I sammanhanget är det intressant att utvärdera småmålsförordningens syfte att erbjuda en bättre tillgång till rättskipning i ljuset av artikel 6 Europakonventionen. Artikeln stadgar rätten till en rättvis rättegång och inkluderar även rättigheten om tillgång till rättsskipning, vilket klargjordes i målet Golder mot Storbritannien.170 I målet Airey mot Irland förklarades att regeln dessutom innebär att tillgången till rättskipning måste vara effektiv. Exempelvis måste juridisk hjälp eller förenklade processer erbjudas.171
166 Domarna finns tillgängliga att ladda ned via webbsidan
http://www.justiceservices.gov.mt/courtservices/default.aspx?pageid=73.
167
Claim 1/2009 Sergej Turygin vs Pace George, decided on 11th November, 2010.
168 Claim 1/2010 Zammit Jonathan vs EasyJet (Equiti), Limited, decided on 19th May, 2010. 169 Claim 2/2010 Fava Jean Pierre vs Mc Carthy Cars (UK) Limited, decided on 1st June, 2010. 170 Golder mot Förenade Konungariket (21.2.1975).
171
43
Enligt Kramers mening erbjuder småmålsförordningen en effektiv tillgång till rättskipning, i och med att användningen av standardformulär, möjligheten till elektronisk kommunikation, domstolarnas tillhandahållande av service och att parterna inte nödvändigtvis måste representeras av juridiskt ombud är faktorer som förenklar tillgången till rättskipning.172 Även om småmålsförordningen i teorin syftar till att förenkla tillgången till rättsskipning genom att förenkla och påskynda processen och sänka kostnaderna för gränsöverskridande småmål, samt att förordningen stadgar att juridisk hjälp ska tillhandahållas av domstolarna, är det trots allt möjligt att ifrågasätta dess praktiska effektivitet. En av anledningarna är att förfarandet hittills inte verkar ha utnyttjats tillräckligt. Vissa av medlemsstaterna har inte ens haft ett enda mål i småmålsförfarandet sedan förordningen trädde i kraft. Det finns även bevis på att det råder viss bristande kunskap om förfarandet, vilket hindrar både dess tillgänglighet och dess effektivitet.
Indikationerna på att förhållandevis många mål avvisas i småmålsförfarandet kan leda till att dess effektiva förmåga att lösa uppkomna tvister kan komma att ifrågasättas. Därtill finns det också en risk för att förtroendet till förfarandet skadas om det till synes verkar svårt att få till ett avgörande i småmålsförfaranden och en brist på tillit är något som i sin tur försvagar effektiviteten. Dessutom visar praktiska erfarenheter av tillämpningen av förfarandet på att bland annat problem relaterade till verkställighet och språkskillnader hindrar det europeiska småmålsförfarandet från att vara ett effektivt instrument. Med hänsyn till att det från medlemsstaternas håll faktiskt har riktats en viss oro kring småmålsförfarandets faktiska tillgänglighet kan det här betraktas som ett relevant problem för småmålsförordningen.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att förfarandet fortfarande är relativt nytt och att det eventuellt inte ännu är möjligt att kräva mer i nuläget. Emellertid kvarstår frågan huruvida småmålsförfarandet verkligen erbjuder en sådan effektiv tillgång till rättsskipning som krävs enligt artikel 6 Europakonventionen. Trots att småmålsförordningen erbjuder ett förenklat förfarande ter det sig ännu inte bevisat att det är effektivt i praktiken.
Det är således viktigt att alla medlemsstater anpassar de nationella processrättsliga regleringarna för att det europeiska småmålsförfarandet ska få verklig effekt:
”the ESCP should not be seen as a mere aspiration but as an effective mechanism to be availed of to give response to disputing parties”.173
I artikel 28 småmålsförordningen stadgas att kommissionen till Europaparlamentet, rådet och EESK senast den 1 januari 2014 ska lämna in en detaljerad rapport och utvärdering om hur det europeiska småmålsförfarandet fungerar, samt en konsekvensanalys för varje medlemsstat.
