Örebro Universitet
Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete Rättsvetenskap, avancerad nivå, Enskilt arbete, 30 hp VT 2011
Europeiskt småmålsförfarande
En analys av effektiviteten hos förordning
(EG) nr. 861/2007
Författare: Fanny Andersson Handledare: Laura Ervo
II
Sammanfattning
Vid tvister om mindre värden kan ordinära processformer bli oproportionerligt kostsamma, särskilt vid gränsöverskridande fall som ofta medför ytterligare kostnader. Sådana faktorer har bevisats avskräcka EU:s medborgare från att vända sig till domstol med småmål. För att avlägsna sådana hinder har det uttryckts ett behov av ett gemenskapligt förenklat rättegångsförfarande vid gränsöverskridande tvister om mindre värden. Därför infördes den europeiska småmålsförordningen år 2009. Förordningens syfte är bland annat att förenkla och påskynda förfaranden vid mindre tvister samt att sänka kostnaderna. Småmålsförfarandet är ett skriftligt förfarande där parterna och domstolen kommunicerar via standardiserade formulär. Tanken med detta är att parterna ska klara sig på egen hand utan att behöva anlita juridiskt ombud.
Syftet med förevarande uppsats har varit att analysera småmålsförordningens kapacitet att i praktiken uppnå dess ändamål, främst på det europeiska planet men även på en svensk nivå. På grund av att småmålsförfarandet är en relativt ny processform är tillgången till material i ämnet begränsat. Därför har statistiska rapporter, utländska utredningar samt egna undersökningar tjänat som kompletterande material till de traditionella rättskällorna.
Eftersom småmålsförfarandet är ett utav EU:s första processrättsliga instrument har EU i och med dess införande tagit ett steg längre in i den europeiska processrätten. Innan var det medlemsstaternas nationella lagstiftningars uppgift att reglera rättsliga processer. En omvändning som har givit upphov till viss kritik. Det finns de som menar att harmoniseringen av den europeiska civilprocessen inte skett tillräckligt effektivt och att det finns en risk för att betoningen på effektivitet och ekonomi har prioriterats framför de fundamentala processuella rättigheterna. Eventuellt gäller det här även småmålsförordningen. Förfarandet har nämligen visat sig vara en aning problematiskt och till vissa delar ineffektivt. Skillnader mellan medlemsstaternas tillämpning kan riskera en varierande skyddsnivå. Flerspråkigheten i Europa kräver ofta översatta handlingar, något som kan bli avskräckande kostsamt. Medlemsstaternas skyldighet att garantera parterna service är otillräcklig, på grund av bristande kunskaper om förfarandet bland de behöriga domstolarna. Vad gäller Sveriges förhållande till småmålsförfarandet verkar engagemanget hittills mycket svalt och de behöriga domstolarna verkar inte ens känna till förfarandet.
För att småmålsförfarandet ska bli effektivt krävs att såväl jurister och domare som allmänheten känner till dess existens. På europeisk nivå finns en hel del medier som upplyser om förfarandet. Dock är det få som känner till de här informationskanalerna. På nationell nivå varierar informationssatsningarna mellan medlemsstaterna, och därefter varierar även antalet avgjorda förfaranden. Överlag tyder statistiken på att det hittills avgjorts relativt få domar i det europeiska småmålsförfarandet. Analysen har sammanfattningsvis visat att det således finns skäl att ifrågasätta förordningens praktiska effektivitet. Det europeiska småmålsförfarandet är emellertid en relativt ny processform som har möjlighet att förbättras. Dess syfte är välmenande och ifall det visar sig att det finns ett fortsatt behov av ett europeiskt förfarande för småmål kan det vara värt att hålla en levande diskussion om ämnet, för att utveckla förfarandet till att bli så effektivt som det syftar till att vara.
III
Abstract
With regard to small claims ordinary judicial proceedings may be disproportionate expensive in relation to the amount of the claim, especially in cross-border cases that often involve additional costs. This deters the EU citizens from pursuing small claims. In order to remove such obstacles a need for a European simplified procedure for cross-border small claims was expressed. Hence the European Small Claims Procedure was initiated in 2009. This regulation aims at simplifying and speeding up the small claim litigations as well as reducing the costs. The ESCP is a written procedure where the parties and the court are using standard claim forms. The idea is that the parties should be able to litigate without the help of a lawyer. The purpose with the present paper has been to analyze this regulations’ capacity to reach its aims, principally how the situation seems at the European level but also at the Swedish level. Since the ESCP is a relatively new procedure there is so far a limited supply of material on this subject. Due to this fact statistical reports, foreign investigations and own surveys have served as supplementary material to the traditional sources of law.
By introducing the ESCP, which is one of the first European procedures, the EU has increased its involvement in the European civil procedure. Since the regulation of judicial proceedings earlier was handled by the national legislation of the Member States, this caused some critique. There are those who mean that the harmonization of the European civil procedure has not been sufficiently effective and that the focus on efficiency and economy has been prioritized over the fundamental procedural rights. This might also be the case for the ESCP. The procedure has namely turned out to be slightly problematic and somewhat ineffective. If the procedure differs significantly between the Member States this may also lead to differences in the level of protection. The multilingualism in Europe often demands translated documents, which runs the risk of being deterring expensive. Furthermore, the duty of the Member States to offer the parties practical assistance is inadequate, because of the lack of knowledge about the ESCP among the courts. As regards Sweden’s relations to the ESCP, the interest so far seems quite modest. The authorities have not made any widespread efforts to promote the ESCP and the courts do not even seem to have heard of this procedure.
The prerequisite for making the ESCP really effective in practice is that lawyers and judges as well as the public are acquainted with its existence. On the European level there are several media that supplies information about the ESCP. Nevertheless, only a few are aware of these media. On the national level the efforts to promote the ESCP varies between the Member States and thus the use of the procedure throughout Europe varies as well. Overall the statistics indicates that up to now relatively few judgments have been decided in the ESCP. Consequently, the analyze has displayed that there are reasons to question the practical efficacy of this procedure. At the same time it is important to bear in mind that the ESCP is a fairly new procedure which has the possibility to improve. Since it has a good purpose there are reasons to keep the debate alive, in order to develop the procedure into the effective instrument as it aims to be.
