Bakgrund

5. Analys

Detta kapitel består av två delar. Den första delen belyser Sudans historiska bakgrund sedan skildras landets ekonomiska tillväxt, inkomstfördelning och styrelsereform före delningen. Den andra delen skildrar Nigerias historiska bakgrund och därefter dess ekonomiska tillväxt, inkomstfördelning och den federala strukturen. Sedan ställs de mot varandra för att finna de faktorer som skiljer dem åt vilka förklarar variationen i utfallen.

5.1 Sudan

5.1.1 Bakgrund

Under sjuttonhundratalet hade europeiska och utomeuropeiska äventyrare och handlare ett intresse av att finna källan till Afrikas längsta flod, Nilen. Floden som flödar från söder till norr genom Sudan och som delar landet i en östlig och västlig del kom att bli intressant för det turkisk-egyptiska herraväldet som ockuperade Sudan 1821⁵⁵. Den turkisk-egyptiska administrationen införde höga skatter och en slav-och elfenbenshandel som gynnade ekonomin i hemlandet. Det beräknas att omkring trettiotusen sydsudaneser såldes som slavar varje år och eftersom slavhandlarna var både osmaner, egyptier och nordsudaneser så utvecklades en etnisk motsättning mellan sydsudaneser och nordsudaneser. De införde ny teknik som ångbåtar, järnvägar, telegrafsystem, skolor och postkontor främst i de norra och centrala delarna av landet⁵⁶. Efter ockupationen fick Islam ett stort fäste i centrala och norra Sudan. Deras tolkning härstammade från traditionella skolor i Egypten som Al-azhar, som möttes av ett starkt motstånd av Mahdist-rörelsen som grundades av den nordsudanesiska ledaren Muhammad Ahmed Bin Abdallah⁵⁷. De ville få bort                                                                                                                          

55 Andrew S. Natsios. Sudan, South Sudan & Darfur: What everyone needs to know. New York: Oxford University Press, 2012, 14-15

56 Ibid., p.19, 27

57 Enligt Islams heliga skrift Koranen ska Gud sända Mahdi, den vägledde, när tiden är kommen. Mahdi är en släkting till profeten Mohammed som sänds av Gud för att leda en armé av troende muslimer. Abdallah hävdade att han var Mahdi.

utlänningarna och deras förvridna tolkning av Islam. De som anslöt sig till rörelsen var oftast fattiga från landsbygden, boskapsherdar och slavhandlare som upplevde sämre levnadsvillkor efter att det nya skattesystemet infördes.

Storbritannien som också hade ett intresse för handeln i Sudan var inte beredd att förlora landet till Mahdist-rörelsen och valde därför att strida mot dem⁵⁸. De vann striden 1898 och året därpå inleddes det anglo-egyptiska styret. De gav egyptierna ett stort inflytande i norr för att begränsa stödet till Abdallah men i verkligheten hade britterna fortfarande makten och egyptierna arbetade för dem. Britterna behöll det tidigare systemet med hövdingar, shejker och klanledare och styrde landet genom indirekt styre. För att stoppa slavhandeln i södra regionen valde britterna att isolera området från norra regionen men det ledde till ett ännu större utanförskap som gjorde att den södra regionen inte utvecklades lika fort eller lika mycket som den norra⁵⁹.

År 1954 hölls en konferens mellan ledare från norra och södra Sudan. Två viktiga frågor stod på agendan varav den första frågan handlade om relationen mellan Egypten och Sudan och den andra frågan gällde relationen mellan stat och religion. De nordsudanesiska partierna kunde inte enas om Sudan skulle frigöras eller enas med Egypten. Sydsudanesiska ledare kunde tänka sig att separeras från Egypten om det skulle innebära att de fick större autonomi och om det inte var möjligt rätt till delning. Förslaget avslogs under konferensen och Sudan blev självständigt 1956. Den andra frågan kunde inte lösas vid förhandlingsbordet och det beror på att nordsudanesiska partier ville ha en islamisk stat medan representanter för södra regionen ville ha en sekulär stat.

Majoriteten i norra Sudan var muslimer och majoriteten i södra Sudan var kristna medan en minoritet tillhörde animistiska grupper⁶⁰.

