Statsvetenskapliga institutionen
Politices masterprogram, 120 hp Masteruppsats
Höstterminen 2015
Resursförbannelsen i Afrika
Varför delade den Sudan men inte Nigeria?
Författare: Lucy Hanouch Handledare: Sten Widmalm
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 4
1.2 Problemformulering ... 6
1.3 Syfte och forskningsfråga ... 7
1.4 Avgränsning ... 7
1.5 Disposition ... 8
2. TEORI ... 9
2.1RESURSFÖRBANNELSEN ... 9
2.1.1 Ekonomisk tillväxt ... 9
2.1.2 Demokrati ... 11
2.1.3 Inbördeskrig och delning ... 13
2.1.4 Kritik ... 15
2.2.POTENTIELLA TEORIER ... 17
2.1 Teorin om ojämn inkomstfördelning och politiskt våld ... 17
2.2 Teorin om samarbetsdemokrati ... 19
3. OPERATIONALISERING ... 21
3.1 Ekonomisk tillväxt ... 21
3.2 Inkomstfördelning ... 22
3.3 Federalism ... 23
4. METOD ... 24
4.1 Mest lika-design ... 24
4.2 Materialinsamling ... 25
5. ANALYS ... 26
5.1SUDAN ... 26
5.1.1 Bakgrund ... 26
5.1.2 Ekonomisk tillväxt ... 30
5.1.3 Inkomstfördelning ... 33
5.1.4 Federalism ... 37
5.2NIGERIA ... 42
5.2.1 Bakgrund ... 42
5.2.2 Ekonomisk tillväxt ... 45
5.2.3 Inkomstfördelning ... 48
5.2.4 Federalism ... 52
5.3 Skillnader mellan Sudan och Nigeria ... 56
5.3.1 Ekonomisk tillväxt ... 56
5.3.2 Inkomstfördelning ... 57
5.3.3. Federalism ... 58
6. SLUTSATS ... 60
7. KÄLLFÖRTECKNING ... 61
7.1 Internetlänkar ... 64
Abstrakt
Många afrikanska länder är rika på naturresurser som olja, naturgas, guld och diamanter men får ofta uppleva en långsam ekonomisk utveckling, hög fattigdom, korruption, inbördeskrig och försök till delning. Ett fenomen som har blivit allt vanligare i oljerika länder är våldsam delning. Allt fler minoritetsgrupper strävar efter att få bryta sig ut ur staten för att bilda en egen stat på grund av missnöje och diskriminering. Många separatistgrupper tar till med våld för att uppnå sina mål som kan vara att bilda sin egen stat, erkännas av det internationella samfundet och skydda det önskade territoriet från andra samhällsgrupper. Regeringen bemöter ofta separatistgrupper med våld genom att tillåta säkerhetsstyrkorna att använda våldsamma metoder för att förhindra en delning och undertrycka separatiströrelser. Vissa oljerika stater har trots svåra omständigheter lyckats upprätthålla ett land enat som i fallet Nigeria medan andra inte har det som i fallet Sudan. Det har skett en delning i Sudan och denna uppsats syftar till att undersöka varför de oljerika länderna har fått olika utfall.
Abstract
Many African countries are rich in natural resources such as oil, natural gas, gold and diamonds but are often facing slow economic development, high poverty, corruption, civil war and attempts for secession. A phenomenon that has become more common in oil-rich countries is violent secession. Many minority groups want to secede from the state and form their own states due to discontent and discrimination. Many of them use violence to achieve their goals that is to form their own state, be recognized by the international community and protect the desired territory from other social groups. The government also allows security forces to use violence to prevent secession and suppress separatist movements. There are some oil-rich countries that manage to maintain the country united as in the case of Nigeria while others fails as in the case of Sudan. A division has occurred in Sudan and this paper aims to examine why the oil-rich countries have had different outcomes.
1. Inledning
Moderniseringsteorin fick sitt stora genombrott på 1950- och 1960-talet vilket har varit tongivande inom demokratiseringsforskningen i flera årtionden. Den beskriver ett kausalt samband mellan ekonomisk utveckling och demokrati;
när statens inkomster stiger så blir regeringen mer demokratisk eftersom det politiska välbefinnandet växer och bidrar till att regeringen blir mer effektiv.
