• No results found

Riksåklagarens överklagan

5. Söderhamnsfallet

5.4 Riksåklagarens överklagan

RÅ överklagade sedermera hovrättsdomen. I överklagandet anfördes yrkandet att HD med ändring av HovR:s dom dömer de tilltalande för hets mot folkgrupp med påföljden i enlighet med vad TR föreskrev. RÅ gjorde också en justering av gärningsbeskrivningen. Som tidigare innefattar beskrivningen det utdrag från flygbladet. Resterande av gärningsbeskrivningen har följande lydelse:

FV, MH, BT och NL har tillsammans med tre andra personer den 10 december 2004 tillsammans och i samråd spridit flygblad, Nationellt

87

motstånds fältupplaga, med rubriken VARNING för den svenskfientliga skolan!, på Staffanskolan i Söderhamn. Flygbladen innehåller bl.a. följande meddelanden. [citat ur innehållet som nämnts ovan] De angivna avsnitten i flygbladen uttrycker, sedda i sitt sammanhang, missaktning för homosexuella som grupp med anspelning på gruppens sexuella läggning.

Därefter anförde RÅ grunderna för överklagandet. HovR fann att de tilltalade uttryckt missaktning för homosexuella som grupp i och med uttalandena i flygbladet som delades ut. HovR anförde dock att en fällande dom skulle innebära en oproportionerlig inskränkning i deras rättighet att framföra sina åsikter. Innehållet i flygbladen når inte upp till kravet att ”hate speech” skall ha framgått av meddelandet vilket enligt HovR var avgörande för beslutet. RÅ anförde att rätten utgått ifrån att det ställs ett minimikrav på att ett uttalande skall ha uppmuntrat till hat eller våld för att inskränkning skall vara möjlig. Enligt RÅ:s uppfattning är detta en alltför långtgående tolkning av HD:s dom i Green-fallet och Europadomstolens praxis.

RÅ gick sedan in på en redogörelse för yttrandefriheten i politiska sammanhang enligt art. 10 och anförde bl.a. att yttrandefriheten enligt Europadomstolen, av målet Handyside mot Storbritannien att döma, är en av demokratins grundpelare och enligt målet Lingens mot Österrike är politiska åsikter kärnan i ett demokratiskt samhälle. I senare domar har Europadomstolen uttryckt att utrymmet enligt art. 10.2 att begränsa yttrandefriheten är litet när det gäller politiska tal eller debatt avseende frågor av allmänt intresse. RÅ anförde dock i sitt överklagande att friheten att yttra sig i politiska sammanhang inte är absolut då det enligt art. 10.2 medför ansvar och skyldigheter som får begränsas genom lag om det är nödvändigt med hänsyn till bl.a. den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott eller annans goda namn, rykte och rättigheter. Yttrandefriheten är särskilt stark avseende politiska tal och debatter av allmänt intresse men däremot kan inte denna starka yttrandefrihet åberopas för att uttala sig rasdiskriminerande. Enligt RÅ är det därför inget hinder att ålägga bestraffning vad gäller rasdiskriminerande yttranden.

Vidare lyfte RÅ fram art. 17, ”Förbud mot missbruk av rättigheter” i Europakonventionen som stadgar:

Ingenting i denna konvention får tolkas så att det medför en rätt för någon stat, grupp eller person att bedriva verksamhet eller utföra handling som syftar till att utplåna någon av de fri- och rättigheter som angetts i konventionen eller till att inskränka dem i större utsträckning än som medgetts här.

RÅ anförde att syftet med denna artikel främst är att förhindra att yttrandefriheten nyttjas med syfte att främja ideologier som strider mot grundtankarna i konventionen. I ett antal fall där personer klagat över brott mot deras yttrandefrihet p.g.a. att de straffats för att ha uttalat en förnekelse över förintelsen eller allmänt försökt främja nazisternas idéer har Europadomstolen konstaterat att straffen mot dessa omfattas av art. 10.2. Art. 17 har också åberopats som ännu ett argument för att inskränkningen inte rörde sig om ett brott mot konventionen.

Vidare anförde RÅ i överklagandet att det inte finns något avgörande från Europadomstolen som avsett angrepp mot homosexuella. RÅ lyfte dock fram art. 14, ”Förbud mot diskriminering” i konventionen:

Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk, eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

År 1981 föreslog Europarådets rådgivande församlings social- och hälsoutskott att ”sexuell läggning” skulle tilläggas i den nyss nämna artikeln. RÅ anförde att församlingen inte antog förslaget med motiveringen att artikeln redan kunde anses omfatta detta.