Under tiden som politikerna försökte besluta om Sudans framtid så ökade de etniska motsättningarna i landet och strax före självständigheten bröt det första inbördeskriget ut. Två år senare avsattes de styrande nordsudanesiska partierna genom en militärkupp som leddes av generalmajor Ibrahim Abbud.

Abbud tog ett lån från världsbanken för att förbättra infrastrukturen i landet.

58  Andrew S. Natsios. Sudan, South Sudan & Darfur: What everyone needs to know. New York: Oxford University Press, 2012, 20-21.  

59 Ibid., p.27-31.

60 Matthew LeRichie och Matthew Arnold. South Sudan: From revolution to independence. London: Hurst

& Company, 2012, 4

Stora satsningar infördes i de norra och centrala delarna av landet och nya skolor byggdes i de södra delarna. Under tiden försökte Abbud även sprida Islam och den arabiska kulturen till södra regionen för att uppnå ett homogent Sudan. Missionärernas arbete kontrollerades och begränsades medan arabiska infördes som officiellt språk och fredag ersatte söndag som vilodag⁶¹. Förändringarna väckte stor ilska hos många sydsudaneser och en ny politisk rörelse bildades; Anyanya-rörelsen. Abbud störtades genom en militärkupp 1969 av Jafaar Al-Numayri. Den sydsudanesiska advokaten Abel Alier blev minister för sydliga ärenden i syfte att företräda den södra regionen. Han var på flera möten med Anyanya-rörelsen och ett antal kyrkor som hade ett stort inflytande i samhället för att nå en uppgörelse mellan Anyanya-rörelsen och regeringen. Ett fredsavtal undertecknades i Addis Ababa, Etiopien 1972⁶². Al-Numayri försökte skapa en sekulär stat genom att upprätta en ny konstitution som gav södra regionen större autonomi och begränsade sharialagarna till att endast gälla muslimer. Från 1972 och fram till 1983 såg framtiden ljus ut för Sudan men efter flera påtryckningar och en växande opposition vände Al-Numayri riktning. Han upphävde konstitutionen och tog kontroll över södra Sudan. Detta gav upphov till ett nytt inbördeskrig 1983.

Under tiden som det andra inbördeskriget pågick upptäcktes oljefynd i landet.

Detta försvårade möjligheterna att åstadkomma fred för när regeringen gav de internationella oljebolagen från Kina, Malaysia, Kanada, Sverige möjligheten att investera i exploateringen av olja växte missnöjet i södra Sudan där den största delen av oljetillgångarna fanns. När Sydsudaneserna tvingades lämna sina hem för att göra plats åt oljebolagen gick den nya rebellrörelsen Sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLA) till motstånd⁶³. Regeringens mötte SPLA med våld genom att bränna och vandalisera byar och ägodelar, införa sharialagar, arabiska som officiellt språk och förmedla hatpropaganda för att försvagar samhällena. Det gav istället motsatt effekt. Fler valde att ansluta sig till SPLA i kampen mot regeringen⁶⁴. Omar Al-Bashir tog makten 1989 när                                                                                                                          

61 Andrew S. Natsios. Sudan, South Sudan & Darfur: What everyone needs to know. New York: Oxford University Press, 2012, 43

62 Douglas H. Johnson. The root causes of Sudan’s civil wars. Kampala: Fountain Publishers, 2011, 55-57, femte upplagan.

63 Ibid., p.107-112

64 Ibid., p.54, 73-77

landet befann sig i en humanitär kris. Krisen upplevdes i både södra regionen och i Darfurregionen. Invånarna i Darfurregionen led av svält till följd av torka. Det skedde även en kraftig befolkningstillväxt i regionen vilket fick olika etniska grupper att strida mot varandra om markerna⁶⁵. Sedan 1980-talet det skett två ytterligare uppror i Darfurregionen varav den sista var riktad mot regeringen. År 2005 undertecknades ett fredsavtal mellan den sudanesiska regeringen och de sydsudanesiska rebellgrupperna⁶⁶.

65 Andrew S. Natsios. Sudan, South Sudan & Darfur: What everyone needs to know. New York: Oxford University Press, 2012, 126-128.

