Praxis avseende försvarlighetsbedömningen vid skjutvapenrelaterat våld

de efterföljande knivhuggen och sparkarna resulterade i att M och R.Å dömdes för grov misshandel.

3.3 Praxis avseende försvarlighetsbedömningen vid skjutvapenrelaterat

våld

NJA 1977 s. 655 – ”Pistolen i axelremsväskan”- Rörde ett fall där K, genom att rikta en pistol

och trycka åt avtryckaren i tron om att pistolen varit oladdad berövat L livet.

Bakgrunden i målet handlade om att det två männen hamnat i en dispyt inne på en restaurang. Efter att ha uttalat ett antal hot mot K gick L till fysiskt angrepp med knytnävarna och

utdelade två slag mot K. L blev därefter avvisad av personal från platsen. En stund senare lämnade även K restaurangen. När väl K lämnat restaurangen och befann sig utomhus gick L åter till angrepp, denna gång åtföljd av två kamrater. I samband med att angreppet skedde uttalade L att ”Jag ska mörda dig din jävel”. Som svar på angreppet plockade K fram en pistol ur sin axelremsväska och riktade denna mot L. Ett skott avlossades som träffade L i bröstet

27 och sedermera dödade honom. Åtal gällande grovt vållande till annans död väcktes mot K som i sin tur invände med att ha agerat i nödvärn alternativt i excess då han svårligen kunnat besinna sig.

Gällande försvarlighetsbedömningen i detta fall konstaterade HD inledningsvis att Ks agerande inneburit en avsevärd risk för Ls liv. Denna risk förverkligades i samband med att skottet gick av och träffade L i bröstet. Mot bakgrund av att K haft ett intresse för pistoler samt varit mycket förtrogen med den ifrågavarande pistolen ansåg domstolen att K måste ha haft insikt om att pistolen var livsfarlig. Trots detta menade domstolen att Ks handlande inte hade varit brottsligt om hotet som K utsattes för, eller trodde att han utsattes för, hade varit överhängande samt hotat ett så pass viktigt intresse att det varit nödvändigt att möta angreppet med dödligt våld.

Dock menade domstolen att omständigheterna i fallet talade för att K brukat mer våld än vad som kunde anses försvarligt. Vid denna bedömning beaktades bland annat faktumet att L gått till angrepp obeväpnad samt att angreppet skett på en upplyst plats där det funnits en

genomströmning av människor. Dessutom menade domstolen att det förmodligen hade räckt för K att informera L om att han varit beväpnad för att få stopp på angreppet. Mot bakgrund av att K inte gjort detta utan istället brukade vapnet ansåg domstolen att han agerat uppenbart oförsvarligt, varför han sedermera dömdes för vållande till annans död.

NJA 1995 s. 661 – ”Skotten i juveleraraffären”- Rörde frågan om försvarligheten av att

använda skjutvapen i putativsituationer.

Bakgrunden i målet handlade om att två män, M och T utfört ett rån mot en guldsmedsbutik där ägaren N och besökaren B befann sig. Beväpnad med pistol gick den ena av rånarna, M in i butiken medan T satt kvar i bilen för att vara startklar när dennes kamrat fullbordat rånet. Kort efter att ha gått in i butiken och påbörjat rånet lyckades B och N avväpna T genom att brotta ned denne till marken. Efter att ha lyckats avväpna rånaren tog därefter B upp pistolen och begav sig ut från butiken för att möta eventuella kumpaner som väntat utanför butiken. I samband med att B höll på att lämna butiken avlossade han ett första skott mot T som befann sig i flyktbilen. Efter det första skottet gick därefter B närmare bilen och avlossade ett andra skott mot T. T träffades av båda skotten varav det ena skottet i bröstkorgen och det andra i höger arm, dock utan livshotande skador. B åtalades sedermera för försök till dråp alternativt grovt vållande till kroppsskada. B å sin sida invände med att han agerat i nödvärn alternativt i excess eftersom han uppfattat situationen som livsfarlig då T enligt honom försökt räcka sig efter ett vapen.

Frågorna som HD skulle ta ställning till i detta fall berörde om huruvida B haft rätt till

nödvärn då han avlossade de båda skotten mot den obeväpnade T samt om våldsanvändningen kunde anses som försvarlig i relation till det upplevda angreppet.

