I detta kapitel kommer vi att göra tre typer av avslutande reflektioner. I det första avsnittet för vi en kort diskussion om följeforskning och följeforskarrollen. I det andra avsnittet reflekterar vi över hur VINNVÄXT och Visanu påverkat klusterinitiativet. I det tredje avsnittet för vi en mer övergripande diskussion rörande vilka generella slutsatser som kan dras av denna studie när det gäller regionala kluster- och innovationssystemsinitiativ.
Följeforskning och följeforskarrollen
Hösten 2004 fick undertecknade genom CIND i uppdrag studera klusterinitiativet SBR.
Initialt var det tänkt att detta följeforskningsprojekt skulle sättas igång tidigare, men dröjde ett antal månader innan medfinansieringen (som krävdes från Visanu) var löst. När sedan själva följeforskningsuppdraget formellt skulle inledas (hösten 2004) var SBR inne i ett väldigt strategiskt viktigt läge – slutarbetet med VINNVÄXT-ansökan nummer två pågick – vilket gjorde att det var svårt att komma i gång med själva följeforskningsuppdraget. I detta
sammanhang kan också nämnas att det fanns en viss osäkerhet från aktörer inom SBR rörande syftet med följeforskningsuppdraget.
En första viktig lärdom är därför dels att följeforskaren måste vara förankrad, dels att det är viktigt att kommunicera följeforskningens roll och uppgift. Särskilt tydligt här är det att visa att det inte handlar om vare sig en ensidig utvärdering eller en uppföljning utan om ett dubbelkretslärande i dialog med “studieobjektet”. I linje med detta är det vidare viktigt att som följeforskare försöka att se världen utifrån aktörernas perspektiv. Detta innebär
naturligtvis inte att aktörernas världsbild måste köpas med hull och hår. I detta sammanhang kan en visualisering av initiativet och den miljö som det är inbäddat i vara betydelsefull.
En ytterligare viktig lärdom menar vi är att det inte bara går att följeforska om social organisering. Vi menar att en följeforskning som vill vara betydelsefull inte kan negligera aspekter som affärslogik och strukturförändringar i den studerade
sektorn/branschen/industrin. Sådana aspekter måste inkluderas, menar vi, för att tillfullo förstå hinder och drivkrafter till samverkan/mobilisering. Detta är bland annat ett av skälen till att vi valt att inkludera en något bredare bild och inte enbart fokuserat på SBR-processen (och
det specifika arbetet med VINNVÄXT-ansökan). Med detta menar vi inte att det alltid är negativt att ha ett snävt perspektiv på den sociala organiseringen i ett initiativ eller en regional utvecklingsprocess. Kanske är det snarare så att följeforskningsuppdrag har två tydliga
inriktningar:
a) en följeforskning som är mer organisatoriskt orienterad och har sin teoribakgrund i olika organisationsteorier. Fokus här är hur ett specifikt initiativ utvecklas.
b) en mer strukturell följeforskning, som hämtar teoretisk inspiration från statsvetenskap etc., annan governancerelaterad forskning etc. Fokus här är hur ett initiativ utvecklas i samspel med den miljö det är inbäddat i.
I bägge fallen handlar naturligtvis den konkreta följeforskningen om att såväl vara
forskningsbar – det vill säga bidra till att bryta ny empirisk och teoretisk mark – som att vara processtödsbar, det vill säga bidra till att utveckla det studerade initiativet/initiativen och den miljö dessa är “inbäddade” i.
Slutligen vill vi också som en erfarenhet lyfta fram möjligheten av att en ytterligare viktig roll för en följeforskare kan vara att utgöra en länk mellan olika aktörsgrupperingar samt
exempelvis mellan process- och programnivå. En insikt – som kanske egentligen är föga förvånande eftersom de flesta initiativ fokuserar på sina egna “kärnområden” – är att omvärldskunskapen är låg till exempel just om andra initiativ eller ett utvecklingsprograms mål. Detta faktum kan säkert i vissa fall hindra samarbeten och nätverksbyggande.
Stockholm BioRegion och samspelet med nationella insatser som VINNVÄXT och Visanu
Initialt har VINNVÄXT-programmet haft ett stort inflytande på den interregionala
mobiliseringen inom bioteknik- och läkemedelssektorn i Mälarregionen. Som ett resultat av VINNVÄXT har ett antal olika nätverk, partnerskap, regionala klusterinitiativ etc. skapats.