66 Matthew LeRichie och Matthew Arnold. South Sudan: From revolution to independence. London: C.

Hurst & Co., 2012, 110

5.1.2 Ekonomisk tillväxt

Sudan upplevde en kraftig inflationsökning i början på 1990-talet. Inflationen var så hög som 90 procent mellan åren 1993-1997 till följd av en expansiv finanspolitik, svag exportbas och försämring av betalningsbalansen. För att kunna hantera dessa makroekonomiska obalanser inleddes ett reformprogram som resulterade i en stramare finans-och penningpolitik⁶⁷. Det infördes ännu ett reformprogram 1992, den så kallade ” nationella strategin” för att främja en friare handel med färre handelshinder, lägre tulltariffer samt upphävandet av import-och exportrestriktioner.

Afrikanska utvecklingsbanken och Afrikanska utvecklingsfonden skriver i en rapport från 2003 att reformerna, oljesektorn och jordbrukssektorn gav Sudan en ekonomisk tillväxt från åren 1998 till 2002. Enligt Världsbankens statistik ska Sudans BNP ha legat på 5.9 procent 1996 och mellan åren 2002 och 2002 ska den ha överstigit 6 procent⁶⁸. År 1998 hade Sudan en BNP per capita på 345.6 dollar vilken uppgick till 407.0 dollar 2002. Produktiviteten ökade och exportvärdet tredubblades från 595 miljoner 1998 till 1.9 miljarder år 2002.

Detta beror på stora investeringar inom oljesektorn⁶⁹.

Sudans oljetillgångar upptäcktes redan under 1970-talet men på grund av krig och sammanstötningar mellan olika samhällsgrupper så valde regeringen att vänta med att investera i oljesektorn. Det var inte förrän i slutat av 1990-talet som regeringen inledde stora satsningar inom oljesektorn⁷⁰. Ett nytt rör invigdes 1999 som förband oljefältet i södra regionen till ett raffinaderi i norra Khartoum. Sedan dess har oljebolag från Kina, Malaysia, Kanada och Sverige investerat miljarder för att få tillgång till råvaran i Sudan. Hälften av oljeexporten har sedan 2002 gått till Kina och det har gjort landet till Sudans viktigaste handelspartner. Från 2004 till 2008 har oljeexporten stått för hela

67 Afrikanska utvecklingsbanken & Afrikanska utvecklingsfonden. 2003.

http://www.afdb.org/fileadmin/uploads/afdb/Documents/Project-and-Operations/ADB-BD-WP-2003-141-EN-SUDAN-2003-2004-COUNTRY-DIALOGUE-PAPER.PDF (hämtat 2015-09-014) sid.3

68 Världsbanken. 1980-2014. http://data.worldbank.org/indicator/NY.GDP.MKTP.KD.ZG?page=2 (hämtat 2015-05-06)

69  Afrikanska utvecklingsbanken & Afrikanska utvecklingsfonden. 2003.

http://www.afdb.org/fileadmin/uploads/afdb/Documents/Project-and-Operations/ADB-BD-WP-2003-141-EN-SUDAN-2003-2004-COUNTRY-DIALOGUE-PAPER.PDF (hämtat 2015-09-014) sid.3  

70 Ibid.

90 procent av exportintäkterna⁷¹. Under tiden som oljeexporten har ökat har jordbrukssektorns tillväxttakt minskat årligen. Tillväxten föll från 7.3 procent år 2002 till 4.5 procent 2004⁷². Resultatet beror på låga investeringar inom jordbrukssektorn och till följd av nederbördsförändringar. Tillväxten inom jordbrukssektorn föll från 667 miljoner 2005 till 545 miljoner 2008, dels för att Sudan förlorade monopol på Gummi Arabicum efter att Tchad började sälja produkten och dels för att landet befann sig i ett inbördeskrig som ledde till att marker, miljön och viktig infrastruktur förstördes vilket försämrade möjligheten att bedriva jordbruk.

