3 Hedersrelaterat våld och förtryck
5.1 Bör straffrätten anpassas efter hederskontexten?
Syftet med denna uppsats har varit att titta på lagstiftningsbehovet på området och redogöra för om hedersrelaterat våld och förtryck bör regleras i lag samt
hur det i så fall bör regleras. En viktig fråga som måste ställas innan en
lagreglering av hedersrelaterad brottslighet kan ske är, varför kriminalisera? Då
heder inte finns kodat i svensk rätt finns ingen fiktiv hedersruta i lagstiftningen
och inte heller i kriminalvården. Ska man föra in en sådan hederskontextuell ”ruta” i lagen måste det vara vedertaget att det är ett samhällsproblem med skild karaktär från mäns våld mot kvinnor. Utifrån kapitel 2 och 3 kan slutsatsen dras att detta visserligen är en egen kategori av våld, men att den är en gren ur kategorin mäns våld mot kvinnor. De olika mekanismer som ligger bakom våldet både skiljer brotten åt men även förenar. Utifrån ett människorättsperspektiv krävs dock inte att gå så långt och ställa dessa typer av våld mot varandra. Som redan i inledningen beskrivits är detta en internationell fråga och ett internationellt samhällsproblem.138
Rent formellt har inte detta fastslagits som ett samhällsproblem i Sverige. För att detta ska ske måste rätten förstå vad detta problem består av. För att kunna göra detta måste rätten kunna skilja på hedersrelaterat våld och annat våld i nära relationer.139 Utifrån ett juridiskt perspektiv krävs dock att man går så långt att man faktiskt ställer dessa typer av våld mot varandra. Idag skiljer inte rättsväsendet på detta. Den riktiga förklaringen till varför detta är fallet är just att det saknas en särskild brottskod i lag som definierar heder. Det finns därför inget konkret stöd i gällande rätt för att beakta heder. Med denna bakgrund är det lättare att förstå varför domstolarna i de ovan refererade fallen varit restriktiva till att ta hänsyn till hederskontexten för brottet i domskälen. Trots restriktivt beaktande av heder som motiv, ses i ovan refererade rättsfall att heder i någon mån ändå faktiskt beaktas i domstolarna (i en visserligen liten utsträckning). Detta tyder på en angelägenhet av att koda hedern i gällande
138 Rikspolisstyrelsen, i not 24 a.a., s. 7; Se avsnitt 2.1.
rätt.140 Problemet utan en kodning ligger i att det hedersrelaterade våldet och förtrycket, i vid utsträckning behandlas som vilket annat familje- och relationsvåld som helst. Domstolen missar då hederskontexten, men framförallt hedersmotivet. Samtidigt får inte de enstaka fall där domstolen faktiskt beaktar hedern som motiv, glömmas bort. Domstolens beaktande av hedern eller inte handlar i slutändan om en fråga om tur (eller otur) för respektive part, i hur erfaren den dömande domaren är i hedersproblematiken. Det är här man finner den juridiska problematiken utan en rättsreglering av heder som motiv; rättsosäkerhet som föranleder avsaknad av enhetlig rättspraxis på området.
Att begå ett hedersbrott innebär att gärningen begås med ett specifikt motiv. I BrB 29 kap. 1 § 2 st. framgår av det konkreta straffvärdet, de subjektiva omständigheterna; vad den tilltalade insåg eller borde ha insett samt de avsikter eller motiv som den tilltalade hade. Motivet bakom ett brott har därför redan genom den aktuella bestämmelsen en straffvärdehöjande verkan.141 Utifrån denna paragraf borde motivet ha behandlats i de ovan redovisade rättsfallen. Domstolen tog dock endast i de två sistnämnda fallen hänsyn till hedersmotivet i påföljdsbedömningen. Motivet fick i dessa fall betydelse för straffvärdebedömningen som en försvårande omständighet.142 Visserligen tog rätten i Göta hovrätts dom, mål nr B 1338-11 upp det faktum att det förelåg ett hedersmotiv bakom gärningen, men gick inte närmare in på denna fråga vid påföljdsbedömningen. Förklaringen bakom domstolens restriktivitet att använda sig av motivet som en försvårande subjektiv omständighet av det konkreta straffvärdet, beror just på den aktuella paragrafens generella och allmänt hållna karaktär. Enligt lagkommentaren till BrB 29 kap. 1 § 2 st. ska lika svåra brott ges lika stränga straff och att svårare brott ska straffas strängare än lindrigare brott. Det finns emellertid ett uppenbart utrymme för skiftande uppfattningar om vilket straffvärde olika brott bör anses ha. Lagstiftarens avsikt har därför varit att domstolarna i sin bedömning av straffvärdet ska utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen ger uttryck för, men även anpassa sig till de principer som utvecklat sig genom rättspraxis. Problemet