Slutsatsen som RÅ tar i sitt överklagande är att det genom tillämpning av art. 10.2 och 17 jämförda med art. 14 inte medför en kränkning av Europakonvention att bestraffa diskriminerande yttranden som grundar sig på t.ex. ras, hudfärg eller sexuell läggning.

För att bevisa slutsatsen lyfte RÅ fram ett antal mål hänförliga till Europakonventionen och konstaterade att den vidsträckta yttrandefriheten som gäller i politiska sammanhang inte kan utnyttjas för att göra uttalanden som utgör angrepp på olika grupper av personer med anspelning på t.ex. ras, hudfärg eller sexuell läggning. RÅ anför också att Europadomstolen, vid sådana här mål, beaktar Europakommissionens mot rasism och intolerans (ECRI)88

rekommendation nr. 7. I denna anförs bl.a. att Europarådets medlemsstater skall kriminalisera vissa handlingar när de utförs uppsåtligen. Vad som skall kriminaliseras är offentlig uppmaning till våld, hat eller diskriminering men också offentliga kränkningar och

88

RÅ anför i sitt överklagande att ECRI inrättades av Europarådet och är ett oberoende bevakningsorgan för mänskliga rättigheter som specialiserat sig på rasism och intolerans. Det är sammansatt av oberoende och opartiska medlemmar som tillsätts på basis av sin erkända expertis i rasism, främlingshat, antisemitism och intolerans. ECRI analyserar lagstiftningen i samtliga medlemsstater i Europarådet och lämnar rekommendationer till vilka lagstiftningsåtgärder som den anses behöver utföras.

förolämpningar mot en person eller en grupp av personer om de anspelar på gruppens ras, färg, språk, religion, nationalitet eller nationellt eller etniskt ursprung.

Eftersom Sverige är medlemsstat i Europarådet får det, enligt RÅ, anses som en plikt att den nationella lagen uppfyller kraven i rekommendationen. Särskilt eftersom Europadomstolen anger i sina domar att den beaktar rekommendationen. RÅ:s slutsats blev härav att medlemsstaterna har en skyldighet att kriminalisera och bestraffa uttalanden eller meddelanden som kränker en grupp av personer med anspelning på t.ex. ras, hudfärg eller sexuell läggning, d.v.s. inte bara kriminalisering av ”hate speech”.

Avslutningsvis hävdade RÅ att omständigheterna i fallet Green, det fall som HovR åberopade som stöd för sitt avgörande, är av en helt annan typ än agerandet i Söderhamn. De som står bakom flygbladet är en sådan grupp som bl.a. förespråkar rasrenhet. Innehållet i uttalandena ger uttryck för en intolerans som strider mot grundtankarna i Europakonventionen och som art. 17 uttryckligen har som syfte att hindra. Flygbladets innehåll måste också innefatta en sådan offentlig kränkning av homosexuella som Europarådets medlemsstater enligt ECRIS:s rekommendation nr. 7 är skyldiga att kriminalisera. RÅ anser således att fällande domar mot de tilltalande inte skulle innebära en oproportionerlig inskränkning av deras rättighet att framföra kritiska åsikter. Prövningstillstånd meddelades av HD.

5.5 Författarens analys och kommentar

Nedan skall TR:s och HovR:s beslut analyseras jämförelsevis med vad RÅ i sin överklagan har anfört. Syftet är detsamma som i kap. 4.5, d.v.s utreda vilka domskäl som leder till domsluten. Fokus skall ligga på de faktorer som föranlett instansernas avgörande samt RÅ:s överklagan. Därtill skall en analys göras över hur dessa har tolkats. Därefter skall jag diskutera möjliga utgångar i HD. Eftersom HovR:s avgörande grundade sig HD:s dom i fallet Green kommer även detta fall utifrån en annan utgångspunkt, än i kap. 4.5, åter att belysas i detta kapitel.

TR lyfte fram det från förarbetena sagda om syftet med lagändringen år 2003. Hets mot homosexuella som grupp anträffas ofta i den propaganda skapad av rasistiska och nationalsocialistiska grupper; propagandan är till stor del orsaken till gärningsmäns angrepp på homosexuella människor. Lagändringen år 2003 går inte längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som gav anledning till begränsningen av yttrandefriheten. Efter en undersökning av de uttalanden som var föremål för åtalet konstaterade rätten att dessa överskred gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion.