Jordbrukssektorn har trots den låga produktiviteten alltid varit ryggraden i Sudans ekonomi tack vare dess bidrag till ekonomin och för att det är källan till sysselsättning och hushållsinkomst. Under 2004 var hela 80 procent av arbetskraften sysselsatta inom jordbruket och 65 procent av befolkningen bodde på landsbygden. Det året utgjorde jordbruket 44.5 procent av Sudans BNP varav 24.7 procent kom från växtodling (bomull, sesam och Gummi Arabicum) och 19.8 procent från boskap⁷³. År 2009 utgjorde det omkring 40 procent av Sudans BNP, försörjde 80 procent av befolkningen och gav 70 procent av befolkningen en sysselsättning⁷⁴.

Från 2005 till 2007 upplevde Sudan en ekonomisk tillväxt och en ökning med 4 procent. Om man jämför tillväxten år 2004 med år 2007 så har det skett en ökning med hela 7.6 procent⁷⁵. Det beror på att inbördeskriget upphörde 2005 och det gav ekonomin möjlighet att återhämta sig. År 2008 föll tillväxten med 3,7 procent i samband med den globala oljekrisen. Oljepriset föll från 140 dollar per fat till 30 dollar per fat i slutet av året vilket drabbade ekonomin hårt⁷⁶. Året därpå steg oljepriserna till 70 dollar per fat.

71 Luke A. Patey, “Crude days ahead? Oil and the resource curse in Sudan”, African Affairs 109, No. 437 (2010): 621

72 Förenta Nationernas livsmedels-och jordbruksorganisation (FAO).2006.

http://www.fao.org/docrep/008/j7072e/j7072e00.HTM#3 (hämtat 2015-09-06)

73 Ibid.

74 Kym Anderson och William A. Masters. Distortions to agricultural incentives in Africa. Washington DC The International Bank for Reconstruction and Development (World Bank), 2009, 283.

75 Världsbanken. 1980-2014. http://data.worldbank.org/indicator/NY.GDP.MKTP.KD.ZG?page=2 (hämtat 2015-09-06)

76 Luke A. Patey, “Crude days ahead? Oil and the resource curse in Sudan”, African Affairs 109, No. 437 (2010): 621

Forskaren Luke Patey har studerat oljeexportens inverkan på den sudanesiska ekonomin. Han förklarar att Sudan har en mineralbaserad ekonomi. Landet är beroende av sin oljeexport och det gör att ekonomin blir extra utsatt vid instabila globala råvarupriser. Anledningen till att Sudans ekonomi drabbades så hårt som den gjorde under oljekrisen är för att regeringen inte använde tidigare oljeintäkter till att utveckla de andra sektorerna utan förlitade sig helt på oljeexporten⁷⁷.

Patey för likadant argument som RF-teoretikerna Sachs et al. och refererar till holländska sjukan. Patey förklarar att den reala växelkursen steg i Sudan och det gjorde att det sudanesiska pundet växte i värde vilket ledde till att det blev billigare att importera än att köpa inhemska handelsvaror. Det resulterade i att andra sektorer som jordbrukssektorn förlorade konkurrenskraft. Med Pateys argument får vi en större förståelse för varför jordbrukssektorns tillväxttakt sjönk årsvis. Det kan dock även förklaras av att regeringen inte har investerat tillräckligt inom jordbrukssektorn trots att den sysselsätter flest människor.

Förutom oljekrisen har även statsfinansiella problem; hög offentlig skuld och stora underskott, i statsbudgeten påverkat ekonomin negativt under 2008.

Det politiska tillståndet har också påverkat den ekonomiska utvecklingen. År 2008 utfärdades en arresteringsorder mot Omar Al-Bashir av chefsåklagaren för Internationella brottsdomstolen Luis Moreno-Ocampo. Al-Bashir åtalades för folkmord, tortyr, våldtäkt och plundring på tre etniska folkgrupper i Darfurregionen: Fur, Masalit och Zaghawa⁷⁸. Brotten ska ha inletts i samband med det tredje upproret som utbröts i Darfurregionen mellan rebellgrupper och regeringssoldater 2003 och pågått i många år. År 2010 låg Sudans BNP endast på 3.5 procent⁷⁹. Det beror på att regeringen var upptagen med ett nytt president-och parlamentsval som skulle hållas i april 2010, samtidigt som en ny folkomröstning skulle ske i början av 2011 som skulle komma att avgöra Sudans framtid⁸⁰.

