I detta avsnitt kommer resultatet av studien att presenteras tillsammans med en presentation av studiens informanter. Resultatet kommer att presenteras enligt följande teman:
socialsekreterarnas upplevelser av barnets bästa, barns delaktighet, förutsättningar och förhållningssätt under samtal och etiska dilemman och utmaningar. I temat etiska dilemman och utmaningar har detta avsnitt valts att delas upp i följande avsnitt: samarbete och alliansen med föräldrarna, svårigheter och dilemman med tvång, känslomässigt påfrestande arbete och resursbrist. Detta val har gjorts utifrån de teman som framkommit under tematiseringen av materialet.
I resultat- och analysavsnittet som följer kommer begreppet informant i både singular och plural och informanternas fiktiva namn att användas vid referering till denna studie. Studiens resultat kommer i samband med presentationen att analyseras i relation till tidigare
kunskapsläge och valda teorier.
5. 1 Presentation av informanter
Anna: Har arbetat som socialsekreterare sedan 2018. Anna är för närvarande yrkesverksam socialsekreterare inom barn- och familjeutredning och har erfarenheter av LVU-processer både utifrån 2 § och 3 § LVU.
Maria: Har arbetat som socialsekreterare i två års tid. Maria är för närvarande yrkesverksam socialsekreterare inom barn och familjeutredningen och har erfarenheter av att
LVU-processer både utifrån 2 § och 3 § LVU.
28
Max: Har arbetat som socialsekreterare i cirka fyra års tid inom barn- och familjeutredningar och har erfarenhet av LVU-processer utifrån både 2 § och 3 § LVU.
Annika: Har arbetat som socialsekreterare i cirka 10 år. Annika är för närvarande
yrkesverksam socialsekreterare inom barn och familjeutredningen och har erfarenheter av att LVU-processer både utifrån 2 § och 3 § LVU.
Sara: Har arbetat som socialsekreterare i 18 år. Sara har långvarig erfarenhet av att arbeta som utredare inom barn- och familjeutredningar och erfarenheter av att LVU-processer både utifrån 2 § och 3 § LVU.
Maja: Har jobbat i två års tid som socialsekreterare. Maja är för närvarande yrkesverksam socialsekreterare inom barn och familjeutredningen och har erfarenheter av att LVU-processer både utifrån 2 § och 3 § LVU.
5. 2 Socialsekreterares upplevelser av barnets bästa
Jag tänker att barnets bästa är en term vi använder väldigt mycket, men kanske inte definierar så ofta. (Anna, socialsekreterare)
I Annas citat skildras den definition av barnets bästa som kan sammanfatta det återkommande svar som funnits bland informanterna vid frågan om definitionen av barnets bästa. Anna berättar i sin beskrivning av begreppet hur det ofta används i praktiken men inte tydligt definieras. Detta förtydligar Anna genom förklaringen att barnets bästa är ett begrepp som ständigt måste definieras för professionen, vilket föranleder till att barnets bästa beskrivs som situationsbundet och konstant blir omprövat utifrån varje barns situation. Detta framkommer även i Tärnfalk och Alms (2021) studie och kan liknas med det som Max beskriver i hur barnets bästa går att betrakta som olika beståndsdelar, en universell och en individuell, som har sin utgångspunkt i barnkonventionen. Den universella beståndsdelen av barnets bästa består av de generella rättigheterna som barnet har rätt till genom barnkonventionen medan det individuella är vad som är barnets bästa just nu, i rådande situation. Maria lyfter fram hur begreppet är komplicerat men att hon väljer betrakta det som ett mandat som
socialsekreteraren tillhandahållits att förvalta. I Tärnfalk och Alms (2021) resultat vittnar informanterna om en avsaknad av en tydlig definition av barnets bästa och hur detta leder till svårigheter med bedömningen kring barnets bästa. I relation till vår studie har informanterna beskrivit liknande svårigheter vid definitionen och bedömningen av barnets bästa och paralleller kan dras till gatubyråkratens arbetsroll och ansvarstagande (Lipsky, 2010). I gatubyråkratens arbetsroll beskrivs hur det åligger dem i sitt ansvar att bedöma och fatta beslut om individers bästa. Detta beslutstagande ska ständigt avvägas mot olika intressen, behov och utifrån de lagrum och resurser som gatubyråkraten har att tillhandahålla genom sin befogenhet (Lipsky, 2010). Svårigheterna som uppstår för socialsekreterarna vid bedömning kring barnets bästa utifrån de svåra avvägningarna blir ännu svårare när det inom
organisationen inte finns en tydlig definition eller tillvägagångssätt kring hur bedömningen av barnets bästa ska göras. Som Anna betonar måste denna bedömning göras från barn till barn utifrån de omständigheter som finns kring barnet, utan en tydlig definition av begreppet kommer det alltid finnas en form av en etisk avvägning vid varje bedömning av barnets bästa.