Dessutom tillskrevs de tilltalades koppling till den nationalistiska organisationen Nationell ungdom en betydelse vid bedömningen av deras uppsåt med agerandet. Delsyftet var ju att förhindra propaganda som uttalades från dessa grupper och det kan tänkas att TR ville betona allvarligheten i detta.

HovR höll i stort sett med TR fram till och med konstaterandet att de tilltalades agerande föll in under en förarbetstrogen tolkning av straffbestämmelsen hets mot folkgrupp; gränsen för saklig och vederhäftig diskussion hade överträtts och spridningsrekvisitet var uppfyllt. HovR anförde dock att en förarbetstrogen tolkning av BrB 16:8 kan stå i strid mot Europakonventionen och åberopade fallet Green. HovR anförde att HD i det nyss nämnda fallet granskade Europadomstolens tillämpning av art. 10. Utifrån fallet Green konstaterade HovR att utrymmet för yttrandefriheten skall vara stort och att det därmed krävs ”hate speech” för att det skall vara möjligt att begränsa denna. Utifrån detta frikände HovR de åtalade då ingen uppmuntran till hat eller våld mot homosexuella uttrycktes i flygbladen. De tilltalade som har kopplingar till en organisation som förespråkar rasenhet och som uttryckte missaktning mot homosexuella, enligt både TR och HovR, blev alltså frikända av HovR p.g.a. att det krävs ”hate speech”. Enligt min mening är detta helt absurt av två anledningar. Den första handlar om HovR:s tolkning av HD:s dom i fallet Green. Det är i och för sig inte konstigt att instansen tolkat HD:s dom på det sättet som framgår ovan då denna är ganska oklar i många delar. Det jag har förstått från HD-domen (som också framgår av kap. 4.5) är att rätten utgår från art. 9 och applicerar den lilla inskränkningsmöjligheten som finns däri till begränsningmöjligheten i art. 10. Alltså, lika snäva möjligheter att inskränka art. 9 skall även föreligga vid art. 10. Därför har HD i dess mål ansett att inskränkning inte får ske av art. 10 om det inte handlar om ”hate speech”. Det HovR gör i detta fall är att tolka HD:s dom som om detta gäller alla former av yttranden (d.v.s. inte bara predikosituationer). Instansen verkar inte ha uppmärksammat att Å.G. blev frikänd p.g.a. hans rätt till religionsutövning (i form av yttranden av religiösa förkunnelser). Rätt till stark yttrandefrihet som Å.G. ansågs ha enligt art. 9 skall inte vara gällande i Söderhamnsfallet. Fallet skall enbart bedömas utifrån art. 10. En utgångspunkt i fallet Green för bedömningen av Å.G:s handlande var att han handlat utifrån sin plikt som pastor att påverka människors situation till det bättre. I Söderhamnsfallet anförde HovR att de åtalades motiv var att åstadkomma debatt och i förlängningen ett samhälle som står i bättre överensstämmelse med deras politiska övertygelse. HovR hänsyftar alltså direkt på HD:s uttalande i fallet Green trots att sakomständigheterna inte är desamma.

Den andra anledningen till att HovR:s beslut var felaktigt är att det, enligt mig, strider mot det mest grundläggande syftet till varför Europakonventionen överhuvudtaget skapades.

Konventionen blev ett resultat av bl.a. nazisternas förföljelse av minoritetsgrupper under 2:a världskriget. Syftet med konventionens införande var att främst skydda de mänskliga fri- och rättigheterna och jag håller fullständigt med RÅ:s anförande om art. 17 och dess syfte att förhindra utnyttjande av yttrandefriheten från ideologier som strider mot grundtankarna i konventionen. Nationell ungdom har en sådan ideologi som strider mot konventionen och därför skall deras uttryck för missaktning för homosexuella inte skyddas av denna då ”sexuell läggning” anses omfattas av art. 14.

