J U R I D I C U M
Nödvärnsrättens råmärken vid
försvarlighetsbedömningen av livsfarligt våld – en bred
marginal eller ett nålsöga?
Juho Kinnunen
HT 2020JU101A, Examinationsarbete inom juristprogrammet avancerad nivå, 30 hp. Examinator: Erika Lunell
Sammanfattning
En fråga som varit föremål för omfattande diskussion är hur pass mycket våld som kan anses vara rimligt att bruka för att möta ett angrepp. Oavsett om det handlat om bestämmelser i strafflagen eller i brottsbalken så har den brännande frågan varit hur mycket våld får den
angripne använda för att möta ett angrepp? Genom införandet av nödvärnsbestämmelsen i
brottsbalken stipulerades det att en nödvärnshandling skulle anses försvarlig om den inte levde upp till kravet uppenbart oförsvarlig. Vid denna bedömning av nödvärnshandlingens försvarlighet skulle den angripne även kunna tillgodoräkna sig en ”relativt bred marginal” till sin förmån. Anledningen till denna ståndpunkt torde kunna sägas bero på att det inte är rimligt att kräva av den angripne att tillgripa det objektivt bästa sättet för att möta ett angrepp.
Då lagstiftaren inte lämnat någon uttömmande katalog över vad som är uppenbart oförsvarligt respektive försvarligt har rättsutvecklingen på området till stor del varit beroende av praxis från HD. Denna lösningsmodell har varit föremål för kritik bland annat från Curt Blomkvist som redan 1972 menade i sin bok ”Rätten till självförsvar” att domstolarna gått tvärt emot lagstiftaren och dennes intentioner med tillämpningen av den ”breda marginalen”. Enligt Blomkvist kunde rättstillämpningen därför i stället i vissa fall liknas vid ett nålsöga. Sedan 1972 har det kommit flertalet domar från HD där försvarligheten av en viss nödvärnshandling klargjorts. Det som sticker ut av dessa fall är att det finns en tydlig skiktning i försvarligheten mellan vilken typ av nödvärnshandlingar som vidtagits.
Nödvärnshandlingar där endast kroppskrafter använts åtnjuter en tämligen bred marginal vid försvarlighetsbedömningen, vilket även torde avspegla lagstiftarens intentioner med den breda marginalen till den angripnes förmån. Det som däremot sticker ut är de fall där kniv eller annat vapen använts för att möta ett angrepp. Av den praxis som finns på området är det inte ett enda fall där nödvärnshandlingen ansetts som försvarlig om den innefattat ett bruk av vapen. Denna strikta syn kan knappast överensstämma med de intentioner som lagstiftaren hade vid införandet av nödvärnsbestämmelsen då den breda marginalen skulle beaktas på samtliga nödvärnshandlingar.
Vid en genomgång av den praxis som finns på området torde det därför kunna konstateras att det nålsöga som Blomkvist beskrev 1972 krympt ytterligare. Rättsläget talar för närvarande att den breda marginalen endast beaktas vid vissa typer av nödvärnshandlingar, vilket klart avviker från lagstiftarens ursprungliga vilja.
Innehåll
1. Inledning
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Syfte och frågeställningar ... 2
1.3 Metod och material ... 2
1.4 Avgränsningar ... 3
1.5 Disposition ... 4
2. Allmänt om rättfärdigande omständigheter ... 5
2.1 Nödvärnsrättens historiska utveckling ... 5
2.2 Nödvärnsrätten idag ... 8
2.2.1. Allmänt om försvarlighetsbedömningen ... 11
2.2.2. Alternativa handlingssätt samt flykt ... 12
2.2.3 Angreppets beskaffenhet ... 14
2.2.4. Risken för skada ... 15
2.3 Excess ... 15
2.4 Putativt nödvärn ... 17
3. Försvarlighetsbedömningen i praxis ... 19
3.1 Praxis avseende försvarlighetsbedömningen vid obeväpnat våld ... 19
3.2 Praxis avseende försvarlighetsbedömningen vid beväpnat våld som inte innefattar skjutvapen ... 22
3.3 Praxis avseende försvarlighetsbedömningen vid skjutvapenrelaterat våld ... 26
3.4 Analys av rättsläget ... 30
4. Slutsats ... 35
5. Avslutande diskussion ... 36
Förkortningar: BrB Brottsbalk (1962:700) HD Högsta domstolen HovR Hovrätten JT Juridisk tidskrift Kap Kapitel
NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition
RH Rättsfall från hovrätterna SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning
1
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Rätten att försvara sig vid ett överhängande angrepp torde vara en självklarhet för de flesta. Dock förekommer stora nyansskillnader i hur pass mycket våld som får användas för att avvärja ett angrepp. Utöver mängden våld vid nödvärnssituationer är också användningen av eventuella vapen vid en nödvärnssituation ett område där det förekommer stora skillnader för vad som kan anses försvarligt eller inte, till den ringa grad att rättsläget i viss mån anses oklart.1 I förarbetena till nödvärnsbestämmelsen nämns det att en ”relativt bred marginal” ska lämnas till förmån för den angripne vid bedömningen av försvarligheten av en
nödvärnshandling.2 Trots den ”breda marginal” som lagstiftaren haft i åtanke vid införandet av nödvärnsbestämmelsen har HD vid ett flertal tillfällen konstaterat att det endast i
”utpräglade undantagsfall” kan anses försvarligt att en person brukat kniv eller annat livsfarligt vapen för att freda sig vid en nödvärnssituation.3
Med detta uttalande i åtanke har främst två hovrättsdomar från 2020 gällande nödvärn väckt intresse för frågan över nödvärnsrättens råmärken; vad utgör ett ”utpräglat undantagsfall” då det kommer till användning av vapen? Det första rättsfallet, Hovrätten för västra Sveriges dom B 3752-19 ”punggreppet”, där en man ansågs ha haft rätt att bruka en kniv för att avvärja ett angrepp där angriparen tagit ett grepp om dennes könsdelar trots att angriparen åsamkades ”relativt allvarliga skador” som krävde akutsjukvård. I det andra rättsfallet, Svea Hovrätts dom B 3703-19 ”gårdsägaren”, ansågs en man ha gått längre än vad som kunde anses falla inom ramen för nödvärnsrätten trots att denne haft ”en omfattande rätt till nödvärn”. Mannen hade riktat en skarpladdad älgstudsare mot en angripare vid en nödvärnssituation då denne blivit angripen i sitt hem. Angriparen blev sedermera dödad genom ett vådaskott då denne ryckt i gevärspipan.
Fallen har flera likheter. Bland annat har potentiellt livsfarliga vapen använts vid avvärjande av ett angrepp, båda angreppen har skett i den angripnes bostad, i båda fallen har den angripne haft rätt till nödvärn och i båda fallen har allvarliga skador åsamkats angriparen. Trots detta är utfallen helt olika. Knivanvändaren frikändes medan gårdsägaren fälldes. Med avstamp i dessa två rättsfall väcks ett antal frågor som rör användning av vapen i nödvärn; vilka, om några, omständigheter som medför att användningen av livsfarliga vapen är försvarlig samt om det finns någon ”absolut gräns” för när användningen av vapen är uppenbart oförsvarlig. Vidare tar arbetet sikte på att undersöka om det föreligger en ”bred marginal” till den angripnes fördel, om denna marginal tillämpas vid en försvarlighetsbedömning då vapen använts, eller om försvarlighetsbedömningen baseras på svåröverskådliga parametrar som i sin tur medför svårigheter för den enskilde att förutse konsekvenserna av dennes handlande.
1 Jareborg m.fl., s. 217. 2 Prop. 1962:10, s. B 324.
2
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att utreda vilka, om några, omständigheter som gör användningen av ett vapen vid en nödvärnssituation försvarlig, om det finns vissa kriterier som beaktas för att fastställa ett vapens farlighet samt om det finns några omständigheter som talar för att användningen av en viss typ av vapen medför en strängare prövning av försvarlighetskriteriet. Frågeställningarna kan därför sammanfattas i punktform:
- Skiljer sig försvarlighetsbedömningen av en nödvärnshandling om ett vapen brukats i samband med denna?
- Vilka omständigheter beaktas vid bedömningen av vapnets farlighet? - Vilken inverkan har vapnets farlighet på försvarlighetsbedömningen?
- Vilka omständigheter kan medföra att användningen av livsfarligt våld är försvarligt? - Åtnjuter alla typer av nödvärn en ”bred marginal” vid försvarlighetsbedömningen trots
den restriktiva hållning som utarbetats via praxis?
