I sista kapitlet presenterar vi först studiens slutsatser. Därefter följer en vetenskaplig diskussion där vi diskuterar studiens resultat i relation till ett större vetenskapligt sammanhang. Slutligen diskuterar vi studiens implikationer för det sociala arbetet och ger förslag på vidare forskning.
8.1 Slutsatser
I denna studie var vi intresserade av att se hur den sekulära socionomutbildningen och det religiösa i kallet förhåller sig till varandra och påverkar diakoners yrkesidentitet. Vi ville även se vilken
betydelse den organisatoriska kontexten har för denna relation. Under studiens gång resulterade detta i att vi har resonerat kring relationen mellan det profana och sakrala. Studien visar att diakonerna förhåller sig till relationen mellan det sakrala och profana på tre olika sätt.
Den första slutsatsen är att det profana och det sakrala i yrkesidentiteten kan vara väl integrerade med varandra. Detta ser vi exempel på när diakonerna inte alls reflekterar över att de är både diakoner och socionomer, utan dessa två roller har blivit till en och samma. För de diakoner som lyckats integrera rollerna uppstår det inga motstridigheter mellan det sekulära i att vara socionom och det religiösa i att vara kallad av Gud. I takt med att diakonyrket har professionaliserats och den kristna barmhärtighetstanken inte är tillräcklig som grund har kravet på en akademisk utbildning tillkommit.
Detta fungerar både som en kvalitetssäkring från kyrkans håll, men det är också något som uppskattas av diakoner med välintegrerade roller. Rollernas olikheter kompletterar varandra och blir till varandras gagn i en integrerad roll. De diakoner som upplever rollerna som välintegrerade i kyrkans
sammanhang kan dock ändå välja att framhäva den profana socionomrollen i mötet med det sekulära samhället. Detta till följd av förutfattade meningar om kyrkan och okunskap om vad kyrkans och diakonens roll i samhället är.
Den andra slutsatsen är att diakonerna kan identifiera sig mer med antingen det sakrala eller det profana i yrkesidentiteten och därmed förlorar kontakten med, eller väljer bort, det andra. Det sker till exempel till följd av att gamla traditioner i kyrkan gör sig påminda och att kyrkan som organisation främst möjliggör för prästerna att arbeta med teologi, eller det sakrala, något som dessutom har högre status inom kyrkan. Diakonerna arbetar då främst med socialt arbete och det profana, som inte
värderas lika högt. Å andra sidan finns exempel på att det sakrala tar över för vissa, då diakonrollen till skillnad från socionomrollen är livsgenomgripande. Det visar sig i att uppdraget hos somliga diakoner manifesteras både i yrkesrollen och i privatlivet.
Den tredje slutsatsen är att det för vissa kontinuerligt sker en förhandling mellan det sakrala och profana i yrkesidentiteten. Detta tar sig uttryck i att kallelsen och tron ibland ses som vägledande och stödjande, till exempel då de profana kunskaperna eller den profana rollen inte är tillräcklig i arbetet.
För att uppnå en hållbar arbetssituation kan diakonerna lämna över sin maktlöshet till Gud för att finna tillit och förtröstan. Men kallelsen kan också orsaka en etisk stress, då den uppmanar till att ingripa
varhelst det finns nöd samtidigt som nöden aldrig tar slut. Då finner de istället stöd i det profana då socionomrollen och organisationen hjälper till med ramar och gränsdragning.
8.2 Diskussion
Studien har visat hur diakoner i Svenska kyrkan upplever att deras yrkesidentitet påverkas av
spänningen mellan att vara yrkesutbildad socionom och kallad till att vara diakon av Gud och kyrkan.
I detta avsnitt kommer vi att diskutera våra resultat med hjälp av forskning om makt och
sekulariseringsprocessen. Det ligger även nära till hands att jämföra diakonyrket med prästyrket.
Edgardh (2019) beskriver diakonatet som ett underordnat ämbete. I kyrkoordningen beskrivs ämbetena som likvärdiga, men praktikens omständigheter är annorlunda. Diakoner kan till exempel inte bli kyrkoherdar, det vill säga chef över församlingen, eller vigas till biskop, vilket prästerna kan.
