En professionell rŒdgivares kunder har ett berŠttigat intresse av att kunna fšrvŠnta sig vederhŠftiga och noggrant utarbetade rŒd. De har ett berŠttigat intresse av att i ett fšrtroendeingivande uppdragsfšrhŒllande kunna tryggt fšrlita sig pŒ att rŒden fšrmedlas pŒ ett pedagogiskt sŠtt, tas fram genom en korrekt metod med beaktande av kundens personliga omstŠndigheter och preferenser. Kunderna har dŠremot inte rŠtt att fšrvŠnta sig att rŒdgivarens fšrslag kommer att fŒ ett visst, bestŠmt, eller kanske ens šnskvŠrt utfall sŒvida inte rŒdgivaren explicit eller implicit garanterat detta.115
RŒdgivningsansvaret Šr i mŒngt och mycket ett professions-, eller om man sŒ vill metodansvar. Detta betyder att frŒgan om rŒdgivaren skall anses ha felat bedšms utifrŒn hur han utfšrt sitt uppdrag jŠmfšrt med hur han bort utfšra detsamma. RŒdgivarens faktiska agerande jŠmfšrs med en fastlagd och accepterad norm. Finns det en avvikelse hŠr som beror pŒ rŒdgivaren, uppsŒtligen eller av oaktsamhet, skall han ansvara fšr den skada som Œsamkats uppdragsgivaren.
Denna fastlagda och accepterade norm fylls med olika innehŒll beroende pŒ vilken yrkesgrupp som granskas. Fšr gruppen finansiella rŒdgivare gŠller allmŠnt att dessa bšr ta utgŒngspunkt i den rŒdfrŒgandes individuella fšrhŒllande, frŠmst dŒ ekonomiska sŒsom fšrmšgenhets- och inkomstfšrhŒllanden. Hur Šr den rŒdfrŒgandes fšrmšgenhet sammansatt? Vilken placeringshorisont har denne? Vilket risktagande kan tolereras?
Det Œligger vidare rŒdgivaren att fšrmedla riskerna med de fšreslagna placeringsalternativen, samt att fšrvissa sig om att den rŒdfrŒgande har insett fšljderna av dessa risker.
Samtidigt mŒste man vara medveten om att alla rŒdfrŒgande inte har samma rŠtt att stŠlla krav pŒ rŒdens utformning och lŠmplighet fšr deras personliga vidkommande. De krav som kan stŠllas pŒ rŒdgivningen Šr beroende av ett antal faktorer. Dessa faktorer Šr dels vilken avtalsrŠttslig relation som kunden har till rŒdgivaren, dels fšr vilka kunder rŒden Šr utformade och dels hur dessa rŒd fšrmedlas till mottagarna.
En fondkommissionŠrs rŒdgivningsansvar Šr stšrst nŠr han har en nŠra avtalsrŠttslig relation till den rŒdfrŒgande, dŠr relationen krŠver att kommissionŠren beaktar sŒvŠl kundens personliga fšrhŒllanden och preferenser som mer allmŠnna spšrsmŒl som vedertagna ekonomiska teorier och annan tillgŠnglig information relaterad till fšreslagna placeringar.
115
En betydelsefull faktor vid ansvarsbedšmningen av all form av rŒdgivning Šr frŒgan om i vilken utstrŠckning den rŒdfrŒgande haft fog att fšrlita sig pŒ det avgivna rŒdet. Detta beror sŒvŠl pŒ rŒdets innehŒll som pŒ det sŠtt pŒ vilket det fšrmedlas. RŒdgivningsansvaret Šr avhŠngigt av att den rŒdfrŒgande fšrlitat sig pŒ rŒdet och agerat dŠrefter. Har den rŒdfrŒgande inte gjort detta blir fšljden att rŒdgivarens ansvar mildras eller rentav bortfaller helt.
Att ansvar skulle komma att intrŠda fšr de rŒd och uppfattningar som kommissionŠren ger uttryck fšr i massmedia synes med stšd dels av SkL 2:4 och inte minst med stšd av frŒgan om befogad tillit och skadestŒndsrŠttslig immunitet, fšr de fall relationen mellan kommissionŠren och informationsmottagaren kan anses kontraktsliknande, som i normala fall fšga troligt. €ven fšr dessa rŒd Šr det dock mšjligt att massmediafaktorns immunitetsverkan kan genombrytas och rŒdgivningsansvar intrŠda om fšrhŒllandet mellan informationsgivare och -mottagare vid en samlad bedšmning kan anses, utifrŒn tillitsteoretisk och kontraktsrŠttslig synvinkel, vara tillrŠckligt starkt. Det torde dock krŠvas att det nŠra fšrhŒllandet Šr fšrenat med en icke obetydlig grad av culpa frŒn rŒdgivarens sida.
