6. 1 Sammanfattning av resultatet
Denna kvalitativa studie har undersökt hur socialsekreterare inom socialtjänstens barn- och familjeutredning upplever hur barnets bästa bedöms vid LVU-processer och de svårigheter och dilemman som uppstår vid vård enligt LVU, samt hur detta kan förstås i relation till deras yrkesroll. Studiens resultat kan sammanfattas av att upplevelsen av barnets bästa är ett
begrepp som socialsekreterare väljer att definiera utifrån barnets situation. Men att den gemensamma åsikten skulle beskriva barnets bästa som ett begrepp som behöver en definition och referensram för att säkerställa barns sociala aktörskap ytterligare. Samtliga informanter i studien strävar efter att tillskriva barn ett socialt aktörskap och möjlighet att påverka sin egen situation. I barnskyddsärende är barnet redan kategoriserat som klient, vilket till viss del tillskriver dem socialt aktörskap men barnet ges inte tillträde till detta aktörskap förrän det ges möjlighet till samtal. I beskrivningarna framförhålls vikten av att barnet ges möjlighet att föra sin talan och göra sin röst härd. Informanterna i studien betonade starkt vikten av ett tydligt förhållningssätt under samtal med barn för att bidra till att skapa en relation till barnet som leder till en delaktighet för barnet. Detta är en viktig del i
bedömningen av barnets bästa men detta kan upplevas svårt eftersom LVU är en tvångsåtgärd och därmed begränsar såväl socialsekreterares handlingsutrymme som barnets delaktighet.
Detta talar även Lipsky (2010) om när han beskriver socialsekreterares ansvar,
handlingsutrymme och autonomi i det sociala arbetet. Vidare kan det utläsas i studiens resultat att det med yrkesrollen kommer det ett ansvar och ett handlingsutrymmet som är individuellt knutet till person och erfarenhet vilket också gör att begreppet barnets bästa blir ett bedömningsverktyg som är baserat på erfarenhet och skapandet av den egna yrkesrollen.
Detta bidrar till att socialsekreterare kan uppleva sig ensamma i bedömningen kring vad som kan vara barnets bästa. Därför betonar informanterna vikten av ett gott kollegialt stöd samt en tilltro till sin egen kompetens i brist på en regelrätt definition om vad som är barnets bästa.
När det kommer till socialsekreterares upplevelser av LVU kan det sammanfattas i att
socialsekreterarna arbetar med uppfattningen om att LVU är en process som skadar relationen mellan barn och föräldrar och föräldrar och socialtjänst. I studiens resultat framkommer hur omhändertagandet ses som en nedvärderande handling mot en föräldern som kan skapa oförutsägbara reaktioner hos föräldern. Detta genererar i att socialsekreteraren i sin yrkesroll måste lära sig att hantera föräldrar som hamnar i kris till följd av ett omhändertagande av deras barn. Det finns hos informanterna en medvetenhet om att föräldrarna alltid kommer att vara barnets största trygghet men relationen mellan förälder och socialsekreterare är för det mesta problematiska. Eftersom föräldern enligt (Lipsky (2010) hamnar i beroendeställning
43
till socialtjänsten för att kunna ha kontakt med sitt barn vilket skapar dilemman i
alliansskapandet med föräldrarna när informationen kan användas i syfte att skydda barnet och stjälpa föräldern. LVU i sig beskrivs enligt informanterna som ett etiskt dilemma, vilket skapar ett flertal dilemman vid tillämpningen av lagen trots vetskapen om att lagen fungerar som ett skydd för barnet. Arbetet beskrivs i studiens resultat som känslomässigt påfrestande då omhändertagandet och skyddandet av barn leder till etiska dilemman i både hanteringen av situationen och förhållningssättet till situationen. Mitt i alla dilemman, delaktighet och
aktörskap är det viktigt att komma ihåg att LVU är en tvångslag vilket medför begränsningar för så väl handlingsutrymme som delaktighet. Lagen finns av en anledning, som ett sista alternativ för att skydda barn och deras bästa.
Ytterligare gemensamt för informanterna i denna studie är det brinnande intresse för barnets delaktighet och tron på föräldrars intention att alltid göra det bästa för sina barn. Detta var en ständigt återkommande diskussion i intervjuerna där många av informanterna betonade allianskapandet med föräldrarna som grundläggande för att kunna besluta om barnets bästa och eventuella skyddsbehov. Många av informanterna var tydliga med att de inte tror på eller anser att det bästa för ett barn är att separeras från föräldrar och sitt sociala nätverk.