Ojämlikheten har sin förklaring i flera olika faktorer. En del är historiska omständigheter, som att diakonyrket av historiska skäl är kvinnligt kodat. Att nio av tio diakoner och diakoniassistenter så sent som 2014 var kvinnor talar sitt tydliga språk. Detta är en indikation på att underordningsmönster kopplat till kön spelar roll för Svenska kyrkans diakoni. Andra faktorer handlar om oklarheter i vad diakonens vigningstjänst faktiskt innebär. Prästerna innehar till exempel vissa delar av
gudstjänstritualen exklusivt, diakonerna har ingen motsvarighet. Ytterligare en faktor är utbildningen.
För att antas till det sista steget i prästutbildningen krävs en teologie magisterexamen, medan diakonernas motsvarande krav är en social- eller vårdinriktad utbildning, till exempel
socionomexamen. Diakonernas avsaknad av teologisk utbildning ger dem en svag position inom den kyrkliga organisation som de är vigda till att tjäna i. Deras yrkesutbildningar kommer förvisso till nytta i organisationen, men bristen på teologisk kunskap, särskilt i förhållande till prästerna, kan leda till att samtalet ämbetena emellan försvåras. (Edgardh, 2019)
Genom vår studie har vi på olika sätt sett exempel på dessa faktorer som Edgardh (2019) menar är bakomliggande för diakonernas underordning i organisationen. De intervjuade diakonerna har
beskrivit inomkyrkliga hierarkier och att diakonämbetets otydlighet påverkar deras yrkesidentitet. Det har dessutom framkommit att alla dessa kontextuella faktorer påverkar diakonernas yrkesidentitet i relation till det sakrala och profana. Till följd av de faktorer som Edgardh nämner, inte minst vad beträffar diakonämbetets oklarheter och avsaknaden av teologisk kunskap, tenderar diakonerna att främst vila sin yrkesidentitet på den profana rollen. I ljuset av detta är det knappast en överraskning att diakonens roll till stor del är präglad av den sekulära utbildning som socionomprogrammet utgör. Det är i sig inte nödvändigtvis ett problem; färdigheterna som socionomexamen medför är till nytta i organisationen. Men när organisationen och diakonämbetet vilar på en religiös grund, och teologi är en central del, blir det problematiskt om diakonerna saknar förankring i det.
Trots kyrkans separation från staten definieras den som en allmän och öppen folkkyrka. Detta anges i Lag om Svenska kyrkan (1998:1591), 2 § där vi finner bestämmelsen att ”Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver
en rikstäckande verksamhet”. Blehr (2016) menar att detta är något som kyrkan bejakar, då den betonar att den har låga trösklar, högt i tak och välkomnar fler än bara de som betraktar sig som troende. Blehr ställer frågan hur församlingarna ska kunna bedriva en verksamhet som möjliggör för den att genomföra sitt uppdrag, samtidigt som man vill göra den känd och attraktiv även för de som ännu inte har upptäckt kyrkan. Detta aktualiserar även frågor som rör hur traditionellt kristna
formuleringar, symboler och budskap kan översättas och göras mer tillgängliga för den majoritet som inte betraktar sig som troende, utan att förlora sin innebörd och fortsatt vara rättvis för de som är troende och därför redan införstådda (Blehr, 2016). Detta sätter delar av vårt resultat i ett annat ljus.
Det är viktigt att diakonerna presenterar sig på ett sätt som blir begripligt och attraktivt för de som inte har kunskap om kyrkan. Detta kan vi anta är en av orsakerna till att diakonerna i flera sammanhang presenterar sig som socionomer istället för som diakoner, och därmed framhåller den profana rollen.
Samtidigt är det viktigt, både för diakonerna själva och för andra, att behålla det sakrala i diakonens yrkesidentitet och därmed göra yrket rättvisa. Vidare kan man diskutera det faktum att kyrkan har som uppgift att både låta dess medlemmar och medarbetare utöva sin tro och genomföra sitt uppdrag där det sakrala hör till, samtidigt som den ska erbjuda en lågtröskelverksamhet och vara tillgänglig även för de som inte är troende. Frågan är om prästerna blir de som får representera arbetet med det sakrala, och diakonerna får representera det profana inom kyrkan.