Vid en sammantagen bedšmning av rŒdgivningsansvaret, sŒdant det gestaltar sig i svensk rŠtt, finns det enligt min uppfattning relativt goda mšjligheter fšr de finansiella rŒdgivarnas kunder att utkrŠva ansvar. RŠttspraxis frŒn slutet av 1980-talet och fram till idag har tydligt pekat ut huvuddragen fšr hur professionella rŒdgivare skall utfšra sitt uppdrag fšr att undvika skadestŒndsansvar. Dessa huvuddrag fŒr sedan anses ha fyllts ut och analyserats i doktrinen. Detta gŠller fšr de situationer dŒ fšrhŒllandet mellan rŒdgivare och rŒdfrŒgande Šr inomkontraktuellt, eller i vart fall kan klassas som sŒdant.
Fšr de renodlat utomobligatoriska fšrhŒllanden dŠr nŒgons rŒd kommit att fšrorsaka den rŒdfrŒgande en ren fšrmšgenhetsskada gŠller fortfarande domstolarnas tŠmligen strikta bedšmning av skadestŒndslagens spŠrregel - 2:4. Samtidigt ligger det i samhŠllets och rŠttsordningens intresse att hŒlla nere denna typ av skadestŒndsansprŒk. AnsprŒk pŒ ersŠttning fšr culpšs rŒdgivning utanfšr kontraktsrelationer kan sŠllan anses vara berŠttigade, Œtminstone inte frŒn nŒgon form av tillitsteoretisk synvinkel.
Som framgŒr av den fšretagna undersškningen av svenska fondkommissionŠrers rŒdgivning sŠger man sig noggrant granska och analysera rŠkenskaper, ledning och produktion hos de fšretag man vŠljer att rekommendera sina kunder att bli delŠgare i. Man anpassar vidare, i de fall dŒ sŒ Šr mšjligt, rŒden och informationen kring dessa till den enskilde kunden, hans fšrutsŠttningar och preferenser. FondkommissionŠrernas rŒdgivning fŒr dŠrfšr i mŒngt och
mycket sŠgas uppfylla de uppstŠllda krav pŒ professionalism som kan stŠllas med stšd av rŠttspraxis, framfšr allt pŒ nŠrliggande omrŒden, och doktrin.
Det tycks mot denna bakgrund šverdrivet att det bland kommissionŠrerna fšrekommer lŒngtgŒende generella friskrivningar frŒn ansvar fšr pŒ vilket sŠtt man lŒtit utfšra sitt uppdrag. InvŠndningar mot giltigheten av dessa friskrivningar torde kunna riktas frŒn avtalsrŠttsligt hŒll. Dessutom Šr det ett dŒligt betyg pŒ en yrkesgrupp att man inte tšrs stŒ fšr att man utfšrt det uppdrag man betalts fšr att gšra pŒ ett korrekt sŠtt. I stŠllet borde man utnyttja de mšjligheter till skydd som en ansvarsfšrsŠkring erbjuder.
KŠllfšrteckning
Litteratur
Bšcker:
¤ Adlercreutz, Axel, AvtalsrŠtt I, 10:e upplagan, Juristfšrlaget, Lund 1995.
¤ Andersson; HŒkan, SkyddsŠndamŒl och adekvans - om skadestŒndsansvarets grŠnser, Iustus fšrlag, Uppsala 1993.
¤ Bengtsson, Bertil, SŠrskilda avtalstyper I, 2:a upplagan, Norstedts, Stockholm 1976. ¤ Bernitz, Ulf, Festskrift till Jan Hellner, Norstedts, Stockholm 1984.
¤ Grauers, Folke, Fastighetskšp, 14:e upplagan, Juristfšrlaget, Lund 1998. ¤ Hellner, Jan, SkadestŒndsrŠtt, 5:e upplagan, Juristfšrlaget, Stockholm 1995.