Mer preciserat menar vi att ett direkt eller i alla fall indirekt avtryck således är:
• Visanu-nätverket: I samband med ansökan om planeringsanslag inför den första VINNVÄXT-ansökan bildades ett informellt nätverk bestående av representanter för samhälle och akademi från noderna i Stockholms län och Strängnäs. En viktig bieffekt från processen kring VINNVÄXT-ansökan var att former för samverkan mellan
befintliga aktörer i regionen i “noderna” Stockholm BioScience/Stockholm-Solna, Novum BioCity/Huddinge och biotechvalley/Strängnäs börjande att institutionaliseras.
Efter avslaget från den första VINNVÄXT-ansökan fick nätverket finansiering från Visanu för att kunna upprätthålla de aktiviteter och samarbete som initierats. När det gäller graden av mobilisering (se figur 14) så var den som högst i samband med den första VINNVÄXT-ansökan. I samband med avslaget från VINNVÄXT gick “luften ur” nätverket men genom Visanu-finansiering och arbete inför den andra
VINNVÄXT-utlysningen återupptogs samverkan mellan nodrepresentanterna. Efter avslaget från den andra VINNVÄXT-ansökan och bildandet av Stockholm BioRegion Ideell Förening förändrades förutsättningarna för gruppen. Man kan säga att Visanu-nätverket idag fungerar som en arbetsgrupp inom ramen för Stockholm BioRegion Ideell Förening.
• STandUP-partnerskapet: Visanu-nätverket bidrog aktivt till att ett regionalt
partnerskap på högre tjänstemannanivå bildades. I syfte att förankra Visanu-nätverkets arbete på ledningsnivå och verka för att tydligare knyta samman Stockholm- och Uppsalamiljön, bildades ledningsgruppen för Stockholm and Uppsala bioregion (StandUP) under ordförandeskap av landshövding Mats Hellström. I ledningsgruppen för STandUP ingår ledande företrädare för läkemedels-/bioteknikföretag, akademi och offentlig sektor.
• Uppsala BIO: Ett liknande initiativ till Uppsala BIO planerade under slutet av 1990-talet inom ramen för det Regionala Tillväxtav1990-talet i Uppsala län. Genom att Uppsala var en pilot inför den första VINNÄXT-utlysningen konkretiserades planerna
ytterliggare. När Uppsala BIO blev VINNVÄXT-vinnare 2002 fanns det en bred förankring i trippelhelix för initiativet i Uppsala. Att Uppsala BIO själva valde att gå in med en VINNVÄXT-ansökan påverkade kortsiktigt samarbetsklimatet, och därmed den interregionala mobiliseringen, i regionen. Det finns dock ett upparbetat samarbete när det gäller exempelvis profilering och marknadsföring av regionen (till exempel vid större konferenser). I samband med VINNOVAs VINN-VINN-program har också ett gemensamt arbete initierats inom ramen för STandUP rörande bland annat
kompetensförsörjning och praktikplatser för nyexaminerade.
I figuren nedan har vi försökt att visualisera SBR-processen utifrån en tidslinje samt utifrån initiativets bidrag till den interregionala mobiliseringen – från det initiala arbetet med ansökan
om planeringsanslag (år 2002) och arbetet med en fullständig VINNVÄXT-ansökan (år 2003) tills organisationen SBR Ideell Förening bildades (år 2004).
Figur 14: Stockholm BioRegion-initiativets bidrag till interregional mobilisering i Mälarregionens noder/initiativ* – Visanu-nätverket, StandUP och SBR Ideell Förening
Inom ramen för följeforskningsprojektet har vi försökt att åskådliggöra det interregionala mobiliseringsförloppet. Vi tycker oss i detta sammanhang kunna identifiera fyra lärdomar som har påverkat graden av mobilisering för att utveckla en sammanhållen strategi för innovationssystemet kring bioteknik- och läkemedelsindustrin i Mälarregionen.
1) Rekrytering av extern processledare bromsade upp den interregionala mobiliseringen I samband med arbetet med VINNVÄXT-ansökan rekryterades Mary Shepard Spaeth som extern processledare. Tanken var att Mary skulle driva SBR-processen genom att ta fram ett regionalt förankrat förslag på en VINNVÄXT-ansökan. Under hösten 2002 försköts
successivt arbetet med att ta fram en sådan ansökan till nodrepresentanterna i Visanu-nätverket. Detta eftersom det var svårt för Mary Shepard Spaeth, som externt rekryterad
SBR Ideell Förening
* Grad av interregional mobilisering och samhandling längs axeln Uppsala (Uppsala BIO) – Sollentuna (Silverdal) – Stockholm/Solna (Stockholm BioScience) – Huddinge (Novum BioCity) – Strängnäs (Biotechvalley.nu)
Fas i
Grad av interregional mobilisering Hög
Mälarregionen
Låg
processledare, att utarbeta ett ”konkret regionalt förankrat förslag” som en av de intervjuade uttryckte det. Ett positivt resultat som man möjligtvis kan peka på i detta sammanhang var att nodrepresentanterna aktiverades när man uppfattade att processledningen inte fungerade.