I studien har det framkommit att några av diakonerna har en bild av att prästers yrkesroll är tydligare. Vi vill därför göra en jämförelse med Borgs (2011) studie som finner att nyblivna prästers yrkesidentitet påverkas av olika faktorer. Flera diakoner uppger att deras arbete har underlättats av att de har arbetat i, vuxit upp med eller varit i kyrkan innan de blev diakoner. I likhet med detta fann Borg att en kyrklig bakgrund har underlättat de nyblivna prästernas socialisation in i kyrkan. Vi fann också att diakoners yrkesidentitet, likt prästerna i Borgs studie, påverkas av att behöva handskas med människors fördomar om yrkesgruppen och att detta påverkar dem negativt. Likt diakonerna i vår studie fann Borg även att prästers yrkesroll på olika sätt påverkas av Svenska kyrkan som
organisation, dels för att de har vigt sina liv åt att föra ut Svenska kyrkans budskap, dels för att de påverkas av arbetsplatsproblem inom kyrkan. Vi ser alltså att diakoners och prästers yrkesidentitet till stor utsträckning påverkas av liknande faktorer. Borg fann dock att de nyblivna prästerna beskriver att övning ger färdighet, och att de med tiden och med hjälp av handledning blir säkrare i sina yrkesroller.
Detta skiljer sig från de intervjuade diakonernas upplevelser av sin yrkesroll då de upplever det som svårt att dra gränser och avgöra var arbetet börjar och slutar trots många år i yrket.
Vi har genom vår studie funnit att diakonerna förhåller sig till det sakrala och profana på olika sätt.
En faktor som påverkar denna relation är samhällets sekularisering, vilket är något som diakonerna förhåller sig till, inte minst i mötet med utomkyrkliga aktörer. Johannesson (2018) lyfter ett annat perspektiv på sekularisering, nämligen kyrkans sekularisering, som innebär interna processer i kyrkan som är tecken på att den i sig befinner sig i en sekulariseringsprocess. Hon redovisar tre olika
betydelser av kyrkans sekularisering. Den första handlar om att kyrkan i allt högre utsträckning
uppfattas som en sekulär organisation och att det på många sätt går att delta i kyrklig verksamhet utan att behöva delta i traditionellt religiösa aktiviteter. Ett exempel är tendensen att andakter försummas eftersom man misstänker att de kan upplevas som exkluderande för de människor som sökt sig till kyrkan av andra skäl än att utöva sin tro, som konserter. Den andra betydelsen av kyrkans
sekularisering handlar om att kyrkliga företrädare ger uttryck för uppfattningar som inte ligger i linje med Svenska kyrkans tro och lära, utan snarare anpassar sig efter vad de tror att människor i dagens samhälle tror på. Den tredje betydelsen av kyrkans sekularisering handlar om att tron alltmer blir en privatiserad angelägenhet. En gudssyn som är präglad av personliga upplevelser kan resultera i att kyrkan i vissa avseenden inte längre menar att Gud är en aktiv aktör som har förväntningar på hur och vad kyrkan ska vara. Guds oberoende verklighet och existens är idag inte vedertagen på samma sätt som tidigare, vilket kan leda till att församlingen bara blir en kanal för ”de redan frälsta”. Om
verksamheten i församlingen utformas genom föreställningen att religion är en separat sak för de som önskar att vara religiösa kan beröringspunkterna med samhället försvinna (Johannesson, 2018).
Att kyrkan i sig befinner sig i en sekulariseringsprocess nyanserar våra resultat. I studien har vi sett exempel på det Johannesson (2018) beskriver som kyrkans sekularisering. Diakonerna beskriver att de är en yrkesgrupp som står för en stor del av församlingens profana arbetsuppgifter, till exempel kontakten med utomkyrkliga aktörer. Dessutom beskriver flera att de inte utgår från att konfidenter vill att de ska be för dem, alternativt att de har beslutat sig för att överhuvudtaget inte ställa frågan.
Detta kan vara ett resultat av det som Johannesson beskriver som försummande av religiösa aktiviteter. Genom att kyrkan inte längre pratar om Gud lika explicit och dessutom anpassar sin verksamhet till resten av samhället skulle detta också kunna vara en anledning till att det, för övriga samhället, numera är otydligt vilken kyrkans och diakonens funktion i samhället egentligen är och vad det innebär att vara diakon.
