När två roller blir till en yrkesidentitet

Många av diakonerna upplever att rollerna harmoniserar och att den profana rollen inte är motstridig den sakrala. Bland annat då socionomutbildningen är grunden till att de överhuvudtaget kan vara diakoner och att den profana socionomutbildningen kan vara till hjälp för att navigera i sitt kall och sammanföra allt vad det innebär att vara människa. Detta fenomen kan vi förstå med hjälp av

Ashforth, Kreiner och Fugates (2000) teori om rollintegrering. Hos diakoner med hög rollintegrering är det sakrala och det profana två roller som kommunicerar med och liknar varandra samt till stor del passar in i samma sammanhang (församlingen). Detta innebär för vissa av diakonerna att rollerna korsbefruktar varandra till den grad att de nästan helt integreras och blir en gemensam yrkesidentitet.

Att två roller helt integreras är emellertid ovanligt, men en hög grad av rollintegrering innebär att övergången mellan rollerna sakral och profan sker mycket flexibelt och sömlöst.

Att rollernas olikheter inte blir ett hinder beror till stor del på att rollerna inte är stängda mot varandra, utan att gränserna mellan rollerna är svaga vilket möjliggör att en rollidentitet influeras av den andra och vice versa (Ashforth, Kreiner & Fugate, 2000). Istället för att det blir motsättningar mellan rollerna skapas rollerna genom kommunikation dem emellan. Genom att den profana och professionella socionomrollen influerar den sakrala rollen lyckas diakonerna med att navigera i sin kallelse. I praktiken innebär det att diakonerna kan sätta gränser, säga nej, veta vilka rättigheter och

skyldigheter konfidenter har och inte har, vad som är kyrkans och vad som är socialtjänstens ärenden och så vidare. Utan denna korsbefruktning kan rollidentiteten med den sakrala kallelsen som grund bli för omfattande, gränslös och ohanterlig. På samma sätt har vi funnit att flera av diakonerna blir hjälpta av att kunna hantera arbetsuppgifter med profan grund, tack vare sin kallelse och tro. I mötet med människor i svår utsatthet, till exempel i ett fondsamtal, influerar den sakrala rollidentiteten samtalet och inte minst efter samtalet då bön och överlämnande till Gud blir ett sätt att hantera maktlöshet och oro, på ett sätt som den profana rollen kanske inte hade kunnat hantera likvärdigt.

7.1.2 När de är motstridande

Några av diakonerna vittnar om att socionomrollen och diakonrollen ibland blir motstridande och hamnar i konflikt med varandra, eller att rollerna komplicerar varandra snarare än att fördjupas. Att vara utbildad och examinerad socionom harmoniserar inte alltid med att vara kallad och utbildad diakon. Ibland leder det till att den ena rollen tar över.

Att de olika rollerna inom diakonerna är motstridande går att förstå med begreppet rollkonflikt.

Diakonernas arbetsuppgifter kan variera mycket och ju fler olika uppgifter diakonerna har desto mer komplex blir rollen, i synnerhet när arbetsuppgifternas natur och innehåll skiljer sig åt markant.

Dessutom bidrar skilda rollförväntningar på diakonerna till att rollkonflikter uppstår. Förväntningarna på diakonerna som kommuniceras från andra människor kommer via rollöverföring. När

rollöverförare, till exempel ledningen och kollegor, har olika förväntningar på diakonens roll tvingas diakonen att förhålla sig till det, vilket leder till att den profana och sakrala rollen ibland står i konflikt med varandra. Komplexiteten som diakonernas breda arbetsfält innebär bidrar också till att

förväntningarna på diakonrollen varierar, vi ser exempel på att andras förväntningar inte alltid stämmer överens med diakonernas egen bild av vad rollen ska fyllas av. Dessutom kan diakonernas förväntningar på sig själva vara motstridiga i sig. (Katz & Kahn, 1978)