172 Kramer (2008), s. 370.
173
44
6 Slutsatser och framtidsutsikter
Målet har varit att undersöka hur det europeiska småmålsförfarandet fungerar i praktiken i relation till dess syfte; att erbjuda ett alternativt förenklat, påskyndat och mindre kostsamt förfarande för att öka tillgången till rättskipning vid gränsöverskridande tvister om mindre värden samt att öka ömsesidigt erkännande av domar genom att avgöranden i europeiska småmålsförfaranden ska vara automatiskt verkställbara inom hela EU. Nu har småmålsförordningen varit i kraft i drygt två år och utvärderingar och erfarenheter har lett till både positiva och negativa reaktioner.
Först och främst är det troligtvis möjligt att hänföra en viss del av den kritik som riktats mot förfarandet till uppfattningarna om att EU:s försök att harmonisera den europeiska civilprocessen inte har varit tillräckligt lyckad överlag. Att principen om nationell processuell autonomi frånträddes på ett vis som medförde att det i dagsläget råder en viss osäkerhet om EU verkligen är behörig att utveckla processrättsliga regler, kan i sin tur sannolikt ha en betydelse för kritiken mot den europeiska civilprocessens utveckling. En likhet i kritiken mot den europeiska civilprocessen i stort och kritiken mot just småmålsförordningen är att reglerna anses vara både decentraliserade och fragmenterade. Att medlemsstaterna ensamma får reglera vissa frågor inom ramen för småmålsförfarandet har medfört att ett flertal av de som har utvärderat och diskuterat förordningens både troliga och erfarna effekter har uttryckt en viss oro över förordningens skilda tillämpning medlemsstaterna emellan. En tänkbar konsekvens är att sådana olikheter kan hindra förfarandet från att vara effektivt. För att göra förfarandet så effektivt som möjligt vore det troligtvis mer passande om småmålsförfarandet var mer harmoniserat. Särskilt eftersom det är svårt att undvika de skillnader som uppkommer naturligt i och med medlemsstaternas inhemska traditioner.
Att EU har valt att ägna sig åt det processrättsliga området, trots de legitimitetsbekymmer som till viss del har talat emot ett sådant engagemang, kan riskera att sänka organisationens trovärdighet. En av anledningarna till att EU och dess politik kan uppfattas som en aning diffus är just sådana plötsliga förändringar som att EU trädde ifrån sin princip om nationell processuell autonomi. Att det således numera är osäkert hur stor makt EU har att lagstifta inom civilprocessens område enligt artikel 65 är knappast något som stärker EU:s trovärdighet. Det har också visat sig att EU:s medborgare tycker att EU:s organisation är otydlig och svår att förstå, vilket leder till frågan om den är tillräckligt transparent.
Ett problem med den allmänt bristande kunskapen om EU är att inte heller information om småmålsförfarandet har tillräckligt goda chanser att nå ut till medborgarna, trots den satsning på att informera om småmålsförfarandet som ändå genomförts på europeisk nivå. På lokal nivå verkar informationssatsningarna skilja sig avsevärt bland de olika medlemsstaterna och därav skiljer sig också antalet avgjorda fall i småmålsförfarandet medlemsstaterna emellan. Undersökningar tyder på att förfarandet ännu inte utnyttjas i någon hög grad och en intressant fråga är vad det kan bero på. Kännedom om förfarandet är givetvis en utav förutsättningarna för effektiv tillämpning. Om EU-medborgarna inte är medvetna om sina rättigheter eller trygga med att handla över gränserna fungerar inte heller EU:s inre marknad som det är tänkt.
45
Att hålla allmänheten informerad är något som förordas från många håll och att informera om förfarandet har också bevisats effektivt för att öka tillämpningen av det. Irland har genomfört en omfattande informationskampanj om det europeiska småmålsförfarandet och det har visat sig vara fruktbart, eftersom förfarandet utnyttjats förhållandevis många gånger i just Irland. Likaså visar erfarenheter från Österrike att mer information leder till ökad tillämpning. Intressant är dock att irländarna själva anser att deras omfattande informationskampanjer om småmålsförfarandet inte hjälpt till att öka tillämpningen av småmålsförfarandet i den önskade graden. Där finns alltså en ambition om att ytterligare främja användningen av det europeiska småmålsförfarandet.