IV
Förkortningslista
ECC European Consumer Centre
EESK Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
EG Europeiska gemenskapen
EGT Europeiska gemenskapernas officiella tidning
ESCP European Small Claims Procedure
EU Europeiska unionen
EU-domstolen Europeiska unionens domstol
EU-stadgan Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
Europadomstolen Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
Europakonventionen Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
EUT Europeiska unionens officiella tidning
FT-mål Förenklade tvistemål
KOM (COM) Kommissionens dokument
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalk (1942:740)
SEC Kommissionens dokument
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 6
1.1 Presentation av ämnet ... 6
1.2 Syfte... 7
1.3 Frågeställningar ... 7
1.4 Metod och material ... 8
1.5 Avgränsningar ... 9
2 EU:s steg in i processrätten ... 10
3 Den europeiska småmålsförordningen ... 13
3.1 Bakgrund ... 13 3.2 Förordningens syfte ... 15 3.3 Tillämpningsområde ... 16 3.3.1 Gränsöverskridande fall ... 16 3.3.2 Målets karaktär ... 17 3.3.3 Tröskelvärde ... 18 3.3.4 Jurisdiktion ... 19 3.4 Förfarandet ... 20
3.4.1 Inledningen av förfarandet samt vidare handläggning ... 21
3.4.2 Språk ... 24
3.4.3 Muntlig förhandling och bevisupptagning ... 26
3.4.4 Målets avgörande ... 28
3.4.5 Erkännande och verkställighet ... 30
4 Småmålsförordningen och Sverige ... 32
4.1 Småmålsförfaranden i Sverige ... 32
4.2 Handläggning enligt svensk rätt ... 32
4.3 Domstolarnas serviceskyldighet ... 33
4.4 Förfarandets förenlighet med muntlighets- och omedelbarhetsprincipen ... 35
5 Förfarandets funktion i praktiken ... 36
5.1 Prognos för behovet av ett europeiskt småmålsförfarande ... 36
5.2 Kännedom om och tillämpningen av förfarandet ... 38
5.3 Bättre tillgång till rättsskipning enligt Europakonventionen ... 42
6 Slutsatser och framtidsutsikter ... 44
Källförteckning ... 51
Bilaga 1 – Questionnaire by ECC Sweden on the ESCP 2010 ... 55
6
1 Inledning
1.1 Presentation av ämnet
Sedan slutet av 1990-talet har EU haft intresse av att harmonisera den internationella privaträtten inom EU. När Amsterdamfördraget kom gavs EU en behörighet att lagstifta inom området för civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder i den grad det behövs för att den inre marknaden ska fungera väl1. I oktober 1999 höll Europeiska rådet ett möte i Tammerfors,2 och där betonades ett behov av att förbättra tillgången till rättskipning och ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut, vilket medförde att EU så småningom även började reglera processrättsliga frågor på det internationella planet. Snart uppkom bestämmelser som behandlade enskilda frågor i gränsöverskridande processer som exempelvis internationell jurisdiktion, erkännande och verkställighet. Senare gick EU ett steg längre och inrättade bestämmelser om gemensamma europeiska processer. Bland annat infördes det europeiska småmålsförfarandet som trädde i kraft 2009.3 Det europeiska småmålsförfarandet utgör EU:s första renodlade kontradiktoriska förfarande.4
Kortfattat innebär det europeiska småmålsförfarandet en alternativ metod för lösningen av gränsöverskridande tvister om mindre värden. Parterna och domstolen kommunicerar skriftligen och använder sig av standardiserade formulär som ska leda till enklare och effektivare handläggning. Tanken är också att parterna med hjälp av formulären ska klara sig utan juridiskt ombud för att förfarandet också ska kosta mindre. Vidare ska domar i småmålsförfarandet vara enkla att verkställa i andra stater.5
Effektiva småmålsförfaranden behövs för att EU-medborgarna ska kunna utnyttja de rättigheter de erhållit i och med den fria rörligheten. I mål med fordringar om mindre värden riskerar rättegångskostnaderna att bli oproportionerlig stora, vilket innebär brister i rättsskyddet. Medborgarna bör inte hindras från att vända sig till domstol på grund av förfaranden som kan innebära praktiska svårigheter eller höga kostnader.6 En undersökning från 2010 visar att endast en liten del av de som är missnöjda med ett köp de gjort i en annan EU-medlemsstat väljer att ta upp sitt klagomål i domstol. Skälen till att man inte går vidare med sitt problem är bland annat bristande förtroende för att tvisten ska bli löst samt att de aktuella beloppen anses vara för små.7 Enligt uppskattningar kan den europeiska småmålsförordningen komma att omfatta flera miljoner fall årligen.8 Med tanke på att småmål således är någonting som angår en stor del av EU:s medborgare och att många i nuläget inte anser det värt att klaga inför domstol i sådana mål, torde det vara av betydande vikt att
1 Artikel 65 EG-fördraget. 2
Ordförandeskapets slutsatser av Europeiska rådet i Tammerfors, den 15 och 16 oktober 1999.
3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt
småmålsförfarande, EUT 2007 L 199, (småmålsförordningen eller förordningen).
4 Kramer (2011), s. 120. 5
Danmark har valt att inte delta i antagandet av den europeiska småmålsförordningen och landet kommer således inte vara bundet av förordningen eller omfattas av dess tillämpning. Småmålsförordningen, ingress p. 38.
6 KOM(2005) 87, s. 3-4. 7 Flash Eurobarometer 282. 8
7
småmålsförfarandet verkligen fungerar som en effektiv metod för att lösa tvister om mindre värden och som kan bidra till att bygga upp allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
Det är intressant att EU har gett sig in i processrätten och framförallt att de har inrättat en sådan fristående europeisk process som småmålsförfarandet. I nuläget är frågan huruvida förfarandet i praktiken fungerar i förhållande till dess ändamål. Redan nu finns det nämligen anledning att ana vissa brister i det europeiska småmålsförfarandet. Exempelvis har det ifrågasatts om en skriftlig process med användning av standardformulär verkligen är en rättssäker metod i ett domstolsförfarande9. Obligatoriska översättningskostnader kan betraktas som ett potentiellt hinder från att processen ska fungera effektivt10. Trots att förfarandet utformats på ett sätt som ska möjliggöra för parterna att klara sig utan juridiskt ombud har det dessutom från flera håll uttryckts tvivel ifall det verkligen är möjligt11. Det här är ett axplock av det som särskilt har betonats.
Om det visar sig att det europeiska småmålsförfarandet till viss del kan förefalla bristfälligt kan det ifrågasättas om småmålsförfarandet i realiteten är tillräckligt effektivt. Naturligtvis är det fördelaktigt om EU:s medborgare ges en tillgång till ett effektivt småmålsförfarande, ifall det kan bidra till en internationell arena där aktörerna besitter de rättigheter och möjligheter som krävs för att nå en väl fungerande inre marknad. Därför är det intressant att undersöka huruvida småmålsförfarandet har kapaciteten att uppnå en sådan effektivitet.
1.2 Syfte
Syftet är att analysera den relativt nya småmålsförordningen för att få en djupare förståelse för EU:s ändamål med regleringen, att förenkla tillgången till rättsskipning och effektivisera processen, samt att undersöka det europeiska småmålsförfarandets kapacitet att i praktiken uppnå dessa ändamål.
1.3 Frågeställningar
För att kunna besvara den huvudsakliga frågan om hur väl det europeiska småmålsförfarandet fungerar i förhållande till dess syfte kommer följande delfrågor att behandlas.
• Hur har förfarandet fungerat i praktiken under de två första åren förordningen varit i kraft? Är det möjligt att identifiera några särskilda problemområden?
• I vilken utsträckning behövs ett europeiskt småmålsförfarande och används förordningen på ett tillfredsställande sätt eller finns det något behov av att utforma och/eller utnyttja den annorlunda?
• Hur fungerar småmålsförfarandet i Sverige?
9 Nylund, s. 254-256.
10 Rapport av ECC Irland 2010, s. 20. 11
8
1.4 Metod och material
Eftersom det europeiska småmålsförfarandet är en relativt ny processform finns det än så länge begränsat med material om förfarandet. Ett betydande och huvudsakligt material har varit EU:s officiella dokument som behandlar det europeiska småmålsförfarandet och bakgrunden till dess uppkomst, som bland annat kommissionens förslag till småmålsförordningen12 och den grönbok13 som behandlar åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden. Dessutom har statistikrapporter och andra undersökningar som EU genomfört studerats, som exempelvis Flash Eurobarometer reports. Information om grundläggande principer och fundamentala rättigheter har framhållits med hjälp av domar från Europadomstolen samt doktrin av Hans Danelius som är expert på området.
Därtill har ett antal juridiska artiklar inom ämnet studerats. Dr. Xandra E. Kramer är den som har skrivit mest om det europeiska småmålsförfarandet och hon är mycket insatt i ämnet. Kramer har utarbetat flera analyser av förfarandet både före och efter dess ikraftträdande.14 Därtill har småmålsförfarandet omtalats i varierande sammanhang i juridiska artiklar. Dr. Georg Haibach har analyserat förslaget till småmålsförfarandet och Aude Fiorini behandlar småmålsförfarandet utifrån en diskussion om exekvaturförfarandets slopande samt med hänsyn till den processuella harmoniseringen inom EU. För att få en tydligare bild av småmålsförfarandets förhållande till de sistnämnda aspekterna har ytterligare artiklar studerats; av Gilles Cuniberti som diskuterar avskaffandet av exekvaturförfaranden och av dr. Magdalena Tulibacka som analyserar harmoniseringen av den europeiska civilprocessen. Vidare har litteratur av dr. Eva Storskrubb studerats. Storskrubb är inriktad på komparativ civilprocess samt europeiseringen av civilprocess.