1.3 Metod och material
Eftersom uppsatsens huvudsakliga syfte är att fastställa gällande rätt för att svara på ovan nämnda problemformuleringar, har metodvalet landat i den rättdogmatiska metoden. Den rättsdogmatiska metoden går ut på att i ett inledande skede formulera en frågeställning som därefter besvaras genom att fastställa gällande rätt på det specifika området.4 Den gällande rätten utkristalliseras genom att tillämpa rättskälleläran för att därefter tolka och systematisera fynden.5 Rättskällelärans tre huvudkomponenter är att 1) identifiera rättskällorna, 2) fastställa en hierarki bland dessa källor baserad på deras dignitet och relation sinsemellan samt 3) rättskälleprinciperna – de principer som används för att tolka rättskällorna.6 Då uppsatsen har bestämda rättsfrågor som utgångspunkt och syftet är att svara på dessa genom att analysera den gällande rätten, systematisera och därefter diskutera fynden förefaller den rättsdogmatiska metoden ur detta hänseende som lämpad för ändamålet.7
Utöver dessa ovan nämnda anledningar tillåter även den rättsdogmatiska metoden
diskussioner de lege ferenda i viss mån, det vill säga vad rätten borde vara.8 Detta möjliggör att alternativa lösningar och egna slutsatser som skiljer sig från de befintliga, kan presenteras genom denna metod trots att det faller utanför en beskrivning av den gällande rätten. Ett krav för att en diskussion de lege ferenda kan inrymmas under den rättsdogmatiska metoden är att diskussionen utgör en utveckling av analysen avseende gällande rätt. Däremot omfattas inte 4 Zamboni, s. 24 f, Kulin-Olsson s. 54.
5 Kulin-Olsson s. 54. 6 Sandgren s. 45.
7 Kulin-Olsson, s. 54, Sandgren, s. 48 f. 8 Jareborg, rättsdogmatik, s. 4.
3 exempelvis rättspolitisk argumentation inom ramen för rättsdogmatiken.9
Gällande val av material så har arbetet utgångspunkten lagtexten i BrB 24 kap. 1 § samt BrB 24 kap. 6 §. eftersom lagtexten utgör den primära rättskällan.10 Dock ger ordalydelsen i bestämmelserna ingen större ledning i hur en nödvärnshandling ska bedömas rent tekniskt, varför subsidiära rättskällor11 såsom förarbeten till de aktuella lagrummen, rättsvetenskaplig doktrin samt prejudikat torde vara av vikt för att mer ingående kunna studera nödvärnsrätten i allmänhet och försvarlighetsbedömningen i synnerhet. Då försvarlighetsbedömningen i regel är baserad på de faktiska omständigheterna i varje enskilt fall torde den praxis som utarbetats av HD vara av särskild vikt för att besvara frågeställningarna.
Utöver praxis har även en mängd doktrin använts för att bena ur de olika elementen som hör till en försvarlighetsbedömning. Basen för arbetet har därför varit Kriminalrättens Grunder skriven av Asp, Jareborg och Ulväng. Detta beror främst på att den behandlar många av de spörsmål som är aktuella för detta arbete på ett överskådligt sätt. Dessutom är samtliga tre författare tämligen välkända inom den straffrättsliga grenen för rättsvetenskaplig forskning, varför boken torde kunna tillmätas intet obetydlig dignitet. Utöver denna litteratur har jag även använt mig av annan straffrättslig doktrin, bland dessa kan nämnas Allmän Kriminalrätt av Jareborg, Straffansvar av Löfmarck & Wennberg, Texter- Om, och omkring straffrätt av Asp, Straffrättens påföljdslära av Jareborg & Zila samt Brottsoffrets rätt av Diesen m.fl.. Även dessa böcker har använts dels på grund av att de fyller vissa luckor samt ger de preciseringar som delar av arbetet har varit i behov av.
I arbetets inledande kapitel har jag även använt mig av litteratur som fokuserar på den allmänna rättskälleläran samt den rättsdogmatiska metoden såsom; Rätt, rättskällor och
rättstillämpning av Strömholm, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare av Sandgren, Juridikens fundament av Kulin-Olsson samt Juridisk metodlära av Zamboni. Detta för att motivera det
metodval som denna uppsats baseras på. Utöver litteraturen har jag även använt mig av rättsvetenskapliga artiklar författade av Jareborg, Larsson, Zila m.fl., offentligt tryck, både i form av offentliga utredningar men också propositioner för att ge en förförståelse för
nödvärnsrättens utveckling samt de kriminalpolitiska idéer som florerat.
1.4 Avgränsningar
Denna uppsats kommer huvudsakligen att fokusera på nödvärnsbestämmelserna i BrB 24 kap. 1 § 2 st. 1-4 p. då dessa punkter är av relevans för just frågeställningen över vilka typfall som kan medföra att användning av vapen är tillåten. Vid genomgången av praxis kommer fokus främst ligga på försvarligheten av livsfarligt våld vid angrepp på person 24 kap. 1 § 2 st.1 p. Dessutom kommer excessbestämmelsen i BrB 24 kap. 6 § att behandlas i viss mån.
Anledningen till detta är för att excessbestämmelsen torde ha relevans i kontexten över hur pass mycket våld samt vilken typ av våld som är rimlig att använda vid en nödvärnssituation, 9 Sandgren s. 48 f.
10 Kulin-Olsson s. 54. 11 Strömholm, s. 407.
4 inbillad eller verklig.
1.5 Disposition
I kapitel 2 redogörs en övergripande bild av nödvärnsrätten, dess syfte, utveckling och ledande principer vid bedömningen av nödvärn. I kapitel 3 sammanställs den praxis från HD som för närvarande finns gällande just försvarlighetsbedömningen vid nödvärn. Under detta kapitel sammanställs både praxis avseende obeväpnat våld samt beväpnat våld i
jämförelsesyfte. Genomgången har som syfte att analysera försvarlighetsbedömningen i varje specifikt fall för att försöka hitta så pass många gemensamma nämnare som möjligt.
Dessutom nämns vissa uppmärksammade domar från hovrätterna i detta kapitel. Under detta kapitel presenteras även en analys av rättsläget utifrån den praxis som presenterats. I kapitel 4 presenteras slutsatserna för att slutligen utmynna i en avslutande diskussion i kapitel 5.
5
2. Allmänt om rättfärdigande omständigheter
Rättfärdigande omständigheter kan i sin enkelhet sägas innebära att vissa typer av handlingar som vanligtvis skulle klassas som brott ändå är tillåtna om de blivit företagna under vissa, i lagen föreskrivna, sammanhang.12 Exempel på sådana sammanhang kan vara polisens rätt att vid behov bruka våld i samband med sin tjänsteutövning eller för en angripen person att genom våldsanvändning avvärja ett överhängande angrepp. Genom denna lösningsmodell har lagstiftaren löst de intressekollisioner som skulle kunna uppstå då en otillåten handling vidtagits, men där det vore uppenbart oriktigt att beivra handlingen då något annat intresse väger tyngre.13 Intressekollisionerna kan, utan att vara på något sätt strikt avgränsade, delas upp i två grupper: positiva respektive negativa intressekollisioner. Den förstnämnda kategorin av intressekollisioner rör sådana typfall där en brottslig gärning ibland kan vara nödvändig att vidta för att kunna utföra särskilt värdefull eller godtagbar verksamhet, exempelvis
tjänsteutövning som polis.14 Denna kategori torde kunna sägas vara motiverad av praktiska skäl då det vore orimligt att exempelvis statens ordningsmakt inte kan ingripa i vissa situationer utan att riskera att begå brott.
Den senare kategorin, dit nödvärnsrätten hör, rör sådana typfall där en brottslig gärning inte utgör ett element i särskilt värdefull verksamhet, men utgör en nödvändighet för den enskilde att kunna skydda eller rädda någon eller något.15 Dessa rättfärdigande omständigheter har, till skillnad från de praktiskt motiverade, sin grund i att det vore djupt orättvist om en angripen person inte skulle kunna göra motstånd om så behövdes utan att riskera straff.16
2.1 Nödvärnsrättens historiska utveckling
Historiskt sett är nödvärnsrättsinstitutet långt ifrån en nymodighet. Däremot har formatet av reglerna och dess omfattning i praktiken diskuterats under åtskilliga gånger genom
århundradena. År 1734 stiftades den första nödvärnsbestämmelsen som genom sitt införlivande upphävde de tidigare gällande bestämmelserna om rätt till självhämnd i landslagarna.17 Rätten till självhämnd kan kort beskrivas som ett förverkligande av
talionsprincipen,18 det vill säga att man gav brottsoffret rätten att ta lagen i egna händer och bestraffa gärningsmannen med samma ont som denne förorsakat. Denna rättsregel samt den underliggande rättsprincipen stötte dock på stort motstånd i upplysningstidens Sverige, vilket ledde till att den nya nödvärnsrättens bestämmelsen genomsyrades av ett större mått
restriktivitet än vad som gällt tidigare. Följden av detta var att endast vissa typer av brott omfattades av nödvärnsrätten, mer specifikt sådana brott där den nödvärnsrättsutövande riskerade att råka ut för tämligen oförmånliga bevisregler, medan resterande brottstyper inte ansågs medföra någon nödvärnsrätt för den angripne.19
12 Jareborg m.fl., s. 208 f. 13 Jareborg m.fl., s. 208 f. 14 Jareborg m.fl., s. 209. 15 Jareborg m.fl., s. 208 f. 16 SOU 1934:56, s. 12. 17 Larsson, s. 674. 18 Jareborg & Zila, s. 69. 19 SOU 1934:56, s. 7.
