Vi kan se att utförsäkrade i samband med utförsäkring riskerar att drabbas av psykisk ohälsa som en följd av den ekonomiska påfrestning och skamgörande erfarenheter som följer med situationen. Tidigare forskning, som vi tidigare redogjort för, kring arbetslöshet (Melén 2008) och skam (Jönsson 2003, Starrin & Kalander Blomqvist 2001) samt bidragsberoende (Starrin & Kalander Blomqvist 2001) styrker oss i denna slutsats. Då arbetslöshet uppstått för samtliga av våra intervjupersoner som föranletts av långvarig sjukskrivning, menar vi denna forskning är relevant och kan även appliceras på våra intervjupersoners situation. De befinner sig långt från den öppna arbetsmarknaden och hänvisas till tillrättalagda arbeten, arbetslivsinriktad
rehabilitering och lönebidragsanställningar. De klarar inte försörjningsbördan på egen hand utan är beroende av samhällets resurser. Våra intervjupersoner går mot social uteslutning, vilket delvis är följden av den ekonomiska uteslutningsprocess som vi menar att de befinner sig i. Vi vill också säga att vi ser att samhället, medvetet eller omedvetet bidrar till den ekonomiska och sociala uteslutning våra intervjupersoner känner. Vi menar att de skamgöranden de utsätts för av samhällets institutioner ökar risken för psykisk ohälsa genom att utesluta dem från samhället. Skammen de känner kommer av att de inte klarar av att vara självförsörjande utan tvingas vara beroende, när normen är att arbeta och vara oberoende. Den socialt utsatta position samhället sätter dem i ser vi medför en stor risk för psykisk ohälsa. Synen som samhället har på utförsäkrade personer, som kommer till uttryck i form av att de blir misstänkliggjorda och satta i förnedrande situationer dömda att misslyckas, anammas av de utförsäkrade som genom detta också ser ner på sig själva.
Vi ser vidare att våra intervjupersoner haft svårt att hantera den situation de hamnat i, de har svårt att förstå hur man inte kan ha rätt att vara sjukskriven när läkare säger att de är för sjuka för att arbeta. När man inte kan förstå, är det svårt att hantera situationen man ställs inför. Intentionen med ändringarna i sjukförsäkringen34 var att de som varit långtidssjukskrivna skulle ges en större möjlighet att återgå i arbete. Och att minska utanförskapet för denna samhällsgrupp. Rehabiliterande åtgärder skulle sättas in tidigare och i större utsträckning. Försäkringskassan ska även fungera som ombud för de försäkrade och hjälpa till med kontakter med myndigheter. Det vi kan utläsa av våra resultat är att Försäkringskassan i våra intervjupersoners fall inte lever upp till de tidsgränser och åtaganden som finns att läsa om på Försäkringskassans hemsida35. Innan man blir utförsäkrad ska man kontaktas av Försäkringskassan cirka fyra månader innan via både brev och telefonsamtal. Efter att ha gjort sex intervjuer med personer boendes på olika orter i Värmland kan vi se att detta inte har fungerat eftersom intervjupersonerna hade fått beskedet med som längst en månads varsel. Detta gjorde att de inte fått någon tid att förbereda sig inför sin tid som utförsäkrad.
Vi tycker inte det är så konstigt att man inte upplever känsla av sammanhang när man utan förvarning skickas ur ett system till ett annat. Till ett system där arbetslöshetsförsäkringen säger att man är för sjuk för att kunna få ersättning, våra intervjupersoner har hamnat mellan stolarna och därmed två skyddssystem. Det gör att de upplever sig bara vara till besvär för samhället, vilket går emot intentionen med sjukförsäkringsreformen36 som skulle motverka detta. De känner sig vara till besvär för att systemen behandlar dem så. De är för sjuka för att vara friska och för friska för att vara sjuka. Intervjupersonerna har förmedlat att detta är förvirrande och svårt att förhålla sig till. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har långt innan förslagen om ändringarna i sjukförsäkringen inlett samverkan37 för att undvika att personer kom i kläm mellan två system verkar inte heller fungera förebyggande. Endast två av våra intervjupersoner har haft nytta av denna samverkan. I de fallen har det dessbättre fungerat bra och de känner att de fått vara delaktiga i rehabiliteringsplanen.