Detta kan betraktas gå i linje med det som Lozano Vicente (2015) betonar kring hur barnets bästa är ett obestämt juridiskt och etisk begrepp med suddiga gränser mellan respekten för familjekonstellationen och skyddet för barnet.
29
Sara betonar i sin beskrivning av barnets bästa i relation till LVU-lagstiftning hur det liknas med ett skydd, som baseras på lagmässiga rekvisit och yrkesmässig erfarenhet. I Saras beskrivning betonar hon vikten av hur begreppet bör ha både en juridisk som en
evidensbaserad förankring vid beslutsfattande av vad som bedöms vara barnets bästa vid LVU. Under intervjuerna med informanterna framkommer även vikten av att ha en utbildning för att tillskrivas mandatet att bedöma barnets bästa och av värde att ha kollegor och chefer att bolla bedömningarna av vad som anses vara barnets bästa. I Tärnfalk och Alms (2021) återkommer dessa beskrivningar som vår studies informanter beskrivit både i vikten av att ha en utbildning och ha ett kollegor och yrkeserfarenhet som referensram vid bedömningen av barnets bästa. Detta kan även liknas med det som Lozano Vicente (2015) beskriver om att principen kring barnets bästa går före andra principer utifrån barnets skyddsbehov, vilket medför att socialsekreteraren måste ha kunskap, kapacitet och auktoritet att bedöma vad barnets bästa är. Barnets bästa som begrepp beskrivs i vår studie gemensamt av
informanterna som att det inte har en tydlig definition utan är situationsbundet till det enskilda barnet. Då informanternas beskrivningar är av gemensam karaktär kan skildras ett mer organisatoriskt sätt att se på begreppet, då alla informanter arbetar inom barn- och familjeutredningar. Detta kan i relation till Keddall (2016) definition av barnets bästa som förankrar begreppet till barnets behov och anknytningsteorin jämföras, då det i
informanternas beskrivningar kan skildras att bedömningen av barnets bästa kommer av en rad olika perspektiv: barnets, förälderns, det juridiska, professionens och det evidensbaserade perspektivet. I studien beskriver informanterna att bedömningen av barnets bästa inte alltid är vad barnet säger, utan i beskrivningarna framställs lyssnandet till barnet som det som
möjliggör bedömningen av dess bästa. Detta kan härledas till det som Max tidigare beskrivit som den beståndsdel av barnet bästa som är mer generell och syftar till barnets rättigheter.
Barnet röst i barnets bästa blir utifrån detta bara en del av bedömningen som enligt barnkonventionen tillskrivs betydelse utifrån barnets ålder och mognad (Singer, 2012). I relation till barnets aktörskap vid bedömningen om barnets bästa blir detta aktörskap begränsat. Det finns en strävan inom socialtjänsten att barnet ska tillskrivas ett socialt aktörskap men detta blir svårare när det rör sig om tvångsåtgärder som vid LVU. Då LVU:s syfte är att skydda barn bedöms barnets bästa i dessa situationer jämställas med barnets skyddsbehov.
Studiens informanter tar i samband med diskussionen om barnets bästa upp ett begrepp som inom verksamheterna kallas för good enough . Innebörden av detta begrepp beskrivs av informanterna som ett sätt för socialsekreteraren att se till helheten på barnets situation vid bedömning av barnets bästa. Om barnet får sina grundläggande behov tillräckligt
tillgodosedda av föräldrarna och inte riskerar att fara illa varken känslomässigt och fysiskt hos sina föräldrar bedöms detta vara en good enough nivå för barnet att leva i. Informanterna talar om att ett LVU är en sådan uppslitande process för både barn och föräldrar att good enough kan vara till grund för att låta barnet bo hemma. Många av informanterna hänvisar till evidensbaserad forskning om att barn som familjehemsplaceras mår generellt sämre och beskriver att barnen kanske har det bättre när det bor kvar hemma än om det placeras förutsatt att begreppet good enough kan tillämpas.