På grund av att materialet om det europeiska småmålsförfarandet än så länge är begränsat har också uttalanden om förfarandet från de olika kontor som ingår i nätverket European Consumer Centre (ECC)15 utgjort ett kompletterande material. Efter en e-postförfrågning om material till denna uppsats som skickats till samtliga 29 ECC-kontor gjordes en sammanställning beträffande användningen av förfarandet runtom i Europa.16 Dock var det inte mer än drygt hälften av alla ECC-kontor som svarade på förfrågningen, 18 av samtliga 29, vilket innebär att någon enhetlig slutsats av småmålsförfarandets funktion runtom i Europa inte har varit möjlig att dra med hjälp av just den här undersökningen. Den inhämtade informationen från de svarande medlemsstaterna bidrog i varje fall till att det till viss del var möjligt att göra jämförande studier. Det mottagna materialet från ECC-kontoren bestod främst
12 KOM(2005) 87. 13 KOM(2002) 746. 14
Jag vill tacka dr. Xandra E. Kramer för hennes hjälpsamhet, då hon har svarat på frågor samt hjälpt mig att samla in material till denna uppsats.
15 ECC:s nätverk hjälper till att lösa problem i samband med gränsöverskridande handel. De erbjuder juridisk
och praktisk rådgivning och kan hänvisa konsumenter om lämpliga rättsliga medel. Nätverket sträcker sig över hela EU och finansieras av Europeiska kommissionen och medlemsstaterna. Det finns ett ECC-kontor i varje medlemsstat samt även i Norge och på Island. http://ec.europa.eu/consumers/ecc/index_en.htm, 2011-03-08.
16 Jag vill tacka samtliga ECC-kontor som svarat på mina frågor samt hjälpt mig med insamlingen av material.
Ett särskilt tack vill jag rikta till Jolanda Girzl på Konsument Europa, för rådgivning och synpunkter samt tillhandahållande av material i samband med min uppsats.
9
av information direkt i e-postsvaren, men några av kontoren bifogade material som enkätundersökningar, rapporter samt förslag på relevanta webbsidor. Vad gäller domar var det endast Malta som bidrog med sådant material. Anledningen var dels att förfarandet endast använts i vissa stater, dels att det överhuvudtaget är svårt att få tag i statistik gällande den här typen av förfaranden. Ett ytterligare skäl till att det inte varit möjligt att studera fler domar är det faktum att utländska domar oftast är avfattade på främmande språk.
På grund av att det inte finns några uppgifter om ifall det europeiska småmålsförfarandet någonsin har använts i Sverige17 har det inte varit möjligt att studera några domar eller annat material om den praktiska användningen av förfarandet i Sverige. Däremot har propositionen till den svenska småmålslagen18 studerats. Dessutom har en artikel om småmålsförfarandets funktion ur ett svenskt perspektiv av dr. Johan Lindholm varit relevant för förevarande studie. I sammanhanget var även professor Anna Nylunds artikel om det europeiska småmålsförfarandet intressant ur ett svenskt perspektiv av den anledningen att hon analyserar förfarandets kompabilitet med finsk lagstiftning, som till vissa delar är jämlik med svensk rätt. Med tanke på att en hel del av materialet om det europeiska småmålsförfarandet skrevs innan förfarandet trätt i kraft samt att det överlag finns sparsamt med information på området, bidrar den här uppsatsen till en uppdaterad analys av förfarandets funktionalitet.
1.5 Avgränsningar
Det europeiska småmålsförfarandet har ett nära samband med det europeiska betalningsföreläggandet,19 därför att de här två processerna är de första gemensamma europeiska processerna som EU inrättat. Till en viss grad kan de jämföras och de kan ha gemensamma relevanta aspekter värda att iaktta. På grund av arbetsekonomiska skäl kommer det europeiska betalningsföreläggandet dock inte att studeras i den här studien.
Vad gäller det europeiska småmålsförfarandets funktion ur ett svenskt perspektiv kommer uppsatsen att presentera hur förfarandet är tänkt att fungera enligt svensk rätt och hur det fungerar i praktiken. Alltså kommer det här perspektivet inte att studeras mer ingående, dels på grund av det bristfälliga materialet och dels för att avsikten med uppsatsen är att lägga tyngdpunkten på att analysera småmålsförordningen ur ett europeiskt perspektiv.
17 Questionnaire by ECC Sweden.
18 Lag (2008:1038) om europeiskt småmålsförfarande (småmålslagen).
19 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt
10
2 EU:s steg in i processrätten
När Amsterdamfördraget trädde i kraft 1999 fick gemenskapen behörighet att lagstifta inom området för civilrättsliga processer. Artikel 65 EG-fördraget ger gemenskapen behörighet att företa åtgärder inom området för civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder i den utsträckning som behövs för att den inre marknaden ska fungera på ett bra sätt. I enlighet med artikel 65 (c) EG-fördraget omfattas sådana åtgärder som kan innebära:
”undanröjande av sådant som hindrar civilrättsliga förfaranden från att fungera väl, om nödvändigt genom att främja förenligheten mellan civilprocessrättsliga regler som är tillämpliga i medlemsstaterna”.20
Efter Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999, där behovet av att förbättra tillgången till rättsskipning och ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut särskilt framhölls, växte intresset för att reglera processrättsliga frågor på en internationell nivå. Detta gav upphov till en rad bestämmelser, bland andra Bryssel I-förordningen21. De här bestämmelserna har som syften att samordna nationella förfaranden och att reglera särskilda frågor i gränsöverskridande processer som exempelvis internationell jurisdiktion, erkännande och verkställighet. Något senare tog EU ännu ett steg framåt genom att inrätta bestämmelser om gemenskapens första europeiska processrättsliga förfaranden. 2004 framlade kommissionen ett förslag om inrättande av ett europeiskt betalningsföreläggande22 och 2005 framlades förslaget om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande23.
EU har alltså varit involverad i processrätten en längre tid, men det som är nytt är att EU nu har skapat helt nya förfaranden.24 Införandet av de här europeiska processerna är ett stort steg för utvecklingen av europeisk civilprocess och med tanke på att det tidigare funnits en politisk ovilja att harmonisera civilprocessen kan det också uppfattas som något av ett anmärkningsvärt steg.25
Tidigare har det nämligen alltid varit medlemsstaternas nationella lagstiftningars uppgift att reglera de rättsliga processer som ska garantera att gemenskapens stadgade rättigheter upprätthålls, det har förelegat nationell processuell autonomi. När det så småningom visade sig att alla rättigheter inte hade tillräckligt effektiv genomslagskraft började fall kring dessa
20 Artikel 65 (c) EG-fördraget motsvaras av artikel 81.2 (f) i den konsoliderade versionen av fördraget om
Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (Lissabonfördraget).
21 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar
på privaträttens område, EGT 2001 L 12 (Bryssel I-förordningen). Exempel på ytterligare bestämmelser som inrättades är Rådets förordning (EG) nr 1348/2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, EGT 2000 L 160/37, och Rådets förordning (EG) nr 1206/2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, EGT 2001 L 174.
22 KOM(2004) 173. 23 KOM(2005) 87.
24 I ingressen till Bryssel I-förordningen framgår att EU har bedömt att skillnader mellan medlemsstaternas
regler om erkännande av domar utgör ett hinder för att den inre marknaden ska fungera väl och därför infördes Bryssel I-förordningen för att förenkla erkännandet och verkställigheten av domar som avgjorts i de medlemsstater som är anslutna till förordningen. Det europeiska småmålsförfarandet är ett steg framåt i processen mot förenklad verkställighet.
