Syftet med uppsatsen har varit att undersöka vilka kriterier Sveriges och Norges
migrationsverk hänvisar till angående verkställighetshinder till Syrien. Vidare har författaren även undersökt vad som är referensobjekt i utvalda policydokument och hur länderna arbetar nationellt och internationellt för att skydda individen. Detta för att se om policydokumenten kan kopplas till författarens tolkning av human security. Utifrån detta kommer författaren nu
143 RCI 14/2012, s. 6-10 144 UDI, 2012 s. 8
att diskutera om det kan finnas en koppling mellan ländernas förhållningssätt till human security och ställningstagandet om verkställighetshinder till Syrien.
Både Sverige och Norge har integrerat begreppet human security i sina policydokument. Genom att hänvisa till vidden av skyldighet att skydda i utrikespolitiska dokument så tolkar författaren att det är ett vedertaget begrepp inom ländernas politik. Båda länderna vill att skyddet av individen skall genomsyra regionala och internationella fredsfrämjande
operationer där länderna hänvisar till sina samarbetspartners. Båda länderna hänvisar till FN som aktör för fredsoperationer. Sverige hänvisar till EU som en viktig samarbetspartner inom fredsinsatser både militärt och civilt och Norge hänvisar till NATO som främsta
samarbetspartner och säkerhetsaktör för nationen.
För nationerna är deras eget intresse och säkerhet det primära. I internationella insatser så är det individens rättigheter, skydd och jämställdhet något som återkommer frekvent i ländernas policydokument. Sverige menar också att individen skall skyddas och åtnjuta säkerhet innan staten. Både Norge och Sverige ser sig som drivande part till implementering av resolution 1325 och fortsatt arbete med att sprida och utveckla andra länders deltagande i resolutionen. Båda länderna har förlängt och/eller uppdaterat sina handlingsplaner rörande resolution 1325. Norge skapade en handbok för att implementera genusperspektiv i återuppbyggnadsprocessen och har antagit samtliga resolutioner som är kopplade till 1325 i sin handlingsplan. I Sveriges uppdaterade version så återfinns resolution 1325 och 1820 och Sverige har agerat
genderrådgivare för ESFP. Kvinnan är den individ som länderna oftast hänvisar till i sina policydokument men det görs ingen skillnad av individen när kriterier för
verkställighetshinder görs. Civilbefolkningen är könlös och trots ländernas arbete med att lyfta fram kvinnans utsatthet i konventioner och handlingsplaner så har kvinnan ingen särställning i kriterierna.
Sverige är mer drivande med att använda terminologi som överensstämmer med human security genom att använda svenska översättningar i utrikespolitiska dokument.
Norge har varit en drivande part till konventionen mot klustervapen och skapandet av konventionen mot handeldvapen. Båda länderna har antagit och arbetar med konventionen mot tortyr. Sverige är också en av de drivande parterna till skapandet av en FN-resolution om utomrättsliga, summariska avrättningar och ofrivilliga försvinnanden samt engagerat med att stärka ICC:s arbete och utveckling.
UDI:s bedömning för utvisnings- och avvisningstopp till Syrien den 28 april 2011 togs med hänvisning till den rådande säkerhetssituationen samt konfliktens oförutsägbara utveckling. Människor såras, dödas och arresteras i anslutning till demonstrationer runt om i Syrien. Ytterligare kriterium för att Norge värnar om individens skydd är att UDI understryker att al Assad-regimen har en historia av att utsätta människor för tortyr och kränkande behandling. Eftersom det är norska myndigheter som har bevisbördan att de inte skickar individer till stater där de skulle kunna utsättas för kränkningar mot artikel 3 i Europakonventionen, så ligger det till grunder för verkställighetsstoppet. Både Sverige och Norge hänvisar till konfliktens geografiska spridning men det i sig utgör inte ett av kriterierna för
verkställighetshinder. Den geografiska spridningen måste ses i relation till andra faktorer. UDI har ingen hänvisning till att det måste råda inre väpnad konflikt för att ett
verkställighetshinder ska föreligga.
Båda länderna hänvisar till domar från ECtHR som rör kränkningar mot artikel 3 i
Europakonventionen men har hänvisat till dem på olika sätt. I domen Sulfi & Elmi v. United Kingdom menar Norge att konflikten i Syrien kan jämställas med konflikten i Mogadishu. Sverige däremot hänvisar till individens skydd i exceptionella situationer och till 15c i skyddsgrundsdirektivet. Sverige för ingen diskussion i sina kommentarer och
ställningstaganden om att utvisningar innan verkställighetshindret kunde bryta mot artikel 3. UDI menar att bristen på information och spridningen av konflikten gör att alla områden i Syrien anses som osäkra. De båda länderna har två olika förfaranden som ligger till grund för det beslut som togs angående verkställighetshinder. Norge tog beslutet om
verkställighetshinder efter Landinforapporten fram till 8 april 2011, för att sedan följa säkerhetslägets utveckling. Om säkerhetsläget hade förbättrats hade verkställighetshindret kunnat hävas och utvisningarna kunnat fortsätta. Sverige har till skillnad från Norge, följt säkerhetsläget och hela tiden redovisat svenska migrationsverkets hållning till den rådande säkerhetssituationen. Det känns därför som att Norge har tagit det säkra före det osäkra för att inte bryta mot några internationella konventioner till skillnad från Sverige som väntat ut konflikten så länge som möjligt.
