I detta avslutande kapitel skall jag diskutera tänkbara svar på min frågeställning (över de frågor som inte blivit diskuterade och besvarade i kap. 4.5 och 5.5) samt utifrån det dra en slutsats. Här följer en repetition av frågeställningen: I vilken utsträckning har vi yttrande- och religionsfrihet tills det klassas som hets mot folkgrupp? Vad krävs för att ett uttalande skall anses vara brottsligt enligt BrB 16:8, d.v.s. vad innebär rekvisiten i stadgandet? Bör straffbestämmelsen omformuleras för att harmonisera med yttrande- och religionsfriheten? Föreligger en lagkonflikt mellan Europakonventionen (med dess yttrande- och religionsfrihet) och straffbestämmelsen?
Den relativt nya lagändringen som skedde 1 januari 2003 har som det lätt kan konstateras föranlett till åtal där ansvarsfrågan är oklar. I uppsatsen har jag i två kapitel refererat två rättsfall där det ena handlar om kränkande uttalanden mot homosexuella i ett religiöst sammanhang och det andra i ett politiskt sammanhang. Båda fallen handlar om, som läsaren troligtvis redan förutsett, problemet som uppstår då en, eller flera, rättigheter (religions- och yttrandefrihet) kolliderar med skyddet mot att utsättas för brott (hets mot folkgrupp – i detta fall med fokus på homosexuella som grupp).
Efter att ha konstaterat detta är det lämpligt att vid det här stadiet diskutera, utifrån rättsmaterialet i uppsatsen, vad religions- och yttrandefrihet innebär såväl i RF, TF och YGL som i Europakonventionen. Därefter skall straffbestämmelsen hets mot folkgrupp diskuteras vad gäller innebörd och inskränkning av de nämnda friheterna.
Religionsfriheten enligt RF 2:1 p. 6 innebär att den enskilde är tillförsäkrad religionsfrihet genom att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Det som skyddas är trosuppfattningen och enligt HD i fallet Green är religionsfriheten enligt RF till för att hindra lagar som uttryckligen riktar sig mot någon viss religionsutövning eller uppenbart syftar till att motverka en viss religiös inriktning. Denna frihet kan heller inte inskränkas enligt RF 2:12.
Av yttrandefriheten enligt RF 2:1 p. 1 tillförsäkras den enskilde en frihet att i tal, skrift, bild eller på annats sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Denna frihet enligt RF innefattar alltså de typer av uttalanden i medier som skyddas av TF och YGL. Till skillnad från religionsfriheten är yttrandefriheten inte absolut. Eftersom yttranden i medier som omfattas av TF och YGL innefattas i RF 2:1 p. 1 kan denna rättighet inskränkas
enligt RF 2:12 och 13 där syftet till begränsning som måste uppfyllas anges i 2:12 och förutsättningarna till denna i 2:13.
TF tillkom före YGL varför lagrum i YGL ofta hänvisas till TF. Exempelvis har TF en brottskatalog vilket innebär att de medier som skyddas av TF också kan utgöra brott om uttalandena faller in under brottsbeskrivningarna. Brottskatalogen är för yttrandefriheten en inskränkning som är godtagen enligt RF 2:12 och 13. För medier som omfattas av YGL finns också en begränsning i form av en brottskatalog. Den är dock densamma som i TF då YGL hänvisar dit. En inskränkning som skall göras måste alltså ske i brottskatalogen i TF för att den skall gälla i YGL. Därutöver skall det brott som stadgas i katalogen även vara lagstadgat i allmän lag.
I Europakonventionen stadgas religions- och yttrandefriheten i art. 9 respektive art. 10. Religionsfriheten enligt konventionen innebär en frihet att utöva sin religion. Den hindrar också att praktiska svårigheter för religionsutövningen uppkommer. Det är alltså en skillnad här mellan Europakonventionen och RF vad gäller innebörden av religionsfriheten. En annan skillnad är också att denna frihet enligt konventionen är möjlig att inskränka enligt art. 9.2. Att hindra en viss religionsutövning får ske om den är föreskriven i lag och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till vissa intressen som t.ex. skydd för allmän ordning eller moral. ”Demokratiskt samhälle” skall tolkas ”ett angeläget samhälleligt behov”. Praxis från Europadomstolen har visat att om detta behov existerar har staten en viss frihet att själv ta ställning till om en begränsning är behövlig (”margin of appreciation”). Dessutom måste det föreligga en ”rimlig proportion” mellan behovet staten vill tillgodose och den inskränkning som görs i rättigheten. Praxis har också visat att inskränkning av religionsfriheten p.g.a. den centrala roll som religionen innebär för den enskilde skall vara återhållsam.