25
11
problem att tas upp i EU-domstolen, vilket medförde att domstolen även började behandla processuella frågor och en praxis om enhetligt skydd av parternas rättigheter i en process skapades. I och med fördraget om upprättande av en konstitution för Europa26 infördes regler som krävde att medlemsstaterna skulle garantera sådant effektivt rättsskydd som utvecklades av bland annat EU-domstolens praxis. Det här har lett till att EU-domstolen och de nationella domstolarna nu samarbetar inom det processrättsliga området för att uppnå ett effektivt rättsskydd. På så vis har EU till viss del frångått sina traditionella principer om att helt lämna processrättsliga frågor till nationell lagstiftning. Således är det oklart om medlemsstaterna fortfarande har nationell processuell autonomi nu när de är begränsade av EU:s restriktioner. Därtill är det omdebatterat om medlemsstaternas exklusiva rätt att bestämma i processuella frågor istället ska ersättas av en europeisk harmoniserad civilprocess, hur den ska byggas upp samt vilken relation EU och medlemsstaterna i sådana fall ska ha till varandra.27
Det kan verka en aning märkligt att EU först väljer att helt överlåta processrättsliga frågor till medlemsstaterna för att sedan ingripa och skapa regler på samma område. Å ena sidan är det positivt att EU kliver emellan för att skydda individuella rättigheter, men å andra sidan kan det knappast anses lämpligt att sådana ingripanden samtidigt medför en omfattande förvirring om vem som egentligen har rätt att bestämma över vad. Sådan oklarhet är negativt för principen om förutsebarhet. Om EU visar upp sådana brister kan de riskera att förlora tillit. En harmonisering av den europeiska civilprocessen är emellertid ingen enkel uppgift och Tulibacka har uppmärksammat ett centralt bekymmer, nämligen att kunna balansera två för EU betydelsefulla funktioner – den inre marknaden och de fundamentala rättigheterna:
”The latest policy aims of creating a “European judicial area” appear to have both the Internal Market and fundamental rights as their raisons d’être. The problem with regulating civil procedure at the EU level is that these two functions do not always entail the same regulatory action. The need to balance different values has been particularly striking in the jurisprudence of the ECJ…, but it is in fact symptomatic of the entire process of Europeanization.”28
Storskrubb har analyserat utvecklingen av den europeiska civilprocessen och kommit fram till att densamma inte har harmoniserats på ett lämpligt vis. Hon menar att metoderna för dess utveckling inte verkar stödjas av området för det civilrättsliga samarbetet. EU:s legitimitet att utveckla processrättsliga regler har blivit ifrågasatt, bland annat i fråga om vilken makt EU besitter enligt artikel 65 EG-fördraget. Ytterligare skäl till att en tvekan om legitimitet föreligger är att harmoniseringen är decentraliserad och fragmenterad, att det finns en risk för diskriminering i och med att vissa processuella regler endast gäller i gränsöverskridande fall samt att det överlag råder en brist på sammanhållning inom det här politiska området. En särskild svaghet i utvecklingen av den europeiska processuella lagstiftningen är enligt Storskrubb att störst fokus lagts på marknad, ekonomi och effektivitet. En betoning som
26 EUT 2004 C 310, Del II ingressen. 27 Storskrubb, s. 14-25.
28
12
riskerar att sätta de processuella rättigheterna i andra hand. Storskrubb drar slutsatsen att den här risken ihop med decentraliseringen tyder på att någon form av centralisering kan vara nödvändig. Hon påpekar att det nu råder en minimistandard beträffande processuella rättigheter inom EU:s civilprocess och att det är någonting som behöver analyseras, för att i framtiden kunna lägga mer fokus på rättigheterna.29 Storskrubb antyder alltså att en enhetlig europeisk civilprocess troligtvis behövs för att uppnå en mer homogen lagstiftning med lika rättigheter för alla och förordar en europeisk civilprocess där balansen mellan den inre marknaden och de fundamentala rättigheterna är mer omsorgsfullt avvägd.
Tulibacka verkar gå på samma linje. Hon hävdar att EU:s försök att harmonisera den europeiska civilprocessen inte varit tillräckligt effektiv. Den är decentraliserad och splittrad i och med att EU gett sig in i en värld som på grund av den nationella processuella autonomin från början enbart tillhört medlemsstaterna. Tulibacka anser att det behövs en mer strategisk metod för att harmonisera den europeiska civilrätten. Det krävs en vidare samverkan mellan EU:s institutioner, medlemsstaterna och andra relevanta aktörer. Harmoniseringen måste vara mer konsekvent och synkroniserad och för att undvika sådana väsentliga skillnader som kan få negativa effekter bör EU ta hjälp av mer expertis.30 Dessa uttalanden antyder att EU:s försök att harmonisera den europeiska civilprocessen har varit tämligen ostrukturerat. Men eftersom en harmoniserad europeisk civilprocess har förordats för att erbjuda alla EU-medborgare lika rättigheter kan det troligtvis vara värt att se över den europeiska civilprocessrättsliga lagstiftningen igen och då beakta ovanstående aspekter.
Något som i sammanhanget är viktigt att ha i åtanke är att all civilprocess speglar den politik, ekonomi och sociala struktur som är karaktäristisk för varje stat och att varje processrättslig regel är kopplad till en stats speciella rättsliga kultur och tradition. Verkligheten visar alltså att de processrättsliga bestämmelserna naturligt varierar mellan EU:s medlemsstater och sådana variationer går troligtvis inte att bortse från i samband med den rättsliga harmoniseringen inom EU.31
EU måste alltså ta hänsyn till och anpassa den europeiska civilprocessen efter de redan existerande nationella processuella reglerna i arbetet med framtagandet av europeiska civilprocesser. Något som med största sannolikhet är positivt med tanke på de ovannämnda önskemålen om ett närmare samarbete EU och medlemsstaterna emellan samt för att undvika en omvänd situation där EU utan några som helst referenser skulle skapa gemensamma processformer och nya regler som helt skulle sakna koppling till medlemsstaternas existerande regler och principer. En harmonisering av den europeiska civilprocessen är ett gott initiativ som kan underlätta för och gynna EU:s inre marknad, men det får givetvis inte ske på de fundamentala rättigheternas bekostnad. Med tanke på att det finns uppfattningar om att EU:s försök att utveckla en gemensam civilprocessrättslig lagstiftning i det stora hela inte är riktigt lyckad, är det intressant att undersöka hur den europeiska småmålsförordningen som enskild reglering har tagits emot och hur den i praktiken fungerar.
29 Storskrubb, s. 259-305.
30 Tulibacka, s. 1527-1565. 31
13
3 Den europeiska småmålsförordningen
I det följande kommer småmålsförordningen att presenteras närmare och såväl fördelar som nackdelar med förfarandet och dess handläggning kommer att identifieras.
3.1 Bakgrund
Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors poängterades vikten av att individerna och företagen på den europeiska arenan inte ska hindras eller avskräckas från att utöva sina rättigheter på grund av stridiga eller komplicerade system i medlemsstaterna. De efterlyste bland annat miniminormer för att garantera rättshjälp i gränsöverskridande fall samt gemensamma bestämmelser för förenklade och påskyndade förfaranden vid mindre gränsöverskridande konsument- och handelstvister. Dessutom poängterades att ömsesidiga erkännanden av rättsliga avgöranden och domar kan underlätta enskildas rättigheter till rättsligt skydd. På de här grunderna fick rådet och kommissionen i uppdrag att anta ett åtgärdsprogram för att verkställa principen om ömsesidigt erkännande samt att framställa en ny processrättslig lagstiftning för gränsöverskridande mål som skulle syfta till att stärka rätten att få pröva sin sak i domstol.32
I ”kommissionens och rådets åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område” från 2000 meddelades således en ambition om att förenkla och påskynda förfaranden vid gränsöverskridande tvister om mindre värden.33 Även Europaparlamentet har understrukit ett behov av att sådana förfaranden bör vara enklare och snabbare.34 Det är alltså här som arbetet med att skapa ett europeiskt småmålsförfarande tar fart.
