I detta kapitel kommer vi att redovisa de delar som vi uppfattar innehåller de allra viktigaste och mest nödvändiga aspekterna av intervjuerna. Vi beslutade oss för att intervjua åtta personer och varje individuell intervju påbörjades med att vi kortfattat förklarade vad syftet med vår studie var och varför vi valde att intervju just dem. Med tanke på att vi intervjuade sex personer som arbetar med våldsutsatta kvinnor och två våldsutsatta kvinnor, hade vi två olika intervjuguider. De anställdas intervjuer inleddes med frågor gällande deras arbete, medan intervjun med de våldsutsatta kvinnorna inleddes med frågor om vem de sökt sig till och vilken hjälp de anser sig ha fått. Vi erbjöd våra respondenter anonymitet, vilket innebär att vi kommer att tilldela dem fingerade namn samt att vi enbart kommer redogöra för vilket län de arbetar i, inte vilken stad.
6.1 Presentation av respondenter
• Respondenten Sarah, Kurator på en vårdcentral – Skåne län.
- Sarah jobbar som kurator, rehabkoordinator och enhetschef på en vårdcentral i Skåne län. Hon har jobbat där i två år och varit enhetschef i ett halvår. Tidigare jobbade hon som socialsekreterare inom enheten för ekonomiskt bistånd. Inom sitt arbete på vårdcentralen möter hon alla typer av problem, i synnerhet våld i nära relationer. Detta innebär att hennes kunskap om själva ämnet och vilka tillvägagångssätt som hon skall använda sig av är välutvecklat.
• Respondenten Frida, Stödperson för utsatta kvinnor – ideellt arbete – Skåne län - Frida har under två års tid arbetat som föreläsare och studiecirkelledare. Under denna tid har hon även arbetat ideellt som stödperson till våldsutsatta kvinnor och tjejer. Frida arbetar inte inom en organisation eller ideell verksamhet, utan det arbete som hon utför sker helt på eget bevåg och tid. Detta har gett henne relativt fria tyglar och försett henne med en insyn i de våldsutsatta kvinnornas upplevelse av statliga myndigheter och kvinnojourer.
• Respondenten Jessica, Stödperson för utsatta kvinnor – kvinnojour – Skåne län - Jessica har under två och ett halvt års tid arbetat som stödperson på en kvinnojour belägen i Skåne län. Dessförinnan arbetade hon som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd, vilket innebär att hon i båda sina arbeten stött på våldsutsatta kvinnor. Detta har försett henne med en
24
djupare förståelse för de skillnader som finns i hur en ideell verksamhet kontra en statlig myndighet fungerar.
• Respondenten Lukas, Socialsekreterare inom Familjevåldsenheten – Skåne län - Lukas har arbetat som socialsekreterare inom familjevåldsenheten under åtta år, dock i två olika län. I Skåne län har han arbetat i fyra år. Arbetet på familjevåldsenheten handlar framförallt om att utreda orosanmälningar och dysfunktionella familjeförhållanden. Det är även inom denna enhet som socialarbetarna tar beslut gällande vilken typ av hjälp som en våldsutsatt person skall få och ifall personen i fråga behöver beskydd.
• Respondenten Johanna, Sjuksköterska på en vårdcentral, Skåne län
- Johanna har arbetat som sjuksköterska under 15 år. Under dessa år har hon haft möjligheten att stöta på alla olika sorts människor och därmed fått kunskap om diverse typer av åkommor.
Dock har Johanna även arbetat med till synes våldsutsatta kvinnor och barn, vilket gett henne befogenheten att ifrågasätta vad som orsakat diverse skador, rädslor, stress eller ängslighet.
Johannas erfarenheter är omfattande och hennes långa yrkeserfarenhet har gett henne en djupare förståelse för det hemliga våldet – det kvinnan är för rädd att tala om.
• Respondenten Erik, Kriscentrum, Skåne län
-Erik har i två år arbetat på ett kriscentrum i Skåne län, dock har han arbetat inom samma kategori i fem år. Hans arbete har gett honom en överblick på det våldet som inträffar och som många kvinnor utsätts för, vilket gett honom erfarenheter kring hur han skall bemöta och arbeta med våldsutsatta kvinnor. Vidare har han även en inblick i våldets utveckling och hur detta påverkar offret, våldsutövaren och samhället.