Art. 10 i konventionen innebär att spridande och mottagande av idéer och information i muntlig och skriftlig form skall vara fritt. Staten skall avstå från att hindra eller bestraffa spridning av tankar och idéer. Liksom möjligheten att inskränka i religionsfriheten får även yttrandefriheten enligt art. 10.2 inskränkas. Europadomstolen utreder på samma sätt om en inskränkning av yttrandefriheten är tillåten enligt konvention som vid religionsfriheten. Skillnaden är att begränsningen av rätten till yttrandefrihet inte är lika återhållsam trots att det enligt praxis har framgått att ”uttryck som kränker, chockerar eller stör staten eller delar av befolkningen omfattas av yttrandefriheten eftersom inget demokratiskt samhälle kan existera utan pluralism, tolerans eller vidsynthet”. Det dras även en skillnad mellan
yttranden i religiösa respektive politiska sammanhang. Denna skillnad diskuterar jag lite längre fram.
Lagen om hets mot folkgrupp är en inskränkning av yttrandefriheten enligt RF, TF och YGL då det är ett brott att, i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Det är även en begränsning av Europakonventionens stadgande om yttrandefrihet. Vad gäller religionsfriheten enligt RF så är denna inte begränsad i och med lagen om hets mot folkgrupp. Denna frihet är ju som sagt främst till för att skydda individens trosuppfattning och för att hindra lagar som uttryckligen riktar sig mot någon viss religionsutövning eller uppenbart syftar till att motverka en viss religiös inriktning. Däremot är straffstadgandet en inskränkning av konventionens religionsfrihet. Huruvida ett religionsutövande faller in under stadgandet hets mot folkgrupp har, som läsaren redan insett, prövats av HD och en diskussion samt slutsats av utgången kommer lite längre fram i detta kapitel.
Brottstadgandet har tre rekvisit: genom uttalande eller annat meddelande som sprids (a), genom hot eller uttryck för missaktning (b), riktat sig mot folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning (c).
(a) Med spridning avses överförande av budskap till andra personer helt utanför det privata området. En spridning inom en förening eller organisation eller i en annan begränsad krets kan ses som brottsligt. Praxis har visat att spridningsrekvisitet är uppfyllt om den handlande har som motiv att uttalandet skall uppfattas av en folksamling eller grupp. I vilken omfattning personerna uppfattat budskapet påverkar dock inte ansvarsfrågan.
(b) Hot avses vara av vanligt språkbruk vilket innebär att hotfulla handlingar utöver de som enbart omfattas av t.ex. olaga hot är straffbara. Med missaktning avses andra kränkande uttalanden utöver förtal och smädelser. Begreppet missaktning har således en vid innebörd. Uttalanden av nedsättande eller förnedrande karaktär omfattas inte av rekvisitet om de inte överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion. Vidare skall uttalanden alltid bedömas i sitt sammanhang och hur detta framstår vid en objektiv bedömning blir avgörande. Därutöver skall gärningsmannen ha uppsåt att hota eller uttrycka missaktning för gruppen.
(c) Straffstadgandet skyddar enbart folkgrupper eller annan sådan grupp av personer när angreppet anspelar på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelser eller sexuell läggning. Det finns inget krav på att hot eller uttryck för missaktning direkt grundar sig i någon sådan grund; även uttalanden som innebär kränkande påstående om t.ex. mindervärda egenskaper men som enbart indirekt faller under t.ex. etniskt ursprung faller under bestämmelsen.
Utifrån denna uppradning av rekvisiten är det alltså klart vad som krävs för att ett uttalande skall anses som brottsligt enligt BrB 16:8.
Nu när det är utan tvivel vad religions- och yttrandefriheten och dess inskränkningar innebär samt vad som krävs för att ett handlande skall klassas som brottsligt enligt BrB 16:8 så kan vi utifrån detta tolka HD-domen i fallet Green och få ett svar på frågan i vilken utsträckning vi har religions- och yttrandefrihet tills det anses vara hets mot folkgrupp. Då det finns vissa oklarheter i domen som framgått av kap. 4.5 (och även kap. 5.5) är det möjligt att tydningen kan bli olika men det jag har tolkat av domen är följande.