Det här resulterade i att EU 2002 upprättade en ”Grönbok om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden”. Målet var att, med hjälp av jämförande studier av medlemsstaternas inhemska processregler, sammanställa modeller som kunde läggas till grund för ett gemenskapsinstrument.35 Av utredningen framgick att åtskilliga av EU-medlemsstaternas inhemska lagstiftningar redan innehåller förenklade förfaranden för tvister om mindre värden eller åtminstone förenklade alternativ till de vanliga processerna. Det här betraktades som ett tecken på att det även finns ett behov av ett gemensamt europeiskt förfarande för att lösa tvister om mindre värden.36
32 Tammerfors 1999, p. 28-38. 33 EGT 2001 C 12, s. 4. 34 EGT 2001 C 146, s. 4. 35 KOM(2002) 746, s. 5.
36 Storbritannien, Irland, Spanien och Sverige har särskilda småmålsförfaranden. I Tyskland kan domstolarna
anpassa förfaranden som angår småmål och i Frankrike erbjuds ett förenklat sätt att väcka talan. Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Portugal, Österrike, Danmark och Finland har inga speciella småmålsförfaranden, men i några stater finns förenklade regler att tillämpa istället för den vanliga processen. KOM(2002) 746, s. 49.
14
Det mest karaktäristiska för de nationella förenklade småmålsförfarandena kan sammanfattas enligt följande;
• de har tröskelvärden för vad som ska räknas som småmål,
• ofta är småmålsförfaranden begränsade till vissa typer av tvister,
• ett flertal stater erbjuder särskilda blanketter för inledandet av förfarandet och i vissa stater kan en ansökan göras muntligt,
• juridiskt ombud är i de flesta fall inte obligatoriskt men möjligheten att anlita ombud finns i samtliga stater,
• flera av medlemsstaterna erbjuder alternativ tvistlösning,
• de flesta medlemsstaterna lägger stor vikt vid lättnader i vissa bevisupptagningsregler och
• i majoriteten av medlemsstaterna erbjuds möjligheten till ett skriftligt förfarande. Existensen av nationella småmålsförfaranden tillsammans med statistik som visar att det råder en rättsosäkerhet för konsumenterna på den inre marknaden som medför att de undviker rättsliga åtgärder, tolkades som att det fanns ett behov av en tydlig enhetlig reglering av småmålsförfaranden i Europa.37
Den europeiska småmålsförordningen skapades alltså med de nationella småmålsförfarandena som modeller. På så vis verkar EU ha tagit tämligen god hänsyn till de nationella rättsliga kulturerna och anpassat den gemensamma förordningen till nationella traditioner. Samtidigt är det här ingen garanti för att förordningen ska fungera perfekt med tanke på att det naturligt fortfarande föreligger nationella kulturella olikheter. Att EU har tilldelats kritik för att metoden att harmonisera den europeiska civilprocessen vare sig varit lämplig eller effektiv kan möjligen till viss del hänföras till de här omständigheterna. Eventuellt krävs en högre tolerans till förändring både från EU:s och medlemsstaternas håll för att åstadkomma mer samordnade lagstiftningar och processer.
Uppenbarligen ansågs det finnas ett behov av ett förenklat förfarande vid tvister om mindre värden och utvecklingen resulterade så småningom i att kommissionen år 2005 presenterade ett förslag till det som senare skulle bli småmålsförordningen.38 2006 gav EESK sitt yttrande om förslaget,39och den 1 januari 2009 trädde alltså den europeiska småmålsförordningen i kraft och blev tillämplig.40
EU:s befogenheter att fatta beslut samt införa bestämmelser är till viss del begränsade genom artikel 5 EU-fördraget, där de viktiga principerna om subsidiaritet och proportionalitet är stadgade. EU:s institutioner var alltså skyldiga att ta hänsyn till de här principerna vid införandet av den europeiska småmålsförordningen. I förslaget till förordningen bedömde kommissionen att förordningen stämmer överens med subsidiaritetsprincipen därför att medlemsstaterna själva inte kan garantera likvärdiga regler inom hela gemenskapen och 37 KOM(2002) 746, s. 50-57. 38 KOM(2005) 87. 39 EUT 2006 C 88/14. 40 Småmålsförordningen, artikel 29.
15
därför skulle en enhetlig reglering uppnås bättre på gemenskapsnivå. Vidare ansåg kommissionen även att småmålsförordningen enbart behandlar det som är nödvändigt för att uppnå förordningens syfte och menade därmed att förordningen också är förenlig med proportionalitetsprincipen.41 Enligt Storskrubb kan dock småmålsförordningens förenlighet med subsidiaritetsprincipen ifrågasättas, eftersom den här bestämmelsen inte heller på gemenskapsnivå kan garantera likvärdiga regler inom hela gemenskapen i och med att den inte innebär någon fullständig harmonisering.42 Samtidigt är det troligtvis inte möjligt att uppnå ett totalt harmoniserat småmålsförfarande, med tanke på att de nationella rättsliga traditionerna ändå kommer att kräva viss anpassning till respektive rättsordning.
3.2 Förordningens syfte
Syftet med det europeiska småmålsförfarandet kommer klart och tydligt till uttryck i artikel 1 småmålsförordningen, som meddelar:
”I denna förordning fastställs ett europeiskt småmålsförfarande (nedan kallat ”det europeiska småmålsförfarandet”) som är avsett att förenkla och skynda på lösningen av tvister om mindre värden i gränsöverskridande mål samt minska kostnaderna. Det europeiska småmålsförfarandet skall för de tvistande parterna vara ett alternativ till de förfaranden som redan regleras i medlemsstaternas lagstiftning.
Genom förordningen avskaffas också de mellanliggande förfaranden som är nödvändiga för att ett avgörande som meddelats i det europeiska småmålsförfarandet i en medlemsstat skall kunna erkännas och verkställas i andra medlemsstater.”
Ur ett större perspektiv kan syftet med det europeiska småmålsförfarandet tolkas vara att tillhandahålla en bättre tillgång till rättsskipning samt att öka ömsesidigt erkännande av domar. Mer precist ska dels tillgången till rättskipning förenklas, påskyndas och bli mindre kostsam och dels ska avgöranden i småmålsförfaranden vara automatiskt verkställbara inom hela EU. Dessutom framgår det av artikeln att småmålsförfarandet inte är någon obligatorisk metod för att lösa tvister om mindre värden, utan ett verktyg som ska existera parallellt med nationella förfaranden i medlemsstaterna, som ett alternativ till de ordinära processerna. Småmålsförordningens syfte kommer även till uttryck i dess ingress,43 och av ingressen framgår också att förordningen ska beakta de erkända principerna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna44 och särskilt rätten till en rättvis rättegång.45 Småmålsförordningens uppgift är alltså att finna en balans mellan ett enkelt, snabbt och billigt
41 KOM(2005) 87, s. 6-7.
42
Storskrubb, s. 229. Beträffande att småmålsförordningen inte innebär någon fullständig harmonisering se nedan avsnitt 3.4.
43 Småmålsförordningen, ingress p. 8 samt p. 23. 44 EGT 2000 C 364/01.
45
16
förfarande och kraven på en rättvis rättegång.46 Det är precis det här som har visat sig vara det svåra med att harmonisera den europeiska civilprocessen överlag och därför återstår det att undersöka omfattningen av småmålsförordningens kapacitet att uppnå den här balansen. Kommissionen har uttalat misstankar om att antalet gränsöverskridande tvister eventuellt kommer att öka i och med den utvidgande användningen av de rättigheter som följer av den fria rörligheten och understryker därför betydelsen av effektiva småmålsförfaranden. De påpekar att faktorer som hindrar effektiva rättsprocesser, såsom kostnader och dröjsmål, inte alltid minskar proportionellt i relation till det tvistiga beloppet. Hinder för billiga domar kan till exempel riskera att bli ännu större vid gränsöverskridande tvister, bland annat med tanke på översättningskostnader och resekostnader. Kommissionen kom således fram till att det behövs ett förfarande som är proportionerligt till tvisteföremålets värde, annars finns risken att borgenärer avskräcks från att vända sig till domstol på grund av praktiska svårigheter och alldeles för höga kostnader.47 Målet med småmålsförfarandet är alltså att det ska ta hand om sådana mindre tvister där parterna på grund av oproportionerliga rättegångskostnader tidigare har avstått från att inleda en rättslig process.48
Att småmålsförfarandet ska utgöra det verktyg som ska ta hand om den typen av fall som tidigare sällan tagits upp i rättegång kan svårligen anses som en enkel uppgift. Troligtvis föreligger en rad villkor. Förfarandet måste först skapa ett förtroende så att EU-medborgarna kan känna sig trygga och lita på att deras problem verkligen blir lösta med hjälp av den här metoden. Därmed måste den få en fast fot i samhället, fungera på ett tillräckligt effektivt vis och inte innebära sådana kostnader som innan har haft en avskräckande effekt på borgenärerna. Småmålsförfarandet tycks således stå inför en stor utmaning.