Med tillräckliga intäkter har regeringen möjlighet att investera i infrastruktur såsom vägar, skolor och elnät vilket resulterar i bättre välfärd för alla. En utbildad befolkning tros ha större förståelse och tro på demokratiska värderingar och kommer att rätta sig efter dem. Det medför en större tolerans bland människor i samhället och bidrar till att politikerna kan fatta rationella beslut1.
Den generella uppfattningen bland ekonomer och statsvetare har varit att det som ökar statens inkomster såsom naturresursexport gynnar den ekonomiska tillväxten i det långa loppet2. Ekonomerna och statsvetarna har tidigare varit övertygade om att relationen mellan naturresurser och ekonomisk tillväxt var positiv men har kommit att kritiseras av andra ekonomer och statsvetare med åren. En av dem som har kritiserat korrelationen är professor Michael L. Ross i Statsvetenskap som hävdar att sambandet är negativt. Enligt honom finns det ett undantag till moderniseringsteorins genomslagskraft och det är om statens inkomster stiger på grund av ländernas mineraltillgångar för då kommer den demokratiserande effekten att avta eller försvinna. Länder som upplever detta har förmodligen drabbats av resursförbannelsen. Påföljderna kan även bli: långsam ekonomisk utveckling, hög korruption, hög fattigdom, inbördeskrig och i vissa fall försök till delning3.
Många afrikanska länder har stora naturtillgångar som skulle kunna användas till att främja deras ekonomi men istället har många av länderna förlitat sig på
1 Seymour Martin Lipset, ”Some Social Requisites of Democracy: Economic Development and Political Legitimacy”, The American Political Science Review 53, No. 1 (1959): 79
2 Michael L. Ross, ”Does oil hinder democracy?,” World Politics 53, nr.3 (2001): 325
3 Delning betyder att en ny stat skapas. Befolkningen inom ett specifikt territorium väljer att lämna eller dra sig undan ett territorium som tillhör den tidigare staten.
exportintäkter från inhemska naturresurser och med tiden drabbats av resursförbannelsens följder. En av dessa följder har blivit allt vanligare i resursrika länder och det är våldsam delning. Delning betraktas som negativt, någonting som bör undvikas i största möjliga utsträckning. Delning behöver dock inte alltid vara negativt om det sker med fredliga medel. Det finns flera länder som har upplevt en fredlig delning exempelvis de nuvarande länderna Tjeckien och Slovakien som fram till 1992 var delar av Tjeckoslovakien och Norge som var i union med Sverige fram till 19054. Delning kan vara negativt när det sker under våldsamma former som exempelvis när staten utövar våld mot separatiströrelser för att undvika en delning eller att separatiströrelser slår tillbaka med våld för att uppnå sina mål: delning, att uppnå ett internationellt erkännande samt att säkra de gränser som ska omfattas av det nya territoriet5. Enligt Ross har det förekommit totalt sexton konflikter i delningssyfte mellan åren 1960 och 2010, enbart på grund av en viss naturresurs nämligen olja6. Ross tror att sannolikheten att drabbas av våldsam delning är större för länder som fattiga men har rikligt med olja än för rika länder utan oljetillgångar.
Dessa våldsamma delningar utspelar sig ofta i regioner som befolkas av etniska eller religiösa minoritetsgrupper7. Intresset för begreppet, våldsam delning väcktes efter att läst om delningen i Sudan. Sudan delades och blev två separata stater den 9 juli 2011. Landet har genomgått två långvariga inbördeskrig, konflikter och uppror innan det separerades och blev Sudan och Sydsudan8.
Den stora frågan är varför det oljerika landet Sudan varit med om en våldsam delning medan Nigeria som också är ett oljerikt land inte har trots att båda länderna har utsatts för flera av resursförbannelsens efterverkningar.