Å.G. hade i sin ställning som pastor utfört en predikan i en kyrklig sammankomst. Denna predikan hade han sedan sänt till en tidning. I Å.G:s uttalanden hade han, enligt HD, uttryckt missaktning för homosexuella som grupp. HD undersökte emellertid Europadomstolens praxis för att få svar på frågan om Å.G:s handlande skyddades av konventionen.
HD kom bl.a. fram till att Å.G:s handlande omfattas av art. 9 eftersom han utövade sin religion. Enligt denna artikel har, som framgått ovan, en individ rätt att utan svårigheter utöva sin religion. En religionsutövning kan te sig på många sätt men då en av dessa är genom yttranden utgör art. 9 ett specialfall av yttrandefrihetsskyddet enligt art. 10. Alltså kan det sägas att fallet handlar om ett yttrande i ett religiöst sammanhang. Därför skall en begränsning av ett sådant yttrande vara lika återhållsam som det är av en begränsning av art. 9. En rätt att begränsa ett yttrande i religiöst sammanhang går vid ”hate speech”, d.v.s. en predikan som innehåller en spridning, uppmuntran eller ett rättfärdigande till hat grundat på intolerans är straffbart. Så länge detta ”hate speech” inte finns med i uttalanden i religiösa sammanhang så är religionsutövandet skyddat av art. 9. Definitionen på ”religiöst sammanhang” verkar vara en predikan eller spridning av den religiösa trons budskap som har sin grund i ett religiöst material, som t.ex. bibeln. En intressant fundering är hur HovR och eventuellt HD kommer avgöra Stenungsundsfallet som jag inledningsvis refererade i kap. 3.3. Den åtalade hävdar att han använde Internethemsidan som predikostol. Hur en
predikosituation kan jämföras med religiösa budskap genom en hemsida och i vilken utsträckning L.L. hänvisar till bibliska citat kan diskuteras men skall inte vidare redogöras i denna uppsats.
De åtalade i Söderhamnsfallet blev frikända av HovR med hänvisningen till HD:s dom i fallet Green avseende kravet på ”hate speech”. Som jag anfört i kap. 5.5 är detta enligt min mening en felaktig tolkning av fallet Green. Som jag nämnde är Å.G:s yttrande en handling i ett religiöst sammanhang. De åtalade i Söderhamnsfallet, i egenskap av förespråkare av en ideologi, yttrade sig däremot i ett politiskt sammanhang. Detta har ingen som helst koppling till art. 9 varför art. 10 enbart skall åberopas vilket innebär att möjligheten för begränsning av yttrandefriheten enligt denna artikel skall vara högre (jmf även min åsikt och figur om yttranden mot staten och mot en grupp av personer i kap. 5.5). Detta innebär att kravet för ”hate speech” är för högt i ett yttrande av politisk karaktär då det är riktat mot privatpersoner. Hot eller uttryck för missaktning för homosexuella som grupp bör därför inte vara tillåtet i politiska sammanhang. Anledning till detta är flera. Bl.a dels för att art. 10 tillåter begränsning i lite större utsträckning än art. 9, dels för att konventionens huvudsakliga syfte inte följs av Sverige om de tilltalade i Söderhamnsfallet går fria (jmf art. 14 och 17 i Europakonventionen). Grupper med rasideologiska idéer skall av konventionen hindras vilket framgår av praxis. Vidare skall, enligt vissa organisationer anförda av RÅ i sin överklagan, konventionsstaterna kriminalisera offentliga kränkningar och förolämpningar mot olika grupper. Jag vill återigen påminna om uttalandet som Europadomstolen gjorde i målet Lingens mot Österrike: Möjligheten för begränsning av yttrandefriheten i politiska sammanhang riktat mot stat eller politiker skall vara högre (i form av ”hate speech”) än om politiska yttranden vore riktat mot privatpersoner (här bör kränkande uttalanden räcka för en godtagbar begränsning). Efter HD:s dom blir förhoppningsvis rättsläget klart.