Gällande frågan om huruvida B haft rätt till nödvärn i situationen menade HD att T medverkat till rånet i den mån att han endast hade haft rollen som chaufför åt sin medbrottsling. Det fanns dessutom inget som talade för att T varit beväpnad eller haft för avsikt att aktivt delta i rånet på annat sätt än just i rollen som chaufför. Mot bakgrund av dessa objektiva grunder ansågs T inte ha inneburit en sådan fara mot B att han utgjort ett ”överhängande angrepp på

28 person eller egendom” som skulle kunnat medföra nödvärnsrätt enligt brottsbalkens regler. Efter att ha konstaterat att B inte haft nödvärnsrätt enligt de objektiva omständigheterna, gick domstolen vidare med att pröva om B haft nödvärnsrätt till följd av hur han uppfattat

situationen. Eftersom B sett T göra en handrörelse mellan bilsätena efter att han avlossat det första skottet och tolkat denna handrörelse som ett försök från Ts sida att få tag på ett skjutvapen, ansåg domstolen att det inte varit orimligt att B uppfattat situationen som livsfarlig. Vid beaktande av denna omständighet ansåg domstolen att B haft nödvärnsrätt utifrån hur han uppfattat situationen.

Eftersom B haft nödvärnsrätt mot bakgrund av att han uppfattat situationen som livsfarlig, gick domstolen över till att pröva försvarligheten av Bs nödvärnshandling. Domstolen konstaterade inledningsvis att det endast i extraordinära fall kunde anses befogat att avvärja ett angrepp med hjälp av skjutvapen. Vid beaktande av de omständigheter som framkommit i fallet ansåg domstolen att även om B uppfattat T som beväpnad och redo att bruka vapen mot B, hade inte situationen eskalerat så pass mycket att B stått inför ett sådant hot att hans

drastiska handlande varit befogad. Med andra ord befann sig inte B i en sådan situation att han haft rätt att i förebyggande syfte avlossa skott mot T och därigenom utsätta T för risken att dö då risken för Bs liv inte varit tillräckligt överhängande. Mot bakgrund av detta ansågs Bs nödvärnshandling uppenbart oförsvarlig.

RH 2008:90 – ” Rödebyfallet” – rörde bland annat frågan om den tilltalades användning av

skjutvapen i nödvärn varit försvarlig då denne blivit angripen av flertalet gärningsmän. Bakgrunden i Rödebyfallet handlade om en infekterad konflikt mellan en familj och ett ungdomsgäng. Efter en längre tid kantad av dispyter kulminerade konflikten med att ungdomsgänget bestämde sig för att besöka familjens gård nattetid beväpnade med ett baseballträ och vägpinnar. Under resan till gården ringde även ungdomarna flertalet gånger till medlemmar i familjen och uttalade diverse hot mot dessa. När väl ungdomarna nådde gården möttes de av fadern i familjen, S.R. som var beväpnad med ett hagelgevär. Kort därpå avlossade S.R två skott mot ungdomarna. Ett av skotten träffade en av ungdomarna i gänget, S, i armen vilken trasades sönder och det andra skottet träffade en annan ungdom, C, i sätesmuskeln då denne försökt fly från platsen. Efter att ha avlossat de två hagelskotten laddade fadern om och avlossade ytterligare ett skott mot C då denne legat på marken vilket ledde till mycket allvarliga skador i överkroppen. Därefter sprang S.R i kapp den flyende S och avlossade ett hagelskott mot denne på en meters avstånd vilket ledde till att S avled ögonblickligen. S.R. åtalades sedermera för Mord, försök till mord alternativt dråp samt grov misshandel. S.R. invände med att om han ansågs ha agerat uppsåtligen hade han agerat i nödvärn då han trodde att ungdomsgänget skulle döda en av hans familjemedlemmar.

Gällande nödvärnsinvändningen konstaterade Hovrätten inledningsvis att S.R. varit utsatt för ett angrepp då ungdomsgänget gjort ett olovligt intrång på gården, hotat flera av

familjemedlemmarna samt brukat våld med tillhyggen mot huskropparna på gården. Vidare menade domstolen att S.R. kan ha upplevt situationen som allvarligare än vad den faktiskt varit på grund av hans sjukdomsbild samt den historik som familjen haft med ungdomsgänget. Detta till trots ansåg hovrätten att det våld som S.R utövat vida överskridit vad som kunde anses försvarligt, varför hans agerande varit uppenbart oförsvarligt. S.R. dömdes sedermera

29 för dråp och grov misshandel.

Hovrätten över Skåne och Blekinge dom B 1928-16 – ”Skotten i Vallåkra”- Rörde ett fall

där den angripne blivit utsatt för ett nattligt angrepp i sitt hem av två gärningsmän beväpnade med tillhyggen. De rättsliga frågorna rörde bland annat vikten av alternativa handlingssätt samt försvarligheten av brukande av skjutvapen i nödvärn.