En intressant aspekt är hur rehabiliteringskedjan38 skulle kunna utvecklas för att bli mer individanpassad. Vi tycker att tanken med en aktiv rehabiliteringskedja jämfört med en passiv sjukskrivning är bra, men man måste hela tiden ha människors individualism i åtanke. Vi kan också genom vår studie se att mer vägledning genom utförsäkringsprocessen vore positivt då det är en stor förändring man genomgår. Ett mer välutformat stöd med till exempel kurativa 34Hämtat från Riksdagens hemsida
35Hämtat från Försäkringskassans hemsida
36Hämtat från Riksdagens hemsida
37Hämtat från Försäkringskassans hemsida
insatser vore ett positivt inslag. För att åstadkomma det kanske krävs mer än bara samverkan, för att få en fungerande rehabiliteringskedja och för att undvika att människor hamnar mellan stolarna. Vi tror att det krävs en sammanslagen myndighet. Där en samlad specialiserad kompetens kring dessa individer skulle göra att de utförsäkrade inte längre behöver hantera så många olika kontakter och instanser. Vi tror också att detta skulle vara effektivt för myndigheterna eftersom vi ser att enskilda handläggares roll är ett orosmoment, där deras okunskap om myndigheternas skilda ansvar och vokabulär gör att de utförsäkrade inte vet vem de ska ha förtroende för. Melén (2008) menar att myndigheterna ”talar” olika språk, vilket vi också har uppmärksammat i kontakten med de utförsäkrade samt myndigheterna. Det får konsekvenser för de utförsäkrade där misstag och missförstånd leder till att ersättningar uteblir. Allt för ofta läggs hela ansvaret på den enskilda individen och att det är deras skyldighet att göra sig informerad om regler. Ansvaret för information flyttas därmed från myndigheten till den enskilde individen. Vi anser att det är för mycket att begära av den enskilde då det är svårt att förhålla sig till de olika ”språken” och de olika regelverken även för oss socionomstudenter.
Processen som våra intervjupersoner genomgår beskrevs av några som en utrensningsprocess. En av personerna likställer den med nazismen under andra världskriget vilket får oss att reflektera kring om det är en av samhället organiserad social uteslutningsprocess. Vi kan inte ge ett bra svar på det men som utförsäkrad blir upplevelsen sådan. Vi tycker inte att de personer vi träffat på något sätt är extremfall, då de tillhör den näst största diagnosgruppen av de utförsäkrade. De är personer som arbetat med fysiskt tunga arbeten hela sina liv där förslitningar på kroppens leder blivit följden, i samtliga fall utom ett där en fallskada orsakade sjukskrivningen. De är inte friska nog att ta ett arbete på den öppna arbetsmarknaden. För någon kan det finnas en möjlighet att kunna arbeta del av heltid med ett tillrättalagt arbete. Vi anser att man även borde överväga om det överhuvudtaget kan bli meningsfullt för individen, om denne inte klarar av vardagliga hushållsuppgifter och är beroende av en hjälpande hand i hemmet. Kan man då förvänta sig att hon/han ska kunna klara av att arbeta? Eller för att använda termen anställningsbarhet, är individen då anställningsbar ur en arbetsgivares synvinkel? Melén (2008) ser tre vägar ur trenden att andelen arbetslösa ökar bland de som är sjukskrivna. Det ena är att ge den sjukskrivne sjukersättning, den andra är att ordna tillrättalagda arbeten. Den tredje vägen som han kallar den revolutionära vägen är den att arbetsmarknaden ändrar synen på arbetsförmåga. Med Försäkringskassans syn på arbetsförmåga i åtanke, kan Meléns revolutionära väg kanske vara den enda möjlighet våra intervjupersoner har att komma tillbaka till arbetslivet och därmed kunna uppnå samhällets norm på arbete och självförsörjning. Men är detta möjligt? Vi ställer oss frågande till detta när man ser vilken attityd som finns bland arbetsgivare till att anställa någon som varit långtidssjukskriven. TCO:s sammanställda statistik39 av arbetsgivares attityder till långtidssjukskrivna och arbetslösa, visar en negativ attityd som ökat det senaste året. TCO:s slutsats är att arbetsgivarnas negativa attityder och ovilja till att anställa personer med sjukskrivningshistoria, inte kan förändras genom att förändra de sjukskrivnas beteende. Siffrorna visar att varannan arbetsgivare inte kan tänka sig att anställa dem, vilket då gör att de som tidigare varit långtidssjukskrivna hänvisas till en mycket begränsad arbetsmarknad. Att göra en studie kring hur utförsäkring från sjukförsäkringen påverkar den enskilde individen är inte helt enkelt. Svårigheten ligger i att det är svårt att särskilja huruvida upplevelser av utförsäkring bottnar i den långvariga sjukskrivningen som föranleder utförsäkrandet, eller om det är upplevelser som kommer av utförsäkring. Vi ställer oss även frågan om det är effekter av arbetslöshet som framkommer. Kanske bör man inte skilja dem 39Hämtat från Tjänstemännens central organisations hemsida
åt, vilket vi har försökt göra eftersom vår studies omfång är begränsad och vårt intresse ligger i att åskådliggöra effekter av själva utförsäkringen. Vi kan således inte med säkerhet säga att de slutsatser vi gör är i direkt anslutning till effekterna av utförsäkringen, eftersom det finns en risk att de aspekter som vi lyfter fram inte är direkt kopplat till att de människor vi mött blivit utförsäkrade. Vi kanske endast kan påstå att det finns ett samband. En mer omfattande och ingående studie krävs på området.