Den här ambitionen kan jämföras med Sveriges passivitet. Varför småmålsförfarandet inte har kommit igång eller knappt ens är känt i Sverige kan anses en aning beklagligt med tanke på att man åtminstone till synes inte verkar arbeta för att processen ska fungera här, utan snarare verkar ignorera det. Någon informationskampanj har ännu inte setts till och tingsrätterna som är behöriga domstolar i förfarandet har knappt någon vetskap om förfarandets existens. Om småmålsförfarandet ska bli ett effektivt instrument också i Sverige krävs att både allmänheten och personalen vid tingsrätterna blir mer insatta och kunniga.
Att förfarandet fungerar bra i vissa stater men inte i andra, kan anas bero på att allmänhetens attityd skiljer sig mellan olika kulturer. Det är förståeligt varför småmålsförfarandet fungerar bra i till exempel Irland, eftersom de har en liknande nationell småmålsprocess. Om vissa stater inte har kommit igång med tillämpningen av det europeiska småmålsförfarandet av den anledningen att de behöver mer tid för att anpassa sin nationella lagstiftning i avsikt att få småmålsförfarandet att fungera torde också vara förståeligt.
Från det att småmålsförordningen endast var ett förslag fram tills idag, har såväl potentiella som bevisade praktiska problemområden med förfarandet kunnat identifieras. Nedan följer en sammanställning av de mest framstående problemen.
Skillnader mellan medlemsstaternas regleringar
Trots att småmålsförfarandet i sig egentligen inte handlar om harmonisering, utan om förenkling och kostnadseffektivisering, har det i flera avseenden visat sig problematiskt att förordningen delvis innehåller olika regler samt olika begreppsförklaringar i olika stater. En omständighet som också skulle kunna framstå som ologisk ur ett rättssäkerhets- och förutsebarhetsperspektiv. Eventuellt förutsätter gemene man att en och samma förordning ska fungera på ett likadant sätt i samtliga medlemsstater. Med tanke på att EU generellt sett verkar sträva mot enhetlighet har allmänheten förmodligen också anledning att tro något sådant. För att uppnå ett mer enhetligt förfarande hade det möjligen varit lämpligare om EU-domstolen istället hade fått fastställa de obestämda begreppens innebörd.
Språk
Bekymmer relaterade till språk har bekräftats av praktiska erfarenheter. Det handlar bland annat om viss osäkerhet kring kraven på användning av ett godkänt språk, extra utgifter för översättningar som kan verka avskräckande och risk för sämre kommunikation. De bekymmer som är relaterade till språk är dock svåra att avhjälpa, eftersom det är ett faktum att det existerar alldeles för många språk för att det skulle vara möjligt att helt och hållet undvika
46
översättningar. Naturligtvis är det en förutsättning att samtliga involverade förstår vad som händer under processens gång. Därför får översättningsarbete och översättningskostnader anses nödvändiga för småmålsförfarandets funktion. Visst kan det vara svårare att kommunicera genom översatta dokument, men i nuläget finns det ingen annan lösning. Det största problemet torde vara om EU-medborgarna verkligen låter sig avskräckas av kostnaderna i samband med översättning och därmed underlåter att gå vidare med sina tvister. En lösning på det skulle kunna vara att hålla nere översättningskostnaderna, exempelvis genom att använda automatisk översättning. Möjligtvis kan framtiden erbjuda ytterligare lösningar i takt med teknikens utveckling. Ifall det blir möjligt att göra automatiska översättningar och om det är en tjänst som EU skulle kunna erbjuda, skulle det här språkproblemet inte längre utgöra ett potentiellt hinder från att inleda ett småmålsförfarande. Men det får givetvis framtiden utvisa och tillsvidare krävs andra lösningar. ECC Irlands förslag att tvinga medlemsstaterna att acceptera de vanligaste språken som engelska, tyska eller franska är enligt min åsikt en rimlig lösning.
