I samtalen framgick det att projektet var initierat av kommunika- törerna utifrån en önskan om att bättre möta de nyanländas behov. I samband med Partnerskap Skånes engagemang för att åstad- komma ett hälsofrämjande flyktingmottagande hörsammades detta önskemål. Detta kan ses som en tydlig viljeinriktning hos alla par- ter att prioritera hälsofrågor i flyktingmottagandet. Allt tyder såle- des på att projektet var väl förankrat i såväl organisationen som i gruppen av samhälls- och kommunikatörer.
Den kritiska aktionsforskningsansatsen valdes av tre skäl; dels för att 1) åstadkomma en förändrad praktik, dels för att 2) fördjupa förståelsen för förändringsarbetets villkor, men också för att 3) få djupare insikter i kommunikatörernas arbete. Såväl projektets ar- betsmetoder som det teoretiska ramverket har fungerat väl till- sammans för att fånga och analysera erfarenheterna från arbets- processen. Kemmis och Grootenboers (2008) begreppsbildning gör det möjligt att klä de förändringar som blev verklighet inom akt- ionsforskningens ram i ord. Nya sätt att samtala på i den gemen- samma mötespraktiken är exempel på de avtryck som lämnats. Forskningsansatsen innebar, i enlighet med aktionsforskningens principer (Carr & Kemmis, 1986; McNiff, 2013; Somekh, 2006) att kommunikatörerna fick inflytande över aktionsforskningspro- cessens utformning. Under arbetets gång tjänstgjorde den gemen- samma mötespraktiken som en kommunikativ arena (Kemmis et al., 2014a) för erfarenhetsutbyten och kollegiala samtal kring det egna arbetet. Mina analyser synliggör hur detta skapade förutsätt- ningar för en arbetsprocess som utmärktes av delaktighet och ett ömsesidigt ansvarstagande, vilket enligt Herr och Andersson (20005) stärker den demokratiska validiteten. Samtalens reflexiva karaktär innebar att kommunikatörernas egna yrkeskunskaper gradvis både blev tydliga och stundtals även utmanades. För min egen del innebar den öppenhet och tillit som präglade samtalen att jag successivt slussades in i ett lärande inom ett område som jag inte hade några tidigare erfarenheter av. Aktionsforskningsprakti- ken och min egen forskningspraktik pågick parallellt under pro-
jekttiden. Som tidigare redogjorts för (se sidan 79) innebar detta att jag utifrån mina olika roller kunde bidra med nya perspektiv och till att det hämtades inspiration från olika håll. De kollektiva samtalen ledde till att nya idéer genererades och att ett litet men viktigt manöverutrymme så småningom öppnade sig för kommu- nikatörerna. Jag har kunnat visa hur detta handlingsutrymme fun- gerade som en möjliggörare för kommunikatörerna att kunna er- bjuda deltagarna nya, betydelsefulla aktiviteter. För att tala med Rönnerman (2012) ligger styrkan alltså i metodologins villkor där organiserade samtal, som utmärks av en dialog på lika villkor, gynnar ett gemensamt lärande om hur en förändrad praktik kan åstadkommas.
Resultatet visar att de aktiviteter som sattes i verket bidrog till en ömsesidig insikt hos kommunikatörerna om vad som hände i mötet med deltagarna. Genom de aktiviteter som erbjöds inom projektets ram fick deltagarna tillträde till nya sociala sammanhang utanför den egna lilla gruppen. I studien framkommer att detta var något som både kommunikatörerna och deltagarna satte stort värde på. De nyanländas positiva reaktioner fungerade också som en kataly- sator för det fortsatta förändringsarbetet. De arrangemang som formades inom aktionsforskningspraktiken möjliggjorde därmed en pedagogisk verksamhet där kommunikatörerna bland annat tog med deltagarna till en tidigare okänd och inkluderande lärande- miljö. En sådan inkluderande miljö definieras av att den ger alla möjligheter att lyckas oavsett bakgrund, kön eller ålder (Byra, 2006). Trots att det inte var något som explicit undersöktes i stu- dien finns det ändå anledning att tro att förändringarna, inom pro- jektets ram, på ett tydligare sätt skulle kunna bidra till att delta- garna lärde sig om tänkbara strategier för att ta hand om den egna hälsan. Detta i sig kan vara ett steg i rätt riktning när det gäller att motarbeta social ohälsa. När en deltagare vid ett naturbesök spon- tant utbrast ”hit ska jag ta min familj”, blev det konkret hur nya lärandemiljöer också kan fungera som viktiga brobyggare mellan individer och nya sammanhang. Detta är något som även tidigare studier betonat som viktigt för nyanländas möjligheter till integrat- ion (t.ex. Frisby, 2011; Mohamed et al., 2014). Oavsett ålder, kön