• Respondenten Emilia, Våldsutsatt kvinna – Skåne län
- Emilia är en kvinna som under många år levde i ett dysfunktionellt och väldigt våldsamt äktenskap. Med tanke på att hon var nyanländ i landet hade hon ingen större koll över vilka myndigheter och organisationer som hon kunde höra av sig till för att få hjälp i hennes situation.
Efter ett tag vände hon sig till sina släktingar som vägledde henne till polisen och bad henne söka hjälp där, vilket hon gjorde. Emilias upplevelse har gett henne en förstahandserfarenhet ur den våldsutsattas ögon gällande hur polis och socialtjänst agerar.
• Respondenten Lisa, Våldsutsatt kvinna – Skåne län
- Under flera års tid levde Lisa i en dysfunktionell relation som präglades av mycket våld, både fysiskt och psykiskt. Det fysiska våldet blev synligt, vilket ledde henne till att söka hjälp på vårdcentralen och akuten. Hennes erfarenhet har lett henne till få insyn i hur vården bemöter
25
kvinnor som misstänks vara utsatta för våld, vilket senare legat i grund till hennes bristande tillit för dessa insatser.
6.2 Våldets utveckling
De organisationer och myndigheter som arbetar med kvinnorna som utsätts för våld har som mål att stoppa och förebygga våldet. För att kunna göra det måste man ha en inblick i hur våldet eskalerar, hur vanligt förekommande fall är samt om det har skett en ökning eller minskning i antalet anmälda fall. På så sätt kan man enklare tackla problemet och få en bild av hur det utvecklas, eskalerar eller minskar. När man har gjort det så kan man även få en inblick i vad det kan vara som triggar igång det och hur man hejdar det.
Stödpersonen Frida upplever att återkommande fall, det vill säga att kvinnorna återgår tillbaka till männen, är väldigt frekventa vilket kan vara en följd av den psykiska misshandeln som kvinnorna utsätts för. Detta kan bero på en rad olika saker anser hon, bland annat att många kvinnor har normaliserat våldet i sina i förhållanden, vilket leder till att de väljer att gå tillbaka till den våldsamma miljön. En annan bidragande faktor anser Frida är att kvinnorna trots allt är fästa vid sin våldsutövare, de har hopp om att relationen kommer att ändras till det bättre vilket enligt Fridas erfarenhet med kvinnorna ofta inte är fallet. Respondenten Eriks erfarenhet med de utsatta kvinnorna stämmer överens med Fridas. Han ser ofta kvinnor gå tillbaka till sin förövare på grund av att de är fästa vid dem. I andra fall ser Erik kvinnor som stannar i relationen på grund av att de är rädda för sin förövare.
De frekventa fallen av att gå tillbaka till mannen kan vara kopplade till de stigman som omgärdar situationen. Att kvinnorna känner skam. Skam av att människor ska veta vad det är som försiggår i hemmet när de målat upp en bild av ett lugnt familjeliv. Kvinnan vågar därför inte lämna förhållandet. Detta är något som kuratorn Sarah håller med om.
”Vissa kvinnor som är vana vid att det här med våld från maken är någonting som är vanligt, deras mammor kanske har blivit slagna, deras systrar har blivit slagna. I deras kultur är det vanligt och då känns det som att de är udda eller att det är fel på den kvinnan som tycker att det är fel att hon blir slagen och då kan dem känna stor skam och det är klart att de hindrar
dem.”
Enligt socialsekreteraren Lucas har det på sistone skett en ökning i antalet fall som hans specifika avdelning kommer i kontakt med. Detta kan bero på en rad olika faktorer och han valde att uttrycka sig på följande sätt när han blev tillfrågad om det har skett en ökning eller minskning i antalet rapporterade fall.
26
”En ökning helt klart. Vi lever i ett samhälle som på många olika sätt arbetar med feminismen och kvinnans rätt i både samhälle och relation. Detta leder till olika aktioner som
gjort att kvinnor vågat prata ut och berätta om vad de utsatts för.”