6 98 år efter att lösningsmodellen som fick benämningen nödvärnsrätten sett dagens ljus var det dags att återigen lämna förslag på hur bestämmelsen skulle kunna omarbetas. Förslaget innebar att i stället för att medge nödvärnsrätt vid vissa typer av brott så blev regleringen mer allmänt hållen vilket också ledde till att fler typfall skulle kunna omfattas av nödvärn.20 Utöver denna nymodighet var förslaget att dela in nödvärnsrätten i två kategorier – den
allmänna, relativa nödvärnsrätten och den absoluta nödvärnsrätten. Den förstnämnda
kategorin skulle medförda straffrihet ”för den som brukat våld för att avvärja ett påbörjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp på person eller egendom” under förutsättning att våldsutövningen inte var oproportionerlig i relation till den grad av nöd som brottsoffret befann sig i 1) samt att mängden våld som användes inte fick vara avsevärt mycket större än den befarade skadan 2).21
Den andra, mer långtgående, nödvärnsbestämmelsen skulle i sin tur innebära att om den angripne blev överfallen med våld eller hot som innebar trängande fara, hade denne rätt att använda så mycket våld som krävdes för att avvärja faran. Till skillnad från den relativa nödvärnsrätten skulle det inte göras någon form av bedömning om våldsanvändningen varit försvarlig i relation till angreppet. 22 Däremot skulle det ställas även här, som i den relativa nödvärnsrätten, ett krav på att mängden våld inte var avsevärt mycket större än vad den enskilda situationen krävde.23 Någon ledning till hur en bedömning om nödvärnsrätten överskridits eller ej, lämnades däremot inte i motiven till förslaget. Kommittén ansåg att det skulle vara för svårt att ställa upp några generella presumtioner om huruvida nödvärnsrätten överskridits eller inte. I stället hänvisade kommittén i förslaget till att vid de fall där
nödvärnsrätten överskridits, skulle det primärt lämnas till domarens ”skarpsinne,
människokännedom och rättskänsla” att bestämma huruvida ansvar för uppsåtlig handling eller enbart vållande skulle tillämpas.24 Med dagens mått mätt ter sig denna lösningsmodell som tämligen godtycklig, men även om en person som ansågs ha använt mer våld än nöden krävde så fanns det viss möjlighet att undgå straffansvar. I förslaget lämnades det nämligen en form av ”säkerhetsventil” som innebar att om en person använt mer våld än vad nöden krävt så skulle denna trots allt kunna undgå straffansvar om man haft svårt att besinna sig.25 Detta förslag i sin helhet hamnade dock i långbänk då frågan om en ny strafflag lagts i malpåse under 1847-48 års riksdag och man i stället valde partiella reformer som
lösningsmodell för de nödvärnsrättsrelaterade frågorna. Först vid 1859-60 års riksdag lyftes frågan om en reformerad nödvärnsrätt på nytt då en ny förordning gällande mord, dråp och andra misshandelsbrott skulle stiftas. Förslaget till nödvärnsreglerna byggde i mångt och mycket på förslaget från år 1832 med vissa ändringar i två av bestämmelserna. Själva ändringarna utgjorde en utvidgning av nödvärnsrätten då man ansåg det språkliga uttrycket i
20 Larsson, s. 675. 21 Larsson, s. 675.
22 Förslag till allmän criminallag del motiv, s. 32. 23 Larsson, s. 675.
24 Förslag till allmän criminallag del motiv, s. 32. 25 Larsson, s. 675.
7 den tidigare lagtexten riskerade att undanta vissa nödvärnssituationer. Konsekvensen av en alltför detaljreglerad nödvärnsrätt skulle i sin tur resultera i att lagstiftaren riskerade att
upphäva den ”naturliga billighetskänslan” och därmed motverka de syften som nödvärnsrätten skulle värna om.26
Dessutom ansåg lagberedningen att en alltför snäv ordalydelse skulle medföra betydande svårigheter för den angripne att bedöma om denne skulle ha rätt till nödvärn eller inte om angreppet utgjorde något undantag som inte detaljreglerats. Lagutskottet yttrade sig på följande sätt gällande just denna problematik:
”Om till exempel en person bleve med våld hållen och våldsverkaren började tilldela honom slag på något mindre ömtåligt ställe av kroppen, — ägde han då, enligt denna §, rätt till nödvärn eller ej? och huru länge skulle han låta misshandla sig innan tiden vore inne, då han strafflöst kunde möta våld med våld? Måhända var våldsverkarens mening ingalunda att giva upphov till en sjukdom, och kanske skulle en lugn åskådare
ävenledes funnit någon sådan följd av våldet ej vara att befara. Men skulle den
våldförde därför nödgas tåligt uthärda misshandlingen och trösta sig med hoppet om en upprättelse av lagen, som dock bleve omöjlig, därest våldet, vad icke på förhand kunde beräknas, ginge till ytterlighet? En så sträng åsikt anser utskottet icke böra vinna hägn i vår lagstiftning.”27
Med detta sagt hade dock lagberedningen inget syfte att öppna upp nödvärnsrätten i så pass omfattande mån att det skulle leda till att nödvärnet istället skulle ta formen av självhämnd, varför nödvärnets råmärken sattes att omfatta endast ett pågående angrepp med en skada som följd eller en sådan situation där risken överhängande skada förelåg istället för en redan tillfogad skada.28
Den andra justeringen av 1832 års förslag avsåg att öppna upp nödvärnsbestämmelsen för de fall där en befarad egendomsförlust låg för handen. Tidigare hade bestämmelsen endast omfattat de fall där angriparen haft avsikten att begå stöld, vilket medförde betydande
svårigheter för den angripne att utreda gärningsmannens uppsåt innan denne utövade nödvärn eller inte. Genom dessa utvidgningar ansåg man komma till bukt med det potentiella
problemet att brottsoffret riskerade att bli gärningsperson om denne av någon anledning brukat nödvärn och inte varit berättigad till det.29 Förslaget godkändes därefter i sin helhet vilket resulterade i att nödvärnsbestämmelserna upptogs i 55-60 §§ Kungliga förordningen
den 29 januari 1861 angående mord, dråp och annan misshandel.30 Dessa bestämmelser
levde därefter vidare i 7-11 §§ 1864 års strafflag utan någon som helst justering fram till 1887 då vissa mindre språkliga ändringar gjordes för att därefter lagstadgas i 1890 års strafflag. Denna lösning på nödvärnsrättsinstitutet stod sig fram till början på 1960-talet då en ny brottsbalk skulle utformas. I samband med detta arbete konstaterade lagkommittén att 26 SOU 1934:56, s. 12 f.
27 SOU 1934:56, s. 13. 28 SOU 1934:56, s. 13. 29 SOU 1934:56, s. 13 f. 30 SOU 1934:56, s. 14.
8 nödvärnsrätten genom de revideringar som skett sedan 1864 i sak fick anses som
tillfredsställande även med 1960-talets mått mätt.31 Detta till trots ansåg kommittén att det skulle vara alltför svåröverskådligt att ha två separata nödvärnsbestämmelser. Dessutom menade kommittén att lösningen med det absoluta respektive relativa nödvärnet inte gav uttryck för tillräckligt klara principer som allmänheten kunde rätta sig efter då det fanns en betydande gränsdragningsproblematik.32
Lösningen på detta skulle enligt kommittén vara en gemensam nödvärnsbestämmelse där en försvarlighetsbedömning av våldet skulle vägas mot angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt. Dock menade kommittén att den nödställde skulle lämnas en relativt stor marginal att efter eget skön kunna bedöma om denne agerat inom nödvärnsrättens råmärken då syftet med omarbetningen ändå skulle vara att utvidga nödvärnsrätten jämfört med hur den varit formad i strafflagen.33
År 1994 kom slutligen den utformning av nödvärnsrätten som vi känner till idag. Genom lagändringen preciserades det språkliga innehållet i nödvärnsbestämmelsen samt att bestämmelsen om bland annat excess infördes.34 De bakomliggande skälen för
ändringsarbetet var bland annat den kritik som advokatsamfundet riktat mot den snäva
tillämpningen av nödvärnsbestämmelsen som skett dittills. Regeringen valde därför att endast omforma det språkliga innehållet i bestämmelsen då någon ändring av nödvärnsrättens
innebörd inte ansågs föreligga.35
Hur och om denna utvidgning skett, kommer att diskuteras längre ned i arbetet. Något som dock torde kunna konstateras mot bakgrund av det ovan anförda är att nödvärnsrätten har genomgått flertalet omfattande omarbetningar beroende på vilka idéer som varit härskande vid tidpunkten för lagändringarna. Från den tämligen restriktiva hållningen vid
nödvärnsrättsinstitutets införande som bara omfattade vissa enskilda brott, till en alltmer omfattande nödvärnsrätt med både relativt och absolut nödvärn, för att därefter i samband med brottsbalkens införande hamna på något mellanting mellan de båda tidigare produkterna där det absoluta nödvärnet avskaffats men å andra sidan att nödvärnsrätten riktar in sig
specifikt på vissa typer av situationer där det kan bli aktuellt att just bruka nödvärn, istället för att endast begränsa nödvärnsrätten till vissa typer av brott. Huruvida denna systematik varit till gagn för själva nödvärnsrätten torde det råda delade meningar om, vilket även diskuteras längre ned i arbetet.