I avsnittet ovan konstaterar vi att den professionella socionomrollen kan hjälpa diakonerna navigera i sin kallelse. Vi kan också konstatera att dessa ibland hamnar i konflikt med varandra. Den sakrala rollen och kallelsen uppmanar diakonen till att ingripa varhelst det finns nöd, samtidigt som den professionella socionomrollen medför förväntningar om gränssättning. Rollkonflikten mellan den sakrala diakonrollen och den profana socionomrollen resulterar i vissa fall i ångest, låg

arbetstillfredsställelse och skuldkänslor hos diakonen, när förväntningarna på den ena eller andra rollen inte uppfylls (Katz & Kahn, 1978). Diakonerna som inte lyckas integrera socionom- och diakonrollen kan vi förstå med hjälp av det Ashforth, Kreiner och Fugate (2000) kallar för

rollsegmentering. Den profana rollen är hos dessa diakoner inte kompatibel med den sakrala roll som kommer genom kallelsen. De båda rollerna står för sig själva, vilket innebär att diakonens uppdrag blir tudelat. I vissa uppgifter är socionomen aktiv och i andra diakonen. När dessa roller inte integreras utan just segmenteras under en längre tid kan det resultera i att de olika rollerna skiljer sig åt alltmer, det bildas mentala stängsel. Rollernas respektive beståndsdelar och värderingar förstärks för att

rollerna ska bli tydliga i det givna sammanhang som diakonen ingår i. Den profana och sakrala rollens segmenteringar framkommer som tydligast när diakonen måste ta hänsyn till skilda förväntningar och i sammanhang där den ena, eller andra, rollen förväntas vara representerad.

7.1.3 När den ena tar över

För vissa av diakonerna blir relationen mellan rollerna ett nollsummespel. Relationen mellan det sakrala och profana uteblir, vilket ibland leder det till att diakonerna identifierar sig starkare eller helt med den ena av de två rollerna. Vilken av rollerna som tar över varierar och skälen till det likaså. Vi har till exempel funnit att den profana rollen tar över till följd av stor mängd administrativt arbete, eller på grund av avsaknad av teologisk kompetens, och att den ofta tar över i kontakten med utomkyrkliga aktörer. För vissa tar den sakrala rollen över, diakonerna beskriver till exempel socionomkompetensen som sekundär och tron och kallelsen som primär, då den är livslång och genomgripande i allt de gör.

För att förstå detta tar vi hjälp av Ashforth, Kreiner och Fugates (2000) rollteori, där rollerna kan placeras i ett kontinuum. I ena änden finns helt segmenterande roller och i andra änden helt

integrerade. När diakoner väljer eller tvingas välja bland rollerna så görs det utifrån olika platser på kontinuumet. När diakoner enbart arbetar i den profana rollen, till exempel i mötet med utomkyrkliga aktörer, kan vi förstå det som att de sakrala och profana rollerna är segmenterade. Diakonen är diakon i kyrkan – med allt vad det innebär – men i mötet med det sekulära samhället är diakonen framförallt socionom. Vi menar att rollsegmenteringen blir starkare till följd av att diakonerna i mötet med till exempel en socialsekreterare förhåller sig till de förutfattade meningar som diakonen föreställer sig att socialsekreteraren har på diakonen. Vi kan också förstå detta genom det Katz och Kahn (1978) kallar rollförväntningar som kommuniceras genom rollöverföring, och det är ett exempel på hur det sekulära samhället också påverkar diakonerna och deras relation till det sakrala och profana.

Vi kan förstå rollsegmentering mellan den sakrala och den profana rollen som att den profana rollen ibland är lättare att uppfylla (Ashforth, Kreiner & Fugate, 2000). Vi kan också förstå detta med hjälp av Katz och Kahns (1978) begrepp rollförväntningar. Flera diakoner lyfter att de saknar

teologisk kunskap, vilket ibland leder till en känsla av otillräcklighet, i synnerhet när de upplever att deras teologiska kompetens är lägre än vad som förväntas. Engel och Christiansson (2017) menar att den diakonala utbildningen inte ger diakonerna en tillfredställande kompetens eller bild av vad diakonyrket innebär. Vi tolkar, i linje med det Engel finner, att i de fall där diakonerna saknar

teologisk kompetens resulterar det i att diakonens sakrala roll upplevs som mindre framträdande. Även detta fenomen förstår vi med hjälp av den änden av kontinuumet som består av olika grader av

rollsegmentering (Ashforth, Kreiner & Fugate, 2000). Å andra sidan menar vissa av diakonerna att deras begränsade kunskaper i teologi inte nödvändigtvis är ett hinder då prästerna i församlingen först och främst är de som är, och ska vara, teologer. Diakonen och prästens olika kompetenser ses då som kompletterande. Ur det perspektivet kan man hävda att det handlar om en tydlig rolluppdelning, med

andra ord så kan rolloklarheten motverkas om man som diakon ser rollerna som kompletterande (Katz

& Kahn, 1978).

