Så, hur syr vi ihop den här säcken då? Vad landar egentligen den här undersökningen i? Vi vänder oss tillbaka till studiens utgångsläge, det vill säga syftet: ”Syftet med studien är att undersöka huruvida gymnasieelevers resonemang om tro och religion bekräftar tidigare forsknings teori om att ämnet religionskunskap visar på normativa skillnader mellan troende och icke-troende”. Nu har vi undersökningen presenterad för oss, frågeställningarna är besvarade. Istället vänder vi oss åter till slutsatserna som formulerades i den teoretiska aspekten.
Först och främst kan vi konstatera att även om studien inte ämnade ta reda på elevernas religiösa position kom det att beröras ändå. Vad som kan finnas som intressant är elevernas uppfattning av ämnet religionskunskap i förhållande till sig själva eftersom troende elever inte känner igen
sin egen religiösa tradition i undervisningen. Enligt resultatet på min undersökning stämmer
detta till vis del, men det som är intressant är att de som positionerar sig som icke-troende heller inte kan relatera till innehållet i undervisningen på ett personligt plan. Hur kan detta komma sig? Hur kan ett ämne som är menat att möta eleverna på en nivå där livsfrågor och tankar om identitet ska behandlas, istället resultera i en känsla av distansering från ämnesinnehållet? För det är vad jag upplever att flera av eleverna väljer att göra. De som positionerar sig som icke- troende väljer att distansera sig från ämnet eftersom de ”inte tror på det”. De som istället positionerar sig som troende väljer att distansera sig från ämnet eftersom de, i enlighet med ytterligare en annan av slutsatserna, inte vill försvara sin tro och religiositet. Är det så att ämnet har blivit för hårt ansatt av empiri och kritiska förmågor? Eller handlar det om den knappa
undervisningstiden? Att det är större fokus på religionernas tradition och den historiska framväxten är även det något som står klart. Eleverna lyfter själva resonemang som har med
den undervisningstiden att göra, de inser att varken de eller läraren har den tid som behövs för att verkligen djupdyka i ämnet. Istället för att gå på djupet upplever eleverna i studien att samma innehåll istället repeteras om och om igen. Med tanke på Ivars uppgivenhet så antar jag att han har fått höra om ”hinduismens 87 olika gudar” mer än en gång.
Eleverna önskar sig alltså enligt studien möta fler fördjupningstillfällen och en religionskunskap som förklarar tro och religiositet i nutid, som försätter religionen i ett slags förklarande samhällsperspektiv. De önskar sig mer undervisning som riktar sig mot nutiden och hur religion tar sig uttryck hos individer i dagens olika samhällen. Hade en sådan undervisning kunnat förändra elevernas upplevelse av att de inte riktigt relaterar till innehållet i undervisningen? Med tanke på detta har eleverna förstått att religion är del av dagens samhälle, de allra flesta tycker ämnet är intressant och främjar allmänbildningen. Det är ingen som egentligen menar att tro och religiositet är något förlegat, något som hör till det förflutna. Snarare upplever jag en ganska djup förståelse och respekt från samtliga elever av att människor är olika, att tro och religiositet ligger som grund många människors vardag. De lyfter visserligen att det även ligger som grund för en del diskussioner, både objektiva och subjektiva, men att individer som positionerar sig som troende alltid ska mötas utifrån respekt och öppenhet. Däremot framgår det tydligt att många av eleverna framhåller ateistiska perspektiv som
neutrala. I resonemangen om vem som får granska religion var det flera som betonade att skulle
man granska tro och religiositet var det en fördel att inte positionera sig som troende. Dessutom bytte nästintill samtliga elever i studien ut ordet kritiskt granska till ordet kritisera. För att få granska tro och religiositet menar eleverna alltså att man behöver frånkoppla sig de religiösa aspekterna och ikläda dig vad de ser som en ateistisk och därmed också neutral position. Här återkopplar vi till studiens teori, neutralitet i form av sekulariserade tankar utifrån postsekulariseringen. Att eleverna saknar det postsekulära perspektivet utifrån sina resonemang är tydligt, sekularism ses som idealet och det neutrala i de annars religiösa sammanhangen. Tro och religiositet hamnar många gånger i elevernas perspektiv i en slags motsatsposition till neutralitet och rationellt tänkande, även när man ser till de resonemang som förs av de som identifierar sig som troende.
Men vad kommer då denna studie fram till? Främst är det en redogörelse över hur väl de tidigare forskarna har funnit och markerat problemområden. Dessutom lyfter studien att varje situation är unik, något samtalen med eleverna verkligen visar. Ingenstans i våra klassrum ser sammansättningen av elever ut på samma sätt, ingenstans vet man med säkerhet hur utfallet av
undervisningen kommer att landa. Ingenstans finns en person som liknar den du är, som har dina erfarenheter och dina intressen. För ja, religionskunskapen som ämne bekräftar normativa skillnader mellan troende och icke-troende, till och med för dem som positionerar sig som troende. Eleverna tar idag del av ett ämne som behandlar religion som en företeelse, något som är sant eller falskt. Inte som något personligt och innerligt, som upplevs och är kännbart. Tro och religiositet är något som på olika sätt tillhör både människans arv och framtid, det är därför inte hållbart att dagens elever går miste om nutidens och framtidens perspektiv. Halldorf uttrycker det som följande: Gud är tillbaka, och Gud är antagligen här för att stanna165. Frågan
man bör ställa sig istället är kanske om Gud någonsin ens försvann?