Samtidigt som vi då återkommer till samhällsnormer om att hålla samman familjen och Föräldrabalkens starka ställningstagande om föräldrars rätt till sina barn och inte tvärtom.
Detta gör det svårt för barnet att tillskrivas ett fullt socialt aktörskap inom den svenska socialtjänsten, då deras rättigheter försvagas i kontrast till den familjeorienterade kontexten.
Barnets bästa blir därmed ett komplext begrepp att ta hänsyn till eftersom det till syvende och sist inte enbart inbegriper barnet utan även dess omgivningar såsom familj, vänner och skola.
Dessa tillsammans bildar en grund för vad som är barnets bästa och har genomsyrat alla de diskussioner som har förts under intervjuerna, vilket gör att LVU naturligt ses som en sista utväg eftersom tilltron till människans egen kompetens och autonomi ständigt genomsyrar det sociala arbetet.
6. 2 Avslutande diskussion
I vår studie har vi författare haft som ambition att bredda vår förståelse för hur barnets bästa bedöms vid LVU-processer och förstå de svårigheter och dilemma som uppstår vid vård enligt LVU i relation till socialsekreterares yrkesroll. Under studiens gång har vi författare nått en större förståelse av komplexiteten i begreppet barnets bästa och hur dess tillämpning medför svårigheter och dilemman för yrkesprofessionella, då tvånget bidrar till svåra etiska avvägningar och svårigheter i arbetet med människor. Inspirationen till detta arbete kom av det uppmärksammade fallet Lilla hjärtat, vilket väckte frågorna kring både begreppet barnets bästa och tillämpningen av begreppet i relation till tvångslagstiftningen LVU.
Utifrån vad som framkommit i såväl tidigare kunskapsläge som genomförda intervjuer kan en iakttagelse göras att studiens resultat går i linje med tidigare kunskapsläge. En reflektion som har uppstått är informanternas erfarenhet och ålder. Upplevelserna från respektive
socialsekreterare kan upplevas ganska lika dock kan copingstrategierna och synen på upplevelserna se olika ut beroende på erfarenhet. Ålder spelar inte så stor roll i de flesta fall men erfarenhet har en inverkan på hur man som professionell dels ser på LVU-processen i sin helhet dels på sin egen insats som professionell. De informanter som hade mindre erfarenhet kunde antyda att LVU-processen är tung både emotionellt och professionellt och att det inte finns tillräckligt med stöd för dem som handläggare att hantera det som händer inom de berörda familjerna och med dem själva. Oavsett erfarenhet eller ålder så efterfrågades
44
möjligheten till reflektion eller “debriefing” efter en genomförd LVU-process för att kunna se vad som skulle kunna förbättras inför nästa gång för att underlätta för de familjer som måste genomgå processen. detta bidrar också till en utveckling och möjlighet att kunna växa som professionell och kunna genomföra dess processer med en sakkunnighet och professionalitet för att inge en trygg bas för de familjer som socialsekreteraren möter.
Under intervjuerna kunde informanterna och författarna diskutera skillnaderna mellan de två paragraferna och varför de föredrog den ena framför den andra. I de fall det handlade om ärenden som gällde omsorgssvikt, så kallade “miljöfall”, och det var tal om att berätta för föräldrar att deras föräldraförmåga brister på ett eller annat sätt var det många som tyckte att det var jobbigare än att handskas med ett barn som hade ett självdestruktivt beteende. Vad detta beror på kan vi bara spekulera i. Initialt kan det handla om att den generella
uppfattningen att alla föräldrar älskar sina barn, vill deras bästa och gör sitt bästa, good enough, men ibland når de inte ända fram. Att vara budbäraren som berättar för en förälder att hen inte är kapabel till att hand om sitt barn är både ett mandat och ett ok, tillskrivit av samhället, med tanke på skadan det kan tillfoga såväl barn som förälder. Jämfört med när det kommer till de så kallade “beteendefallen” där barnen själva försatt sig i destruktiva
situationer där många tyckte att det var lättare att hantera.
