Hösten 2014 funderar jag ständigt på huruvida kommunikatörerna känner sig delaktiga och är engagerade i arbetsprocessen. Jag för- står att arbetsbelastningen tynger deras vardag. Situationen påver- kar våra möjligheter att ses. Själv befinner jag mig i en intensiv pe- riod som doktorand. Jag bearbetar empiri, deltar i seminarier och åker till Göteborg för att delta i en doktorandkurs i aktionsforsk- ning. Här handlar samtalen om vikten av allas delaktighet på lika villkor. Jag blir bekymrad över att vi har så lite kontakt i arbets- gruppen. Försöker maila och ringa men arbetssituationen är an- strängd. Till slut uppenbarar sig en möjlighet att ses. Jag tar mig till en kursgård där gruppen är på internat. Jag blir överraskad över alla nya ansikten som möter mig. Arbetslaget har under hös- ten utökats med flera nya kollegor. Nu måste jag få tillfälle att ta reda på om kommunikatörerna känner sig delaktiga. För att tyd- liggöra ritar jag Lewins cirkel på tavlan. Jag pratar om aktions- forskningsprocessen och gör en sammanfattning över vad vi gjort och vad som kan tänkas vara nästa steg. Vi samtalar om arbetssi- tuationen. Hur den begränsar våra möjligheter att ses. Efter lunch delar kommunikatörerna med sig av sina tankar. De är tydliga med att det är deras idéer och aktiviteter som ligger till grund för för- ändringsarbetet. Det gör mig lättad. Samtalet innehåller en bekräf- telse på allt det jag hoppades på när det gäller ambitioner som kan
Hösten 2014 funderar jag ständigt på huruvida kommunikatörer- na känner sig delaktiga och är engagerade i arbetsprocessen. Jag förstår att arbetsbelastningen tynger deras vardag. Situationen påverkar våra möjligheter att ses. Själv befinner jag mig i en inten- siv period som doktorand. Jag bearbetar empiri, deltar i seminarier och åker till Göteborg för att delta i en doktorandkurs i aktions- forskning. Här handlar samtalen om vikten av allas delaktighet på lika villkor. Jag blir bekymrad över att vi har så lite kontakt i arbetsgruppen. Försöker maila och ringa men arbetssituationen är ansträngd. Till slut uppenbarar sig en möjlighet att ses. Jag tar mig till en kursgård där gruppen är på internat. Jag blir överraskad över alla nya ansikten som möter mig. Arbetslaget har under hösten utökats med flera nya kollegor. Nu måste jag få tillfälle att ta reda på om kommunikatörerna känner sig delaktiga. För att tydliggöra det jag hoppades på när det gäller ambitioner som ritar jag Lewins cirkel på tavlan. Jag pratar om aktionsforsknings processen och gör en sammanfattning över vad vi gjort och vad som kan tänkas vara nästa steg. Vi samtalar om arbetssituationen. Hur den begränsar våra möjligheter att ses. Efter lunch delar kommunikatörerna med sig av sina tankar. De är tydliga med att det är deras idéer och ak- tiviteter som ligger till grund för förändringsarbetet. Det gör mig lättad. Samtalet innehåller en bekräftelse på allt kan relateras till
relateras till aktionsforskning. Samtidigt är begränsningarna ett faktum. De vill men kan inte delta så som de skulle önska. Jag tän- ker att detta projekt som vi alla egentligen brinner så mycket för är satt på vänt.
Delaktighet
Det blir tydligt att det råder en gemensam uppfattning bland kommunikatörerna om att det är de själva som tagit initiativet till förändringsarbetet. Det blir uppenbart att de känner stolthet över och medansvar för det som åstadkommits hitintills. Genom att våga bryta mönster har det visat sig att det fungerar med nya ar- betssätt inom ramen för projektet.
Amin: Idén (med att erbjuda fysisk aktivitet. Min anmärkning) föddes ju bland oss kommunikatörer, så det initiativet har vi varit delaktiga i. Det kom upp hela tiden när vi till exempel hade temat kost och motion och vi pratade mycket om motion. Den här frå- gan brukade dyka upp både i gruppen (deltagarna. Min anmärk- ning) och på personalmötena att det skulle vara något praktiskt - såklart har vi påverkat. Sedan kom samarbetet med er. Sedan i planeringsfasen påverkade vi. Vi har suttit tillsammans och pla- nerat. Att verkställa planeringen - det är vi som har gjort det, som har praktiskt tillämpat den idé som vi kom på (Fokusgruppsam- tal 20141104).