Sjuksköterskan Johanna har märkt en ökning av våldsutsatta kvinnor som söker hjälp hos vården. Detta kan bero på att folk stannar hemma oftare eller blir tvungna att stanna hemma på grund av COVID-19. Dessutom anser hon att de återkommande fallen på hennes avdelning är få.
6.3 Vem drabbas av våldet?
På frågan om vilket våld som respondenterna upplevde var mest vanligt bland deras fall, talades det mycket om det fysiska, psykiska och sexuella våldet. Respondenten Jessica menade att kvinnorna i de allra flesta fallen lever i en normaliserad vardag där de anpassat sig till våldet och maktutövaren. Som ett resultat av denna normalisering har kvinnorna anpassat sig till mannens försök att upprätthålla och kontrollera henne. Detta stämde även överens med stödpersonen Fridas upplevelse. I hennes arbete med kvinnorna såg kvinnorna inget fel i relationen innan det gick över styr, de var alltså normaliserade.
Våldet är i Johannas erfarenhet med patienterna inte alltid fysisk och därför förstår inte många att det utsätts för våld. Våldet utövas i form av makt och kontroll över kvinnan och ofta börjar det som hanterligt för att därefter eskalera. Ett exempel på detta är våld som börjar psykiskt för satt sedan utvecklas och blir till misshandel och övergrepp.
Respondenten Sarah menar att hon kan se ett mönster i relationerna som hennes klienter befinner sig i. Det är relationer som ofta är nya och kvinnorna kommer till Sarah chockade över hur våldsam mannen visade sig vara. Kvinnorna vill då komma ur relationen så snabbt som möjligt. I andra fall möter Sarah kvinnor som varit i destruktiva relationer i flera år och äntligen har fått nog.
På frågan om Erik ser ett mönster på kvinnorna som blir utsatta för våld säger han att kvinnorna han möter i sitt arbete inte tillhör en speciell kategori, han menar även att man som arbetare inte under några omständigheter skall kategorisera de våldsutsatta kvinnorna. Enligt Erik är det dock viktigt att man genom egna erfarenheter och kunskaper försöker få någon typ av förståelse för situationen kvinnan befinner sig i, utan att kategorisera henne.
27
’’ (...) Det kommer kvinnor från alla klassamhällen, åldrar, etniciteter, sexuella läggningar(...) Varje kvinna och hennes fall är unikt, det är svårt att lägga kvinnorna i kategorier men baserat på min förförståelse av fallet kan jag baserat på min erfarenhet med
dessa problem ha ett hum om saker som bidragande faktorer exempelvis eller händelse utloppet’’
Även respondenten Lukas menar på att han inte kan kategorisera kvinnorna med tanke på att de har alla olika bakgrunder och historier. Det enda han kan se ett mönster i är våldet. Alla kvinnor som sökt hjälp hos Lucas har varit utsatta av både psykiskt och fysiskt våld, i vissa fall även sexuellt våld. Mönstret som Lucas ser är att våldet oftast börjar som psykiskt våld Respondenterna som blivit utsatta för våld upplevde sig själv väldigt begränsad i sin relation.
De hade inte friheten att kunna bilda relationer med andra i sin omgivning eller ha egen fritid.
Respondenten Emilia var nyanländ och hennes våldsutövare lät henne inte integreras i landet och vara självständig. Hennas vardag bestod av isolering i sitt eget hem till följd av fysiskt och psykiskt våld.
6.4 Riktlinjer och handlingsutrymme
Respondenterna som arbetar med våldsutsatta kvinnor kommer från olika verksamheter och ideella organisationer. På frågan om de upplever att deras handlingsutrymme i vissa fall kunde vara begränsat fick vi olika svar. Kuratorn Sara menar att hon upplever att hennes handlingsutrymme i många fall är begränsat, särskilt i de fall som inte involverar barn. Möter hon en kvinna som lever i ett dysfunktionellt förhållande där barn är inblandade, har Sarah anmälningsskyldighet och kan därmed informera socialtjänsten om det rådande läget. Detta skiljer sig från ifall hon skulle möta en våldsutsatt kvinna som inte har barn;
’’Handlar det om våld mot ett barn eller att ett barn befinner sig i en farlig situation då har jag ändå möjlighet att till exempel anmäla till socialtjänsten (…). Men ifall, som i det flesta
fall när en man som utsätter en kvinna för våld då kan jag inte göra mer än att försöka motivera henne att gå vidare med det. Men ofta när patienter går ifrån mitt rum då vet jag att
hon inte kommer gå vidare med det och där är ingenting mer jag kan göra’’
Respondenten Lukas menar att socialarbetarens handlingsutrymme är begränsat till riktlinjer och regler. Lukas menar att socialtjänsten numera handlar om utdragna bedömningsprocesser istället för kvinnans mående överlag. Innan räckte det med att samla in en rad bevis på kvinnans
28
situation för att kunna bilda sig en uppfattning. Lucas önskar att socialtjänstens handlingsutrymme kunde sträcka sig över bedömningar och pappersarbete.