De viktigaste kriterierna för Sverige har varit att konflikten måste uppfylla kraven från tidigare praxis (migrationsdomstolsdomar) rörande inre väpnad konflikt. Kriterierna för inre väpnad konflikt kopplar samman individens reella risk att utsättas urskillningslöst våld samt
att stridigheterna måste uppnå en viss grad av intensitet, oppositionen måste kunna kontrollera ett taget territorium, vara en utmanare mot den sittande makten och konflikten måste ha viss geografisk spridning. Trots att rättschefens kommentarer medger att säkerhetsläget förvärras, människor dödas, skadas, arresteras, människor vittnar om att tortyr förekommer så är det inte kriterier som väger upp till ett verkställighetshinder. Individen är ett av tre kriterier och är alltså inte ensamt referensobjekt. Vad grunden till migrationsverkets ovilja är till
verkställighetshinder kan endast spekuleras i. Kan det vara så att Sverige inte kan hantera fler asylsökande? Att systemet har mättats och därför finns det ingen möjlighet att kunna sätta verkställighetshinder. Sverige har en vilja att ingripa och vara föregångsland internationellt till dess att individen ska få skydd innanför Sveriges gränser. Norge har en mindre kvantitet asylsökande vilket kan förklara deras mer generösa ställningstagande.
Med hänvisning till human security så sätter inte svenska Migrationsverket individen i centrum då kriterierna handlar lika mycket om att hålla territorium och att den väpnade oppositionen skall utgöra ett hot mot den sittande regimen. Norge har i sin argumentation rörande verkställighetshindret hänvisat till individens utsatthet och att Norge inte vill bryta mot artikel 3. Norge har inte hänvisat till praxis rörande kriterier för inre väpnad konflikt utan endast hänvisat till individens utsatthet och fara för liv. Sverige menar att individen har varit utsatt men att ingen reell fara för gemene mans liv har existerat fram till verkställighetsstoppet i januari 2012. Båda länderna hänvisar till konfliktens intensitet men tolkar även det på olika sätt. UDI jämställer Syrien med Somalia och menar att det inte går att förutse hur konflikten kommer att fortgå. Sverige följer konfliktens intensitet men menar att den inte hotar
civilbefolkningen till den grad som ligger till grund för väpnad konflikt.
Avslutningsvis kan författaren konstatera att Sveriges förhållningsätt mellan teori och praktik inom human security är vag i jämförelse till Norge eftersom individen inte är ensamt
referensobjekt hos migrationsverket men är det i större utsträckning i policydokument. I Norge finns det ett tydligare samband i förhållningssättet eftersom individen är det referensobjekt som återkommer inom både teorin och praktiken.
5.2 Slutsats
Slutsatsen är att ländernas verkställighetshinder vilar på olika sätt att se på hot mot individen trots att båda staterna i human security-relaterade policydokument lyfter fram vikten av att skydda individen i konfliktsituationer. Båda länderna har en utarbetad teori om hur de vill förhålla sig till perspektivet och fortsätta att vara pionjärer inom teorin. De båda länderna har olika förhållningssätt till vad som är en risk mot individen samt hur intensiv en konflikt måste vara för att riskera bryta mot artikel 3. Till skillnad från Norge så brister Sverige i sitt
förhållningssätt till human security eftersom verkställighetshindret till stor del vilar på andra kriterier som territorium, reellt hot mot sittande makt och viss grad av konfliktintensitet. Sambandet mellan teori och praktik i ländernas arbete med human security är vagt i Sverige och starkare i Norge. Referensobjektet är individen i policydokument men i praktiken så är det flera andra komponenter som också måste vägas in. Det är inte enbart individen som är referensobjektet i verkställighetshinder men individen får större utrymme i Norges kriterier än i Sveriges.
5.3 Förslag på vidare forskning
Eftersom uppsatsen handlat om migrationsverkens kriterier för icke medborgare och staternas arbete med human security vore det intressant att vidare forskning analyserar kriterierna för medborgare och icke medborgare. Exempel på detta kan vara när utrikesdepartementet går ut med en reseavrådan för sina medborgare i ett land som drabbats av en konflikt medan
migrationsverket fortsätter att utvisa människor dit. Gör stater skillnad på individer och individer? Om ja, varför då?
Det vore även intressant om någon i framtiden forskade om vad som påverkar
migrationsverkens verkställighetshinder. Kan det vara så att Sverige måste anta en stramare hållning i sin invandringspolitik på grund av ekonomiska skäl? Eller kan det vara så att partiideologi kan påverka staternas förhållningssätt, exempelvis att svenska regeringen är borgerlig och den norska socialdemokratisk? Kan samarbetsorganisationer som EU och NATO påverkar ländernas regler och handlande?
För att fortsätta pröva human security-teorin i verkliga fall så vore det intressant om fler länder kunde jämföras på liknande sätt som detta för att kunna se ett mönster i länders skillnader och likheter mellan teori och praktik.