I Amins beskrivning framgår det klart att projektet tar utgångs- punkt i ett förändringsbehov som förts fram av dem själva. Impul- ser till detta fick de bland annat via önskemål från deltagargrup- per. Genom att dela med sig av sin syn på arbetsprocessen låter de mig förstå att de fått möjlighet att vara delaktiga i såväl planering som utforskandet av nya arbetsformer.
Muna: Vi har största rollen kan man säga: vi motiverar, vi visar och vi gör tillsammans. Då är man riktigt, riktigt delaktig tycker jag. Vi har påverkat genom att vi använt och provat stegmätare själva och sedan har målgruppen fått prova.
aktionsforskning. Samtidigt är begränsningarna ett faktum. De vill men kan inte delta så som de skulle önska. Jag tänker att detta pro- jekt som vi alla egentligen brinner så mycket för är satt på vänt.
Baizid: Det är inte så att ni kommer med färdiga produkter till oss "gör nu så alltså" utan vi har suttit med dig och vi har pratat och planerat. Vi har tagit fysiska grejer med oss (till deltagarna. Min anmärkning). Det är vi som propagerar och motiverar i klassrummet. Det är vi som delar ut och plockar tillbaka (ste- gräknare. Min anmärkning). Så utan oss hade det inte kommit mer än till Länsstyrelsen […]. Jag kan beskriva alla dessa ord i en sak: vi är en koppling som hänger bakom bilen. Om du har bil och släpvagn men ingen koppling, då kan du inte koppla ihop dem alltså. Så den kopplingen är vi! Du kan ha bilen och släp- vagnen för sig själva men du kan inte flytta dem samtidigt. Det måste finnas den där kopplingen med kulan ovanpå.
(Fokusgruppsamtal, 20141104)
Både Muna och Baizid resonerar kring den egna rollens betydelse för förändringsarbetet. Samarbetet i arbetsgruppen har möjliggjort för kommunikatörerna att känna delaktighet i arbetsprocessen och Baizid understryker kommunikatörernas betydelse genom att an- vända en metafor. Han låter mig därmed tydligt och med viss stolthet i rösten, förstå att utan kommunikatörerna hade projektet inte tagit den positiva utveckling det har gjort. Observationerna får mig att fundera över att kommunikatörernas erfarenheter av mål- gruppen och insider-kunskaper borde tas till vara bättre, något som jag uppfattar inte riktigt sker idag. Målgruppen för det här projektet är nyanlända flyktingar och under hela arbetsprocessen har det funnits flera tillfällen då det märkts att kommunikatörerna blivit berörda och engagerade av det intresse som deltagarna visar:
Ali: Vi har lärt oss - för mig fanns det inget hopp om de nyan- lända, men när vi delat ut stegräknare, varit på Kullaberg, Ger- dahallen och Skryllegården. De vill och vi måste hjälpa dem att fortsätta. Det är en viktig del av integrationen om de kommer hit som Alysar sa, på studiebesök, då får de kontakt med svenskar och det blir bättre […]. Vi har lärt oss mycket men om det finns
mer utrymme med tid och pengar så kan vi göra mer (Fokus- gruppsamtal 20141211).
Kommunikatörerna har genom förändringsarbetet blivit varse att motivationen kan påverkas beroende på hur innehållet presenteras. Detta blir tydligt i citatet ovan när Ali lyfter fram att deltagarna i projektet inte är så svårmotiverade, vilket skiljer sig från hur kommunikatörerna såg på saken i början av projektet. I resone- mangen märks en förståelse för att resurser och nya arbetsformer kan sporra intresset för olika former av fysisk aktivitet. Detta är någonting som i förlängningen kan bidra till att skapa förutsätt- ningar för både delaktighet, integration och arbete.