När det kommer till handlingsutrymmet på kvinnojouren menar respondenten Jessica på att hennes handlingsutrymme inte är lika begränsat som de hade varit ifall hon jobbat kvar på socialtjänsten. Hon upplever att hennes nuvarande arbete ger henne ett större handlingsutrymme med färre riktlinjer och regler. Jessica upplever att hon kan hjälpa de våldsutsatta kvinnorna på ett mer gynnsamt vis genom boende, stödsamtal och dylikt.
Respondenterna Frida och Johanna upplever att deras handlingsutrymme är begränsat och önskar att de kunde göra mer för att kunna hjälpa de utsatta kvinnorna. Detta till skillnad från Erik som är nöjd med sitt handlingsutrymme på kriscentrumet.
6.5 Tilliten för myndigheter
Vad gäller resultatet från den insamlade empirin gällande förtroendet gentemot myndigheter och stödpersoner som arbetar med de utsatta kvinnorna var respondenternas svar mycket varierande. Både de utsatta kvinnorna samt personer som arbetar inom myndigheter och organisationer hade olika upplevelser kring förtroende. Det mönster vi kunde finna var skillnaden mellan tilliten för en statlig myndighet och tilliten för en ideell organisation eller organisation. Oftast uppfattades de statliga myndigheterna som hårdare, strängare och kvinnorna var rädda för att vara helt uppriktiga med myndighetspersonerna. Denna rädslan var grundad i fruktan att barn ska bli omhändertagna.
”(…) Jag jobbar på en myndighet som fått ryktet för att ta barn från deras föräldrar på måfå, vilket såklart inte stämmer. Detta har lett människor till att tro att vi är onda personer som inte har andra uppgifter än att sära på familjer så klienterna vågar i många fall inte riktigt öppna upp sig om hur läget ser ut i deras hem. Även om personen självmant sökt sig till oss
begränsar hon sig själv i vad hon vågar och inte vågar berätta”
Respondenten Lucas upplever att den bristande tilliten till myndigheten även kan försvåra utredningsarbetet. Detta kan enligt honom även vara baserat på skam och rädsla över det stigmat som är uppbyggt kring våld i nära relation och i synnerlighet kvinnas roll i detta.
Denna misstänksamhet och rädsla upplevs inte endast gentemot socialtjänsten, utan även till folk som misstänks kan samarbeta med myndigheterna. Ett exempel är när kvinnorna besöker kuratorn Sarah. Hennes samtal med kvinnorna går ut på att samtala med dem om deras upplevelser och uppmana dem att ta sig ur det destruktiva förhållandet. Trots att hon försäkrar
29
sina patienter att hon arbetar under tystnadsplikt vågar många inte vara helt öppna och ärliga mot henne. Detta av samma anledning som att folk inte är ärliga med socialtjänsten. Klienter är rädda att erkänna psykisk ohälsa eller problem i relationen då de har uppfattningen om att kuratorn Sarah kommer anmäla detta till socialtjänsten. De försöker att skydda sin familj och deras rykte genom att dölja sanningen då de inte litar på att våden inte kommer att anmäla detta.
Det finns en stor skillnad mellan uppfattningen Lucas har fått om klienternas förtroende och uppfattningen som sjuksköterskan Johanna och stödpersonen Frida har fått. Enligt deras mening har kvinnorna förtroende för dem och deras verksamheter. Detta underlättar i sin tur arbetet med kvinnorna och de kan få korrekt hjälp.