Skriftligt förfarande och standardformulär
En annan diskussion rör huruvida ett helt och hållet skriftligt förfarande är lämpligt i småmålsförfaranden. Även om ett skriftligt förfarande skapar gynnsammare förutsättningar för förfarandets syfte att vara effektivt och billigt, har det vissa nackdelar som att parterna inte får se domaren och att skriftväxling kan leda till sämre kommunikation än om samtliga inblandade får tillfälle att träffas. I dagsläget verkar det ändå mer fördelaktigt för småmålsförordningens syfte att använda skriftliga förfaranden, med tanke på den tid och de kostnader det innebär att hålla en muntlig förhandling i ett för en av parterna främmande land. Den dag då videokonferenser blir en möjlighet i samtliga medlemsstater, kan det däremot bli mer fördelaktigt att i större utsträckning hålla muntliga förhandlingar.
Härtill råder även delade åsikter om användningen av standardformulär. Standardformulär torde vara en fördel i strävan mot ett effektivt förfarande, men givetvis är det beroende av att samtliga medlemsstater skapar en rutin för användningen av standardiserade formulär. Viktigt är som Lindholm har påpekat att formulären verkligen används för att de ska upprätthålla sin status och fungera effektivt. En förutsättning för att standardformulären verkligen ska fungera effektivt är troligtvis att formulären är enkla att förstå och fylla i. Framtiden får utvisa om småmålsförfarandets formulär är tillräckligt välutformade eller om modifikationer kommer att behövas för att förbättra förfarandet.
Otillräckligt tillhandahållande av hjälp
Ett effektivt småmålsförfarande kan uppnås om förfarandet är så enkelt att parterna kan klara sig på egen hand, utan juridiskt ombud. Det finns dock skilda uppfattningar och uppgifter om utsikterna för att parterna i ett småmålsförfarande ska klara sig själva. Storskrubb menar att det ger medborgarna en chans att delta på den rättsliga arenan, men påpekar samtidigt att den sparsamma hjälpen som erbjuds inte säkert är tillräcklig för att parterna ska klara sig på egen hand. Både Kramer och Lindholm är tveksamma till att parterna skulle klara sig utan juridiskt ombud, delvis med tanke på att en av parterna ställs inför en främmande rättsordning. Eftersom medlemsstaterna är skyldiga att erbjuda parterna viss rådgivning finns det hjälp att få, men samtidigt tyder andra uppgifter på att de instanser som ska tillhandahålla denna
47
service inte alltid är tillräckligt kunniga och att en del inte ens erbjuder den hjälp de är ålagda att ge. Därmed tycks det fortfarande osäkert om småmålsförfarandet erbjuder parterna en tillräcklig möjlighet att klara sig på egen hand.
Beträffande den serviceskyldighet som ålagts medlemsstaterna är det negativt att personal vid vissa domstolar har bristande kunskaper om det europeiska småmålsförfarandet. Om inte personalen är påläst och kunnig erbjuds ändå inte parterna den hjälp de har rätt till. Det torde vara särskilt problematiskt i de fall ett inledande av ett småmålsförfarande hänger på den information som en potentiell kärande part saknar och har för avsikt att inhämta just från domstolen. Även om förordningen endast varit tillämplig i två år kan det knappast vara för mycket begärt att personalen som ska ta hand om de här målen bör inneha kunskaper om det. Med tanke på serviceskyldigheten kan det här betraktas som ett betydande problem. Småmålsförordningens syfte att erbjuda ett enkelt förfarande och en bättre tillgång till rättskipning gynnas definitivt inte av de här omständigheterna.
Bristen på regler om jurisdiktion
I sammanhanget kan det poängteras att det förhållandet att småmålsförordningen saknar regler om jurisdiktion kan få konsekvensen att en novis kärande behöver anlita juridisk hjälp för att tolka reglerna i Bryssel I-förordningen, för att bestämma vilken domstol som har jurisdiktion i det enskilda fallet. Något som till viss del skulle kunna hindra förfarandets syfte att erbjuda en riktigt enkel och billig process.