2) VINNOVAs beslut om VINNVÄXT-pengar till ett utsnitt av det regionala innovationssystemet har skapat strukturella hinder för regional samverkan Vissa menar att VINNOVAs beslut om att utnämna Uppsala BIO som en VINNVÄXT-vinnare har försvårat arbetet med att på sikt utveckla en sammanhållen strategi för
innovationssystemet kring bioteknik- och läkemdelsindustrin i Mälarregionen. VINNVÄXT-beslutet betraktades som mycket konstigt eftersom man uppfattat att VINNVÄXT skulle stödja funktionella regioner. Det förekommer hos vissa intervjupersonerna en uppfattning om att Uppsala BIO skulle kunna ha fungerat som förvaltande organisation för ett bredare
regionalt samarbete. Några intervjupersoner går så långt att de menar att VINNOVA borde ha tvingat aktörerna i regionen att samverka för att inte skapa låsningar som hämmar arbetet med regionala samverkansfrågor inom bioteknik- och läkemdelssektorn. Besvikelsen hos
nodrepresentanterna i Visanu-nätverket var fram till hösten 2003 stor. Att det hade en mycket negativ inverkan på den energi som VINNVÄXT-utlysningen hade framkallat initialt råder det ingen tvekan om. En återkommande uppfattning hos intervjupersonerna är att
“VINNOVA har helt klart bidragit till att skapa motsättningar i regionen”.
3) VINNOVAs krav på tydlig organisation för att kunna söka VINNVÄXT-medel kan påverka pågående interregionala organiseringsprocesser negativt
Efter avslaget på den första VINNVÄXT-ansökan sommaren 2003 påbörjades arbetet med att skapa en formell organisation istället för det informella nätverk som drivit arbetet med
VINNVÄXT-ansökan. Det förkommer en uppfattning hos intervjupersoner att VINNOVA i sin bedömning av VINNVÄXT-ansökan var kritiska till att det saknades en tydlig
organisation.
I januari 2004 konstituerades därför “Stockholm BioRegion Ideell Förening” som ett svar på den kritik man uppfattat från VINNOVA. Föreningen baseras på ett trippelhelix-perspektiv med Stockholms stad, AstraZeneca och Karolinska Institutet som stiftare. Det förekommer hos vissa intervjupersoner en uppfattning om att den regionala mobiliseringen påverkats negativt av att man formaliserat arbetet i en organisation. Intervjupersonerna pekar i detta
sammanhang framförallt på att de tre stora aktörerna i Stockholm BioRegion Ideell Förening saknar det “gränslösa nätverkstänkandet” som tidigare utmärkt arbetet med VINNVÄXT.
4) Fria medel från Visanu-programmet för samverkan mellan resursstarka organisationer har varit avgörande för att upprätthålla regional mobilisering
Det finns ett stort antal aktörer som är starka nog att driva egna agendor i Stockholmsregionen (till exempel Stockholms Stad, Stockholms läns landsting och Karolinska institutet) men som saknar resurser och mandat (internt och externt) att vara den samlande kraften mellan olika aktörer i trippelhelix. En intressant aspekt som framkommit är att medel från Visanu-programmet varit avgörande för att skapa en plattform för fortsatt samverkan.
Intervjupersonerna lyfter i detta sammanhang fram att det från myndigheter förefaller finnas en allmän uppfattning om att större satsningar som VINNVÄXT inte är så mycket pengar i ett storstadsperspektiv. Fria utvecklingsmedel som går på tvären mellan olika aktörsgrupperingar i innovationssystemet är dock en bristvara. Det framhålls att sådana medel kan fungera som en viktig katalysator för arbetet med att utveckla och stärka bioteknik- och
läkemedelssektorns internationella konkurrenskraft. De tio miljoner per år som VINNVÄXT-programmet, plus motsvarande motfinansiering från regionala aktörer, skulle i detta
sammanhang skapa förutsättningar för synergier mellan befintliga organisationer i regionen.