eller bakgrund hos deltagarna lyckades kommunikatörerna med små medel få till stånd en förändrad praktik som inrymde rörelse- aktiviteter som både beskrevs som inkluderande och motiverande. Som jag tidigare förklarat kännetecknas metodvalet av ett tydligt bottom-up-perspektiv. Detta bidrog också till att skapa känslor av delaktighet och att bli sedd bland deltagarna ur målgruppen. De praktikarkitekturer som formade aktionsforskingspraktiken med- verkade också till att samspelsmönstren mellan såväl deltagare och kommunikatörer som mellan kommunikatörerna, ändrade karak- tär. Ett exempel är hur den oro som inledningsvis kom till uttryck när det gällde deltagarnas intresse för fysisk aktivitet, visade sig vara obefogad. Slutsatsen som går att dra därav är att den hälsoin- formation som kommunikatörerna erbjöd inom projektets ramar hade betydelse och gjorde skillnad för de enskilda individerna. Den kan därmed fungera som ett bra exempel på ett hälsofrämjande flyktingmottagande på lokal nivå. Detta är intressanta iakttagelser som åskådliggör att människor till syvende och sist inte är så olika. Om bara de rätta förutsättningarna erbjuds kan även enkla och i Sverige vanligt förekommande motionsaktiviteter intressera alla och envar. Här visar min empiri alltså på att likheterna oss männi- skor emellan verkar vara större än skillnaderna. I tidigare studier har vikten av att utforma fysisk aktivitet på ett för målgruppen lämpligt sätt betonats. I det sammanhanget markeras särskilt ange- lägenheten av att inte homogenisera nyanlända utifrån deras språk (t.ex. Laverack & Labonte, 2000; Lee, 2005; Sundell Lecerof, 2016; Wieland et al., 2012). Trots att så varit fallet i detta projekt visar resultatet att det, detta till trots, går att erbjuda fysiska aktivi- teter som upplevs som meningsfulla och som skapar intresse. Det svängrum som uppkom under aktionsforskningsprocessen fick kommunikatörerna att bli varse att det faktiskt var möjligt att bed- riva ett förändringsarbete och att kunna erbjuda olika rörelseakti- viteter inom ramen för den egna verksamheten. I takt med en ökande tillfredsställelse av att de gjorde något som är till gagn för deltagarna utvecklades också kommunikatörernas tro på och enga- gemang för det pågående förändringsarbetet. Detta ledde till att de fattade egna beslut och, på ett tydligare sätt, intog en roll som kan
likställas med en gatubyråkrats (Lipsky, 2010). Studien synliggör att kommunikatörerna efterhand också sökte efter en ny yrkesroll med ett utökat handlingsutrymme. Det sistnämnda för att imple- mentera en mer nyttobetonad och inkluderande utformning av verksamheten som kunde skapa motivation för lärande och inspi- rera till fysisk aktivitet.
Det går så här i efterhand att konstatera att timing är av stor bety- delse när det gäller ett aktionsforskningsprojekts genomförande. Att delta i aktionsforskning är en tidskrävande process som fordrar delaktighet från alla inblandade. Det fanns tillfällen under arbetets gång då detta var svårt att upprätthålla. Aktionsforskningsprakti- kens krav på ett nära samarbete innebar en sårbarhet i relation till de villkor som rådde under projekttiden. Flyktingmottagandet är en dynamisk process och behovet av kommunikatörernas tjänster fluktuerar beroende på antalet nyanlända. Förändringsarbetet skavde därför stundom mot tillgängliga tidsramar, scheman och kommunikatörernas förpliktelser gentemot kommunernas väx- lande behov. Som ett resultat av att projektet sammanföll med snabbt ökande flyktingströmmar kom även antalet kommunikatö- rer att fördubblas under projekttiden. Detta påverkade naturligtvis både arbetsförhållanden och gruppdynamiken i den gemensamma mötespraktiken. Dessa förutsättningar ihop med den rörliga och röriga struktur som kännetecknar en aktionsforskningsprocess an- spelas på i avhandlings titel: Hälsoarbete i rörelse. Att upprätthålla kommunikatörernas engagemang för ett initiativ vars framtid är så rörlig men också oviss har varit både utmanande och frustrerande, speciellt i ljuset av deras stora personliga ansträngningar i form av tid och satsningar i projektet. Trots de hinder som tillstötte under arbetsprocessen synliggör analysen av den gemensamma mötes- praktiken att aktionsforskningspraktiken påvisade möjligheter till kollegiala samtal vilket gynnade förändringsarbetet. Resultatet vi- sar att aktionsforskningspraktiken också bidrog till att det utveck- lades en starkare medvetenhet bland kommunikatörerna om värdet av fysisk aktivitet som en del av hälsoinformationen. Arbetsproces- sen bidrog dessutom till att det i mötespraktiken successiv utveck- lades en förståelse för hur fysisk aktivitet kan erbjudas deltagarna
inom hälsoinformationens ram. Denna medvetenhet stärker enligt Herr och Andersson, (2005) studiens katalytiska validitet.
Aktionsforskningens cykliska karaktär (McNiff, 2013) kom även att påverka studiens design och resultatredovisningens utformning i fyra kronologiska sekvenser. Den del av studiens tredje frågeställ- ning som berör vilka förändringar som åstadkommits på längre sikt, har redovisats i ett eget kapitel då denna empiri befinner sig utanför aktionsforskningsprojektets ram. Bearbetningen av empiri hämtad två år senare resulterade i att tre olika teman blev synliga. Även denna empiri har analyserats utifrån teorin om praktikarki- tekturer för att efterforska talhandlingar och mönster som kan re- lateras till det tidigare projektet. Här nedan diskuterar jag resulta- tet från den andra studien.