Där vi ser brister och att det behöver ske förändringar är det ju först och främst samtycke som gäller och att göra det via SoL. Om vi ser att det finns brister och de inte vill, men det inte finns tillräckligt för ett LVU… Då släpps dem (Maja,
socialsekreterare)
30
Barn som sociala aktörer i förhållande till begreppet good enough kan jämföras med att barn har fått en mer uppmärksammad roll inom både samhället och forskningen, vilket lett till i att barn gått från att betraktas som objekt till subjekt (James & Prout, 1997; Mattsson, 2006).
Detta har resulterat i att barn och barnets bästa fått en mer framträdande roll inom politiken, vilket lett till att ett mer barncentrerat perspektiv växt fram i både det praktiska arbetet med barn och i samhället. Liknelser kan utifrån detta dras till begreppet good enough, då
begreppet betraktas som ett hjälpmedel och en trygghet för att stärka barns aktörskap och rättighet till sitt familjeliv och sociala nätverk genom tillämpningen av begreppet good enough. I Majas beskrivning framkommer det att socialsekreterare inte kan förutsätta att familjer som aktualiseras inom socialtjänsten ska ha en perfekt föräldraförmåga, utan att det är upp till professionen att dra en gräns till vad som bedöms bra nog och vad som borde räcka. I Lozano Vicente (2015) betonas hur familjekonstellationen är en viktig del av arbetet med barn eftersom familjen beskrivs som en institution med ansvarar för medlemmarnas bästa. När föräldrarna inte kan agera som garanter för sina barns intresse och bästa, hamnar detta ansvar på socialsekreteraren. Detta kan i relation till Majas beskrivning av
gränsdragningar i vad som bedöms bra nog eller good enough genererar svåra
ställningstaganden för socialsekreteraren. Dessa ställningstagande kan i relation till Lipskys (2010) teori om gatubyråkratens ansvar användas som en förståelse för de svåra bedömningar som kommer med bedömningar av barnets bästa i utifrån socialsekreterarens olika
ansvarsområden när det kommer till barn och deras familjer.
Under Saras intervju betonar hon strävan som finns i att barnet kan stanna hos sin familj och inom sitt sociala nätverk eftersom barnet, för det mesta, mår bäst i sitt sociala sammanhang och sitt nätverk där föräldrar och familj finns. Sara beskriver hur det är bättre förutsättningar för barnet om dess familj tar emot det stöd som socialtjänsten bedömer de är i behov av. Om det vid samtal med föräldrarna framkommer att det förekommer våld i hemmet är det utifrån evidensbaserad forskning bättre för barnet att föräldrarna ”lär sig” att inte använda våld.
Detta beskriver Sara beror på en ovilja till förändring hos föräldrarna vilket kan mynna ut i att bedömningen av barnets bästa blir ett LVU, med syfte att få bort barnet från en våldsam miljö. Saras beskrivning av den strävan som finns i att barnet kan stanna hos sin familj, kan i jämföras med det som Keddell (2016) beskriver om hur anknytningsteorin har en förankring i barnskyddsarbetet.
