Avslutande diskussion

I enlighet med delfrågeställningarna och det övergripande syftet har arbetet ämnat besvara följande; vilka inre motsättningar som existerar inom den ordinära och preventiva användningen av hemlig dataavläsning samt hur de påverkar lösningen av den intressekollisionen ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Delfrågorna har delats upp över olika kapitel med viss överlappning och sammanfattats i andan av det kapitlen förmedlar i slutet av kapitel 2, 3 och 4. I det här avsnittet diskuteras och kommenteras arbetet i sin helhet för att sedan landa i arbetets slutsats i det efterkommande sista avsnittet i arbetet.

Under arbetets gång har jämförelseparametrar etablerats, rättskällor konsulterats och diskussion samt slutsatser anfört löpande. Tidslinjen för den anförda problematiken med stöd av det nyss nämnda har etablerat att det finns en mängd olika intressen och ståndpunkter som både samverkar och agerar i motstridighet. Detta genomgående på området hemliga tvångsmedel och särskilt i förhållande till hemlig dataavläsning samt dess preventiva användning så som rättsläget utvecklats till i dagsläget. Det som framgår på området är en klar, tydlig prioritering av de brottsbekämpande uppgifterna från lagstiftaren och majoriteten av myndigheterna själva - med undantag för exempelvis Integritetsskyddsmyndigheten. Trots historisk kritik har det inte haft en effekt då kritiserade förslag trots avslag eller bordläggning på ett eller annat sätt funnit sin väg till lagstiftningen. Det kan medföra en klar oro rörande lagstiftarens objektivitet i frågorna eller i vart fall lagstiftarens ställning. Personlig integritet har nämligen historiskt gång på gång bortprioriterats av lagstiftaren i utredningar som rör hemliga tvångsmedel. Personlig integritet har ytligt lyfts i utredningarna för att tillgodose någon slags ytlig balans, vilket tycks reflekteras i tillämpningen.

Den samhälleliga och teknologiska utvecklingen har placerat Sveriges brottsbekämpande myndigheter i efterkälken sedan mitten av 2000-talet då området stigit i relevans inom den svenska rättsdebatten. Med den historiska insynen på området i åtanke har det också blivit tydligt att det allmännas dedikation till frågan om personlig integritet och rättssäkerhet är en polariserad fråga. Även en fråga som diskuteras friskt både rättspolitiskt och inom rättskällorna. Intresset av en högre personlig integritet och medföljande aspekter har historiskt som nu varit en fokuspunkt hos lagstiftaren nationellt. Sedan slutet av 1900-talet även på EU-nivå i den mån att det påverkar svensk rätt.

Trots det allt ökande fokuset på området personlig integritet framstår det som om att personlig integritet, oavsett hur relevant, kulminerar i samma slutsats i varje utredning. Nämligen att aspekterna är nödvändiga vid begrundandet av införandet av nya hemliga tvångsmedel eller utökandet av befogenheterna för staten i de hänseendena. Det för att i slutändan lämnas utan större hänseende. Den slutgiltiga utgångspunkten blir att effektivitet och brottsbekämpning prioriteras och kommer att prioriteras av staten i princip oavsett kostnaden för den enskilde i det ändamålet. Det allmännas intresse ofta tar ofta företräde över enskildas rättigheter, särskilt med hänsyn till praxis både nationellt och inom EU. Med de tämligen breda möjligheterna för

47 de brottsbekämpande myndigheterna att tolka medlen skulle förtroendet för skyddet av den personliga integriteten öka om det framgick att tolkningarna av reglerna och förarbetena var gjorda med viss försiktighet. Att skapa breda tolkningsmöjligheter på ett område där försiktighet och förutsägbarhet är centrala aspekter utgör oavsett lägertillhörighet en allvarlig risk. Att indirekt fördela delar av ansvaret för tolkningens riktighet till de som tolkar är i sig självt också allvarligt. Det är därför särskilt viktigt att den gällande normgivningen följs på ett område som hemliga tvångsmedel, med viss flexibilitet för de praktiska omständigheter som kan påverka tillämpningen.

Regeringen har som tidigare redogjort för i slutet av 2020 tillsatt en utredning179 där bland annat eventuella utökade befogenheter för åklagare berörs. Lagstiftaren ska utöver det beakta huruvida skyddet för den personliga integriteten är tillräckligt. Förhoppningarna för att utredningen ska landa i att en balansering av de rättsprincipiella avvägandena och ett kommande krafttag för den personliga integriteten bedöms som låga. Lagstiftarens missbedömning rörande användningen av HDA och den icke-bemötta problematiken om vad HDA som metod kan ge det allmänna tillgång till talar för ett annat läge där riskerna är högre än vad som bedömts. Konsensus råder bland brottsbekämpande myndigheter om att ny teknik och de kriminellas kunskaper om polisens metoder har medfört att hemlig avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation i dag är långt ifrån lika effektiva. Den mest framträdande orsaken till detta är den ökande krypteringsgraden i kommunikationen kriminella emellan, vilket bland annat motiverat införandet av HDA. Mot bakgrund av den statistik som presenterats inledningsvis, omvärldens utveckling, lagstiftarens uppdrag, historiska diskussioner samt ståndpunkter inom rätten existerar inga tecken på att den stegrande utvecklingen kommer att haltas inom snar framtid.

Tillgången till bevisningen som utvunnits ur internationella samarbeten genom insyn i krypterade, anonymiserade kommunikationsnätverk måste i slutändan ses som en seger för de brottsbekämpande myndigheterna. Den kritiska debatt som förs kring användningen av HDA och prövningen i svenska domstolar rörande EncroChat-bevisningen kommer att ge mer bränsle till diskussionen om personlig integritet och hemliga tvångsmedel även fortsättningsvis. Om domstolarna skulle avvisa bevisningen framöver skulle nämligen de brottsbekämpande myndigheterna ha ett omedelbart och framtida allvarligt problem ur bevissynpunkt. Särskilt i takt med den tekniska övergången från traditionella kommunikationsmedel till krypterade, anonymiserade sådana. Med möjligheten att få insyn i sådana medel skulle det innebära ett bakslag för den kriminella verksamheten. Verksamheten skulle dock sannolikt anpassa sig och övergå till nya sätt att undvika övervakning, vilket skulle påbörja eskaleringsprocessen än en gång.

Problemet tycks alltså inte vara införandet av nya hemliga tvångsmedel som HDA och dess användning egentligen. Problematiken utgörs snarare av kriterierna för dess användande och de rättssäkerhetsgarantier som omger den. Om exempelvis SIN inte har resurser för att på ett effektivt sätt kunna utöva tillsyn över användningen har det allmänna misslyckats att

48 upprätthålla proportionalitetsbalansen. Det givet att det inte finns likvärdiga mekanismer som kompenserar för ineffektiviteten hos den ansvariga tillsynsmyndigheten, vilket utgångspunkten är att det inte gör. Utgångspunkten kan inte vara att balansen är i jämvikt om de införlivade rättssäkerhetsgarantierna inte är effektiva. I de diskussioner och den argumentation som förts under arbetets gång kan det konstateras att det tycks ha skett en glidning sedan början av 2000- talet till nutid. Kraven som ställs för införande av nya integritetskränkande lagstiftning, samt för dess användning, har mellan raderna tyckts bli lägre och lägre i samband med att dess användning skenar. Att det brottsbekämpande intresset prioriteras är inte orimligt, men att prioriteringen inte kompenseras för genom omgivande rättssäkerhetsgarantier får inte ske.