3.3 Tillämpningsområde
Förutsättningen för att kunna använda det europeiska småmålsförfarandet är att fyra rekvisit är uppfyllda;
1. tvisten måste vara av gränsöverskridande karaktär, 2. den måste gälla en viss typ av rättslig fråga,
3. fordrans värde får inte vara högre än ett bestämt belopp och 4. domstolen måste ha jurisdiktion.
3.3.1 Gränsöverskridande fall
Enligt artikel 3.1 småmålsförordningen är det europeiska småmålsförfarandet endast tillämpligt på gränsöverskridande fall, vilket innebär att en av parterna alltid måste ha sin hemvist alternativt sin vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den medlemsstat där talan väckts. 46 Haibach, s. 595-596. 47 KOM(2005) 87, s. 3-4. 48 SEC(2005) 351, s. 3.
17
I förslaget till småmålsförordningen ansåg kommissionen att det vore olämpligt om småmålsförordningen endast skulle vara tillämplig på gränsöverskridande tvister och menade att den även borde tillämpas på helt interna tvister. Skälet var bland annat kommissionens uppfattning om att skillnader mellan medlemsstaternas rättsliga förfaranden kan leda till en snedvridning av konkurrensen mellan de ekonomiska aktörerna på den europeiska marknaden och att en möjlighet till rättslig prövning på lika villkor är nödvändig för en väl fungerande inre marknad. Därmed menade de att det är viktigt att undvika olika system för interna fall och gränsöverskridande fall och att det därför fanns ett behov av enhetliga regler i alla processer för att uppnå ett sammanhållet rättsligt område.49
EESK instämde om att småmålsförfarandets tillämpningsområde skulle utvidgas till att gälla även inhemska tvister.50 Rådet och Europaparlamentet var tvärtom av åsikten att inhemska tvister inte skulle omfattas av småmålsförordningens tillämpningsområde.51 Till slut bestämdes följaktligen ändå att småmålsförordningen enbart skulle vara tillämplig på gränsöverskridande fall.
Kommissionens förslag verkar vara fördelaktigt både för konkurrensen på den inre marknaden och för alla EU-medborgares lika möjligheter till rättslig prövning. Samtidigt verkar den ursprungliga tanken ha varit att ett europeiskt småmålsförfarande endast skulle gälla vid just gränsöverskridande fall, såsom omtalades i förberedande arbeten och förslag som exempelvis Europeiska rådets möte i Tammerfors och i kommissionens och rådets åtgärdsprogram från 2000. Således förefaller det förståeligt att det också var det som slutligen kom att gälla.
3.3.2 Målets karaktär
Småmålsförordningen är tillämplig på gränsöverskridande mål på privaträttens område. Vilka typer av mål som kan bli aktuella är tämligen begränsade. Förordningen ska enligt artikel 2.1 inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor, förvaltningsrättsliga frågor eller frågor om statens ansvar för handlingar eller försummelser vid utövandet av statsmakt. I artikel 2.2 stipuleras ytterligare områden som förordningen inte ska tillämpas på:
• fysiska personers rättsliga status eller rättskapacitet,
• makars förmögenhetsförhållanden,
• underhållsskyldigheter, arv och testamente,
• konkurs, ackord och liknande förfaranden,
• social trygghet,
• skiljeförfaranden,
• arbetsrätt,
• nyttjanderätt till fast egendom (utom talan om penningfordringar) eller
• kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet, inberäknat ärekränkning.
49 KOM(2005) 87, s. 5-6.
50 EUT 2006 C 88/14, p. 2.4. 51
18
I grönboken antyds att småmålsförordningens tillämpningsområde omfattar rättsområden där rättsfrågorna och bevisningen för det mesta är enkla.52 Visserligen kommer de flesta fallen troligtvis också att vara okomplicerade, men det är inget som är säkert. Hur invecklat ett mål blir varierar från fall till fall. Om förordningen är utvecklad för enklare typer av fall är det således osäkert hur den kommer att klara av att hantera fall som innefattar mer komplexa rättsfrågor eller som kräver mer omfattande bevisning.
3.3.3 Tröskelvärde
Vidare är småmålsförordningen enligt artikel 2.1 tillämplig på mål där värdet av fordran, exklusive ränta, omkostnader och andra utlägg, inte överstiger 2 000 euro vid den tiden ansökningsformuläret rörande fordran mottas av den behöriga domstolen.
Medlemsstaternas åsikter om tröskelvärdet för småmålsförfarandet varierar med tanke på de skilda belopp som gäller i respektive medlemsstats nationella småmålsförfarande. I grönboken meddelas att beloppen för de nationella förfarandena varierar mellan 600 euro och drygt 8 000 euro.53 Kommissionen var av uppfattningen att tröskelvärdet inte skulle sättas för lågt för att ge småmålsförordningen praktisk betydelse, men heller inte för högt för att garantera medborgarna ett effektivt rättsskydd. De föreslog därför ett tröskelvärde på mellan 1 000 euro och 2 000 euro.54 EESK var däremot av uppfattningen att ett tröskelvärde på 2 000 euro var alldeles för lågt och föreslog istället ett belopp på minst 5 000 euro. Åsikten grundades bland annat på dagens prisbild på varor och tjänster.55 ECC Irland anser att tröskelvärdet för småmålsförfarandet bör höjas till 3 000 euro.56
Det föreligger alltså en någorlunda bred variation på vad som bör betraktas som ett småmål, något som naturligt leder till frågan huruvida ett tröskelvärde på just 2 000 euro är det mest lämpliga. Samtidigt är det här svårt att bedöma på förhand och möjligen krävs det några års tillämpning och en uppföljande utvärdering, för att få svar på om tröskelvärdet fungerar tillfredsställande eller om en ändring visar sig nödvändig i ett senare skede.
Att ”småmål” har fastställts till ett kvantitativt belopp har ansetts bekymmersamt. Storskrubb framhåller att även om småmål ofta är enkla, finns det trots allt en del ärenden av ett lågt ekonomiskt värde som ändå medför juridiskt komplicerade frågor och som därför kan vara betydelsefulla ur prejudikatsynpunkt. Enligt Storskrubb vore det därför lämpligare att genom en kvalitativ analys avgöra om ett ärende ska klassas som ett småmål eller inte. Hon förordar en sådan regel i småmålsförordningen, som skulle fungera som ett slags ”säkerhetsventil”, för att låta EU-domstolen skapa en praxis om vilka frågor som är lämpliga att behandla som småmål och vilka som passar bättre att behandla i vanliga processer.57 En kvalitativ analys av huruvida ett småmål föreligger torde innebära bättre förutsättningar för att varje fall anpassas till och behandlas efter det som omständigheterna i det enskilda fallet kräver.