Begränsningar
Ett tema som framträder allt tydligare är att ju fler erfarenheter kommunikatörerna får under arbetsprocessen, desto djupare blir insikterna om vad det är som begränsar nya former för hälsoin- formationen. Detta blir också synligt i våra gemensamma samtal:
Baizid: Låt oss säga att vi tar dem till Gerdahallen – kolla bara hur mycket jobb som ligger bakom den processen. Att ta två grupper till Gerdahallen, som du tycker är självklart att man bara går dit. Nej det kräver tid, tillstånd från AF, kommunen, trans- porten. Vem? Och var? Och hur? Det blir hur stort som helst (Fokusgruppsamtal med Muna och Baizid, 20141104).
Artur: Det är bra om man skapar utrymme, annars blir det inte lätt för vi är upptagna hela veckan. Vi har inte hunnit eller hinner inte annars (Fokusgruppsamtal med Ali och Artur, 20141104). Baizid: En viktig grej som vi inte får glömma är att vi är begrän- sade i vår tid och i vårt utrymme. Vi är begränsade till att infor- mera, förklara och propagera. Stegräknare är en enkel grej men annars har vi som kommunikatörer, förutom en sal för informat- ion, inte tillgång till en idrottshall som en idrottslärare har. Vi kan motivera dem (målgruppen. Min anmärkning) till att delta på ett allmänt plan men i övrigt är vi begränsade och det krävs en
specifik planering för att ta dem till specifika ställen (Arbets- gruppsmöte 20150302).
I samtalen återkommer kommunikatörerna ofta till hur de givna förutsättningarna begränsar genomförandet av de flesta aktiviteter som prövas inom projektet. De lokaler kommunikatörerna har till sitt förfogande definierar vad de faktiskt kan erbjuda deltagarna. Stegräknare upplevs som tämligen okomplicerat och genomförbart medan både naturbesök och besök på träningscenter kräver andra resurser än de som normalt står till buds. När Baizid förklarar att de har begränsade möjligheter att erbjuda aktiviteter av det slag som genomförs i projektet, uppfattar jag att han nu har goda insik- ter i arbetsprocessen och är klar över vad som krävs av både tid och ekonomiska resurser för genomförande. I ett av citaten ovan märks att de anser att jag nog inte riktigt förstår hur begränsade de är när det gäller tid, ekonomiska resurser och inflytande. Även Muna pratar om förutsättningarna för det egna arbetet och hon visar också på en tydlig förståelse av vad som begränsar föränd- ringsarbetet:
Muna: Det är en ny arbetsuppgift och det är en ny metod. Vi är vana att ge information och visa bilder eller film men nu är det ju aktivitet, såklart att det är lite annorlunda. Det är ett annat sätt att arbeta och vi är ju inte vana alls. Så jag vet inte. Det här be- höver struktur och planering tillsammans. Det kan vi ju inte själva avgöra, inte bara kommunikatörerna. De här målgrupper- na är inblandade med en massa andra myndigheter […]. Det är inte bara vi som kan avgöra detta utan det behövs att andra myndigheter runt omkring också är med – inte bara vi. Så hittar man den tiden och den processen och strukturen då är det inget problem att vi lägger till detta till våra teman (Fokusgruppsamtal med Muna och Baizid, 20141104).
Givna strukturer och resurser upplevs försvåra implementeringen av nya arbetsformer och det efterfrågas en tydligare samverkan kring såväl strukturer som innehållsfrågor för att få till stånd var- aktiga förändringar. I resonemanget framkommer också att deras
position inte medger något större inflytande över den egna verk- samheten.
Sammanhangets komplexitet
Kommunikatörerna befinner sig i ett komplext sammanhang och det framgår att det är andra som har tolkningsföreträde över den egna praktikens innehåll och form. Samtalet genomsyras av en oro över hur tidsramarna hindrar medverkan i förändringsarbetet.
Ali: Anna – Jag måste säga en sak – vi har jätte, jättemycket, spe- ciellt vi arabiska kommunikatörer, jätte, jättemycket att göra så därför har vi inte så mycket tid för MILSA […]. Vi måste ha tid för att kunna göra det. Du har mailat till mig och undrat vad de tyckte (målgruppen. Min anmärkning) och så vidare, men jag kunde inte svara. Det är jättesvårt för vi hinner inte. Nu sitter jag med dig men samtidigt tänker jag jättemycket på grupperna på tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Fyra dagar ska jag vara ute. Jag vill bara förklara så om vi missar något så betyder det inte att vi inte är engagerade i MILSA. Men om man har en grupp med 25 så måste man förbereda sig (Arbetsgruppsmöte, 20141208).