I några fall har vi sett att diakonerna i vår studie väljer att betona sin yrkesidentitet som främst sakral eller profan. Jeppsson Grassman (2017) beskriver Svenska kyrkans roll som välfärdsaktör i liknande termer, där kyrkan står inför ett vägval; å ena sidan kan den bli en välfärdsaktör jämte andra för att inte vara avvikande i det sekulära samhället, å andra sidan kan den betona sin religiösa funktion och sina teologiska motiv i välfärdsarbetet. Hon ställer sig frågan om Svenska kyrkan verkligen kan betona båda dessa delar utan att riskera att tappa sin identitet. På samma sätt som kyrkan riskerar att förlora sin identitet om den alltmer efterliknar sekulära välfärdsaktörer, menar vi att diakonerna riskerar att förlora sin identitet om de framför allt finner identifikation med socionomrollen. Utifrån detta kan vi förstå tendensen att presentera sig som socionom som ett resultat av kyrkans anpassning till det sekulära samhället.
Diakonernas yrkesidentitet tenderar att präglas av den profana rollen, vilket forskningen ovan visar att vi kan förstå på olika sätt, inte minst genom samhällets och kyrkans sekulariseringsprocess.
Slutligen vill vi nämna Bromander och Jonssons (2018) studie som hjälper oss att förstå diakonatet utifrån ytterligare ett perspektiv. De diskuterar tre huvudsakliga anledningar till medlemskap i
Svenska kyrkan. Den första är trosgemenskap med Svenska kyrkan, den andra är viljan att stödja Svenska kyrkan som förvaltare av traditioner och kulturhistoria och den tredje anledningen är viljan att stödja kyrkans sociala arbete, oavsett om medlemmarna tror på Gud eller inte. Utifrån detta kan diakonernas tudelade yrkesidentitet, med det ena benet i gudstron och kyrkotraditionen och det andra benet i samhällets sociala arbete, ses som en styrka då de kan möta medlemmarna i deras olika intressen. Samtidigt ser vi, genom vår studie, att det är just detta som blir utmaningen för diakonernas yrkesidentitet.
8.3 Implikationer för socialt arbete
Efter socionomutbildningen vidareutbildar sig en del socionomstudenter till diakoner. Studien visar att yrkesidentiteten kan vara mer eller mindre integrerad för diakonerna och att det riskerar att uppstå en motstridighet mellan att vara socionomutbildad, vilket är en sekulär utbildning, och att vara diakon, som är ett arbete inom en religiös organisation. Vi ser, genom vår studie, därför ett behov av att socionomutbildningen lyfter religiositet, andlighet och existentiella frågor i större utsträckning än idag. Dels då det i dagsläget kan uppstå en konflikt för de diakoner som tar examen från
socionomutbildningen och därefter vidareutbildar sig för att arbeta i kyrkan. Dels då Healy (2014) menar att förenandet av socialt arbete med religiositet möjliggör ett holistiskt perspektiv på klienten, som sekulära välfärdsaktörer i dagsläget missar. Att komplettera med ett religiöst perspektiv på socionomutbildningen blir därmed viktigt av två anledningar; för att underlätta för formandet av diakoners yrkesidentitet och för att socionomkåren i sin helhet skulle kunna möta brukare med ett holistiskt perspektiv.
8.4 Förslag till vidare forskning
Vi har funnit att det kan vara komplicerat för diakoner med socionomutbildning att verka i spänningsfältet mellan det profana och sakrala. Det vore intressant att se om detta gäller för alla diakoner oavsett utbildningsbakgrund. Detta för att se huruvida spänningen främst beror på
socionomutbildningens relation till socialpolitiken, eller om det är kyrkans relation till samhället i stort som är den största orsaken. Vidare fann vi tecken på att kyrklig bakgrund påverkar förhandlingen, vilket också vore intressant att studera närmre. Det kunde också vara givande att göra en analys av skillnaden mellan de olika församlingarna inom Stockholms stift, då vi antar att det har betydelse för relationen mellan det sakrala och profana om befolkningen i stadsdelen är troende eller inte. Vidare vore det intressant att jämföra de olika stiften med varandra, då denna studie endast behandlade Stockholm. Slutligen beskriver diakonerna att deras tro är till hjälp i deras yrkesutövning, och därför vore det intressant att titta på trons betydelse för människors arbetsförhållanden, något som också går att studera hos andra yrkesgrupper.