Bakgrunden till detta fall handlade om en infekterad fejd mellan K och bröderna S och F som hade pågått i ett par år. Fejden, som successivt trappats upp ledde till sist att bröderna bestämt sig för att angripa K i dennes hem. Beväpnade med en kniv och ett metallrör uppsökte därefter bröderna Ks gård och gick till angrepp. Angreppet inleddes med att bröderna krossade

fönsterrutor på Ks bostadshus för att därefter övergå till ett försök att ta sig in genom husets ytterdörr. K svarade på angreppet med att skjuta mot angriparna med ett hagelgevär som i sin tur ledde till att de båda bröderna miste livet. K åtalades för mord i två fall. K invände med att han agerat i nödvärn alternativt nödvärnsexcess då han svårligen kunnat besinna sig.

I detta fall konstaterade hovrätten inledningsvis att det inte förelåg några tvivel om att K varit utsatt för ett angrepp samt att den beskrivning som K lämnat, att han i vart fall uppfattat angreppet som direkt livshotande, medfört att han haft rätt till nödvärn.

Därefter gick domstolen över till att pröva om Ks våldsanvändning kunde anses vara försvarlig i relation till angreppet. Vid beaktande av tvåstegsbedömningen som kommit till uttryck i NJA 2005 s. 237 konstaterade hovrätten inledningsvis att Ks nödvärnshandling mot bakgrund av den skada som hotat honom inte var uppenbart oförsvarlig.

Prövningen tog därefter sikte på om Ks nödvärnshandling avvikit från vad som hade behövts för att få ett stopp på angreppet. Vid beaktande av slutsatserna som kommit till uttryck i NJA 1995 s. 661 menade hovrätten att det krävdes mycket speciella omständigheter för att

användningen av skjutvapen kan anses tillåtet - i princip att våldet skulle innebära en livsfara för den angripne samt att den angripne måste ha varit i ett mycket trängt läge. För denna bedömning menade rätten att sådana omständigheter som 1) förhållandena på platsen

inbegripet möjligheterna att ta sig från platsen, 2) möjligheten att påkalla hjälp, 3) varna innan skott avlossades, 4) möjligheten att avlossa varningsskott samt 5) möjligheterna att sikta på mindre vitala delar skulle beaktas.

Då K bodde på en enslig plats med långt avstånd till närmsta polishus menade domstolen att det varit osannolikt att K kunnat fly eller larma efter hjälp. Trots detta menade domstolen att då K haft en dörr som inte gått att öppna från utsidan så förelåg inte en sådan överhängande risk att angriparna skulle kunnat ta sig in till K. Vidare hade K kunnat exempelvis upplysa angriparna om att han hade för avsikt att skjuta eller skjutit ett skott i syfte att varna angriparna. Hovrätten menade att trots den breda marginal som enligt förarbetena till nödvärnsbestämmelsen ska tillämpas till den angripnes fördel så kunde inte Ks agerande anses försvarligt utifrån den praxis som utarbetats vid dödligt våld i nödvärnssituationer varför han sedermera dömdes för två fall av dråp.

Svea Hovrätts dom B 3703-19 – ”Gårdsägaren”- Frågan om användningen av ett jaktgevär i

30 Bakgrunden i målet handlade om en gårdsägare, M.N. som blivit utsatt för ett angrepp från M.E i sitt hem. Vid angreppet utdelade M.E slag mot M.N och en bekant till denne för att därefter forcera sig in i M.N bostadshus. M.N. hämtade sedermera en älgstudsare för att försöka mota ut angriparen genom att peka geväret mot denne, varpå ett skott gick av då angriparen drog i pipan. Angriparen avled av skottet, varför åtal gällande grovt vållande till annans död väcktes mot M.N, vilken i sin tur invände med att han agerat i nödvärn.

Gällande försvarlighetsbedömningen i fallet gjorde hovrätten bedömningen att M.N haft en omfattande rätt till nödvärn. Dels på grund av att angriparen tidigare samma dag besökt gården och beväpnad med kniv misshandlat en inneboende hos M.N., dels på grund av att angriparen vid det andra angreppet forcerat sig in i huset och uttalat hot om att han ska döda den inneboende. Trots den omfattande rätten till nödvärn menade domstolen att det inte förelåg en så pass akut och livshotande fara att dödligt våld kunde anses motiverat. Istället menade domstolen att M.N. genom att beväpna sig med ett gevär och möta angriparen utan att exempelvis ringa polisen, hota med vapnet eller utnyttja övertaget som han och inneboenden haft mot den ensamma angriparen, agerat uppenbart oförsvarligt. Dessutom vägde domstolen in den omständigheten att M.N. borde ha förstått att angriparen skulle komma att freda sig då vapnet riktades mot denne på mycket nära håll, varför hans agerande ansågs uppenbart oförsvarligt. M.N. dömdes sedermera för grovt vållande till annans död.