2.2 Nödvärnsrätten idag
Dagens nödvärnsrätt är reglerad i BrB 24 kap 1 §. Bestämmelsen stipulerar att en i vanliga fall brottslig handling är tillåten om den företas i samband med en nödvärnssituation under
31 Prop 1962:10, s. 322 f. 32 Prop 1962:10, s. 323 f. 33 Wallén, s. 157.
34 Zila, specialkommentar till BrB 24 kap. Juno. 35 Prop. 1993/94:130, s. 31.
9 förutsättning att nödvärnsrättshandlingen inte är uppenbart oförsvarlig.36 Nödvärnet utgör en speciell variant av nöd där nödvärnshandlingen riktar sig mot källan till en specifik fara jämfört med den vanliga nödbestämmelsen som tar sikte på att det enbart föreligger en situation som utgör fara. Den andra, avgörande skillnaden mellan nödvärnet och nöd är att nödvärnet har som rekvisit att nödsituationen ska ha skett genom ett mänskligt handlande som utgör en brottslig handling.37 En tredje avgörande skillnad mellan de två begreppen är att nödvärnsbestämmelsen är strikt begränsad till fyra situationer som medger nödvärnsrätt, medan nödbestämmelsen saknar någon uppräkning av situationer. Dessa situationer som lagstiftaren räknat upp i nödvärnsbestämmelsen är uttömmande och utgör därmed den absoluta gränsen för nödvärnsrätten.38
De fyra situationerna som utgör en nödvärnssituation:
1. Ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom 2. Den som hindrar att egendom återtas på bar gärning.
3. Den som olovligen trängt in eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg. 4. Den som vägrar att på tillsägelse lämna annans bostad.
Gällande den första kategorin av nödvärnssituationer tar denna sikte på ett påbörjat eller
överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. Beteckningen angrepp omfattar
både de fall där ett angrepp sker genom aktivt handlande eller genom underlåtenhet. 39 Någon utförligare förklarning av innebörden aktivt handlande torde inte behövas, däremot kan exempel på angrepp genom underlåtenhet klargöras. Angrepp genom underlåtenhet kan utgöra fall där exempelvis en hundägare genom underlåtenhet inte hindrar sin hund från att gå till angrepp.40 Angreppet från hunden utgör ett angrepp som medför en nödvärnssituation vilket i sin tur orsakats genom underlåtenhet från ägaren.41 Ytterligare ställs krav på att det ska röra sig om ett brottsligt angrepp, vilket innebär i praktiken att ett handlande ska uppfylla alla brottsförutsättningar, inbegripet även erforderligt uppsåt eller oaktsamhet.42 Om det av någon anledning inte skulle röra sig om ett brottsligt angrepp, exempelvis att person A avvärjer ett angrepp från B medelst nödvärn, kan inte B i sin tur hävda nödvärnsrätt mot As våld. Detta eftersom As våldsanvändning inte utgör en brottslig handling.43
Genom den öppna formuleringen ”påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp” medges nödvärnsrätt även om ett angrepp inte omgående ligger för handen. Ett exempel där på överhängande angrepp som inte är omedelbart förestående är där en befälhavare på ett skepp blir varse om att övriga medlemmar i besättningen kommer att beröva honom livet då fartyget når en viss plats. Befälhavaren kan knappast förväntas att avvakta tills angreppet faktiskt sker, 36 Leijonhufvud m.fl., s. 65 f. 37 Jareborg m.fl., s. 221. 38 Jareborg m.fl., s. 210. 39 Jareborg m.fl., 211 40 SOU 1988:7, s. 70. 41 Boucht, s. 156. 42 Jareborg m.fl., s. 213. 43 Jareborg m.fl., s. 213.
10 varför han därmed har rätt till nödvärn på grund av den överhängande faran.44 En annan, kanske i vissa fall positiv, sidoeffekt torde även vara att en tidigt vidtagen nödvärnshandling kan ha samma effekt som en mycket kraftigare nödvärnshandling som vidtagits i ”stundens hetta”.45 Något som däremot inte omfattas av nödvärnsrätten är de situationer där en person är tämligen säker på att exempelvis bli misshandlad, söker upp den ifrågavarande potentiella gärningsmannen och misshandlar denne i förebyggande syfte, så kallat preventivt nödvärn. Gränsdragningen mellan fallet ovan och en situation rörande just det preventiva nödvärnet är inte helt lätt, varför många situationer kan ha liknande element men bedömas olika.46
Avslutade angrepp som exempelvis beror på att angriparen av någon anledning gett upp, blivit försvarslös eller har avvikit från platsen utgör inte heller någon nödvärnssituation. Om den tidigare nödvärnsberättigade ändå skulle utdela exempelvis ett slag efter att angreppet avslutat, skulle det i stället röra sig om en hämndaktion.47 Hämndaktioner omfattas inte av
nödvärnsrätten utan utgör ett nytt angrepp och därmed en brottslig handling.48
Den andra kategorin av nödvärnssituationer är där någon hindrar att egendom återtas på bar gärning. Denna kategori av typfall karaktäriseras av att återtagandet sker direkt på
brottsplatsen eller att gärningsmannen kontinuerligt förföljts från brottsplatsen.49 Ett annat kriterium som måste uppfyllas för att denna nödvärnssituation överhuvudtaget kan bli aktuell är att återtagandet av det stulna är tillåtet. Exempel där nödvärnsrätt per automatik medges enligt denna punkt är de fall där någon är berättigad att återta eller hålla kvar något enligt laga självtäkt på bar gärning.50
Den tredje kategorin nödvärnssituationer avser sådana typfall där angriparen olovligen tränger in i rum, hus, gård eller fartyg. Denna nödvärnsbestämmelse medger även nödvärnsrätt vid försök till intrång. En intressant aspekt med denna nödvärnsbestämmelse är att den inte motsvarar alla de fall där ett inträngande är straffbelagt. Exempel på detta är att nödvärnsrätt alltid föreligger om det rör sig om hemfridsbrott, medan vid sådana typfall som endast avser olaga intrång föreligger ett krav på att inträngandet skett mot någon av de fyra objekten som specificeras i lagtexten. Ett annat problem med denna nödvärnsbestämmelse är att den inte explicit omfattar sådana typfall där ett olovligt inträngande torde vara likställt med ett olovligt inträngande i rum, exempelvis intrång i husvagn eller tält.51
Den sista av nödvärnssituationerna avser de fall där någon vid vägran på tillsägelse lämna annans bostad. Denna bestämmelse tar exempelvis sikte på de fall där någon till en början haft samtycke till att beträda någons bostad men därefter inte lämnar den. I lagtexten framgår det krav som ställs för att nödvärnsbestämmelsen ska kunna aktualiseras, nämligen att det rör sig 44 Diesen m.fl., s. 104 f.
45 SOU 1953:14, s. 395, Jareborg m.fl., s. 211. 46 Jareborg m.fl., s. 212.
47 Jareborg m.fl., s. 212.
48 NJA 1980 s. 606 på s. 615., Brottsbalken su 17, under avsnitt BrB 24:1 Bakgrund. 49 Jareborg m.fl., s. 214.
50 Jareborg m.fl., s. 214. 51 Jareborg m.fl., s. 214 f.
11 om annans bostad. I praktiken innebär detta att om en person exempelvis vägrar flytta från en hyresrätt vid hyrestidens utgång inte kan anses ockupera någon annans bostad. Följden av detta blir att fastighetsägaren inte kan åberopa nödvärnsrätt mot hyresgästen för att avhysa denna då hyresgästen fortfarande befinner sig i sin bostad.52 Omvänt torde det vara så att hyresgästen i sin tur kan åberopa nödvärnsrätt mot en inkräktande hyresvärd vid eventuella, otillåtna, avhysningsförsök då det de facto är hyresgästens bostad som intrånget sker i.53
2.2.1. Allmänt om försvarlighetsbedömningen
Till kravet att något av de fyra rekvisiten avseende nödvärnssituationer ska vara uppfyllt, krävs det även att gärningen som vidtas i nödvärn inte är uppenbart oförsvarlig. Till skillnad från de situationer som medger nödvärnsrätt saknas någon uttömmande katalog över de gärningar som får vidtas i nödvärn.54 Istället ställs krav på att nödvärnsgärningen ska ha karaktären av en defensiv åtgärd som är riktad mot gärningsmannen eller något av dennes intressen samt att gärningen med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse samt omständigheterna i övrigt framstår som behövligt, och inte vara i uppenbart
missförhållande gentemot den potentiella skada som angreppet skulle kunna innebära.55 Detta till trots ställs inget krav på att den som utövar nödvärn behöver välja den objektivt bästa tillvägagångssättet för att avvärja angreppet. En försvarlighetsbedömning tar sikte på den straffbelagda gärning som en person vidtagit i nödvärn. Vad detta innebär i praktiken är exempelvis att om en person uppsåtligen dödat en angripare i självförsvar, tar
försvarlighetsbedömningen sikte på själva dödandet av angriparen. Om det däremot skulle vara så att en angripare avlidit till följd av att den nödvärnsberättigade pekat ett laddat vapen mot angriparen, skulle försvarlighetsbedömningen ta sikte på den kontrollerade handling som lett till angriparens död, i exemplet själva pekandet med det laddade vapnet.56
Kontentan blir att en oförsvarlig gärning ändå under vissa förutsättningar kan vara tillåten så länge den inte anses vara uppenbart oförsvarlig.57 Ett typfall kan vara att den
nödvärnsberättigade utövat mer våld än nöden krävt men inte så pass mycket att det skulle vara bortom all rimlighet.58 Motsatsvis kan en sådan överdriven nödvärnshandling som i normalfallet inte skulle medföra straffansvar om den utförts mot en vuxen person, vara uppenbart oförsvarlig om den utövats mot ett barn.59 Syftet med denna utformning är primärt enligt lagstiftaren att lämna en intet obetydlig marginal för den som agerat i nödvärn att bedöma om denne hållit sig inom nödvärnsrättens råmärken.60 Dock torde det framgå av
52 Jareborg m.fl., s. 215.
53 Med otillåtna avhysningsförsök avses sådana fall där en hyresvärd inte begärt handräckning från KFM utan
försöker avhysa en tidigare hyresgäst på eget bevåg. KFM har exklusiv rätt att utföra avhysningar enligt 1 kap. 3 § UB.