52 KOM(2002) 746, s. 60. 53 KOM(2002) 746, s. 50. 54 KOM(2002) 746, s. 59. 55 EUT 2006 C 88/14, p. 6.1.1. 56 Rapport av ECC Irland 2010, s. 21. 57
19
Även Lindholm hade föredragit en kvalitativ definition av småmål. Han medger att det givetvis kan vara svårt att formulera en sådan definition, men menar att en sådan lösning hade varit möjlig med tanke på att kommissionen faktiskt valde en kvalitativ bedömning när det gäller rättegångskostnaderna. Av den anledningen riktar han viss kritik mot kommissionen för att den av otillräckliga skäl har avvisat en kvalitativ bedömning utan att tillräckligt verka ha tänkt över fördelarna med en sådan lösning.58
En annan intressant aspekt på tröskelvärdet är det faktum att det här beloppet ständigt förändras valutor emellan. På så vis kan det exempelvis uppstå tillfällen då de inhemska småmålsförfarandena är möjliga att använda, medan det europeiska småmålsförfarandet inte är tillämpligt på samma fall.59 Därmed är det inte alltid möjligt för en potentiell kärande att välja mellan två alternativa förfaranden. Eftersom småmålsförordningens syfte stadgar att förfarandet ska vara en alternativ tvistlösningsmetod förlorar det något i värde under sådana här omständigheter. En kvalitativ definition av småmål skulle undanröja liknande problem.
3.3.4 Jurisdiktion
En stämningsansökan i det europeiska småmålsförfarandet ska i enlighet med artikel 4.1 lämnas in till den domstol som är behörig att behandla ansökan. Småmålsförordningen innehåller dock inte några bestämmelser om jurisdiktion och därför är det istället jurisdiktionsreglerna som återfinns i Bryssel I-förordningen som är tillämpliga på europeiska småmålsförfaranden.60
Att en potentiell kärande hänvisas till Bryssel I-förordningen kan betraktas som en aning problematiskt. Eftersom Bryssel I-förordningen kan vara svår att förstå för en lekman, kan det hända att den kärande behöver hjälp med att bestämma vilken domstol som har jurisdiktion i det specifika fallet.61 Det här torde vara en svaghet hos småmålsförordningen som faktiskt syftar till att erbjuda ett enkelt förfarande. Om en kärande tvingas anlita juridisk hjälp för att tolka reglerna i Bryssel I-förordningen blir förfarandet varken riktigt enkelt eller billigt. Storskrubb finner det anmärkningsvärt att småmålsförordningen inte behandlar några regler om internationell jurisdiktion. Trots att det standardiserade ansökningsformuläret visserligen hänvisar till Bryssel I-förordningen krävs ändå att parten är medveten om dess regler och att det kan bli nödvändigt att inleda sin stämning i en annan medlemsstat.62 En kärande som inte är fullt medveten om reglerna i Bryssel I-förordningen kan alltså stå inför omfattande överraskningar. Beträffande jurisdiktionsfrågan finns det således anledning att ifrågasätta förutsebarheten hos småmålsförordningen.
58
Lindholm, s. 864.
59 Lindholm, s. 855-856.
60 Detta framgår av ansökningsformuläret till småmålsförfarandet, Formulär A, punkt 4. 61 Rapport av ECC Irland 2010, s. 16.
62
20
3.4 Förfarandet
I småmålsförordningen regleras de allra viktigaste processrättsliga reglerna för småmålsförfarandet, men den är inte uttömmande utan kompletteras av medlemsstaternas nationella processrättsliga regler. Det europeiska småmålsförfarandet ska nämligen enligt artikel 19 småmålsförordningen regleras av processrätten i den medlemsstat där rättegången äger rum, om inget annat följer av förordningen.
Att en del frågor lämnas åt medlemsstaterna att reglera genom nationell processrätt kan enligt Kramer vara en svaghet hos förordningen. Risken är att reglerna kommer att skilja sig märkbart bland medlemsstaterna och därmed kan även skyddsnivån komma att variera medlemsstaterna emellan.63 Storskrubb poängterar dock att skillnaderna mellan de olika rättskulturerna troligtvis ändå kommer att göra det omöjligt att åtminstone på kort sikt uppnå enhetliga förfaranden över hela Europa.64 I och för sig är det troligtvis svårt att helt och hållet uppnå helt likställda lagstiftningar, men givetvis är det något som kan vara värt att sträva emot. Frågan är också om det verkligen skulle bli bättre med fullständigt harmoniserad lagstiftning eller om nyanser kan ge positiva bidrag. Exempelvis kan de olika perspektiv som följer av medlemsstaternas olika regler och metoder innebära en möjlighet att utveckla ännu bättre bestämmelser och tillvägagångssätt.
Av artikel 5.1 framgår att det europeiska småmålsförfarandet är en skriftlig process. Förfarandet genomförs med hjälp av standardiserade formulär som parterna och domstolen använder sig av i sin kommunikation.65 Standardformulären består av olika delmoment med frågor som ska besvaras, de innehåller kryssrutor för vissa av frågorna samt korta informationsstycken till varje del. Formulären finns tillgängliga online på alla EU:s officiella språk.66 Att huvudregeln innebär ett skriftligt förfarande är en central faktor för att uppnå ett mindre kostsamt och påskyndat förfarande, men ett fullständigt skriftligt förfarande innebär inte enbart fördelar.
Nylund påpekar nackdelar som att ett skriftligt förfarande leder till sämre kommunikation mellan parterna, minskar chanserna till medling och hindrar parternas rätt att se domaren, något som i sin tur riskerar att försvaga förtroendet för domstolarna. Dessutom är ett skriftligt förfarande inte lika offentligt som ett muntligt, eftersom allmänheten i de fallen endast kan ta del av förfarandets offentliga handlingar utan att få någon ytterligare inblick i domstolens arbete under förfarandets förlopp. Av den anledningen menar Nylund att småmålsförfarandet försvagar rätten till ett offentligt förfarande, stadgat i artikel 47 EU-stadgan.67 Samtidigt måste de här kraven vägas mot kraven på ett effektivt förfarande. De flesta småmålen kommer troligen inte innebära sådana komplicerade rättsfrågor som ger upphov till prejudikat och därmed har heller inte allmänheten lika stort intresse i den här typen av mål.
63
Kramer (2007), s. 11.
64 Storskrubb, s. 232.
65 Formulären återfinns som bilagor till förordningen.
66 http://ec.europa.eu/justice_home/judicialatlascivil/html/sc_filling_se_sv.htm, 2011-04-19. 67
21
Även användningen av standardformulär kan innebära såväl fördelar som nackdelar. Vissa staters inhemska erfarenheter visar på detta. I till exempel Nederländerna har man en negativ erfarenhet av standardiserade ansökningar på grund av att de kärande parterna inte kunnat uttrycka vad de fordrat och varför, medan man i England har en positiv erfarenhet av standardformulär.68 Att erfarenheterna skiljer sig mellan olika stater är naturligt med hänsyn till varje stats tradition av användning av standardformulär. Hur standardformulär fungerar beror naturligtvis också på hur de är utformade och hur den europeiska småmålsförordningens formulär kommer att fungera återstår att se. Viktigast torde vara att de är så enkla att förstå att en lekman kan fylla i dem på egen hand, utan att stöta på betydande problem som hindrar en potentiell part från att använda det europeiska småmålsförfarandet.
3.4.1 Inledningen av förfarandet samt vidare handläggning
Hur ett europeiskt småmålsförfarande inleds regleras i artikel 4 småmålsförordningen. Enligt artikel 4.1 inleds småmålsförfarandet genom att den kärande fyller i det standardiserade ansökningsformuläret, formulär A. Den kärande måste ange fordrans värde, beskriva vilka bevis som styrker fordran samt ange om han eller hon begär en muntlig förhandling. Därefter ska ansökningsformuläret lämnas till den behöriga domstolen. Överlämningen kan göras direkt, per post eller med hjälp av något annat kommunikationsmedel, som fax eller e-post. Dock är det inte möjligt att välja vilket medel som helst, utan endast de medel som är godkända i den aktuella medlemsstaten. Vilka kommunikationssätt som godtas har offentliggjorts i ett sammanställt dokument med meddelande från alla medlemsstaterna69. Därmed är det viktigt att parterna först kontrollerar vilka medel som är tillåtna för överlämningen av ansökan och inte tar för givet att det som gäller i hemstaten även gäller i de andra medlemsstaterna.