140 Se avsnitt 4.3.
141 Se avsnitt 4.2.2.1.
142 Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 2013-05-07, mål nr B 334-13; Svea hovrätt, dom 2013-10-16, mål nr B 905-13.
föranleder som uttryckts ovan, i avsaknad av enhetlig rättspraxis på området. Lagstiftarens avsikt med BrB 29 kap. 1 § 2 st. får då inte rätt inverkan på just hedersrelaterad brottslighet.143
Vidare synes detta i åklagarens restriktivitet i att redogöra för ett brott som hedersrelaterat.144 Om vi återigen tar mäns våld mot kvinnor i nära relationer som exempel, är det inte bara lätt för domstolen att synkronisera brottet, utan det är även vedertaget att det kan vara kvinnofridskränkning. Redan i förundersökningsstadiet undersöks brottet utifrån den aspekten.145 Visserligen belyser målsägandebiträdet hedersmotivet i en del av fallen, emellertid anpassas inte förundersökningen i ett sådant fall efter hederskontexten.146 Bo Lagerqvist menar att åklagarens restriktivitet att i gärningsbeskrivningen beskriva brottet utifrån motivet heder, bygger på att hederskulturen associeras med Mellanöstern. De fall där brottsoffer och gärningsman inte har en sådan kulturell bakgrund faller utanför denna bedömning.147 På grund av politisk splittring utan en gemensam definition kring heder, blir det mer rättssäkert om åklagaren idag inte rubricerar brottet som hedersrelaterat. En hedersrelaterad brottskod krävs därför även i detta hänseende för att redan i förundersökningen kunna beakta hedersmotivet. På så vis kan åklagaren följa samma linje vid brott som visar hederskontextuella drag och inte endast titta på gärningsmannens kulturella bakgrund. En förundersökning med hederskontextuella drag skulle även föranleda att åtalet inte stannar vid personen som rent faktiskt utfört gärningen, utan även åtalar andra medgärningsmän och medverkande.148
För att ytterligare belysa problematiken med avsaknaden av en brottskod för hedersrelaterat våld och förtryck ska livstidsstraffet på Fadimes pappa närmare
143 Holmqvist, Del II, i not 73 a.st, 29 kap. 1 §.
144 Se avsnitt 4.3.
145 BrB 4 kap. 4 a § 2 st.; Burman, i not 55 a.a., s. 90 ff.; Berglund, i not 55 a.a., s. 308 ff; se avsnitt 4.2.
146 Jmf Göta hovrätt, dom 2011-07-05, mål nr B 1338-11 och Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 2013-05-07, mål nr B 334-13.
147 Bo Lagerqvist i not 58 a.st., Föreläsning vid polishögskolan i Stockholm, 2014-03-28.
belysas. 149 När RS, pappa till Fadime, yrkade att hans livstidsstraff omvandlas till ett tidsbestämt fängelsestraff, yttrade sig Rättsmedicinalverket som sådan:
”Rättsmedicinalverket har bedömt att risken för att RS återfaller i brottslighet är låg i graderingen låg/medelhög/hög. Verket betraktar förekomsten av vedertagna riskfaktorer relaterade till icke-hedersrelaterad våldsbrottslighet som närmast obefintlig och risken för återfall i traditionell våldsbrottslighet bedöms därför som låg. Vad däremot gäller återfall i just hedersrelaterat våld
framhålls att frågan är komplicerad och behäftad med flera problem, bl.a. att
denna typ av brott inte är individdrivna utan snarare kontextuellt betingade. Bedömningen innefattar således riskfaktorer som ligger helt utanför det område som en traditionell riskbedömning kan uttala sig om. Sammantaget
bedömer verket det inte som möjligt att bestämma risken för återfall i hedersrelaterat våld.”150
Riksmedicinalverket kunde inte utreda RS risk för återfall i brottslighet då hans
motiv till brottet skiljde sig från ”vanliga brott”. Det som HovR sammantaget
kom fram till var att mot bakgrunden av att Rättsmedicinalverket fann att underlaget för riskbedömningen var svårbedömt, gick det inte att dra några slutsatser för återfallsrisken i allvarlig brottslighet. Göta hovrätt gick slutligen på denna linje och lämnade yrkandet utan bifall. Frågan som uppstår är då, var är rättssäkerheten? Om man läser mellan raderna förstås det som att domstolen sopar problemet under mattan. Att man låter en människa, hur grovt dennes brottsliga gärning än må ha varit, tillbringa resten av sitt liv i ett fängelse endast av den anledningen att vi inte lyckas komma längre i utvecklingen och faktiskt förstå problemet, är oerhört svårbegripligt i ett demokratiskt samhälle som Sverige. Inte vid något lagreglerat brott är detta fallet.