I andra änden av Ashforth, Kreiner och Fugates (2000) kontinuum integreras rollerna. Ytterst finns roller som helt och hållet integrereras till en enda roll. Ashforth, Kreiner och Fugate menar att det är ovanligt med helintegrerade roller, men att munkar och nunnor exemplifierar detta fenomen. Med det sagt menar vi att man kan hävda att präster och diakoner, med sin vigningstjänst, ligger närmast fenomenet efter munkar och nunnor. Detta tar sig uttryck på två sätt. För det första har diakonen genom sin kallelse och vigning sagt ja till ett livslångt uppdrag som ska genomsyra hela diakonens liv, inte bara under arbetstid. Ashforth, Kreiner och Fugates teori om rollintegrering bygger delvis på detta fenomen. När diakonernas yrkesroll också genomsyrar livet utanför arbetsplatsen blir diakonrollen integrerad. Denna typ av rollintegrering går att applicera på alla troende som arbetar i en religiös organisation eller samfund, till exempel en kristen människa som arbetar i en församling under

veckorna och går i gudstjänst på helgen. Yrkesrollen som diakon manifesteras i privatpersonen, genom att till exempel be eller delta i gudstjänst utanför arbetets kontext. Detta menar vi är fallet för några av diakonerna, vilket leder till att den sakrala rollen som vigd diakon är det som är identitetspräglande och överordnas den kompetens och kunskap som den profana rollen utgör. För det andra ser vi att diakonämbetet i den organisatoriska kontexten överordnas diakonens andra roller. Diakonen har profana arbetsuppgifter och en profan socionomutbildning jämte sina sakrala arbetsuppgifter, sin kallelse och sin tro. Men allt detta ryms och underordnas diakonens organisatoriska sammanhang – diakonen är i första hand en medarbetare i Svenska kyrkan. Detta fenomen ser vi hos några av diakonerna, hos vilka det återigen leder till att den sakrala rollen tar över, men den här gången på grund av att deras organisatoriska sammanhang är religiöst (Ashforth, Kreiner & Fugate, 2000). Dessa diakoner, menar vi, riskerar inte att hamna i rollkonflikt i samma utsträckning, eftersom de ser att den sakrala och profana rollen kan harmonisera i yrkesidentiteten. Detta kan dock öka risken för

rolloklarhet, då utomstående inte kan få fatt i vad en diakon är eller gör om de i första hand ”bara” är en kyrkans medarbetare (Katz & Kahn, 1978).

Några diakoner som har arbetat i kyrkan i många år beskriver att de knappt reflekterar över att de är socionomer. Detta skulle kunna vara en indikation på att år i yrket och tid sedan socionomexamen påverkar relationen mellan det sakrala och profana i det att de som har arbetat i kyrkan länge inte har samma kontakt och relation till sin profana utbildning längre. Det skulle även kunna ses som att rollerna har blivit så integrerade att de inte längre går att identifiera eller särskilja. Detta kan jämföras med att relativt nyblivna diakoner, som nyligen tagit socionomexamen, i högre utsträckning beskriver att de använder sig av kunskap från socionomprogrammet. Detta kan vi förstå som rollsegmentering och som att de mentala stängslen är mer framträdande, när särskiljandet mellan det profana och sakrala blir tydligt. Vi ser även att det spelar roll huruvida respondenterna har arbetat som socionomer innan de blev diakoner eller inte. De som har arbetat som socionomer tenderar att relatera sitt arbete mer till den profana rollen än de som inte har någonting att jämföra med, eller som inte har arbetat som

socionomer på många år. Även detta kan vi förstå som rollsegmentering och som att de mentala stängslen är högre. (Ashforth, Kreiner & Fugate, 2000)