54 Jareborg m.fl., s. 215. 55 Jareborg m.fl., s. 216.
56 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 70.
57 Prop. 1993/94:130 s. 29, Diesen m.fl., s. 109 f. 58 Larsson, s. 676.
59 Prop. 1993/94:130, s. 29.
12 exemplet att i vissa fall blir denna marginal ett dubbeleggat svärd om nödvärnshandlingen visar sig vara uppenbart oförsvarlig vid en domstolsprövning även om den
nödvärnsberättigade enligt sin mening ansett sig agera inom det rimligas gränser eller på det bäst lämpade sättet.
En sak som bör uppmärksammas under denna del är att den angripnes agerande innan angreppet inte påverkar dennes rätt till nödvärn. Vad detta innebär i praktiken är att det inte har någon betydelse om en person exempelvis väljer att nattetid strosa omkring i ett område där risken för överfall är överhängande. Detsamma gäller de fall där en person provocerat fram ett angrepp för att därefter möta detta med nödvärn.61 Däremot kan en gärningsmans föregående agerande beaktas i de fall där gärningsmannen svårt att besinna sig på grund av självförvållat rus. Fokus ligger då på vilket ansvar gärningsmannen haft för att situationen där denne därefter haft svårt att besinna sig uppstått, till exempel om det skett genom provokation eller dylikt.62
2.2.2. Alternativa handlingssätt samt flykt
Utöver att det inte föreligger något krav på att en vidtagen nödvärnshandling rent objektivt ska vara det bästa tillvägagångssättet för att avvärja faran så länge den inte är uppenbart oförsvarlig, torde det vara tämligen klart att det inte heller föreligger något krav på att den angripne i normalfallet, måste försöka fly innan denne har rätt att utöva nödvärn.63 Denna princip fastslogs i NJA 1969 s. 425. Fallet rörde en person som blev angripen på en
parkeringsplats. I stället för att utnyttja möjligheten att fly valde den angripne att stanna kvar och avvärja angreppet. HD uttalade sig att: ”den åtalade gärningen är alltså -- oavsett om T kunde undgå vidare angrepp genom att avlägsna sig från platsen -- begången i nödvärn och skall icke medföra ansvar”.64 Trots att principen om att det inte föreligger någon skyldighet att utöva ett flyktförsök innan våld tillgrips, finns det situationer där det skulle vara uppenbart oförsvarligt att inte ge vika för ett angrepp. Även i detta fall exemplifieras just angrepp från barn eller psykiskt störda som sådana situationer där flykt kan aktualiseras som det enda försvarliga tillvägagångssättet.65
Fastän det inte föreligger allmän skyldighet att försöka fly eller att vidta den bäst lämpade åtgärden i nödvärnssituationer kan det ändå i vissa fall ställas krav på alternativa
handlingssätt. Exempelvis kan våld ibland vara uppenbart oförsvarligt i fall där den angripne
helt enkelt bara behöver förflytta sig åt sidan eller genom att informera angriparen om att denne angriper fel person.66 Andra exempel kan också vara att den angripne ropar på hjälp eller informerar angriparen om att man inte utgör något hot mot denne.67 I prop. 1993/94:130 nämns även att påkallande av polis kan i vissa fall vara det rimligare sättet att agera än att 61 Jareborg m.fl., s. 218 f.
62 SOU 1988:7, s. 142. 63 Asp, Texter, s. 537.
64 NJA 1969 s. 425., Asp, Texter, s. 537. 65 Prop. 1993/94:130, s. 31 f.
66 Jareborg m.fl., s. 218, Prop. 1993/94:130, s. 31 f. 67 Jareborg m.fl., s. 218.
13 exempelvis slå ned angriparen.68 Någon diskussion huruvida detta exempel har någon
verklighetsförankring lämnas därhän, men vad som i vart fall torde kunna konstateras är att ett angrepp där angriparen är på en armlängds avstånd är tämligen överhängande, varför ett tillkallande på polis förmodligen torde ha en liten eller ingen effekt på ett angrepp som gått så pass långt.
Andra fall där alternativa handlingssätt diskuterats i praxis är exempelvis NJA 1977 s. 655 samt NJA 2005 s. 237. Fallet från 1977 handlade om en nödvärnssituation där den angripne, K, använt sig av en skarpladdad pistol för att avvärja ett knytnävsangrepp från L. Den skarpladdade pistolen gick sedermera av och dödade L. HD menade att det med all sannolikhet hade räckt med att informera L om att K var beväpnad för att få ett avbrott på angreppet. Till bedömningen beaktades även sådana omständigheter som att personerna befunnit sig på en väl upplyst gata där det var genomströmning av andra människor samt att L varit obeväpnad. Mot bakgrund av att K inte utforskat möjligheterna till alternativa
handlingssätt, trots att omständigheterna talat för att sådana funnits, ansåg HD att hans handlande varit uppenbart oförsvarligt.69
I fallet från 2005 där den angripne, D, använt sig av en kniv för att avvärja ett knivangrepp från M genom att sticka denne fem gånger i överkroppen. Angriparen avled sedermera av de skador han ådrog sig från Ds nödvärnshandling. I fallet menade HD att även om en person som handlar i nödvärn, har en tämligen stor marginal på sin sida att agera, måste det vid dödligt våld ställas mycket höga krav på att samtliga alternativa tillvägagångssätt är uttömda innan det dödliga våldet får brukas.70 Vid bedömningen av alternativa handlingssätt i detta fall tog HD fasta på ett antal handlingar som hade kunnat vidtas innan det dödliga våldet
utövades. Dessa utgjorde bland annat möjligheten att fly från platsen, tillkalla hjälp eller använda mindre allvarligt våld för att oskadliggöra angriparen och därefter fly undan angreppet. Då D befann sig utomhus på dagen på en plats där människor frekvent passerade och flyktvägar fanns, hade strax innan angreppet blivit passerad av en grupp vänner samt vid själva nödvärnshandlingen hållit i angriparens knivarm, ansåg HD att D haft flertalet, mindre förödande handlingssätt till sitt förfogande. D agerande hade mot bakgrund av detta agerat uppenbart oförsvarligt då han utdelade de dödande knivhuggen.71
Alternativa handlingssätt har även diskuterats i NJA 1970 s. 58. Fallet rörde ett slagsmål på en korvbar mellan den angripne, M, och angriparen A, där M utdelade ett knytnävsslag för att avvärja As angrepp. HD ansåg att våldsanvändningen inte varit uppenbart oförsvarlig trots att alternativa handlingssätt i formen av att potentiell hjälp funnits på platsen samt att A varit berusad vilket kunnat medföra att M hade kunnat freda sig på annat sätt.72