SBR-initiativet har levt vidare, om än i ett betydligt långsammare tempo än vad som planerats inom ramen för VINNVÄXT.
Vilka mer generella slutsatser kan dras av denna studie när det gäller regionala klusterinitiativ?
SBR tillhörde inte vinnarna i den första omgången av VINNVÄXT. Inte heller i den andra omgången tillhörde man vinnarna. Skälen till detta kan naturligtvis vara flera, beroende på varifrån man så att säga betraktar initiativet och ansökan.
Ett av skälen som framhållits är att SBR inte lyckats med att regionalt förankra sin vision och sina mål. Det vill säga att någon fungerande (det vill säga förankrad) konstellation i
trippelhelix inte i egentlig mening ännu existerar i regionen. Detta kan säkert i viss utsträckning sägas vara en korrekt analys – av skäl som hänger samman såväl med
institutionella som organisatoriska aspekter. Jämfört med andra regionala initiativ i Sverige ter sig säkerligen Stockholm-Mälarregionen splittrad och komplex. Samtidigt kan man fråga
sig om det överhuvudtaget är möjligt att jämföra en region som Stockholm-Mälarregionen med andra regionala miljöer i Sverige. Flera av miljöerna som beskrivits i föregående kapitel har ju definitivt en potential när det gäller konkurrenskraft samt resurser (företag, forskning, varumärke etc.) som förmodligen är minst lika stor som andra regionala initiativ i andra delar av landet. Med andra ord: skulle exempelvis Stockholm BioScience eller Novum BioCity eller biotechvalley.nu finnas “någon annanstans” skulle de förmodligen ha inkommit med en egen ansökan till VINNVÄXT.
Ansökan från SBR-initiativet reser således frågor om föreställningen om trippelhelix-baserade regionala innovationssystem är relevant i en storstadskontext. Är det kanske snarare så att Stockholmsregionen är speciell (ett “urbant innovationssystem”)? Om vi skulle använda en bergartsliknelse så skulle ett sådant urbant innovationssystem kunna liknas vid en skiffer, med olika lager. olika initiativ och noder, som i sig är starka nog att själva deltaga i program som VINNVÄXT.
Vidare kännetecknas dessa också av existensen av många olika aktörer som i sig är starka nog att driva egna agendor, men kanske ändå inte är tillräckligt starka för att fylla eventuella strukturella hål i nätverksstrukturen. Kanske ser därför nätverksstrukturen, och följaktligen samverkanshindren och möjligheterna, annorlunda ut i en sådan region, i ett sådant urbant innovationssystem. Att få igång ett samspel i Stockholm kanske kräver andra typer av insatser och arenor. En sådan insats kanske exempelvis är att frigöra resurser till aktörer som kan gå mellan de olika lagren. Kort sagt, det som i förstone kan förefalla splittrat och ej sammanfogat kanske inte nödvändigtvis handlar om en verklighet som endast kan beskrivas från ett håll och där ifrån definieras som en “storstadsproblematik”. Kanske är det helt enkelt så att SBR-processen exemplifierar problem och möjligheter som väldigt konkret inte handlar om någonting annat än “business as usual” i en ren och skär storstadsverklighet. Möjligen är den unik för Sveriges del, men förmodligen inte unik i ett internationellt perspektiv. Att finna internationella benchmarks och lärpartners torde därför i allra högsta grad vara möjligt.
En ytterligare dimension som denna studie visar och som också lyfts fram i andra sammanhang rör det komplexa förhållandet mellan stat och region. I sin studie av
kunskapsregionen Stockholm på världsmarknaden lyfter författarna Deiaco och Broström (2005) fram nödvändigheten av att förstå att de regionala innovationssystemen kommer att
formas av nationella institutioner och organisationer. Deiaco och Broström (2005: 53) uttrycker det enligt följande:
I en enhetsstat som Sverige kommer regionala innovationssystem att formas av nationella institutioner. Det går därför inte att diskutera systemledningsfrågorna utan att först behandla relationerna mellan storstaden och staten. Relationerna kan beskrivas i tre dimensioner. Den första dimensionen (funktion) avser frågan om gränserna för ansvar mellan stat och region. Den andra dimensionen
(självständighet) beskriver beslutsmaktens grad av centralisering. Den tredje dimensionen (tillträde) beskriver de formella och informella kontakterna mellan staten och storstaden.
Här kan man också anknyta till Eliassons (se Eliasson et al. 2003) diskussion om betydelsen av att det i en region finns ett komplett kompetensblock som fungerar och är dynamiskt för att det finns såväl kreativa innovatörer som entreprenörer, finansiärer och industrialister som har en finansierings-, marknads- och kommersialiseringsförmåga. Deiaco och Broström (2005:
38) uttrycker det dock enligt följande när det gäller kommersialiseringsförmågan i regionen inom bioteknik och läkemedel:
”... värdekedjan för healthcare-branschen är väl utbyggd från FoU till hälso- och sjukvårdsproduktion, men att branschen, jämfört med andra branscher, är svagt utvecklad i värdekedjans sista steg
(distribution/försäljning/förmedling/kundgränssnitt).”
SBR är ett initiativ som finns inbäddat i en miljö som i sig själv är mycket stark och traditionsbunden: ett gammalt universitet, internationella länkningar och ägande inom
företagssektorn och de andra delarna av trippelhelix etc.. Inbyggt i detta system finns, oavsett SBR:s existens, olika trögheter. Syftet med SBR är en önskan om att förändra denna
innovationsmiljö. I ett regionalt utvecklingssammanhang är SBR ganska omfattande, men jämfört med exempelvis de resurser som finns inom Karolinska Institutet är inte initiativet särskilt omfattande. En långsiktig fråga här handlar naturligtvis om vad som SBR i realiteten kan förändra. Även om SBR i ett regionalt utvecklingsperspektiv tilldelats relativt stora finansiella resurser så är årsbudgeten liten jämfört med anslag till universitetsforskning, företagens egna FOU-insatser med mera.
En intressant kunskapskälla i detta sammanhang – om man vill förstå förändringar i komplexa system – torde vara den forskning som fokuserat på att analysera stora tekniska system (large technical systems – LTS). Här finns stora beröringspunkter med kluster- och
innovationssystemsansatsen i den bemärkelsen att ett grundfundament i analyserna är att
förändringar i en del av systemet måste anpassas till redan etablerade områden i andra delar av systemet för att helheten ska fungera. Här kan man också jämföra med den
nätverksteoretiska ansatsen inom exempelvis företagsekonomi (se till exempel Håkansson 1987). Ett vanligt exempel är att en teknisk innovation eller en processinnovation endast kan inlemmas i ett system om kompetens och vilja att utnyttja denna teknik redan finns inom systemet. Här kan man kanske tänka sig att det är många aktörer som så att säga måste vilja förändra systemet för klinisk prövning för att detta system ska kunna förändras.
Viktigt i denna kontext är också att poängtera att de tekniska och sociala dimensionerna är tätt sammanflätade med varandra. Hughes (1983) visar vidare i sin studie att denna koppling mellan teknik och icke-teknik får till följd att stora tekniska system successivt får en viss inriktning genom att det i systemet uppkommer utbildningsinstitutioner, regelverk, informella institutioner, intresseorganisationer, lobbyister etc. som mobiliserar stöd för systemets
intressen. Systemet kännetecknas därför av att lärande genom görande (learning by doing) idag – bland annat genom utbildningssystemet – styr och utformar lärande genom görande imorgon samt även i stor utsträckning morgondagens preferenser, till exempel att en viss teknik anses självklar jämfört med någon annan teknik. I detta sammanhang kan också nämnas diskussionen som finns inom den skolbildning som kallas ”The Social Construction of Technology” (se Bijker 1995). Detta eftersom fokus där bland annat ligger på att studera hur betydelsefullt det är att förstå tekniska system utifrån det faktum att implementeringen av nya tekniska applikationer delvis är beroende av socialt konstruerade föreställningar (Bijker 1995). Hughes (1983) menar att det faktum bland annat innebär att de stora tekniska systemen med tiden får en tröghet eftersom ansenliga resurser och förhoppningar, såväl tekniska och kunskapsmässiga som ekonomiska och politiska, har investerats.
Olika faktorer skapar med andra ord stigberoenden (jmf. David 1985 och Rosenberg 1982, Rosenberg och Nelson 1994). Delarnas nära sammanlänkning med varandra medför således att när en viss inriktning väl valts så kommer denna att påverka systemets utformning under lång tid, vilket också diskussionen rörande “technological trajectories” (Dosi 1982) visar. I ett industriellt system (till exempel bioteknik- och läkemedelsindustrin) utvecklas således olika trögheter som gör det svårt att förändra. Stora strukturförändringar måste också accepteras av i princip alla systemets aktörer, från de enskilda forskarna till brukarna (till exempel
Landstingen), för att kunna bryta igenom. Att hantera och balansera dessa typer av komplexa