4 Aleksandar Pavkovic och Peter Radan. Creating new states: Theory and practice of secession. England:
Ashgate Publishing Limited, 2007, 73-77
5 Ibid., p. 95
6 Detta avser endast konflikter i delningssyfte i oljerika länder.
7 Michael L. Ross. The oil curse: How Petroleum Wealth Shapes the Development of Nations. Princeton:
Princeton University Press, 2012, 164-166
8 Matthew LeRichie och Matthew Arnold. South Sudan: From revolution to independence.London: Hurst och company, 2012, 2
1.2 Problemformulering
Ross undersökning över de sexton fall av konflikter i delningssyfte illustrerar ett negativt samband mellan oljetillgångar och våldsam delning. Om olja ökar risken för våldsam delning på grund av fattigdom eller för att oljetillgångarna är lokaliserade på vissa områden i landet som befolkas av minoritetsgrupper då borde länderna Sudan och Nigeria, som passar in på Ross beskrivning få likadana utfall men så har inte varit fallet.
Den våldsamma delningen i Sudan inträffade i södra regionen som befolkades av en minoritet, där de utgjorde endast 30 procent av den totala befolkningen medan resterande bodde i den norra regionen9. I Nigeria skedde även ett försök till våldsam delning under 1960-talet som utspelade sig i östra regionen. En av de största folkgrupperna i landet, Igbo, krävde självständighet. Staten har dock trots omständigheterna lyckats hålla landet enat10.
Sudan och Nigeria är två oljerika, fattiga länder som förlitar sig på inhemska oljetillgångar som är eller har varit belägna på specifika områden i landet som befolkats av minoritetsgrupper. Dessa länder har även varit med om långsam ekonomisk utveckling, militärdiktaturer, inbördeskrig och försök till våldsam delning men verkar ändå få olika utfall. Det innebär att Ross resultat och resursförbannelsen inte ger någon möjlighet att förstå variationen i utfallen och att det kan finnas andra möjliga förklaringar till varför utfallen skiljer sig åt. Vad förklarar variationen i utfallen då?
9 Andrew S. Natsios. Sudan, South Sudan, and Darfur: what everyone needs to know. Oxford: Oxford University Press, 2012, 6
10 J.N.C Hill. Nigeria since independence: forever fragile? England: Palgrave Macmillan, 2012, 110-113
1.3 Syfte och forskningsfråga
Mitt syfte med denna uppsats är att förklara varför en våldsam delning kan inträffa i vissa oljerika länder men inte i andra. Jag har därför valt att jämföra två oljerika länder som delar flera gemensamma drag, varav oljeförbannelsen är ett av dem men där utfallen ändå varierar mellan länderna. Avsikten är att undersöka de bakomliggande faktorerna som kan ha lett till ländernas utfall.
Dessa oberoende variabler kanske kan förklara varför Sudan som tidigare var ett enat land och blev två separata stater medan Nigeria fortfarande är ett enat land.
Forskningsfrågan i arbetet lyder följande:
– Varför inträffades en våldsam delning av Sudan medan Nigeria som även genomgått inbördeskrig och våldsamma konflikter hållit ihop?
1.4 Avgränsning
När det gäller avgränsningen har jag beslutat mig för att endast behandla två afrikanska oljerika länder; Sudan och Nigeria. Det är länder som jag anser är väldigt lika eftersom båda har varit tidigare brittiska kolonier, förfogar över enorma oljetillgångar och har fått uppleva oljeförbannelsens påföljder i olika utsträckningar däribland en långsam eller stillastående ekonomisk tillväxt, inbördeskrig, konflikter mellan etniska folkgrupper och försök till våldsam delning. Det finns många normativa och deskriptiva teorier som har gjort ett försök att förklara våldsam delning. Denna uppsats syftar dock till att förklara varför våldsam delning sker och utesluter därmed normativa teorier, huruvida vissa samhällsgrupper har rätt att bryta sig ut ur staten och när de har rätt att göra det. Jag har valt att endast tillämpa deskriptiva teorier i min uppsats och inleder med resursförbannelseteorin som förklarar att naturresurser har en negativ effekt på ekonomisk tillväxt och demokrati samt orsakar inbördeskrig och våldsam delning. Jag kommer att belysa de mest centrala delarna av RF- teorin och använda dem till att finna svaret på varför två oljerika länder med likadana förutsättningar får olika utfall i den utsträckning det är möjligt.
Jag har även gjort en del begränsningar när det gäller skildringen av ländernas historia och bestämt mig för att inrikta mig på särskilda tidsperioder som kan vara relevanta för uppsatsen. Jag redogör för ländernas historiska bakgrund i korta drag för att ge en inblick i kolonialmakternas inverkan i båda länderna.