68 Prop 1993/94, s. 31 f. 69 NJA 1977 s. 655 på s. 663 f. 70 NJA 2005 s. 237 på s. 248. 71 NJA 2005 s. 237.
14
2.2.3 Angreppets beskaffenhet
Vid bedömningen avseende angreppets beskaffenhet kan sådana faktorer som exempelvis angriparens fysik, ålder, sinnestillstånd, eventuellt rus samt övriga omständigheter som påverkar dennes farlighet beaktas. Utöver dessa faktorer som är hänförliga till angriparen beaktas även angreppets karaktär och sådana yttre omständigheter som exempelvis plats för angreppet. Slutligen för att få en helhetsbild av angreppets beskaffenhet beaktas även de egenskaper som är hänförliga till den angripne samt dennes möjligheter att avvärja ett angrepp. Sådana faktorer som kan beaktas avseende möjligheterna att avvärja ett angrepp är eventuell utbildning eller andra omständigheter som gör att personen ifråga har en vana att hantera våldsamma situationer.73 Utfallet av denna bedömning kan exempelvis bli att en fysiskt underlägsen person har en större rätt att tillgripa ett vapen eller tillhygge för att
försvara sig mot en fysiskt överlägsen angripare då angreppets beskaffenhet är allvarligare än vad det skulle varit vid två jämnstarka individer. Motsatsvis har en jämnstark person mindre rätt att ta till vapen eller tillhyggen mot angriparen då angreppets beskaffenhet är mindre allvarligt.74
Vidare beaktas vid angreppets beskaffenhet även det angripnas betydelse. Primärt tar denna bedömning sikte på det intresse som angrips och här finns det en klar rangordning mellan vilka intressen som är mest skyddsvärda, varför det torde vara en självklarhet att exempelvis ett angrepp på liv eller hälsa är ett mycket allvarligare angrepp än exempelvis ett angrepp mot egendom.75
Den sista parametern som beaktas vid försvarlighetsbedömningen är omständigheterna i
övrigt. Denna formulering tillkom efter 1994 års lagändring och kan sägas vara en kodifiering
av rättsfallet NJA 1970 s. 58 där HD beaktade just omständigheterna i övrigt vid en
nödvärnssituation.76 Vad denna bedömning tar sikte på är just en helhetsbedömning av varje enskild situation, varför det i viss mån också lämnas öppet för vilka omständigheter som ska beaktas.77 Av förarbetena nämns att ”en sammanvägning av samtliga relevanta
omständigheter ska göras”, varför någon exakt vetskap om vilka riktlinjer som är härskande inte går att finna.78 Fallet som lagändringen baseras på har redogjorts för här ovan. Något som inte heller riktigt går att utläsa ur rättsfallet från 1970 är vilka omständigheter som beaktats vid just den specifika försvarlighetsbedömningen då HD tämligen sparsmakat stannat vid ”omständigheterna i övrigt” i sina domskäl.79 De omständigheter som framkom i rättsfallet var bland annat att den angripne försökt nedtrappa situationen genom att inte följa med och ”göra upp”, att den angripne innan slaget försökt ta till mindre allvarliga medel i form av att lägga angriparen på rygg på golvet, att angriparen återupptagit angreppet efter att denne ställt
73 Jareborg m.fl., s. 217. 74 Asp, texter, s. 540.
75 Brottsbalken su 17 under avsnitt BrB 24 24:1. 76 Prop. 1993/94:130, s. 32.
77 Jareborg m.fl., s. 218. 78 Prop. 1993/94:130, s. 69. 79 NJA 1970 s. 58 på s. 61.
15 sig upp, samt att båda varit kroppsligt lika stora.80
2.2.4. Risken för skada
Vid försvarlighetsbedömningen beaktas, utöver den faktiska skada som ett visst handlande medför, även den risk som nödvärnshandlingen kan utgöra.81 Mot bakgrund av detta torde en viss aktsamhet krävas från den angripne. Någon ledning i hur pass omfattande detta
aktsamhetskrav är torde däremot inte gå att finna eftersom även denna parameter beror på omständigheterna i det specifika fallet. I rättsfallet NJA 1978 s. 356 där en husägare, J,
avvisat en granne, N, som vägrat lämna Js fastighet. I samband med avvisningen uppstod visst tumult som ledde till att N föll och ådrog sig en bäckenfraktur. HD menade att J med
beaktande av graden av våld samt förutsebara skaderisker inte handlat på ett sådant sätt som ansågs vara uppenbart oförsvarligt.82
I rättsfallet NJA 1994 s. 48 ansågs den nödvärnsberättigade, M.H, ha agerat uppenbart oförsvarligt då denne med dragen kniv i hand tacklat angriparen M.J. Anledningen till att M.H. ansågs ha agerat uppenbart oförsvarligt berodde på den överhängande risk för allvarliga skador som M.J. hade kunnat ådra sig i det efterföljande tumultet på grund av tacklingen.83 HD har, som redan nämnts ovan i avsnitt 1.1., uttalat sig att det enbart i utpräglade
undantagsfall är tillåtet att uppsåtligen freda sig med ett livsfarligt vapen.84 Detta till trots är det inte uteslutet att döda en angripare i en nödvärnssituation om det skulle vara absolut nödvändigt.85 Med detta sagt är ändå hållningen tämligen restriktiv mot just dödande i nödvärnssituationer. Motivet till denna strikta hållning beror främst på omständigheten att staten potentiellt skulle kunna göra sig skyldig till brott mot rätten till liv som finns stipulerad i artikel 2 EKMR om en alltför frikostig nödvärnsrätt skulle tillämpas.86
2.3 Excess
På samma sätt som i äldre lagstiftning finns även excessregler i Brottsbalken.
Excessbestämmelsen anges i BrB 24 kap. 6 § och fungerar som en ”säkerhetsventil” i de fall där någon antingen gjort mer än vad som varit tillåtet i en nödvärnssituation på grund av att denne haft svårigheter att besinna sig eller av någon annan anledning överskridit det tillåtna måttet våld trots att situationen inte erfordrat detta.87 Typfall som innefattar excess kan bland annat vara sådana situationer där ett visst händelseförlopp skett väldigt fort så att
gärningsmannen inte haft möjlighet att besinna sig.88 Till skillnad från exempelvis nödvärnsbestämmelsen, som utgör en rättfärdigande omständighet, utgör
excessbestämmelsen en ursäktande omständighet. Vad detta innebär är att gärningen i sig är 80 NJA 1970 s. 58 på s. 61. 81 Jareborg m.fl., s. 218 f. 82 NJA 1978 s. 356 på s. 360. 83 NJA 1994 s. 48. 84 NJA 1977 s 655. 85 Jareborg m.fl., s. 218. 86 Jareborg m.fl., s. 218.
87 Brottsbalken su 17, under avsnitt 24:6, Jareborg m.fl., s. 376. 88 Brottsbalken su 17, under avsnitt 24:6.
16 otillåten men att gärningsmannen ändå inte kan klandras för gärningen då denne inte haft möjlighet att agera lagenligt på grund av sitt sinnestillstånd.89
Ett krav för att excessbestämmelsen i BrB 24 kap. 6 § överhuvudtaget kan ligga för handen är att gärningsmannen haft en rätt enligt BrB 24 kap. 1-5p. § eller bestämmelserna i Polislagen att agera i situationen. Utifall denna rätt inte förelegat kan inte heller excessbestämmelsen, som är direkt sammankopplad med någon av de rättfärdigande omständigheterna aktualiseras. Om det första steget däremot är uppfyllt krävs det utöver rätten att agera, även att
gärningspersonen inte hållit sig inom det tillåtna området. Med andra ord krävs det att gärningen varit rättsstridig genom att denna överstigit vad som kan anses vara ett rättsenligt handlande.90
Vid en bedömning om huruvida gärningsmannen haft svårt att besinna sig vägs sådana
faktorer som typen av fara, hur mycket tid som funnits för att vidta en mer rättsenlig handling samt sådana omständigheter som är hänförliga till gärningsmannens person. Situationer som exempelvis eskalerar väldigt fort eller kommer plötsligt eller på grund av att gärningsmannen varit yrvaken, utgör sådana situationer där kravet på alternativa handlingsvägar torde ställas tämligen lågt.91 Motsatsvis ställs högre krav på att alternativa handlingsvägar undersökts om det rört sig om ett mer utdraget förlopp eller om faran inte varit överhängande eller akut till exempel på grund av att gärningsmannen befunnit sig inom ett skalskydd, exempelvis ett bostadshus, medan angriparen varit utanför denna.92
Gällande de personliga egenskaperna i den sistnämnda kategorin ovan kan exempelvis mer eller mindre permanenta egenskaper som är knutna till gärningsmannens person
(lättskrämdhet, instabilt humör och dylikt) omfattas. Kraven på återhållsamhet ställs högre för vissa typer av personkategorier än andra. Exempelvis ställs kravet högre på en person som vanligtvis anses som stabil.93 Utöver dessa egenskaper beaktas också sådana tillfälliga subjektiva tillstånd som uppkommer på grund av situationen som personen befinner sig i, exempelvis överhängande rädsla eller panik. Tyngdpunkten för denna bedömning ligger i hur själva angreppet varit utformat samt den fara angreppet utgjort som i sin tur potentiellt lett till det tillfälliga tillståndet men också om gärningsmannen brustit i sin självkontroll. Denna del av bedömningen har likheter med en culpabedömning, vilket leder till att vissa kategorier av personer, exempelvis poliser och annan personal som i yrkesutövningen har vana av att hantera riskfyllda situationer bedöms strängare än exempelvis en genomsnittlig person.94 Även sådana omständigheter som gärningsmannens berusningsgrad kan beaktas vid bedömningen om gärningsmannen haft svårt att besinna sig. Ulväng menar att just berusningsgrad ska beaktas vid bedömningen om det är rimligt att kräva besinning från