Kramers åsikt är att det vore fördelaktigt att i stor utsträckning kunna använda elektroniska metoder för att lämna in en stämningsansökan, eftersom det skulle innebära både ökad tillgänglighet och lägre kostnader.70 Även ECC Irland förespråkar användningen av informations- och kommunikationsteknologier. De poängterar att det visserligen skulle bli dyrt att ha sådana maskinvaror och programvaror i varje medlemsstat och föreslår istället en plattform på EU-nivå, som med hjälp av sådan teknik ska ta emot ansökningar och behandla stämningar.71 Intressant är att kommissionen faktiskt har uttalat en garanti om möjligheten att föra småmålsförfaranden online redan 2013.72 Att föra processen online skulle definitivt gynna förordningens syfte, eftersom det troligen skulle bli enklare, snabbare och billigare att föra ett småmålsförfarande. Min uppfattning är att en europeisk plattform skulle underlätta för EU-medborgarna och eventuellt kunde någon av EU:s webbplatser vara lämplig för ändamålet. I så fall är det troligtvis en förutsättning att det på nationell nivå finns tydliga länkar som hänvisar medborgarna till denna plattform, med tanke på att de flesta förmodligen vänder sig till ett nationellt organ i första hand.
68
Informationen har hämtats från Kramer, 2006, s. 114.
69 Information communicated by the Member States. 70 Kramer (2006), s. 112.
71 Rapport av ECC Irland 2010, s. 19-20. 72
22
För det fall en fordran inte omfattas av småmålsförordningens tillämpningsområde måste domstolen i enlighet med artikel 4.3 meddela den kärande parten om detta. Om den kärande då inte återkallar sin ansökan ska den istället behandlas enligt gällande processrätt i den medlemsstat där förfarandet pågår. Ifall ansökan på något vis är bristfällig eller om de angivna uppgifterna är otillräckliga eller otydliga, ska domstolen enligt artikel 4.4 ge den kärande möjligheten att inom en viss tidsfrist rätta till ansökningsformuläret, under förutsättning att fordran inte verkar vara uppenbart ogrundad eller obefogad. Det gör domstolen med hjälp av standardformulär B. Ifall fordran verkar vara uppenbart ogrundad, om ansökan verkar obefogad eller om den kärande försummar möjligheten att inom den angivna tidsfristen komplettera eller rätta ansökningsformuläret ska ansökan avvisas. Begreppen ”uppenbart ogrundad” och ”obefogad” bör fastställas enligt nationell rätt73. Att begreppen bör fastställas i enlighet med medlemsstaternas inhemska regler torde innebära att de här uttrycken kommer att få åtminstone något varierande betydelse i medlemsstaterna, något som i värsta fall skulle kunna leda till förvirring när begreppen ska tillämpas.
Nylunds jämförelse av ett flertal staters språkval av ordet ”obefogad” pekar till exempel på att den svenska versionen har en vidare betydelse än exempelvis de finska, tyska och engelska varianterna. I de sistnämnda kan nämligen endast processuella brister åberopas, medan den svenska versionen även verkar tillåta en materiell prövning av saken.74 Sådana skillnader av ett begrepps innebörd kan skada förutsebarheten. Att ett gemensamt europeiskt förfarande kan ha så olika betydelse i olika medlemsstater kan försvåra för medborgarna att själva förutspå hur förfarandet kommer att fungera beroende på vilket land den aktuella processen ska föras i. Lindholm anser att domstolarna bör undvika ”slentrianmässiga krav på komplettering”, eftersom standardformulären har en viktig betydelse för syftet att förenkla och förbilliga förfarandet. Han menar att om formulären tenderar att förlora sitt värde riskerar samtidigt småmålsförfarandets syfte att undermineras.75 Det förefaller alltså viktigt att domstolarna verkligen använder standardformulären för att få in nödvändig information av parterna och inte använder sig av andra metoder i det syftet. Formulärens betydelse är som tidigare nämnts centralt för att uppnå ett enklare, billigare och mer effektivt förfarande och därför är det givetvis viktigt att deras status upprätthålls.76
När domstolen har tagit emot ett korrekt ifyllt ansökningsformulär är nästa steg enligt artikel 5.2 att domstolen inom 14 dagar fyller i del I av det standardiserade svarsformuläret C och sedan skickar formuläret tillsammans med en kopia av ansökningsformuläret och eventuella bevis till den svarande. Efter att ha delgivits stämningen har den svarande 30 dagar på sig att fylla i del II av svarsformuläret C, bifoga eventuella bevis och skicka det tillbaka till domstolen, allt i överensstämmelse med artikel 5.3. När domstolen mottagit den svarande partens svar ska den enligt artikel 5.4 inom 14 dagar delge den kärande om svaret. De strikta tidsfristerna vittnar om syftet att uppnå korta handläggningstider i europeiska småmål.
73 Småmålsförordningen, ingress p. 13. 74 Nylund, s. 252. 75 Lindholm, s. 860. 76 Se ovan avsnitt 3.4.
23
Av artikel 10 framgår att det inte ska vara obligatoriskt för parterna att företrädas av advokat eller jurist. Meningen med regeln torde vara att hålla nere kostnaderna samt att småmålsförfarandet ska vara så pass förenklat att parterna ska klara sig själva utan ombud. Eftersom dagens komplexa samhälle kräver alltmer av medborgarna krävs samtidigt att medborgarna själva aktivt måste kämpa för sina rättigheter. Att parterna i ett europeiskt småmålsförfarande inte ska behöva något juridiskt ombud är således enligt Storskrubb ett sätt för den europeiska civilprocessen att ta vara på de rättigheter som medborgarna tilldelats i och med deras medborgarskap. Tanken med den här regeln är således även att ge ett stöd till ovana tvistande parter samt att främja en medborgerlig delaktighet i rättsliga processer.77 Kramer påminner emellertid om att den genomsnittliga konsumenten, trots tydliga standardformulär, kan uppleva det svårt att fylla i formulären korrekt och menar således att parterna trots allt kan komma att behöva juridisk rådgivning.78
Även Lindholm ställer sig tveksam till att parterna i ett småmålsförfarande kan klara sig på egen hand utan juridiskt ombud, med tanke på att det i varje sådant fall ställer en av parterna inför en helt främmande rättsordning.79 Här kolliderar målet att stödja ovana parter med de krav som ställs i den faktiska verkligheten. Förmodligen krävs en hel del för att få de parter som ställs inför en främmande rättsordning att känna sig trygga med att ensamma föra en rättslig process i ett främmande land.
Samtidigt stadgas i artikel 12 att parterna inte själva ska behöva göra en rättslig bedömning av yrkandet. I artikel 11 framgår att medlemsstaterna måste se till att det finns en möjlighet för parterna att få praktisk hjälp med att fylla i formulären. Sådan praktisk hjälp bör bestå av ”teknisk information om var formulären finns tillgängliga och hur de skall fyllas i”80. Om parterna skulle finna det svårt att fylla i standardformulären ska de alltså kunna få hjälp, utan att behöva anlita ett eget juridiskt ombud. De här bestämmelserna förenklar således för parterna att klara sig på egen hand. Dock har det uttalats en risk för att domarna ändå inte alltid i tillräckligt stor utsträckning informerar parterna om procedurfrågor, på grund av rädsla för att anklagas för bristande objektivitet81. Ifall det stämmer att vissa domare undviker sin skyldighet att informera parterna försvagas syftet med att parterna ska klara sig själva och hela förfarandet riskerar att brista i kvalitet.
I den här kontexten ifrågasätter Storskrubb även den svarande partens rätt att försvara sig. Rätten till försvar kan enligt Storskrubb nämligen verka en aning svag i praktiken, dels med tanke på småmålsförordningens avsikt om att parterna till stor del ska klara sig själva under förfarandets gång samt dels därför att förordningens servicemekanismer är tämligen begränsade. Sparsam hjälp riskerar att medföra mindre möjligheter för svarande parter att för det första bli medvetna om processer mot dem, men också att hinna förbereda ett försvar.82
77 Storskrubb, s. 281. 78 Kramer (2008), s. 369. 79 Lindholm, s. 865. 80 Småmålsförordningen, ingress p. 21. 81 Questionnaire by ECC Poland. 82