77 Ibid.

78 Internationella brottdomstolen (ICC). 2008.

http://www.icc-cpi.int/iccdocs/PIDS/publications/AlBashirEng.pdf (hämtat 2015-09-09)

79 Världsbanken. 1980-2014. http://data.worldbank.org/indicator/NY.GDP.MKTP.KD.ZG?page=2 (hämtat 2015-05-06)

80 Economist Intelligence Unit (EIU). Country report. 2009.

http://www.orsam.org.tr/tr/trUploads/TemelBelgeler/2010823_sudan_rapor.pdf (hämtat 2015-05-06). Sid.

3.

5.1.3 Inkomstfördelning

Efter självständigheten 1956 var vissa regioner i Sudan mindre utvecklade än andra och det beror på att den anglo-egyptiska administrationen investerade i ett fåtal områden vilket gjort att andra områden negligerades. Stora satsningar lades på området runt Khartoum och andra territorier i norra Sudan medan södra regionen och Darfurregionen åsidosattes. De områden som prioriterades låg före i utvecklingen, hade större tillgänglighet till olika tjänster och ett högre utbildningsresultat än de södra och västra regionerna⁸¹.

Enligt UNDP:s mått för mänsklig utveckling rankas Sudan som ett land med

”låg” mänsklig utveckling på en skala från hög, medel och låg. Sudan hade ett värde på 0.385 år 2000, ett värde på 0.423 år 2008 och ett HDI-värde på 0.463 år 2010⁸². Sudans HDI-värden har stigit genom åren men det är fortfarande närmare 0 än 1 varav 1 är det bästa värdet. Det bästa värdet går ut på att befolkningen har en högre levnadsstandard. Att sudaneserna har en väldigt låg levnadsstandard kan förklaras av det stora gapet mellan rika och fattiga, människor på landsbygden och i städerna, män och kvinnor samt inom och mellan regioner. Det beräknas att cirka 46.5 procent av sudaneserna levde under fattigdomsgränsen innan delningen⁸³. Från 2006 till 2008 var 31 procent av alla barn under fem år i tätorterna undernärda och på landsbygden var siffran 34 procent. I norra regionen var 28 procent av alla barn under fem år undernärda och led av hög livsmedelsbrist. I södra regionen var 47 procent av alla barn under fem år undernärda och led av väldigt hög livsmedelsbrist⁸⁴. Fattigdomen kan förklaras av en låg sysselsättningsgrad, låg produktivitet och ökad arbetslöshet. År 2008 hade cirka 9.8 miljoner av sudaneserna ett arbete och 72 procent av dessa arbetade på landsbygden. Året därpå arbetade nästan hälften av den totala arbetskraften inom jordbrukssektorn. Siffrorna är väldigt låga i jämförelse med befolkningsmängden 2009 som var mellan 39 till 40                                                                                                                          

81 Abdel Salam Sidahmed och Alsir Sidahmed. Sudan: The contemporary middle east. New york:

Routledgecurzon, 2005, 142.

82 UNDP. 1980-2013. http://hdr.undp.org/en/content/table-2-human-development-index-trends-1980-2013 (hämtat 2015-09-16)

83 Den som är extremt fattig har 1.25 dollar att leva på enligt Världsbanken.

http://www.worldbank.org/en/news/video/2013/06/20/who-are-the-extremely-poor (hämtat 2015-09-16)

84 Farida Mahgoub. Current status of agriculture and future challenges in Sudan. Uppsala: Nordiska, 2014, 56  

miljoner invånare⁸⁵. Från 1993 till 2008 har antalet arbetslösa ökat från 700 000 till 1.4 miljoner. Arbetslösheten är högre på landsbygden än i städerna och högre bland kvinnor än bland män. Det beräknas att cirka 24.7 procent av kvinnorna var arbetslösa medan 13.9 procent av männen var arbetslösa under den perioden. Det finns en stor skillnad mellan dem rikaste och dem fattigaste i Sudan. Skillnaden mellan regionen med flest fattiga invånare, 62.7 procent, och regionen med minst fattiga invånare, 26.0 procent, var 36.7 procent⁸⁶. Det har också funnits en markant skillnad mellan olika distrikt i norra, östra och västra Sudan. I Khartoum var 26.0 procent av befolkningen fattiga medan i norra Darfurregionen var 69.4 procent av befolkningen fattiga. Detta beror på att invånarna i Darfurregionen livnär sig på jordbruket och konflikten i regionen har inneburit att viktig infrastruktur, hus, boskap, vattenresurser och jordbruksredskap har plundrats och förstörts. Det beräknas att omkring 500 000 invånare lever som interna flyktingar i 50 olika flyktingläger. De dåliga levnadsvillkoren försvårar möjligheten för dem att försörja sig vilket gör dem beroende av humanitärt bistånd⁸⁷.

