kunna åberopas.
Om motiven för den tämligen hårda linje mot livsfarligt våld i nödvärn i stället skulle rota sig i någon form av rättvisetänk där den angripne och angriparens intressen likställs, torde
angriparen rent kvantitativt åtnjuta ett större skydd av rättssystemet än den angripne med nuvarande reglering. Detta eftersom den angripne i ett inledande skede kan ”kasta första stenen” och trots det klandervärda beteendet samtidigt åtnjuta samma skydd som den angripne. Det torde även kunna konstateras att nuvarande reglering egentligen uppställer en skyldighet för den angripne att beakta angriparens intressen innan en viss nödvärnshandling får vidtas. Denna lösningsmodell kan diskuteras, men med tanke på att nödvärnsrätten exklusivt varit tilltänkt för den angripne så förefaller nuvarande lösning svår att förena med nödvärnsrättens ursprungliga syften. Det bör dock erinras i sammanhanget att resonemanget inte förordar hämnd eller en alltför extensiv våldsanvändning. Men samtidigt torde det knappast kunna anses som rättvist att en angripen person i princip måste ha kniven mot 130 Norée, JT s. 409 f.
37 strupen innan denne har rätt att bruka en kniv eller annat livsfarligt vapen mot livsfarliga angrepp, speciellt om den angripne inte på något sätt varit vållande till den uppkomna situationen. En annan omständighet som är tämligen problematisk är de fall där en fysiskt underlägsen person blir angripen och denne på grund av sina personliga egenskaper brukar livsfarligt våld som anses oförsvarligt trots att något annat alternativ inte funnits till hands. Givetvis kan utfallet i detta fiktiva fall resultera i att den angripne frias, men med tanke på att det etablerats en tämligen strikt linje mot livsfarligt våld torde situationen vara långt ifrån given.
5.1 Bör nödvärnsrätten omformas?
En diskussion som torde vara relevant i sammanhanget är om nödvärnsrättens utformning idag motsvarar de syften och intentioner som härskade vid dess införande. Vid beaktande av att den ”breda marginalen” i princip är överspelad i de situationer som inte utgör
knytnävsvåld torde det även finnas ett behov av ett klargörande i lagtexten. Skulle inte
nödvärnsbestämmelsen kunna omstöpas på sådant sätt att den bättre motsvarar den praxis som finns på området? Ett förslag skulle kunna vara att det helt enkelt stipuleras att livsfarligt våld endast är tillåtet i ”synnerligen trängda situationer”. Ett annat alternativ skulle kunna vara att livsfarligt våld endast kan anses försvarligt om ”synnerliga skäl” talar för det.
Vidare skulle en del kunna kompletteras till bestämmelsen där det framgår att nödvärnsrätten inte kan åberopas i de situationer där den angripne med vett och vilja och med onda
intentioner framkallat ett angrepp. Denna komplettering torde kunna tillgodose eventuella motiv från lagstiftarens håll att minska våldsanvändningen genom att frånta nödvärnsrätten från dem som egentligen inte har rätt till den ifrån första början. Dessa ovan nämnda förslag skulle kunna utgöra ett första steg från lagstiftarens håll att klargöra även i lagtext att breda marginalen endast tillämpas till den angripnes fördel i de fall där kroppskrafter använts, i stället för att krampaktigt hålla fast vid en relik vars allmänna tillämplighet sedan länge underkänts av HD.
38
Källförteckning
Litteratur
Asp, Petter, Texter om, och omkring, straffrätten, 1 u., författaren och Iustus Förlag AB, Uppsala, 2018, [cit Asp, texter].
Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, författarna och Iustus Förlag AB, 2.3 u., Uppsala, 2013, [cit. Jareborg m.fl.].
Blomkvist, Curt, Rätten till självförsvar – om tillåtet och otillåtet våld i nödsituationer, 1 u., författaren och Bokförlaget Forum AB, Stockholm, 1972, [cit. Blomkvist].
Boucht, Johan, Polisens användning av våld – en juridisk lärobok, 1 u., författaren och Iustus Förlag AB, Uppsala, 2019, [cit. Boucht].
Diesen, Christian, Bring, Carina, Billström, Magnus, Lishajko, Marianne & Marmolin, Christina, Brottsoffrets rätt, 1 u., författarna och Fritzes Förlag AB, Stockholm, 1995, [cit. Diesen m.fl.].