89 Jareborg m.fl., s. 377. 90 Jareborg m.fl., s. 376 f.
91 NJA 1990 s. 210., NJA 1994 s.48. Brottsbalken su 17, under avsnitt 24:6. 92 RH 2008:90.
93 Brottsbalken su 17, under avsnitt 24:6. 94 Jareborg m.fl. s. 377.
17 gärningsmannen vid den specifika situationen.95 Denna lösningsmodell kan dock anses
motsägelsefull i de fall där man samtidigt skulle tolka bestämmelsen i BrB 1 kap. 2 § 2 st. på ett sådant sätt att uppsåtskravet i ett första led efterges, och att man skulle därefter skulle konstruera ett uppsåt för att till sist kunna tillämpa excessbestämmelsen på det fingerade uppsåtet.96 Dock har HD klargjort i två rättsfall från 2011 att regeln gällande självförvållat rus i BrB 1 kap. 2 § 2 st. inte kan medföra att uppsåtskravet efterges till följd av att en
gärningsman varit berusad.97 Istället ska uppsåtsbedömningarna i de fall där självförvållat rus aktualiseras, baseras på vanliga regler. Härmed torde alltså den implicerade motsättningen inte längre finnas då något fingerat uppsåt inte behöver prövas då det ursprungliga uppsåtet, trots gärningsmannens egenvållade rus ligger till grund för bedömningen.98
2.4 Putativt nödvärn
Även putativsituationer, där en gärningsman inbillat sig vara berättigad till nödvärn trots att så inte varit fallet, omfattas av bestämmelsen BrB 24 kap. 1 §. Ett krav för att kunna undgå straffansvar är att gärningsmannen hållit sig inom det inte uppenbart oförsvarliga området om det skulle rört sig om en faktisk, verklig, nödvärnssituation samt att gärningsmannen hade varit berättigad att bruka nödvärn om denna situation varit verklig.99 Gärningsmannen undgår därmed straffansvar för uppsåtligt brott om denne vidtagit en viss handling under inbillningen av nödvärn, på grund av bristande uppsåt till frånvaron av nödvärnssituationen.100 Något som däremot inte kan medföra straffrihet är faktisk okunnighet om innehållet till
nödvärnsbestämmelsen i BrB 24 kap. 1 § eller tolkningen av denna. Typexempel där en situation av nämnda slag kan aktualiseras är de fall där någon misshandlar en notorisk hustrumisshandlare då denne ligger och sover, på grund av att gärningsmannen tolkat att risken för fortsatt hustrumisshandel är pass realistisk att den är ”överhängande” i
nödvärnsrättslig mening, trots att inget angrepp just då ligger för handen.101
Den putativa nödvärnsbedömningen görs i två led där den första utgångspunkten är om gärningsmannen agerat uppenbart oförsvarligt. Denna bedömning baseras på hur personen i fråga uppfattat angreppets beskaffenhet, det vill säga de subjektiva och objektiva
omständigheterna som är hänförliga till angreppet. Till detta led ska även andra relevanta omständigheter, om sådana finns, vägas in.102 Exempelvis kan en angripen person tro att angriparen använder sig av ett farligt vapen vid angreppet (kniv eller järnrör) men det i själva verket är en gummislang eller planka. På grund av denna inbillning försvarar sig därför den angripne med sådant våld som inte hade varit uppenbart oförsvarligt om angriparen faktiskt brukat kniv, vilket i sin tur medför att den angripne inte ska fällas till ansvar för sin
våldsanvändning.103 95 Jareborg m.fl. s. 378.
96 Brottsbalken su 17, under avsnitt 24:6.
97 NJA 2011 s. 563 på s. 574., NJA 2011 s. 611 på s. 617. 98 Brottsbalken su 17, under avsnitt 24:6.
99 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 342 f. 100 Jareborg m.fl., s 378.
101 Jareborg Allmän kriminalrätt, s. 343. 102 Zila JT 1995/96 s. 1142.
18 I det andra ledet ska en bedömning om gärningsmannen varit oaktsam vid bedömningen av den situation som denne tolkat som en nödvärnssituation.104 Situationer där en person inte sett sig för eller på annat sätt i vart fall försökt klargöra om det förelegat en nödvärnssituation innan denne agerat, torde därför kunna anses ha agerat oaktsamt.105
I samband med det putativa nödvärnet bör också de fall där en gärningsman som befinner sig i en putativsituation överskrider det som hade varit tillåtet om nödvärnssituationen hade varit verklig. Dessa fall benämns som putativ nödvärnsexcess och även här kan gärningsmannen under vissa omständigheter gå fri från ansvar på samma sätt som de
”faktiska” excessfallen enligt BrB 24 kap. 6 §.106 Även den putativa excessbedömningen tar sikte på gärningsmannens uppfattning av situationen vid gärningsögonblicket. Sådana
omständigheter som upplevelser, personliga egenskaper och förmågor beaktas eftersom det är just av vikt hur gärningsmannen upplevt situationen, oavsett om den varit inbillad eller inte.107 Ett fall som kan nämnas från rättspraxis gällande just putativ excess är NJA 2012 s. 45. Fallet handlade om K.H. vilken med ett svärd angripit sin flickvän då han på grund av sitt nyvakna tillstånd inbillat sig vara under angrepp. HD ansåg att även om K.H. i det inledande skedet förvisso kunnat ta miste på situationen, så måste han successivt ha kommit till insikt att flickvännen inte utgjorde något verkligt angrepp och därmed avslutat nödvärnet. K.H. hade däremot fortsatt våldsutövningen varför hans agerande inte kunde undgå straffansvar.108 Vad detta innebär i praktiken är att gärningsmannen kan ställas till svars för oaktsamhetsbrott om det skulle visa sig att denne varit oaktsam då denne inbillat sig att en situation varit så pass allvarlig att han haft rätt att bruka nödvärn. Med andra ord fokuseras
oaktsamhetsbedömningen på om gärningsmannen genom oaktsamhet försatt sig i ett
putativtillstånd där denne sedan överskridit det tillåtna. Dessutom kan oaktsamhet aktualiseras i sammanhanget där en gärningsman haft svårigheter att besinna sig i en putativsituation.109
104 Zila JT 1995/96 s. 1145.
105 Brottsbalken su 17, under avsnitt 24:1. 106 Jareborg m.fl., s. 379.
107 Jareborg m.fl., s. 379. 108 NJA 2012 s. 45 på s. 67 f. 109 Jareborg m.fl., s. 379.
19
3. Försvarlighetsbedömningen i praxis
Försvarlighetsbedömningen är, som nämnts ovan, en form av intresseavvägning mellan de intressen som ett otillåtet angrepp hotar och de intressen som samhället och även till viss del angriparen värnar om. Det som däremot väcker frågor är bland annat om det finns absoluta skiktningar där ett visst agerande alltid är oförsvarligt eller om varje enskild
försvarlighetsbedömning tar sikte på omständigheterna i det specifika fallet. Nedan kommer därför en sammanställning av praxis avseende försvarlighetsbedömningen av
nödvärnshandlingar att göras. Av jämförelseskäl kommer därför både fall där vapen inte använts samt sådana fall där vapen brukats i nödvärn att behandlas nedan.
3.1 Praxis avseende försvarlighetsbedömningen vid obeväpnat våld
NJA 1969 s 425. – ”Den italienska servitören” - Fallet handlade om en man, T, som blivit
angripen då han suttit i sin bil och väntat på en bekant. Angriparna B samt BK hade initialt börjat skrika okvädesord mot T som i sin tur svarat med att B och BK skulle gå hem då dessa varit uppenbart berusade. B gick därefter till angrepp mot T, vilket resulterade i att T blev trängd mot en bil till den ringa grad att han låg över huven på bilen. I detta skede hade T försökt få bort B men denne hade fortsatt att gå till angrepp med slag mot T. Då Ts försök att få bort angriparen visade sig vara fruktlösa slog T tillbaka i självförsvar. När väl B sett att han börjat blöda drog han sig ur handgemänget.
Fallet har redan behandlats under avsnitt 2.2.2. gällande alternativa handlingssätt men är även av relevans då det innehåller vissa parametrar kan beaktas gällande
försvarlighetsbedömningen. I fallet tilldelade den angripne ett antal slag för att avvärja angreppet men därefter inte gått till motangrepp då det initiala angreppet klingat av. Till detta bör även nämnas att slagen resulterade i en relativt liten skada i form av näsblod och sprucken överläpp på angriparen. Vid en samlad bedömning ansåg HD att T inte agerat uppenbart oförsvarligt.110
NJA 1970 s. 58. – ”Korvbaren”- Fallet, som redan behandlats under avsnitt 2.2.2 och 2.2.3.
innefattade visst, begränsat och obeväpnat våld som den angripne, M utövat mot en jämnstor angripare. Våldsanvändningen resulterade i skallfrakturer hos angriparen i samband med att denne föll bakåt och slog i marken på grund av knytnävsslaget från M. Även i detta fall ansågs inte nödvärnshandlingen vara uppenbart oförsvarlig trots att följden av
nödvärnshandlingen resulterade i relativt omfattande skador samt att alternativa handlingssätt varit möjliga.111
NJA 1971 s. 442. – Detta fall rörde ett svartsjukedrama där angriparen, N, haft en intim
relation med den angripnes, W, fru. N uppsökte nattetid Ws hotellrum där han, hans fru och deras gemensamma barn låg och sov. N klargjorde att han inte hade något otalt med W men ville komma åt hans fru. N försökte tränga in i hotellrummet och i samband med detta
110 NJA 1969 s. 425. 111 NJA 1970 s. 58.
20 utdelade han även ett slag mot W. W motade sedermera ut N i hotellkorridoren där tumult utbröt. I samband med tumultet utdelade N bland annat sparkar och slag mot W samt hotade att döda denne. W utdelade i samband med tumultet två kraftiga slag mot N som därefter föll till marken.