Det finns även en stor skillnad i hälsa och utbildningsnivå mellan distrikten.

När det gäller hälsa så har Darfurregionen varit ett mindre prioriterat område trots att regionen är en av dem som har störst antal invånare i jämförelse med många andra distrikt. År 2003 hade Darfurregionen en befolkningsmängd på över 6 miljoner. Regionen var betydligt större än flera av de regioner som var högst prioriterade såsom norra delen av landet (1.5 milj. invånare) och östra regionen (3.9 milj. invånare). Darfurregionen hade totalt 26 sjukhus, 1562 sjukhussängar och 156 läkare i hela området, medan norra delen av hade tillgång till 58 sjukhus, 2.968 sjukhussängar och 244 läkare och östra regionen hade tillgång till 59 sjukhus, 2.895 sjukhussängar och 285 läkare⁸⁸. Statistik kring antalet sjukhus, sjukhussängar och läkare i södra regionen                                                                                                                          

85 Sveriges ambassad i Khartoum

http://www.swedenabroad.com/SelectImageX/153715/100510%20LandPM%20Sudan.pdf (hämtat 2015-09-16)

86 Internationella valutafonden (IMF). https://www.imf.org/external/pubs/ft/scr/2013/cr13318.pdf (hämtat 2015-09-16) Sid.8

87 Hamid Eltgani Ali. Darfur’s political economy: A quest for development. London & New York:

Routledge, 2015, 89-93  

88 Hamid Eltgani Ali. Darfur’s political economy: A quest for development. London & New York:

Routledge, 2015, 137-139

saknas men utvecklingen inom hälso-och sjukvårdsystemet beskrivs som långsam. De flesta sjukhus och apotek har inte renoverats sedan den anglo-egyptiska administrationen styrde landet och är i väldigt dåligt skick. Flertalet sjukvårdsinrättningar har försämrats sedan 1960-talet och flera av de hälso-och sjukvårdstjänster som fanns lades ner strax före andra inbördeskriget bröt ut⁸⁹. Under andra inbördeskriget förstördes ett flertal skolor och universiteten drevs till Khartoum. Därefter har många områden i södra Sudan haft stor brist på kvalificerade lärare, skolbyggnader och skolmaterial. Regeringen i Juba har försökt att rusta upp skolorna, bygga fler skolor och underhålla dem som redan fanns men det har varit svårt då ungefär 80 procent av alla skolor fanns under ett träd eller tillfälliga härbärgen och 80 procent av lärarna var oerfarna⁹⁰. En av tio barn hoppade av skolan och hälften av dem var flickor.

Det beror på att deras föräldrar inte kände sig bekväma med att flickorna gick själva till skolan då de var rädda för deras säkerhet. Häften av barnen som började skolan gick bara fyra år i skolan⁹¹. År 2005 var deltagandet bland barn över hela landet, från 11 upp till 15 år större i städerna med 94 procent än på landsbygden med 77 procent. Omkring 90 procent av pojkarna deltog i skolan medan 82 procent av flickorna deltog.

Södra Sudan och Darfurregionen är två regioner som delar flera gemensamma drag. Förutom att regionerna har upplevt hög fattigdom och brist på viktig infrastruktur så har det också funnits ett stort missnöje bland invånarna som gjort att de har valt att göra motstånd mot regeringen. Regeringen har bemött dessa med våld och det har resulterat i inbördeskrig och väpnad konflikt.

Muller et al. menar att politiskt våld orsakas av en ojämn inkomstfördelning,

Muller et al. menar att politiskt våld orsakas av en ojämn inkomstfördelning,