Sjuksköterskan Johanna har inte upplevt några svårigheter med att få kvinnornas tillit för att hjälpa dem. Detta trots att hennes handlingsutrymme vad gäller kvinnans levnadssituation är begränsad. Hon behandlar skadorna och kan vid misstanke hjälpa kvinnan med vart hon ska vända sig till. Efter det kan inte Johanna längre följa upp kvinnans situation.
Även svaren från de våldsutsatta kvinnorna har varit olika. Den ena våldsutsatta kvinnan Emilia, ansåg att hon fullständigt litade på myndighetspersonerna och polisen. Hon var nöjd och tacksam över den hjälp hon blivit erbjuden och anser att det var med hjälp av deras stöd som hon kom upp på fötter igen.
” Jag har jättemycket förtroende för myndigheten och personalen då mitt liv har blivit så mycket bättre efter att jag valde att bryta isen om hedersvåld. Jag är fortfarande till en viss del bekymrad och rädd då jag är en ensamstående mamma till min pojke som fick uppleva allt
och bevittna hur hans styvpappa var. Jag är väldigt tacksam för att min handledare och personalen på boendet är tillgängliga för mig och de andra kvinnorna dygnet runt så man
känner ju sig skyddat på något vis.”
Den andra våldsutsatta kvinnan, Lisa, delade inte samma uppfattning om sin upplevelse när hon valde att söka hjälp. Lisa hade sökt sig till vårdcentralen samt akuten för de skadorna som var resultatet av den fysiska misshandeln. Personalen hade misstankar och ställde henne frågor men hon valde att inte besvara dem. Efter detta har vårdpersonal ringt och ställt frågor om hennes psykiska välmående, om hon upplever att hon har självmordstankar. Enligt Lisa kände hon sig mer utsatt av frågorna. Hon valde istället att undvika dem och ljuga för att slippa gå på möten och utredningar.
Alla personer som arbetade med att stödja de utsatta kvinnorna blev tillfrågade huruvida de känner att de kan arbeta objektivt med kvinnorna eller om det är svårt att inte låta känslor av empati komma i vägen. Alla svarade att det är en del av arbetet att hålla sig objektivt och höll med om att det kan vara svårt i början men att det är viktigt för att kunna utföra arbetet på bästa
30
sätt. Detta kunde enligt vissa göra att mötet kunde uppfattas som en aning stelt eller opersonligt.
Det verkar som att de kvinnor som sökt hjälp har delade meningar om deras möte med personalen, vilket har påverkat deras tillit till myndighetspersonerna.
6.6 Faktorer för utsatthet
För att kunna undersöka om det finns en speciell grupp av kvinnor som är mer utsatta än andra valde vi att ta upp frågan om invandrarkvinnor är överrepresenterade eller ej inte. I viss mån kan man redan uppfattas tillhöra en mer utsatt grupp av anledning att man är kvinna. Enligt de resultat som framkom kan det att utlandsfödda kvinnor vara mer utsatta än andra.
Enligt kuratorn Sarah kan nyanlända kvinnor vara mer beroende av sina män på olika sätt socialt eller ekonomiskt. Detta gör dem till mer utsatta. Det som styr kan vara rädsla eller hinder i form av språkliga barriärer eller att deras män hindrar dem ifrån att komma ut i samhället och lära sig vad deras rättigheter är samt vilken hjälp de är berättigade.
”(…) Ofta är det kvinnor som är beroende av deras män antingen ekonomiskt eller att de är nya i Sverige och inte känner till landet. Vissa kvinnor som till exempel kommer från Syrien
eller Afghanistan har aldrig någonsin lämnat sina hem, dem har aldrig socialiserat med någon annan än familjemedlemmar. Dem är verkligen beroende av sina män.”
Den språkliga barriären är ett problem som även stödpersonen Frida har upplevt i sin interaktion med kvinnorna. Enligt Frida kan hon i sitt arbete inte riktigt säga att det återfinns fler kvinnor
Den språkliga barriären är ett problem som även stödpersonen Frida har upplevt i sin interaktion med kvinnorna. Enligt Frida kan hon i sitt arbete inte riktigt säga att det återfinns fler kvinnor