5. 3 Barns delaktighet
Första anhalten är just det att barnet måste få komma till tals. Det går inte att göra en bedömning om barnets bästa om man inte har barnets ord om vad barnet tycker och tänker. (Max, socialsekreterare)
I citatet ovan skildras vikten av att föra samtal med barn vid utredningsarbete inom socialtjänsten. Max betonar att det är omöjligt att göra en bedömning i vad som anses ett barns bästa om inte barnet ges chansen att uttrycka sina upplevelser om sin situation och få sina önskemål hörda. Barnets ord blir utifrån Max beskrivning en viktig utgångspunkt vid bedömningen av barnets bästa, vilket även tidigare forskning betonat (Toros och Falch-Eriksen, 2020; Pölkki et al. 2012). Att höra barnets åsikt var ett återkommande tema i samtliga intervjuer med informanterna om deras förhållningssätt i samtal med barn. Maja beskrev sitt arbete med ungdomarna enligt följande:
Men jag tänker väl framförallt att det viktigaste är att de, oavsett vad, får göra sin röst hörd och att man pratar med dem. (Maja, socialsekreterare)
31
Under intervjuerna beskrivs värdet och vikten av att lyssna till barn av samtliga informanter, både för att ge barnet chansen att komma till tals och för att inhämta information kring deras tankar om sin situation. Informanterna har i studien valt att beskriva detta i termer av att
”lyssna till barnet”, ”låta barnet komma till tals”, ”vi ska höra barnets åsikter” och ”göra sin röst hörd”. I Pölkki et al. (2012) beskrivs familjehemsplacerade barns upplevelser av att känna sig hörda. Barnen i studien betonade tre viktiga faktorer som bidrog en känsla av att bli hörd, vilka var att socialsekreteraren visade ett genuint intresse för dem, lyssnade till deras åsikter och önskemål, samt tog hänsyn till deras åsikter. Dessa faktorer bidrog i en känsla av delaktighet i utredningsprocessen (Pölkki et al. 2012). I informanternas beskrivningar i vår studie kan det utläsas hur det är av vikt för dem att barnets ges möjlighet till att framföra sin talan och göra sin röst hörd. När barnet ges en möjlighet att själv med egna ord berätta om sin upplevelse tilldelas barnet både delaktighet och handlingsförmåga i sitt eget ärende, vilket gör barnet i sammanhanget till en sociala aktör (Mattsson, 2006). I de upplevelser som informanterna beskriver av att lyssna till barnet betonas det som Toros och Falch-Eriksen (2020) beskriver som delaktighet, vilket tillskriver barnet inflytande i sammanhanget och erkänner dem som både rättighetsbärare och experten av sin situation (Mattsson, 2006). I barnskyddsärende är barnet redan kategoriserat som klient, vilket till viss del tillskriver dem socialt aktörskap men barnet ges inte tillträde till detta aktörskap förrän det ges möjlighet till samtal. Max beskriver under sin intervju hur lyssnande till ett barn kan betraktas som ett sätt att hjälpa barnet under LVU-processen men samtidigt betonar han att det även är en
grundläggande del av socialsekreterarnas arbete att lyssna till barnet. Max hänvisar utifrån detta till de lagrum som tydligt framförhåller vikten av att barnets rättigheter beaktas vid ärenden som rör barnet. I Max beskrivning finns det tydliga kopplingar till det lagkrav som betonar barnets rätt att komma till tals och barnets rätt till information som var för sig utgör två artiklar FN:s konventionen om barnets rättigheter men som tillsammans kan hänvisas till skapandet av barnets delaktighet. Detta står i motsättning till det som Tärnfalk och Alm (2021) beskriver i sin studie som betonar hur barnet åsikt bör uteslutas från rätten att delta i beslutandetagande om omhändertagande med ett beaktande utifrån barnets mognadsnivå. Att barnet inte ges möjlighet att delta i besluttagande gällande dem strider mot både FN: s konvention om barnets rättigheter. Utifrån det som skildras i Max beskrivning ovan betonas vikten av att socialsekreteraren i sin yrkesroll beaktar barnets rättigheter för att skapa möjligheter till barns delaktighet, då detta tillskriver barnet dess rättigheter och därigenom erkänns som sociala aktör med rätten att föra sin egen talan. Detta aktörskap kan även
skildras i Majas intervju när hon betonar vikten av att ge barnet möjlighet till delaktighet i sin egen utredning, vilket kan förankras i det som tidigare beskrivits kring att det inte är möjligt att göra en bedömning av barnets bästa utan barnets röst blivit hörd.
Trots vikten av att skapa delaktighet för barn i en LVU-process fanns det en enighet bland informanterna kring svårigheterna som tvång medför gällande barnets delaktighet.