Jareborg, Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004, s. 1-10, [cit. Jareborg, rättsdogmatik].
Jareborg, Nils, Allmän kriminalrätt, 1 u., författaren och Iustus Förlag AB, Stockholm, 2001, [cit. Jareborg, Allmän kriminalrätt].
Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 5.1 u., författarna och Wolters Kluwer Sverige AB, Stockholm, 2017, [cit. Jareborg & Zila].
Johansson, Stefan, Trost, Hedvig, Träskman, Per-Ole, Wennberg, Suzanne, Wersäll, Fredrik & Bäcklund, Agneta, NJ lagkommentar: Brottsbalken SU 17 ” https://juno-nj-
se.db.ub.oru.se/b/documents/3480522?t=book_info#BOOKPART9789139313687CHAPTER 24_COMM6” (Version 2021-03-14) [cit. Brottsbalken, su 17].
Korling, Fredric & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, 1:4 u., författarna och Studentlitteratur, Lund, 2013, [cit. Zamboni].
Kulin-Olsson, Karin, Juridikens fundament med grundläggande juridisk metodlära, 6 u., författaren och Jure Förlag AB, Stockholm, 2011, [cit. Kulin-Olsson].
Larsson, Monica, Kvinnors rätt till nödvärn, SvJT 2002, s. 668-685, [cit. Larsson].
Leijonhufvud, Madeleine, Wennberg, Suzanne & Ågren, Jack, Straffansvar, 9.1 u., författarna och Wolters Kluwer Sverige AB, Stockholm, 2015, [cit. Leijonhufvud m.fl.].
39 Norée, JT].
Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare – Ämne, material, metod och
argumentation, 4:1 u., författaren och Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2018, [cit.
Sandgren].
Strömholm, Stig, Lyles, Max & Valguarnera, Filippo, Rätt, rättskällor och rättstillämpning –
en lärobok i allmän rättslära, 6.1 u., författarna och Norstedts juridik AB, Stockholm, 2020,
[cit. Strömholm]
Wallén, Per-Edwin, Nödvärnsrätten, Advokaten – Tidskrift för Sveriges advokatsamfund, nr. 3 1987, s. 156-170, [cit. Wallén].
Zila, Josef, Brottsbalken, kommentar till 24 kap. (version 2021-03-14) ” https://juno-nj- se.db.ub.oru.se/b/documents/527533?annotation_id=SFS1962-
0700_NKAR1180&st=karnov&t=annotations#SFS1962-0700_K24”.
Zila, Josef, Nödvärn mot flera medverkande i ett brottsligt angrepp samt ansvar för
handlande i s.k. putativt nödvärn, JT nr. 4 1995/96, s.1141-1145, [cit. Zila JT 95/96].
Offentligt tryck
Lagkommittén - Förslag till allmän criminallag. – 1832
SOU 1934:56 Betänkande och förslag rörande revision av gällande lagbestämmelser om
nödvärnsrätt m. m.
SOU 1953:14 förslag till brottsbalk.
SOU 1988:7 Frihet från ansvar – Om legalitetsprincipen och om allmänna grunder för
ansvarsfrihet.
Kungl. Majt:s Proposition 1962:10 med förslag till brottsbalk Prop. 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m.
Rättsfall
Högsta domstolen
NJA 1969 s. 425 NJA 1970 s. 58 NJA 1971 s. 442
40 NJA 1977 s. 655 NJA 1978 s. 356 NJA 1980 s. 606 NJA 1990 s. 210 NJA 1994 s. 48 NJA 1995 s. 661 NJA 1999 s. 460 NJA 2005 s. 237 NJA 2009 s. 234 NJA 2011 s. 563 NJA 2011 s. 611 NJA 2012 s. 45 Hovrätten Göta Hovrätt mål B 2614-18 Göta Hovrätt mål B 2298-20
Hovrätten över Skåne och Blekinge dom B 1928-16 Hovrätten för Västra Sverige mål B 3752-19
RH 1980:43 RH 2008:90
Svea Hovrätts dom B 3703-19 Svea Hovrätt mål B 9708-20
Författningar
Brottsbalk (1962:700) Utsökningsbalk (1981:774)
41 Polislag (1984:387)