¤ Hellner, Jan, Speciell avtalsrŠtt II - KontraktsrŠtt 1:a hŠftet. SŠrskilda avtal, 3:e upplagan, Juristfšrlaget, Stockholm 1996.
¤ Hellner, Jan, Speciell avtalsrŠtt II - KontraktsrŠtt 2:a hŠftet. AllmŠnna Šmnen, 2:a upplagan, Juristfšrlaget, Stockholm 1993.
¤ Heuman, Lars, Advokatens rŠttsutredningar - metod och ansvar, Juristfšrlaget, Stockholm 1987.
¤ Holmberg, Carl, Hult, Bengt, Leijonhufvud, Madeleine & Wennberg, Suzanne, Kommentar till Brottsbalken Del I, 6:e upplagan, Norstedts, Stockholm 1995.
¤ Hultmark, Christina, Kontraktsbrott vid kšp av aktie, Juristfšrlaget, Stockholm 1992. ¤ Kleineman, Jan, Ren fšrmšgenhetsskada, Juristfšrlaget, Stockholm 1987.
¤ Lynge Andersen, Lennart & Mšgelvang-Hansen, Peter, Finansiel rŒdgivning - Et debatoplaeg om pengeinstitutternes rŒdgivningsansvar, Thomson Information A/S, Kšpenhamn 1997.
¤ Samuelsson, Morten & Sšgaard, Kjeld, RŒdgiveransvaret, Forsikringshšjskolens Forlag, Kšpenhamn 1993.
¤ Samuelsson, Per, Information och ansvar, Norstedts, Stockholm 1991. ¤ Simonsen, Lasse, Prekontraktuelt ansvar, Universitetsforlaget, Oslo 1997. ¤ Olbert, Lars, Aktiehandboken, 2:a upplagan, Finansfšrlaget, Lund 1988.
¤ Tiberg, Hugo & Dotevall, Rolf, MellanmansrŠtt, 9:e upplagan, Norstedts juridik , Stockholm 1999.
¤ Veres, Tibor & Jacobsson, Ingrid, Handbok fšr kapitalplacerare, Norstedts, Stockholm 1988.
¤ Wiedersheim-Paul, Finn & Eriksson, Lars Torsten, Att utreda, forska och rapportera, Liber-Hermods, Malmš 1991.
¤ Wiklund, Holger, God advokatsed, Norstedts, Stockholm 1973.
Tidskrifter:
¤ Bengtsson, Bertil, SkadestŒnd utom kontraktsfšrhŒllanden 1976-1979, Svensk Juristtidning 1981, s 519.
¤ Bengtsson, Bertil, Svensk Juristtidning 1993 s 781.
¤ Kleineman, Jan, RŒdgivares informationsansvar - en probleminventering, Svensk Juristtidning Nr 3 1998, s 185.
¤ PŒlsson,Ann-Marie & Samuelsson, Per, Banks ansvar fšr ekonomisk rŒdgivning, Svensk Juristtidning Nr 5 1999 s 529.
¤ PŒlsson, Ann-Marie 6 Samuelsson, Per, Tvister pŒ de finansiella marknaderna, Juridisk Tidskrift nr 1 1999/2000 s. 99.
¤ Smiciklas, Martin, RŒdgivare har ansvar mot tredje man, Balans Nr 12 1988.
Offentligt tryck:
¤ Proposition 1984/85:90 ¤ Proposition 1972:5 ¤ Proposition 1975:12 ¤ SOU 2000:29
RŠttsfall och avgšranden:
NJA 1957 s 621 NJA 1975 s 545 NJA 1976 s 217 NJA 1981 s 1091 NJA 1987 s 692 NJA 1991 s 625 NJA 1992 s 58 NJA 1992s 243 NJA 1992 s 782 NJA 1993 s 41 I och II
NJA 1994 s 532 NJA 1994 s 598 NJA 1995 s 693 NJA 1997 s 65 ARN 92-5432 ARN 93-1280 Telefonintervjuer
¤ Ett antal fondkommissionŠrer. DŒ šnskemŒl om anonymitet fšrekom har jag valt att inte namnge de tillfrŒgade kommissionŠrerna.
¤ Aktiespararnas fšrening ¤ AllmŠnna reklamationsnŠmnden ¤ Finansinspektionen ¤ Fondbolagens fšrening ¤ Konsumenternas bankbyrŒ ¤ Konsumentverket ¤ Svenska fondhandlarefšreningen