Därefter utforskas tiden efter kolonialtiden. När det kommer till Sudan så kan första och andra inbördeskriget och tiden efter fredsavtalet 2005 vara relevant medan i Nigerias fall kan införandet av federalism innan självständigheten, inbördeskriget som följde därefter och åren efter millenniumskiftet vara av vikt då dessa tidsperioder kan ha påverkat ländernas utveckling i olika riktningar. För att kunna ge en rättvis skildring av båda länderna har jag valt att endast utforska länderna fram till 2011 då Sudan delades i två stater.
1.5 Disposition
Det första kapitlet kommer att inledas med en introduktion, en redogörelse av studiens syfte och forskningsfråga, en tydlig avgränsning och slutligen med sammanfattande disposition av studiens upplägg.
I kapitel två introduceras teoriavsnittet. Teoriavsnittet består av två delar. Den första delen beskriver RF-teorin, kritik gentemot teorin samt mina hypoteser.
I den andra delen lyfter jag fram två potentiella teorier som möjligen kan förklara hur två väldigt lika länder får olika utfall.
Det tredje kapitlet beskriver operationaliseringen av de centrala begreppen;
ekonomisk tillväxt, inkomstfördelning och federalism.
I kapitel fyra beskrivs val av metod och en redogörelse för inhämtat material.
I kapitel fem introduceras varje lands historiska bakgrund separat, som följs av en analys därefter summeras ländernas likheter och skillnader för att kunna förklara variationen i utfallen.
I kapitel sex presenteras min slutsats av undersökningen.
I kapitel sju beskrivs litteraturförteckningen. Här uppges all material som har använts i uppsatsen. Litteraturen kommer att stå i bokstavsordning.
2. Teori
Den första delen av teorikapitlet redogör för RF-teorin som belyser paradoxen i att stater med enorma naturtillgångar har ett sämre välbefinnande än deras resursfattiga motparter. Här delas teorin in i tre kategorier, varav den första är ekonomisk tillväxt, den andra är demokrati och den tredje är inbördeskrig och delning. Därefter lyfter jag fram en del av den kritik som riktats mot teorin för att sedan beskriva mina hypoteser och övergå till den andra delen, där jag presenterar två potentiella teorier som kan förklara variationen i utfallen. Den första teorin handlar om hur ojämn inkomstfördelning ökar risken för politiskt våld som i sin tur framkallar en våldsam delning. Den andra teorin förklarar hur regeringen kan uppnå och bevara demokrati i ett mångkulturellt samhälle.
2.1 Resursförbannelsen
2.1.1 Ekonomisk tillväxt
Ekonomerna Jeffrey D. Sachs och Andrew M. Warner beskriver att inhemska naturresurser inte kan garantera resursrika stater en ekonomisk tillväxt och förklarar att många resursrika länder presterar mycket sämre än många andra resursfattiga länder när det gäller ekonomisk utveckling och god förvaltning trots att de har haft enorma mineraltillgångar under en lång tid11. Ett negativt samband mellan naturresurser och ekonomisk tillväxt upptäcktes i forskningsrapporten ”Natural resource abundance and economic growth”
(1997) av Sachs et al. då de jämförde 95 utvecklingsländers årliga tillväxttakt mellan perioden 1970-1990. Sachs et al. ska sedan ha jämfört det med resultatet från ländernas naturresursexport mätt i BNP vid utgångspunkten för studien som var år 1970. Studien visade att de utvecklingsländer med en hög naturresursexport presterade sämre och hade en lägre tillväxttakt än de resursfattiga motparterna12. Resultatet visar att resursfattiga länder inte
11 Jeffrey D. Sachs och Andrew M. Warner, ”Natural Resources and Economic Development: The curse of natural resource,” European Economic Review 45 (2001):827-828
12 Jeffrey D. Sachs och Andrew M. Warner. Natural resource abundance and economic growth. 1997.
http://www.cid.harvard.edu/ciddata/warner_files/natresf5.pdf. Sid. 2. (hämtat 2015-08-06)
nödvändigtvis har sämre förutsättningar att uppnå ekonomisk tillväxt för att de saknar inhemska naturresurser. Det är snarare tvärtom, att de resursfattiga länderna upplever en snabb ekonomisk utveckling medan resursrika länder halkar efter. De nyligen industrialiserade resursfattiga länderna är ett exempel på detta. De asiatiska tigrarna; Hong Kong, Singapore, Korea och Taiwan har genomgått en kraftig industrialisering och åstadkommit en hög BNP-tillväxt de senaste fyrtio åren13.
