Uppsatsen syfte är att belysa hur en uppdelning av ingående mervärdesskatt ska göras vid en fördelning efter en fördelningsgrund eller, som i svensk rätt, efter skälig grund. Då frågan har belysts ytterst lite i doktrin har främst avgöranden från EU-domstolen men också från svenska domstolar varit det som har kunnat användas för att kunna analysera frågan om fördelningsgrund. Den analys av olika avgöranden som har företagits har visat på ett flertal aktuella frågor. För att försöka sätta fingret på i vilken riktning frågan har tagit sett till praxis kan sägas att möjligheten att använda sig av en annan än en omsättningsbaserad fördelningsgrund finns.
Däremot är frågan om denna möjlighet är illusorisk på grund av att kraven, sett till svenska avgöranden, är förhållandevis högt ställda. I de för uppsatsen redogjorda svenska målen har mycket stark bevisning efterfrågats vilket i samtliga mål har slutat med att de aktuella företagen inte har kunnat leva upp till dessa, och en omsättningsbaserad beräkning har således tillämpats. Denna utveckling kan vara problematisk och önskvärt vore om vilken nivå på bevisningen som krävs slutligen klargörs. När ett företag yrkar på användningen av en annan fördelningsgrund och denna möjlighet närmast är en illusion kan det innebära både kostnader och tidsspillan för företagen.
Skatteverket och domstolarna har även slagit ner på tidsaspekten och verkar anse att om det har gått lång tid innan ett yrkande om annan fördelningsgrund inkommer leder det närmast automatiskt till att det blir svårare att vinna framgång med ett sådant yrkande, eftersom då krav också ställs på en än mer robust bevisning. Denna utveckling är som tidigare nämnts oroväckande och vid läsning av avgörandena är det lätt att få uppfattningen att detta argument närmast slentrianmässigt används.
Som tidigare nämnts vore det också önskvärt om HFD, som Skatterättsnämnden ansett, klargör vad som bör ingå i nämnaren i en omsättningsbaserad beräkning. Eftersom den frågan är förhållandevis är oklar är det inte heller svårt att förstå om företag yrkar på användningen av en annan fördelningsgrund som de kanske både anser är lättare att förstå och som de dessutom anser är mer rättvisande.
Som uppsatsen också tidigare under avsnitt 8.3 har pekat på är det intressant om Skatteverket och även svenska domstolar kan anses ha börjat gå emot EU-domstolen vid frågan om att ta med ersättningen som är hänförlig till en icke-ekonomisk verksamhet i den omsättningsbaserade beräkningen. Antingen har möjligtvis svenska domstolar gått för långt när de således begränsar avdragsrätten eller så är det i uppsatsen nämnda avgörandet i linje med EU-domstolens avgörande i Securenta. Som tidigare nämnt verkade där EU-domstolen anse att det väsentliga är att den proportionella andelen avspeglar den faktiska fördelningen av ingående kostnader på den ekonomiska och icke-ekonomiska verksamheten. Möjligen anser de att tidigare resonemang kring att den icke-ekonomiska verksamheten inte får begränsa avdragsrätten varit något konstlade och att det ytterst relevanta istället är att avdragsrätten avspeglar resursförbrukningen på ett mer objektivt sätt.
I uppsatsen har också frågan om avrundningsregeln behandlats. Synen på tillämpningen av denna regel är densamma både i EU-domstolen samt i svenska domstolar då de anser att regeln endast är tillämplig vid en omsättningsbaserad beräkning. Uppsatsen ifrågasätter varför inte avrundningsregeln är tillämplig på andra fördelningsgrunder då denna tillämpning, enbart vid huvudregeln, riskerar att rubba balansen i mervärdesskattesystemet, där den skattskyldiges skattepliktiga verksamhet inte ska belastas av mervärdesskatten. Denna tillämpning kan också ifrågasättas i ljuset av neutralitetsprincipen och det är märkvärdigt varför EU-domstolen, som ofta hänvisar till
denna för mervärdesskatten centrala princip, inte tillämpar den för samtliga fördelningsgrunder.
Angående neutralitetsprincipen betydelse för frågan om olika fördelningsgrunder ifrågasätter uppsatsen senaste tidens svenska avgöranden, vilka tycks tyda på att det blivit svårare att vinna framgång med ett yrkande om att använda en annan fördelningsgrund. Det är den mest relevanta fördelningsgrunden som ska ges företräde under förutsättning att den också är rättvisande och naturligtvis också kan leva upp till vissa beviskrav. Om det emellertid blir närmast omöjligt att använda sig av en annan fördelningsgrund riskeras balansen i mervärdesskattesystemet att rubbas, vilket som tidigare nämnt bygger på att den skattskyldiges skattepliktiga verksamhet inte ska belastas av mervärdesskatten.
Uppsatsen har visat på ett antal oklara frågor som borde behandlas av högsta instans för att kunna klargöras. Varför HFD verkar vara obenägna att behandla frågan om skälig grund kan ha att göra med att det är den mest relevanta fördelningsgrund i varje enskilt fall som ska beaktas, med det fallets särskilda omständigheter i beaktande. Säkerligen lämpar sig inte alla frågor angående skälig grund för en prövning av HFD. Större frågor som vilka beviskrav som egentligen kan ställas för att få använda sig av en annan fördelningsgrund eller vad som egentligen bör ingå i den enligt huvudregeln omsättningsbaserad beräkningen, borde däremot klargöras. Om inte frågan klargörs riskerar företag att leva i osäkerhet och bristande förutsebarhet samtidigt som rättstillämparen och i förlängningen Sverige riskerar att av Kommissionen dras inför EU-domstolen och där anklagas för att ha brutit mot direktivet och för mervärdesskatten centrala principer.
Referenslista
EU-rätt
Direktiv
Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt.
Rådets direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund.