Sammanställningen av den insamlade empirin har påvisat det faktum att majoriteten av respondenterna delar samma upplevelser och åsikter, med bara några enstaka skillnader gällande hur de upplever myndigheternas handlingsutrymme eller kvinnornas situation. Vidare har det även framkommit att det uppstår en rad olika problem som försvårar etableringen av kontakt och tillit mellan de våldsutsatta kvinnorna och tjänstepersonerna. För att kunna besvara vår frågeställning, Hur förstår berörda aktörer våld i nära relationer och hur kan arbetet med detta förbättras, har det varit nödvändigt för oss att dela upp den i två delar för att sedan kunna kartlägga vilka problemen som kan uppstå i mötet mellan den utsatta kvinnan och tjänstepersonerna är, vilka kvinnor det är som drabbas och hur tjänstepersonerna upplever och förstår våldet. Vidare har vi delat upp vår analys i tre delar som behandlat de teoretiska ramverken i relation till den insamlade empirin.
Den första delen av frågeställningen som berör hur berörda aktörer förstår våld i nära relation gå att besvara utifrån två olika perspektiv, nämligen kvinnornas och tjänstepersonernas. Enligt de utsatta kvinnorna kunde de uppleva våldet i sin relation som en isolering från omvärlden samt som en skamlig situation. Tjänstepersonerna som arbetar med kvinnorna svarade olika men de flesta höll med om att de upplevde våldet eller kvinnorna i relationen som normaliserade. Andra upplevde att våldet som kvinnorna utsattes för kunde ha orsakats av männen, men på grund av deras beroende av deras män för att försörja sig och sin familj eller beroende på andra sätt var det för svårt för kvinnorna att lämna relationen. Detta går att koppla till Holmberg (2019) som framhäver det faktum att våldet handlar om en strukturell obalans och ett manligt maktutövande. Detta handlar alltså om att mannen utövar makt mot kvinnan och gör henne därmed underlägsen. Holmberg (2019) lyfter även fram de traumatiska banden som finns mellan den våldsutsatta kvinnan och hennes partner och berör känslor som hat, kärlek, skam, skuld etcetera. Detta innebär att kvinnan är bunden till mannen på grund av våldet och kan därmed behöva hjälp för att ta sig ur relationen.
Den andra delen av frågeställningen har hanterat den problematik som förekommer mellan de våldsutsatta kvinnorna och tjänstepersonerna. Det har framkommit att ett av problemen som återfunnits är den bristande tilliten som kvinnorna känner gentemot myndigheter. Detta har haft sin grund i förutfattade meningar om myndigheternas arbetssätt med utsatta kvinnor och som resulterat i rädsla gentemot myndigheterna, i synnerhet socialtjänsten. Detta kan ha orsakats av både brist på ett lyckat kommunikativt handlade på grund av språkbarriärer eller på grund av de svaga sociala banden som finns mellan personalen och de våldsutsatta kvinnorna. De
37
våldsutsatta kvinnorna har i många fall varit oroliga över att socialtjänsten skall utnyttja sin maktposition som kan innebära ett omhändertagande av kvinnornas barn, en oro som inte återfinns lika frekvent i relation till de ideella organisationerna. Denna oro uppstod när kvinnornas livsvärld krockade med personalens systemtillhörighet. Det vill säga att myndigheternas handlingar skulle kunna tillföra större problem i kvinnornas relation till mannen eller sin omgivning. På grund av detta upplevde inte kvinnorna alltid att de kunde vara ärliga med personalen vilket i sin tur försvårade arbetet och hindrade personal ifrån att kunna erbjuda kvinnorna de bästa möjliga lösningarna och stödet. Skulle relationerna istället utmärkas av optimal differentiering och tillit skulle detta i sin tur gynna det kommunikativa handlandet och mötet hade blivit enklare. Detta hade även inneburit att kvinnorna varit bekvämare, vilket gör det enklare för tjänstepersoner att dem rätt hjälp.
För att förebygga att detta problem ska förekomma, kan man redan i ett tidigt stadie förklara och försäkra kvinnan om vilka åtgärder som krävs vid vilka situationer och att ett omhändertagande inte alltid är en sakfråga ifall inte barnet själv är i fara. Vidare är ett omhändertagande inte alltid nödvändigt ifall barnet har det bra och bor ensam med mamman, en våldsam pappa behöver inte alltid vara avgörande i de fall där pappan inte längre kommer i kontakt med barnet. Att skapa ett starkt band i en trygg miljö för kvinnan kan göra att hon vågar ta för sig mer och vara ärligare. Detta går att koppla till Ekström (2018) som menar att det är viktigt att socialtjänsten har en bra relation till den våldsutsatta kvinnan för att kunna erbjuda henne rätt hjälp. Det har nämligen framkommit att den hjälp som socialtjänsten erbjuder inte alltid varit tillräcklig och därmed lett kvinnorna till att tappa deras tillit för myndigheten. Enligt Ekström (2018) är det därför viktigt att tjänstepersoner är konkreta i vad de kan erbjuda den våldsutsatta kvinnan för hjälp. Detta går även att koppla till Heimer och Stensons (2008) artikel som berör vårdens hantering av våldsutsatta kvinnor. Författarna framhäver det faktum att ett liv utan våld är en grundläggande mänsklig rättighet och att det därmed är samhällets ansvar att förebygga och motverka våldet. Detta går att göra genom nationella stödfunktioner i form av stödtelefoner, kriscentrum och professionella myndighetspersoner med en insyn i den våldsutsatta kvinnans tillvaro.
Som slutsats kan man se att språkproblem i hög grad påverkar myndigheter och organisationers arbete med de utsatta kvinnorna. Dels är det den språkliga faktorn som hindrar dem ifrån att fullt kunna uppnå en ömsesidig förståelse, vilket är grunden till det kommunikativa handlandet. Detta innebär att kvinnorna saknar tillit för systemet på grund av förutfattade meningar angående hur de utför sitt arbete, vilket hindrar möjligheten till ett kommunikativt handlande. Dels är det krocken mellan system- och livsvärld i möten mellan
38
utsatta kvinnor och personal som påverkar tillit och bekvämlighet för de utsatta kvinnorna. När en kvinna som är underdifferentierad på grund av sitt beroende till sin partner samt hur våldsutövaren isolerar henne från samhället, kan systemets intervention innebära ytterligare svårigheter. Detta på grund av att systemet försöker lösa problemet som uppstår i livsvärlden, vilket kan gå emot de normer och värderingar i hemmet och skapa problem för kvinnan i hennes vardagliga liv. Hon riskerar sitt rykte och är rädd för hur hennes tillhörande grupp, så som familj och släktingar, kommer reagera.
8.1 Reflektioner
Under studiens gång har vi presenterat tidigare forskning, sociologiska- och socialpsykologiska teorier, metodologiska verktyg och insamlad empiri för att därmed kunna analysera dessa i relation till varandra. En kritisk utgångspunkt i vårt tillvägagångssätt är den begränsning vi haft i samband med vårt urval gällande de våldsutsatta kvinnorna. Vi valde nämligen att endast intervjua två våldsutsatta kvinnor vilket vi dessvärre inte uppfattar som tillräckligt många. Varje kvinnas upplevelse med våldet och myndigheterna skiljer sig åt, dock hade fler våldsutsatta respondenter kunnat bidra med större inblick i deras känslor och upplevelser till tjänstepersoner.
En annan bidragande faktor som kan ha påverkat kvalitén på materialet är sättet som intervjuerna utfördes på. På grund av det rådande läget med COVID-19 valde vi att utföra alla intervjuer via telefon, vilket förhindrade oss från att genomföra dolda observationer. Dock upplever vi inte att detta haft en negativ påverkan på studiens reliabilitet eller validitet.
Den tidigare forskning som vi presenterat har berört våld i nära relationer, hur detta problem ser ut och hanteras av både samhället och tjänstepersoner. De vetenskapliga artiklarna har uppmärksammat särskilt sårbara grupper, bedömningsprocesser, socialtjänstens och vårdens ansvar och slutligen de svårigheterna som kan förekomma i arbetet med våldsutsatta kvinnor.
Genom vår frågeställning har vi kunnat genomföra intervjuer som presenterat en empiri som sedan vidare analyserats med hjälp av olika teoretiska ramverk. Detta har sedan lett till ett resultat som har likheter med vad som framkommer i de vetenskapliga artiklarna. Vi har med vårt resultat som utgångspunkt kunnat vidare analysera och redogöra för samtliga punkter gällande socialtjänstens ansvar, bedömningsprocesserna, de våldsutsatta kvinnornas eventuella kategorisering, den bristande tilliten mellan den våldsutsatta kvinnan och tjänstepersoner etcetera, som även de vetenskapliga artiklarna framfört. Studien vi genomfört har inte kommit fram till samma slutsatser som de vetenskapliga artiklarna, dock har vi fått fram ett liknande resultat. Vi upplever att vi bidragit till ytterligare en infallsvinkel i våldets paradigm och det bemötande som tjänstepersoner ansvarar för. Genom vår studie har vi lyckats framhäva den
39
bristande tilliten till auktoriteter och de brister som går att återfinna i myndigheternas handlingsutrymme. Vår frågeställning har kunnat besvaras och har bidragit till att vara ännu en forskning om våldsoffer och tjänstepersoner.
Dock upplever vi att det saknas extensiv forskning om våldsutövarens perspektiv, vilket leder oss in i att föreslå att man tittar närmare på våldsutövarens perspektiv. Att vidare undersöka varför våldet uppstår och hur man i sin tur kan med hjälp av förebyggande åtgärder hindra våldet ifrån att uppstå är något som vi tror hade varit främjande för att förstå våldet och dess bakomliggande orsaker.
40