HD skall ta upp fallet och enligt mig bör domstolen fälla de fyra männen för hets mot folkgrupp. Enligt nationell lag är det redan klart att rekvisiten för straffbestämmelsen är uppfyllda. Frågan är emellertid hur HD avgör målet med hänsyn till Europakonventionen och Europadomstolen. Enligt mig är utgångspunkten enbart art. 10 vilket bör medföra att kravet för att inskränkning av yttrandefriheten skall vara möjlig är lägre än kravet på ”hate speech”. HD bör alltså titta på praxis som enbart hänsyftar till art. 10. Till skillnad från Å.G. som frikändes med anledning av hans yttrandefrihet i religiösa sammanhang bör de tilltalade i Söderhamnsfallet fällas med anledning av deras kränkande omdömen utförda genom yttranden i politiska sammanhang. I målet Feridun Yasar m.fl. mot Turkiet (som var ett avgörande mål för HD i fallet Green) framgår att de tilltalade också uttryckt sig i ett politiskt sammanhang där Europadomstolen ansåg att det krävdes ”hate speech” för att begränsning av yttrandefriheten skall vara godtagbar. Skillnaden i de båda fallen är dock att i Söderhamnfallet riktar sig uttalandena mot en annan grupp av personer (de homosexuella) som i sin tur har rättigheten att inte bli kränkta. I Feridun Yasar m.fl. mot Turkiet riktar sig uttalandena mot den turkiska staten. Detta är, enligt mig, en mycket viktig skillnad vilket bör innebära att kravet på ”hate speech” inte skall gälla i Söderhamnsfallet. Staten och politiker bör tåla mer grova uttalanden än en grupp av personer varför yttrandefriheten är stark vad gäller politiska åsikter av allmänt intresse. Som art. 10.2 stadgar medför yttrandefriheten ansvar och skyldigheter som får begränsas genom lag om det är nödvändigt med hänsyn till bl.a. annans goda namn, rykte och rättigheter. Se t.ex. det mål från Europadomstolen, Lingens mot Österrike, som jag kortfattat refererat i kap. 3.3. Där uttrycker domstolen klart och tydligt att politiker bör ha större tolerans än privatpersoner. RÅ, i sin överklagan, anförde inte om detta, vad jag kan se i min undersökning, när det i överklagandet uttalades om detta mål. Detta är enligt mig ett stort misstag då jag anser att Europadomstolens uttalande i just skillnaden mellan politiker och privatpersoner är av stor betydelse. Nedan har jag ritat upp en figur som förklarar min teori.

En person uttrycker missaktning mot en

grupp personer enligt BrB 16:8.

Personens uttalanden sker i

ett religiöst sammanhang...

Personens uttalanden sker i

ett politiskt sammanhang…

…mot en

grupp personer

…mot stat, myndighet

eller politiker

…mot en grupp

personer

Begränsnings-

möjligheterna

skall endast utgå

från art. 10.2

I fallet Feridun Yasar

m.fl. mot Turkiet

uttrycktes åsikter mot

staten/politiker.

Inskränkning godtag-

bar om uttalandena

innehöll ”hate speech”

Æ snäv begränsnings-

möjlighet

HD tog fasta på den

snäva begränsnings-

möjligheten uttalad i

målet Feridun Yasar

m.fl. mot Turkiet.

Detta bör innebära vidare inskränkningsmöjligheter av

yttranden i politiska sammanhang riktat mot en grupp

personer Æ inskränkning bör vara möjlig.

1, Då uttalanden

sker mot en grupp

personer skall

deras rättigheter

beaktas (art. 10.2).

2, Höger-

extremistiska

personer bör ej få

skydd av Europa-

konventionen (art.

17). 3, Sexuell

läggning anses

innefattas i art. 14.

4, I målet Lingens

mot Österrike

anförde Europa-

domstolen att

politiker bör ha

större tolerans för

yttranden än

privatpersoner

Lika snäva

begränsningsmöjligheter

av yttrandefriheten (art.

10.2) som av

religionsfriheten (art.

9.2)

”Hate speech” bör således inte vara ett krav som ställs på yttranden i politiska sammanhang riktade mot en grupp av personer för att det skall vara begränsningsbart. Den tolkningen som HovR gjort avseende fallet Green skulle innebära att alla yttranden måste innehålla ”hate speech” för att det skall bli straffbart och därmed skulle det vara fritt fram för grupper

med främlingsfientliga ideologier att uttrycka missaktning mot fler grupper än homosexuella. Detta skulle i sin tur innebära att Sverige inte lever upp till sina åtaganden som konventionsstat att hindra nynazistiska och andra högerextrema grupper deras framfart.

Related documents