Wikan151 förklarar detta som en konflikt mellan hedern och lagen. Främst
149 Se avsnitt 4.3.2.
150 Göta hovrätt, beslut 2013-03-28, mål nr Ö 3604-12, på s. 3; Örebro tingsrätt, beslut 2012-11-30, mål nr B 2297-12. Jmf Göta hovrätt, beslut 2011-11-09, mål nr Ö 1845-11; Örebro tingsrätt, beslut, 2011-06-07, mål nr B 5844-10.
synes denna konflikt drivas i rättegången mot just Fadimes pappa.152 Majoriteten av medlemmar ur Fadimes familj vägrade vittna och ansåg att handlingen var rättfärdigad. De menade att pappan inte hade något val och att han var tvungen att döda.153 I en sådan situation är det en större förlust att inte begå brottet, än att faktiskt begå brottet och sitta av ett fängelsestraff. I familjen och gruppen blir gärningsmannen en hjälte. Våldet har alltså en normativ verkan. För att förstå det hedersrelaterade våldet och förtrycket är detta en mycket viktig utgångspunkt. När debatten kring kriminalisering av barnaga dök upp var många emot en sådan kriminalisering. Åsikterna ändrades dock successivt i samband med 1979 års reform.154 Visserligen sker barnaga fortfarande än idag, dock har attityden till aga ändrats och betraktas idag som misshandel. Normen är idag att inte slå sina barn. Eduardo Grutzky tror att desamma kommer att ske om en lagändring träder i kraft och lagför hedersrelaterat våld och förtryck. Enligt förarbeten och doktrin tycks många straffrättare ställa sig negativt till att straffrätten ska ha en sådan normativ verkan genom allmänprevention155. I just detta fall menar Grutzky på att mycket tyder på att det är just det som behövs. På så vis påverkar straffrätten myndigheters handlande i en hederskontext. Skillnaden mellan hedersproblematiken och barnaga ligger främst i att barnaga var en generationsfråga. Det är dock viktigt att förstå att hedersproblematiken, som en ideologi, däremot är här för att stanna.156 Min uppfattning är att våld med så pass normativ verkan som hedersvåldet, endast kan motverkas genom en normativ straffbestämmelse. En individualpreventiv straffbestämmelse i en hederskontext skulle inte få någon egentlig effekt då brotten inte utgör ett led i fortsatt brottslighet. Gärningsmännen är ofta förstagångsförbrytare och brotten sker främst som en engångsöverträdelse av lag. Det krävs därför att avhålla
andra från att begå samma brott och genom lagstiftningen visa att brotten inte
är socialt accepterade, vilket är vad en ny reglering av hedern skulle ha för inverkan.
152 Se avsnitt 4.3.2.
153 Wikan, Unni, i not 1 a.a., s. 21.
154 Föräldrars rätt att aga sina barn avskaffades 1966 med en lagändring i föräldrabalken från 1979; FB 6 kap. 1 §; Leviner, Pernilla, Förbudet mot barnaga i Sverige ur ett jämförande
perspektiv – effekter och utmaningar, Juridisk Tidskrift 2013-14 nr 3, s. 578, [cit. Leviner].
155Prop. 1987/88:120, avsnitt 2.2; Prop. 2009/10:147, avsnitt 4.2; se avsnitt och 4.2.2.