HD fann att även om W förmodligen hade kunnat avvärja Ns angrepp på ett mindre våldsamt sätt, ansågs inte Ws agerande uppenbart oförsvarligt då angreppet från N ansågs vara tämligen allvarligt. Bedömningen baserades på omständigheterna att N uppsökt W nattetid och brutit dennes hemfrid, de allvarliga hot som N uttalat i samband med våldsutövningen,
våldsutövningen i sig samt de motiv som drivit N till angreppet. W friades sedermera då han agerat i nödvärn.112
NJA 1978 s. 356 – Även detta fall har behandlats ovan, fallet rörde en fastighetsägare, J, som
motat i väg en inkräktande granne, N, då denne vägrat att lämna platsen trots tillsägelser. I samband med avlägsnandet ramlade grannen så pass illa att denne ådrog sig en bäckenfraktur. Frågan rörde om J handlat uppenbart oförsvarligt vid beaktande av det våld han utövat samt om våldsutövningen varit uppenbart oförsvarlig mot förutsebara skaderisker. Trots att Ns agerande inte erfordrat ett alltför omfattande motangrepp ansågs J ändå inte ha utövat ett sådant våld som varit uppenbart oförsvarligt i sammanhanget. Dessutom ansågs inte J ha agerat uppenbart oförsvarligt i relation till de potentiella skaderisker som dennes
våldsutövning utgjorde. J gick fri från ansvar på grund av nödvärn.113
NJA 1999 s. 460 – I detta fall aktualiserades två delfrågor, dels om det förelegat ett tyst
samtycke till misshandel från angriparens sida då denne påbörjat ett angrepp, dels om den angripne haft rätt till nödvärn. Då endast den senare frågan är av relevans för arbetet nämns enbart samtyckesinvändningen i beskrivningen. Frågan rörde om A.K haft rätt till nödvärn då denne blivit angripen av en för honom, okänd man, A.G.
Både A.K och A.G hade stått i en taxikö varpå det uppstått någon form av dispyt mellan de båda männen. Efter att ha ”smågruffat” lite så urartade situationen då A.G. lyfte sin knutna näve mot A.K i ett försök att slå denne. A.K. lyckades att ducka undan slaget och svarade med att slå A.G. Nödvärnshandlingen som utgjorde ett enda slag mot angriparen, resulterade i två brutna tänder samt en sårskada i läppen.
I Hovrättens domskäl, som sedermera fastställdes av HD, konstaterades det att A.K. våldsanvändning inte varit uppenbart oförsvarlig trots att A.K. kunnat avlägsna sig från platsen. Dessutom beaktades den omständigheten att A.K. endast utdelat ett slag samt att även om detta slag varit tämligen hårt, fanns det inget som visat på att A.K. haft uppsåt till att tillfoga sin angripare sådana omfattande skador som följde av slaget. Slutligen vägde domstolen även in omständigheten att A.K. varit betydligt mycket mindre än sin angripare, varför nödvärnshandlingen inte kunde anses som uppenbart oförsvarlig. A.K. friades då denne 112 NJA 1971 s. 442 på s. 452.
21 agerat i nödvärn.114
RH 1980:43 – Rörde ett fall där C och G blivit åtalade för att ha misshandlat två civilklädda
polismän då dessa genomfört en insats mot C och Gs gemensamma vän M. Insatsen rörde ett omhändertagande av Ms barn. M motsatte sig omhändertagandet varpå polismännen nödgades att brotta ner M. De båda gärningsmännen såg att Ms barn och fru blivit utförda på
innergården av en okänd man, varpå de uppfattat situationen som att paret varit under ett pågående angrepp. Väl ute på gårdsplanen informerades C och G om insatsen genom en representant för socialtjänsten som följt med poliserna. Trots detta skyndade sig duon till Ms undsättning varpå de utdelade ett antal sparkar och slag mot de båda poliserna som höll fast M.
Hovrätten konstaterade att även om C och Gs uppfattning om att M varit under ett pågående angrepp, kunde inte den mängd våld som duon utövat anses försvarligt i relation till det inbillade angreppet. Utifrån fallet tycks hovrätten ha lagt mycket vikt vid att M inte blev misshandlad vid tidpunkten då duon ingripit, vilket även gärningsmännen borde ha insett. Mot bakgrund av detta ansågs våldsanvändningen uppenbart oförsvarlig.
Göta Hovrätt mål B 2614-18 – Fallet handlade om en dispyt som urartat mellan två män,
P.H. och P.J. Initialt angrep P.J. P.H genom att utdela en lavett mot P.H och därefter ”hoppa på” eller hålla i P.H då denne försökt komma ifrån platsen. Därefter har angriparen på något sätt fallit till marken varpå P.H. utdelat fyra knytnävsslag mot den liggande angriparen. Slagen resulterade bland annat i fraktur på ögonhålan, blödningar i ansiktet samt sårskador. P.H. menade att hans våldsanvändning varit rättfärdigad då denne agerat i nödvärn mot det initiala angreppet från P.J, alternativt att han agerat i excess då han haft svårt att besinna sig. Hovrätten gjorde bedömningen att P.H mött ett angrepp innehållande förhållandevis lindrigt våld med en mycket omfattande våldsanvändning samt att denna våldsanvändning hade även resulterat i betydande skador. Dessutom borde P.H trots sin berusning ha insett att angriparen inte utgjorde något betydande hot då denne legat på marken när slagen utdelades. Vidare inträffade angreppet på ett sådant ställe där flertalet nattklubbar precis hade stängt varför en stor mängd människor även fanns i närheten. Genom en sammanvägning av samtliga ovan nämnda omständigheter ansågs det våld som P.H utövat i nödvärn stå i uppenbart
missförhållande till den skada som hotat genom P.Js angrepp samt att våldsanvändningen klart överskridit det som behövts för att avvärja angreppet.
Gällande excessinvändningen ansåg hovrätten att P.H. haft tid för eftertanke i samband med att P.J. hamnat på marken och borde därmed även ha anpassat sitt agerande då angriparen inte utgjorde något hot i det läget. Mot bakgrund av detta ogillades även excessinvändningen.
22
3.2 Praxis avseende försvarlighetsbedömningen vid beväpnat våld som inte
innefattar skjutvapen
NJA 1990 s. 210 – Handlade om ett fall där den angripne uppsåtligen brukat kniv för att
avvärja ett pågående angrepp. F, som begett sig hemåt efter en fest blev förföljd av ett gäng ungdomar utanför en pizzeria. Ungdomsgänget uttalade kränkande tillmälen samt hot mot F. I detta ungdomsgäng befann sig även A och B som valde att följa efter F. Kort därpå hann duon ikapp F och utdelade ett antal slag mot honom. F lyckades ta sig loss från det första angreppet och sprang ifrån platsen. Strax därpå hann A. återigen ikapp F och började måtta slag mot denne. F hade i detta läge lyckats få fram en tapetkniv som han därefter brukade mot A Knivanvändningen resulterade i att A ådrog sig två skärsår i ansiktet samt ett skärsår på halsen, inget av såren var däremot livshotande.
HD konstaterade att F varit under ett angrepp av ett gäng ungdomar som han inte utan fog uppfattat ha fientlig inställning mot honom. Dessutom hade F befunnit sig i ett mycket trängt läge där han uppfattat situationen som sådan att ett allvarligt angrepp från flertalet
gärningsmän var överhängande. Dessa omständigheter till trots ansåg HD att det våld som F utövat mot A varit av ett sådant allvarligt slag att det var uppenbart oförsvarligt. Vid denna bedömning tycks HD ha fäst en mycket stor vikt vid att kniven varit mycket skarp samt att denna omständighet inneburit en stor risk för att A skulle kunnat tillfogas mycket allvarligare skador än de som han faktiskt ådrog sig.115
Även om F gjort mer än vad som varit tillåtet enligt nödvärnsbestämmelsen så undgick han straffansvar till följd av excess. HD ansåg att han blivit försatt i en sådan situation där han varit tvungen att fatta beslut inom en mycket begränsad tidsrymd. Dessutom hade han initialt försökt avskräcka sina angripare genom att visa kniven men detta hade inte haft någon effekt på A och B. Mot bakgrund av detta ansåg HD att den efterföljande skärningen inte kunde anses som obefogad då F varit mycket rädd samt övertygad om att han skulle bli misshandlad. F friades därför från ansvar.
NJA 1994 s. 48 – ”Dykarkniven” – Fallet rörde en inbrottstjuv, J, som tillsammans med en av
sina kamrater krossat en bilruta på Hs bil för att stjäla en CD-spelare. H hade vaknat av ljudet från bilinbrottet och konstaterade strax att det var hans bil som varit föremål för inbrottet. Beväpnad med en 25 cm lång dykarkniv i syfte att kunna försvara sig samt ”betvinga den skyldige” gav han därefter sig ut i jakt på inbrottstjuvarna. Efter en stund fann H de
misstänkta inbrottstjuvarna varpå han tacklade J och tumult utbröt. H lyckades genom att peka eller trycka kniven mot Js hals lugna ned situationen. I detta läge upptäckte H även att J blödde tämligen kraftigt från ansiktet. Skadan som J ådrog sig i tumultet bestod i en icke livshotande skärskada på vänster sida av ansiktet. Efter att tumultet lagt sig fråntvingades J, under knivhot från H, sina strumpor, skor, nycklar, livrem och pass. Under denna sekvens ställde även H frågor till J gällande vem som stulit CD-spelaren. En stund senare tvingades J under knivhot från H att gå cirka 150 meter till en telefonkiosk varifrån polis tillkallades.