Det är svårt att göra barn delaktiga i ett LVU, för att det är tvång. Och de är ett maktutövande som vi inte kan komma ifrån att vi gör mot någons vilja och oavsett situation i hemmet så vill de flesta nog sällan skiljas från sin föräldrar. (Sara, socialsekreterare)
Även om alla informanter var eniga om att ambitionen var att barnets åsikt ska höras och att detta skulle väga tungt vid beslutstagande, fanns det en medvetenhet bland dem kring hur tvånget gör det svårt för barnet att fullt ut delta i processen. Detta utifrån att handlandet mot barnet sker mot dess vilja och betraktas som ett maktutövande som hänvisas till att vara för
32
barnets bästa. I Toros och Falch-Eriksen (2020) vittnar socialsekreterarna om hur det inte alltid kan tas hänsyn till barnets önskemål, oavsett vikten av att lyssna till dem och ge dem informationen kring beslutet om omhändertagande. Informanter i denna studie beskriver hur det uppstår svårigheter för barnet att fullt ut delta i LVU-processen utifrån att det är en tvångsåtgärd. Svårigheter i detta är att barnets intresse betraktas som skyddsvärt utifrån att tvångsåtgärd föranletts av barnets utsatthet och behov av skydd. Men då det involverar tvång uppstår svårigheter i barnets delaktighet och hur mycket betydelse deras åsikt ska tillskrivas, vilket inkräktar på barnets handlingsförmåga och därigenom deras betraktande som social aktör. Barnet ges fortfarande rätten att uttrycka sin åsikt men behöver inte tillskrivas tyngd med hänvisning till att LVU är ett maktutövande för barnets bästa (Prop. 200203:53). Trots att barnet tillskrivs klientskap och därigenom erkänns som sociala aktör i sitt eget ärende, fråntas barnet till viss del rätten att handla utifrån den beslutanderätt som Lipsky (2010) beskriver att gatubyråkrater besitter i sin yrkesroll. Tvångsåtgärder kan utifrån dess agerande mot någon annans vilja försvåra den redan komplexa och ojämlika relationen som finns mellan klienter och gatubyråkrater som Lipsky (2010) belyser. I relation till
socialsekreterarna hamnar barnet i vad Lipsky (2010) beskriver som en beroendeställning, vilket också gör att barnets delaktighet blir begränsad i relation till socialsekreteraren och i relation till socialsekreterarens ansvar och handlingsutrymme. Socialsekreterare inom barnskyddsarbete hamnar i vad Lipsky (2010) beskriver i en komplex situation, då dess arbete blir dubbelsidigt, dels måste socialsekreteraren verka för barnets bästa vilket betyder en inskränkning på barnets rättigheter och aktörskap, dels måste socialsekreteraren i sitt arbete tillgodose de lagkraven som medföljer yrkesrollen med hänvisning till
barnkonventionen. Detta kan kopplas till det som Sara belyser i sin intervju kring vikten av att inte glömma att socialsekreteraren representerar den myndighet och den makt som kommer med arbetsrollen.
Jag tänker att det är viktigt att vi är tydliga med att vi är inte är några vänner eller behandlare. Vi kan inte vara på en jämlik nivå. Vi behöver vara medvetna om den makten vi har – de kommer till oss och är i underläge. Vi kan inte låtsas något annat.
(Sara, socialsekreterare)
5. 4 Förutsättningar och förhållningssätt i samtal
Hälften av informanterna i studien framhäver, i kontrast till vikten av att lyssna på ett barn, hur det även handlar om att skapa förutsättningar för samtal med barn. Detta beskrivs av informanterna i termer av att upparbeta en relation till barnet och skapa förutsättningar för delaktighet. I intervjun med Maja samtalade hon om att omhändertagande enligt LVU i många av ärendena ofta är långa processer då barnet varit aktualiserat i flera omgångar, vilket skapat utrymme för delaktighet och möjligheten att bygga en relation till barnet som både inger tillit och förtroende. Maria framhäver även vikten kring att alltid erbjuda barn samtal oavsett ålder men att det också handlar om att yrkesrollen kan inge en känsla av trygghet för barnet.
Bara förutsättningarna för ett samtal är ju viktiga för att, egentligen ur min
professionella roll handlar det om att jag behöver få ut information för att veta vad barnet behöver, om den behöver något. Men barnet behöver först och främst känna sig trygg. (Maria, socialsekreterare)
Informanterna betonade starkt vikten av ett tydligt förhållningssätt under samtal med barn för
Informanterna betonade starkt vikten av ett tydligt förhållningssätt under samtal med barn för