7.2 Kontextuella faktorer

7.2.1 Organisationen

Svenska kyrkan och dess organisering präglar diakonerna. Detta menar vi också påverkar relationen mellan det sakrala och det profana. Otydliga arbetsbeskrivningar, motstridiga förväntningar, hierarkier och arbetsmiljö påverkar respondenterna. Diakonrollen beskrivs som otydlig och ramlös, till skillnad från prästerna som har en tydligare tradition och bas i sin profil. Detta blir tydligt då en diakon exempelvis ställer sig frågande till var diakonuppdraget börjar och slutar. Detta går att förstå med hjälp av Katz och Kahns (1978) begrepp rolloklarhet. I och med den otydlighet som diakonens arbetsroll innebär lämnas utformandet av den öppen för tolkning, vilket gör att deras arbete ser olika ut. Utifrån rolloklarhet kan vi även förstå varför somliga använder sig av sin kallelse som vägledande för arbetet – i och med att uppdragsbeskrivningarna i övrigt är abstrakta kan kallelsen vara till hjälp för att tydligare kunna identifiera och avgränsa vad som ingår i uppdraget. Utifrån Katz och Kahns begrepp rollförväntningar och rollinnehavare kan vi förstå varför diakonernas uppdrag skiljer sig åt från församling till församling. Förväntningar uppfattas olika av olika personer. I och med att arbetet till så stor del är fritt att utforma och rollinnehavarens egen personlighet påverkar utformandet så skiljer sig diakonens roll åt beroende på vem rollinnehavaren är.

Att det finns en rolloklarhet kan vi förstå utifrån att det finns en splittring och kluvenhet i synen på diakonens funktion i församlingen (Olofsgård, 2003). Denna splittring, eller kluvenhet, leder till motstridiga förväntningar på diakonerna; en diakon beskriver till exempel att diakonerna i princip förväntas finnas med i församlingens samtliga verksamheter. Vi tolkar detta som att det leder till en rollkonflikt, då det finns motstridiga förväntningar på rollen som diakon. När förväntningarna kommer från olika håll, till exempel då ledningen vill att diakonerna aktivt ska delta i utvecklingsarbete, nätverkande och vara tillgängliga för samtal, samtidigt som kollegorna gärna ser att diakonerna är representerade i församlingens alla verksamheter, blir det svårt för dem att leva upp till alla förväntningar.

Diakonerna uttrycker även att det finns en hierarkisk ordning inom kyrkans organisation, sprungen ur gamla traditioner, med prästerna i topp. Vissa beskriver att det faktum att diakonerna saknar

teologisk kunskap resulterar i att prästernas perspektiv och kunskap premieras och blir norm, medan diakonerna inte blir lyssnade till. Som exempel uttrycker en diakon att delar av diakonernas

verksamhet beskrivs nedlåtande som trivseldiakoni. Detta tolkar vi som en faktor som påverkar relationen mellan det sakrala och profana. I och med att diakonerna inte besitter samma mängd

teologisk kunskap blir den profana rollen mer framträdande för dem än den sakrala. Detta kan vi förstå som rollsegmentering, de måste välja den ena framför den andra (Ashforth, Kreiner & Fugate, 2000).

Detta tar sig bland annat uttryck i de exempel där organisationen har delat upp ansvaret så att prästerna

arbetar med de flesta frågor som kräver teologisk kunskap och diakonerna arbetar med

lågtröskelverksamhet och med frågor som kräver kunskap i socialt arbete, där diakonen i det närmaste är ensam om sin kompetens.

Några diakoner beskriver även att det faktum att de, likt prästerna, bär krage gör att de blir en symbol för kyrkan och religiositet, vilket gör att det finns förväntningar på dem att de ska kunna mer teologi än vad de gör. Detta kan vi också förstå som en rollkonflikt. I och med att de inte besitter den akademiska teologiska kompetensen kan de inte leva upp till det som förväntas av dem.

Några av diakonerna uttrycker en frustration kring organisationen och arbetsmiljön och vi ser exempel på att organisationen ibland står i vägen för det sakrala. En diakon menar till exempel att kyrkan som organisation inte alltid är förenlig med Gud, då den är skapad av människan. Den mänskligt organiserade kyrkan konstrueras som något profant, i relation till den treeniga Guden och det sakrala. En annan diakon ger uttryck för att Svenska kyrkans organisation, tradition och

trosutövning inte är förenlig med vissa riter som hon upplever att dess medarbetare längtar efter. Detta tolkar vi som att det inte enbart sker en förhandling mellan det sakrala och profana hos den enskilda diakonen, utan även på organisatorisk nivå och kyrkan i sig blir föremål för en rollkonflikt.