Efter att en av författarna gjort sin verksamhetsförlagda utbildning, VFU, som hälso- och sjukvårdskurator har denne insett vikten av att kunna reflektera tillsammans med kollegor om vad som inträffar på arbetsplatsen. Under tiden på VFU hade de återkommande reflektioner där personalen fick möjlighet att diskutera “svåra fall” och situationer på den vårdavdelning där hen var placerad. För att knyta denna erfarenhet till uppsatsens innehåll, syfte och
frågeställningar så kan en parallell dras till att om det inte finns möjlighet/brist för stöd i form av reflektion för såväl nya som erfarna blir det relativt ensamt att härbärgera de känslor som uppstår vid en LVU-process. Möjlighet till reflektion bidrar till en känsla av delaktighet - att den professionella inte är ensam om att känna och uppleva saker och ting samt att man skapar ett bredare perspektiv för sig själv genom att höra andras upplevelser. Att kunna reflektera i en grupp på en bestämd tid på en bestämd plats skapar också en gemenskap och en trygghet på arbetsplatsen eftersom man skapar en gemensam förståelse för vad som händer med en som person och professionell vid genomförandet av en LVU-process. En av de deltagande socialsekreterarna beskrev barnets bästa som ett mandat som du som professionell får till dig genom din utbildning och erfarenhet och även detta måste tas i beaktning av verksamheten - hur ska professionella kunna bedöma barnets bästa utan en gemensam, föränderlig
referensram? Svaret är inte enkelt, utan säkerligen lika komplext som allt annat inom det sociala arbetet. Men möjlighet till reflektion kan vara en väg till att skapa den gemensamma referensram och definition till begreppet barnets bästa som efterfrågas under studiens genomförda intervjuer.
I huvudtiteln på studien beskrivs barnets bästa som en term som används väldigt mycket, men som inte definieras så ofta, vilket beskriver den tvetydighet som återfinns i definitionen av begreppet. Under studiens genomförande har frågan kring vems perspektiv som intas vid definition av begreppet barnets bästa? I de referensramar som Socialstyrelsen (2020) beskriver och som nämns i inledningen av studien betonas att tillvägagångssättet vid
bedömningen av barnets bästa utgår från barnet själv, föräldrarna, professionella kring barnet och den evidensbaserade forskning som finns inom fältet barn- och familj. När socialtjänsten gör sin bedömning av barnets bästa kan detta skildras ur en professions perspektiv på barns bästa, vilket kan stå i motsättning till föräldrarnas perspektiv på barnets bästa. Men vilket av
45
perspektiven får ta störst plats vid bedömningen av barnets bästa och tillskrivas störst betydelse? Barnperspektivet har sedan barnkonventionen blev lag år 2020 fått ett starkare fäste inom socialtjänstens arbete, men trots det uppvisar Barnombudsmannen (2020) en rapport om att dess efterlevnad brister i att barnet betraktas som rättighetsbärare inom det praktiska sociala arbetet. Barnets bästa är vad Socialstyrelsen (2020) beskriver alltid en bedömningsfråga, men kan vid socialtjänstens bedömning betraktas som ett vuxenperspektiv på barnets bästa utifrån att bedömningen är skriven av en vuxen individs synsätt på barnets bästa. Barnets bästa kan i valet av termerna barnets bästa skapa en generell uppfattning om att det rör barnets beskrivning av dess bästa men att det blir vuxna perspektiv på dess bästa.
I inledningen av studien valdes fallet Lilla hjärtat att citeras då hennes tragiska öde inte gått någon obemärkt förbi och detta resulterade i att frågan kring barnets bästa belystes. Som blivande socialarbetare och socionom är detta ett scenario som ingen önskar att få uppleva i sitt yrkesliv. I relation till vår studie har tankar och reflektioner väckts kring varför politiker inte tidigare engagerat sig i frågan kring barnets bästa och tillsammans med andra
myndigheter försökt finna ett tydligare tillvägagångssätt vid bedömningen av barnets bästa?
Detta kan jämföras med att en icke erfaren kirurg aldrig skulle få operera fritt på en patient utan kompetens, erfarenhet och handledning från såväl erfarna läkare som myndigheter. Att Socialdepartementet 2020 valde att tillsätta en utredning som bland annat mynnade ut i tillägget ” vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för den unge vara avgörande” i 1 § LVU är ett steg på vägen till att barnens aktörskap och barnens bästa börjar synas och höras inom samhällslivet. Men att inte ges möjlighet till tydligare definition av begreppet och ytterligare handledning inom processen skapar etiska dilemman som tar tid från
socialsekreterarens huvudsakliga uppgift. Detta bromsar möjligheterna för socialsekreterare att i handlingsutrymme verkligen kunna göra skillnad och tillgodose barnets bästa enligt de mandat som samhället ålagt dem.
46