Vissa av kommunikatörernas tillvaro är splittrad då även mån- dagar, som egentligen är mötesdag på Länsstyrelsen, ibland behö- ver tas i anspråk för informationsarbete. I några kommuner ge- nomför kommunikatörerna intensivutbildningar vilket leder till att några av kommunikatörerna har svårt att delta i den gemensamma mötespraktiken. Detta visar på rörligheten i verksamheten de be- driver och att förutsättningarna tämligen snabbt kan ändras bero- ende på kommunernas utbildningsbehov. Mina angelägna försök att på annat sätt skapa kontakt med kommunikatörerna försvåras också av arbetsbelastningen. I denna kontext är det viktigt att be- tona att situationen, som alltså påverkar möjligheterna att bedriva förändringsarbete, är en faktor som kommunikatörerna inte kan styra över. De är en del av ett sammanhang som både är statiskt och föränderligt vilket de inte kan påverka själva utan bara för- hålla sig till.
Kommunikatörerna har med egna ögon sett ett stort engagemang bland deltagarna under projekttiden och Alysar reflekterar efter besöket på ett träningscenter kring hur hon ser på vad som sätter stopp för att åstadkomma en varaktig förändring:
Alysar: Jag tänker att man ska fråga sig vad det är för syfte med att de ska komma hit och titta på allt detta. Ni vill att de ska fortsätta med detta efter projektet tar slut men om man ska göra det så tror jag inte det räcker med tre veckor gratis. För jag tror att för allt vi gör så måste vi tänka varför vi gör detta. Vad är målet med detta? Målet är inte bara att vi ska visa att vi har ett program. Nej - utan vi vill att detta program fungerar. Då måste vi fråga oss vad vi ska göra för att de ska fortsätta. Jag vet att man inte vänjer sig (vid fysisk aktivitet. Min anmärkning) efter bara några dagar […]. Arbetsförmedlingen lägger mycket pengar på etableringslotsar och många program och projekt som de har, men om man istället kan investera pengar i sådana här saker så tror jag det ger ett bättre resultat (Fokusgruppsamtal med Alysar, Ali och Artur 20141211).
Alysar är kritisk när hon resonerar kring att det måste finnas en tydlighet i syftet med de olika aktiviteter som erbjuds. Hon efter- frågar klara mål kring vad det egentligen ska resultera i på lång sikt. Hennes resonemang visar att hon tydligt inser att det dessu- tom krävs stora insatser för att en individ ska bli fysiskt aktiv. Hon önskar en omfördelning av resurser för ett bättre utnyttjande. Aly- sar betonar också att införandet av fysisk aktivitet skulle vara samhällsekonomiskt gynnsamt.
Framåtblickande lösningar
Under våren 2015 samtalar kommunikatörerna kring vad som kan öka möjligheterna till implementering av arbetsformer likt dem som prövas i projektet. Amin klargör hur han ser på saken.
Amin: Om vi ska göra detta nu så vill jag ha lite mer frihet. Att vi kommunikatörer har mer frihet att välja dag och tema utan att ta hänsyn och fråga Arbetsförmedlingen etcetera. Lite mer bestäm-
mande över aktiviteter och som kunde vara friluftsaktiviteter i närheten av varje knutpunkt. Det kunde vara i en park för lekar tillsammans. Lite mer frihet! (Arbetsgruppsmöte, 20150302).
Av citatet ovan framgår att genom att förändra strukturer kan det skapas möjlighet att ta kontroll över utformningen av den egna vardagspraktiken. Detta kan enligt kommunikatörerna bidra till nya och mer lämpliga undervisningsformer. Cherbel har en idé om hur detta skulle kunna genomföras:
Cherbel: Det har inget med Arbetsförmedlingen att göra men det är kanske en diskussion som vi behöver ta upp med våra sam- ordnare. Att de bara informeras om att det när som helst kan bli så att vi kommunikatörer tar ut gruppen (Arbetsgruppsmöte, 20150302).