7.2.2 Kyrkans historia och det sekulära samhället

I resultatet framgår det att diakonerna på olika sätt och av olika anledningar behöver förhålla sig till kyrkans historia. De beskriver normer sprungna ur gamla traditioner och könsroller som de upplever är svåra att bryta. Diakonerna behöver förhålla sig till historiska förväntningar på kyrkan, och i olika delar av sitt arbete möter diakonerna människor vars bemötande är ett resultat av förutfattade meningar.

Alla respondenter i studien är kvinnor, vilket kan vara en indikation på att diakonyrket fortfarande är kvinnligt kodat, och att könsrollerna inte har luckrats upp ännu. Intervjupersonerna beskriver att kyrkans organisation präglas av traditionella könsroller, vilket påverkar förväntningarna på

diakonernas yrkesroll. Detta kan förstås mot bakgrund av diakonissornas historiska arv. Diakonissorna hade från början ingen akademisk bakgrund, vilket Olofsgård (2003) menar kan ha påverkat deras självförtroende och möjlighet att själva driva frågor rörande det diakonala arbetet och sin

professionaliseringsprocess. Det faktum att kvinnor inte fick tillträde till prästyrket förrän 1958 visar också på synen på kvinnans roll inom kyrkan. En respondent tar upp idealet att arbeta i tysthet, vilket kan ses som en rest från förr, då detta tidigare var ett fenomen som resulterade i att formandet av diakonin lämnades åt dem i kyrkan som har makt.

Att det finns förväntningar på diakonrollen baserat på gamla traditioner som inte stämmer överens med diakonernas egna förväntningar kan förstås med hjälp av begreppet rollkonflikt. Det finns normer i form av könsroller och statusordningar inom kyrkan som respondenterna finner svåra att bryta. Detta kan förstås utifrån att förväntningar på roller ofta baseras på stereotyper och skapas av just normer, något som gör att intervjupersonerna upplever det som svårt att bryta de föreställningar som finns på

diakonens roll. När diakonernas egna övertygelser om hur en roll ska fyllas inte stämmer överens med normer och förväntningar inom en organisation uppstår rollkonflikter (Katz & Kahn, 1978). Det kan således antas att rollkonflikter uppstår när diakonerna inte känner igen sig i resten av samhällets föreställningar på yrkeskåren.

Flera intervjupersoner beskriver att de vid tillfällen försöker hantera eller motbevisa felaktiga föreställningar genom att poängtera att de är socionomer. Detta exemplifieras genom diakonen som uttrycker att hon behöver bevisa att hon är ”en vanlig människa”. Detta kan kopplas till

rolldistansering. Människor som inte vill anta en viss roll vidtar åtgärder för att distansera sig från den, vilket i det här fallet resulterar i att de framhäver det profana framför det sakrala (Katz & Kahn, 1978).

Detta går även att förstå som rollsegmentering. Vissa upplever att diakonrollen och socionomrollen är inkompatibla i mötet med det sekulära samhället, de får inte ihop de två rollerna och väljer att låta socionomrollen vara framträdande med följden att den sakrala rollen försummas (Ashforth, Kreiner &

Fugate, 2000).

Det kan antas att det finns en konflikt mellan andras förväntningar på kyrkan och diakonernas egen uppfattning om vilken roll de ska fylla. Flera intervjupersoner beskriver även att kritik förekommer till följd av att kyrkan inte är som den var förr. Detta kan tolkas som att det finns frågetecken kring vad kyrkans och diakonens roll är och ska vara och kan förstås som rolloklarhet, vilket kan leda till felaktiga förväntningar (Katz & Kahn, 1978). Diakonerna upplever att det, för utomkyrkliga, är otydligt vilken som är kyrkans och diakonens roll i samhället och vad man kan förvänta sig av dem.

Detta kan bero på att mycket av kyrkans tidigare verksamhet har tagits över av stat och kommun och att diakonen, vars utåtriktade sociala arbete har förlorat sin funktion, nu istället ska vara med och bygga upp verksamheter inom kyrkan. Det kan tänkas vara en anledning till att det utifrån sett råder förvirring – rolloklarhet – kring vad kyrkans och diakonens roll är.