I vilken utsträckning vi har religions- och yttrandefrihet innan det klassas som hets mot folkgrupp beror alltså på i vilket sammanhang yttrandet anförs. Klart är att det i religiösa sammanhang krävs ”hate speech” för att yttrandet skall vara straffbart enligt BrB 16:8. Missaktning får således än snävare innebörd i detta sammanhang. Något oklart är i vilken utsträckning BrB 16:8 medför straffbarhet i politiska sammanhang. Mina argument för en straffbarhet är anförda ovan. Av dessa följer att de tilltalade i Söderhamnfallet bör fällas för hets mot folkgrupp.
Frågan om en lagkonflikt föreligger mellan Europakonventionens religions- och yttrandefrihet och straffbestämmelsen tas upp av HD i fallet Green. HD konstaterade att uttalanden i förarbeten eller rättspraxis om ett lagstadgandes innebörd måste kunna
utelämnas när en tolkning av konventionen uttrycker annat. Rekvisitet missaktning har en ganska vid innebörd varför det i specifika fallet i målet Green inte anses utgöra en lagkonflikt. Frågan är dock om en lagkonflikt föreligger i Söderhamnsfallet. Eftersom jag anser att det i detta fall bör bli en fällande dom förekommer, enligt mig, ingen konflikt mellan straffbestämmelsen och Europakonventionen. De aktuella bestämmelserna syftar bl.a. till att hindra högerextrema gruppers kränkande uttalanden. Skulle HD fria de åtalade anser jag att det uppenbart föreligger en lagkonflikt. Uttrycket missaktning måste då ha förlorat hela sin innebörd om det i alla fall av kränkande yttranden krävs ”hate speech” för att bestraffning skall vara godtagen enligt konventionen. Visar det sig att ”hate speech” är ett krav för tillämpningen av bestämmelsen hets mot folkgrupp och därmed för en begränsning av religions- och yttrandefriheten enligt konventionen bör straffstadgandet omformuleras för att harmonisera med konventionen.
Källor
Offentligt tryck
- Prop. 1970:87, Angående godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering, m.m.
- Prop. 1973:90, Förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning, m.m. - Prop. 2001/02:59, Hets mot folkgrupp, m.m.
-
SOU 1981:38, Om hets mot folkgrupp.-
SOU 2000:88, Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m.-
2001/02:KU23, Hets mot folkgrupp, m.m.-
2002/03:KU7, Hets mot folkgrupp, m.m. - BRÅ:s rapport 2001:7, hets mot folkgrupp - DO 1988:1, hets mot folkgrupp – ett brott!Litteratur
- Andersson, Jan, Yttrandefrihetens dilemma, Uppsala University Library, 2004, Uppsala
- Bernitz, Ulf, m. fl., Europarättens grunder, 1:a uppl., Norstedts Juridik, 1999, Stockholm
- Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 2:a uppl., Norstedts Juridik, 2002, Stockholm
- Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter, 5:e uppl., Norstedts Juridik, 1993, Stockholm - Holmqvist, Lena, m. fl., Brottsbalken – en kommentar, Del II, 4:e uppl., 2005,
Stockholm
- Jareborg, Nils, Brotten, 3:e häftet, brotten mot allmänheten och staten, 2:a uppl., Norstedts Förlag, 1986, Stockholm
- Nobel, Peter, Lag och rätt och nya religioner, Iustus Förlag, 1999, Uppsala
- Strömberg, Håkan, Axberger, Hans-Gunnar, Yttrandefrihetsrätt, Studentlitteratur, 2004, Lund
Rättsfall
Högsta domstolen
- NJA 1996 s. 577 (symboler kan uttrycka missaktning) - NJA 1999 s. 702 (förklaring av spridningsrekvisitet) - NJA 2005 s. 805 (fallet Åke Green)
Underrätter
- Stenungsunds tingsrätt – dom 2004-04-26, mål nr. B 845-04
- Bollnäs tingsrätt – dom 2005-07-11, mål nr. B 313-05 (Söderhamnsfallet)
- Hovrätten för Nedre Norrland – dom 2005-12-14, mål nr. B 802-05 (Söderhamnsfallet)
Europadomstolen
- Feridun Yasar m.fl. mot Turkiet – dom 2004-09-23, application 42713/98 (”hate speech”) Övrigt - RÅ:s överklagande – 2006-01-10, Dnr ÅM 2005/6010 (Söderhamnsfallet)