Cherbels och Amins diskussion lyfter fram att strukturerna som omgärdar praktiken är svårbegripliga även för kommunikatörerna själva. Cherbel uttrycker ett behov av att diskutera strukturella förändringar med kommunernas samordnare för att skapa hand- lingsutrymme som kan möjliggöra nya arbetsformer. Observation- erna bekräftar att samtalen haft betydelse för att skapa förståelse för hur fysisk aktivitet kan bli en del av praktiken. Kommunikatö- rerna har därigenom blivit medvetna om vilka premisser som krävs för att förändra praktiken. I samtalen framkommer det också hur kommunikatörerna under förändringsarbetet upplever att de är medskapare till att utveckla lämpliga lärandemiljöer för deltagar- grupperna.
Amin: Vi har börjat fundera mycket mer på fysisk aktivitet. Vi har det som teori i våra hälsoteman. Nu tänker vi mycket mer på att hitta verklig fysisk aktivitet så att det inte bara är teoretiskt utan att det är lika viktigt att göra det praktiskt med målgruppen. För min del är det så att det har ändrat mitt tankesätt. Det räcker inte att bara meddela till målgruppen att göra det och det utan att planera för och erbjuda dem mer fysisk aktivitet (Arbetsgrupp- smöte 20150302).
Amin beskriver nödvändigheten i att koppla ihop information med nya erfarenheter. Projektet har lämnat utrymme för att utveckla en ökad medvetenhet om relevansen av fysisk aktivitet som en natur- lig del av hälsoarbetet. Flera studier bekräftar att behovet av fak- tiska upplevelser av fysisk aktivitet för målgruppen är oumbärligt (t.ex. Frisby 2011; Wieland et al 2012). Detta inte minst för att bryta det mönster av stillasittande som kan vara ett resultat av de svårigheter en migrationsprocess kan innebära (Mohamad et al. 2014). Vid observationerna under detta möte noterar jag att sam- talet blir livfullt när kommunikatörerna diskuterar möjligheter. Jag uppfattar att den stora utmaningen är att motivera målgruppen vilket blivit möjligt genom en förändrad praktik. De valda aktivite- terna i projektet har dessutom inneburit att alla har kunnat delta oavsett ålder, kön eller bakgrund. I gruppen är kommunikatörerna alltså överens om att det är viktigt att införa nya aktiviteter i undervisningen för att göra den mer levande och intressant. Den fortsatta diskussionen handlar nu om hur de ska kunna möjliggöra detta.
Masoud: Jag har ett förslag att vi får undervisa utomhus. Det är logiskt att man pratar om naturen och fritid utomhus. Det är stor skillnad jämfört med i salen mellan fyra väggar. Det kan vara i en park eller var som helst.
Cherbel: Det är en annan känsla när man ser och hör och gör och rör.
Masoud: Ja det är exakt så man gör med dagis och barnen i sko- lan. Man går till skogen och känner på träd och vatten och skog.
(Arbetsgruppsmöte, 20150302).
Masoud uttrycker hur förändringar som till exempel att ha hand- lingsfriheten att kunna lämna hänvisade lokaler kan erbjuda nya tillfällen att utveckla hälsotemat på. När han använder ett ord som ”logiskt” tolkar jag det som att han inser att allt annat vore mot bättre vetande. Han exemplifierar också med att detta är ett veder-
taget sätt att arbeta med natur och miljöfrågor inom ungdomssko- lan. Cherbel ser också möjligheter med de genomförda förändring- arna och han har insikt i att verklighetsbaserat lärande är viktigt. Detta är något som även Ali skriver under på.
Ali: Vi har lärt oss av det här att det måste utvidgas och det måste vara mer verklighetsbaserat med fysisk aktivitet. De (delta- garna. Min anmärkning) har precis fått upp ögonen och sedan slutar de (Arbetsgruppsmöte, 20141211).
Citatet ovan pekar på vikten av hälsoperspektiv i hela etableringen. Kommunikatörerna bekräftar att ett verklighetsbaserat innehåll har en positiv inverkan på deltagarnas motivation och bör ges större utrymme än vad som sker idag. Utifrån det sätt Ali uttalar sig på, uppfattar jag även en viss uppgivenhet över att inte kunna påverka mer utifrån den egna rollen då tiden de träffar de nyan- lända är begränsad.
Vid vårt sista arbetsgruppsmöte inom ramen för projektet delar