Verkställighet
Problem i samband med verkställighet är också något som har bekräftats av praktiska erfarenheter. Att avgöranden i småmålsförfaranden ska vara automatiskt verkställbara i andra medlemsstater gynnar förordningens syfte, i och med att det blir enklare, snabbare och mindre kostsamt att få en dom verkställd med hjälp av standardformulärens intyg och utan mellanliggande förfaranden. Trots det åligger det samtidigt på den vinnande parten att ta reda på hur verkställighetsreglerna ser ut i verkställighetsstaten, där de sannolikt talar ett främmande språk. Således bör det vara enkelt att få reda på denna information, för att undvika risken att en part avstår från att få sin dom verkställd därför att det är alldeles för krångligt. Att genomgå en hel domstolsprocess för att sedan inte få sin dom verkställd till följd av besvärliga omständigheter är förmodligen inte uppskattat. Det är precis det här syftet med småmålsförordningen hade för avsikt att undvika.
Den automatiska verkställigheten är också avhängig av att samtliga medlemsstater fullt ut respekterar de fundamentala rättigheterna och att avgöranden i småmålsförfarandet är förenliga med rättigheterna. Annars riskerar avgöranden som bryter mot de fundamentala rättigheterna att spridas på ett sätt som de inte hade kunnat om ett exekvaturförfarande som en extra gång kontrollerat dem funnits. Med tanke på Storskrubb och Tulibackas uppfattningar om att den europeiska civilprocessen överlag inte har utvecklats effektivt samt att dess betoning på effektivitet och ekonomi sägs ha prioriterats över de fundamentala processuella rättigheterna, finns det även anledning att ifrågasätta småmålsförordningens förmåga att hålla en balans mellan de här viktiga faktorerna. Det verkar alltså föreligga en risk för att EU lagt större vikt vid effektivitet än medborgarnas rättigheter och att rättssäkerheten därför har fått
48
stiga åt sidan. Nylund menar till exempel att vissa rättigheter försvagas på grund av att småmålsförfarandets karaktär av en skriftlig process riskerar att medföra sämre domar och ett minskat förtroende för domstolarna. Kramer anser däremot att småmålsförordningen tar till vara på rättigheterna och erbjuder en effektiv tillgång till rättskipning, bland annat därför att den använder standardformulär samt erbjuder möjligheter till elektronisk kommunikation. Meningarna går därmed till viss del isär.
Verkligheten visar emellertid på omständigheter som tyder på att förfarandet inte är helt effektivt, något som således riskerar att åsidosätta fundamentala rättigheter. Samtidigt finns det enligt min mening dock inget som tyder på att småmålsförordningen klart skulle ha åsidosatt de fundamentala rättigheterna för effektivitetens skull. Det är viktigt att komma ihåg fördelen med att småmålsförfarandet fokuserar på ett ekonomiskt och effektivt förfarande – för att gynna den inre marknaden. Anledningen till att det har bedömts så viktigt att erbjuda medborgarna ett effektivt förfarande för tvister om mindre värden är just för att skapa en europeisk arena där samtliga ekonomiska aktörer ska våga handla över gränserna utan att vara rädda för att eventuella tvister inte ska lösas, för att i slutänden gynna den fria rörligheten och få den inre marknaden att fungera väl. Allting hänger ihop och förutsättningen för att småmålsförfarandet ska kunna gynna både de fundamentala rättigheterna och den inre marknaden torde vara att förfarandet måste fungera effektivt. Om rättigheterna får en större praktisk effekt och verkligen utnyttjas skapar det förhoppningsvis en ökad trygghet hos medborgarna, vilket i sin tur kan generera i en mer levande europeisk marknad.
När det gäller i vilken utsträckning det finns ett behov av ett europeiskt småmålsförfarande tyder uppgifterna sammanfattningsvis på att det finns ett klart behov. Bland annat har Europeiska rådet, Europaparlamentet och kommissionen samtliga uttalat att det behövs en förenklad gemensam processrättslig lagstiftning för gränsöverskridande tvister om mindre värden. Till följd av att flera av EU:s medlemsstater också har nationella småmålsförfaranden har ett behov av ett gemensamt förfarande yttrats, särskilt eftersom det samtidigt har funnits att ett enhetligt förfarande inte kan uppnås enbart av medlemsstaterna, utan krävs på