Det negativa sambandet mellan länders naturtillgångar och ekonomisk tillväxt uppmärksammades för första gången i början på 1990-talet av den brittiska ekonomen Richard Auty. Auty beskriver i sin bok: ”Sustaining development in mineral economies: the resource curse thesis” (1993) att en vanlig effekt av naturresursförbannelsen är att resursrika stater upplever en stagnerad tillväxt.
Det beror på att den ledande produktionen består av en viss naturresurs och att all energi placeras på en enskild bransch som resulterar i att andra sektorer försummas14. Tillståndet kallas för holländska sjukan. Uttrycket kom till efter att Groningen-gasfältet upptäcktes i Nederländerna i slutet på 1950-talet och i början på 1960-talet. Exploateringen av naturgas gav stora inkomster vilket ledde till att andra sektorer bland andra, industrisektorn blev mindre konkurrenskraftiga. Gasfyndet medförde en förstärkt valuta och resulterade i att priset på inhemska varor steg och blev dyrare än utländska varor vilket slog hårt mot exportindustrin15. När stater förlitar sig på intäkter från inhemska naturresurser som gas eller olja så kommer naturresursexporten att öka och det leder till att den reala växelkursen blir ”för hög”. Det i sin tur avskräcker jordbruk såväl som industrialisering och drabbar ekonomin på lång sikt.
Resursförbannelsen drabbar dock vissa resursrika länder i större utsträckning än andra menar Sachs et al. En del länder klarar sig bättre och presterar mer medan andra klarar sig sämre och presterar mindre. Sachs et al. jämför två oljerika länder som Nigeria och Indonesien från 1970-talet och i början av
13 Jeffrey D. Sachs och Andrew M. Warner. Natural resource abundance and economic growth. 1997.
http://www.cid.harvard.edu/ciddata/warner_files/natresf5.pdf. Sid. 2. (hämtat 2015-08-06)
14 Richard Auty. Sustaining development in mineral economies: the resource curse thesis. London och New York: Routledge, 1993, 1, 223-234.
15 Terry Lynn Karl. The paradox of plenty: oil booms and petro-states. Berkeley: University of California Press, 1997, 5-6.
2000-talet och kommer fram till att Indonesien har haft en fyra gånger högre BNP än Nigeria under 1990-talet trots att båda hade ungefär samma BNP vid startpunkten och har varit beroende av oljeexporten sedan 1970-talet. Sachs et al. förklarar att om tillväxten ökar på grund av naturresursexporten så växer även den ojämna inkomstfördelningen bland civilbefolkningen. Det beror på att en väldigt liten elit får tillgång till intäkterna som genereras från råvaruexporten. De blir rikare medan resten av befolkningen blir fattigare.
Humphreys et al. lyfter fram det oljerika landet Venezuela som ett exempel där hälften av invånarna är fattiga och en liten minoritet är rik16. Sachs et al.
hävdar att resursrika länder borde vara mer jämlika än resursfattiga länder eftersom regeringen kan använda skatteintäkterna till att skapa ett mer jämlikt samhälle medan resursfattiga länder inte har samma möjligheter men ofta är det tvärtom.
2.1.2 Demokrati
Den amerikanska statsvetaren Michael L. Ross var en av dem första att belysa den demokratiska aspekten inom RF-teorin i sin forskningsartikel: ”Does oil hinder democracy?” (2001). Ross ville ta reda på om det fanns ett negativt samband mellan oljetillgångar och demokrati och upptäckte att oljetillgångar har en antidemokratisk effekt. Detta konstaterades efter att ha genomfört en kvantitativ analys av 113 länder mellan perioden 1970 och 2000. Han tog även med faktorer som religion och kultur för att se om det skulle påverka utfallet. Resultatet visade att religion och kultur inte påverkade utfallet och att oljetillgångarna var det som hade en antidemokratisk effekt. Resultatet motbevisar experterna inom mellanösternfrågor som hävdar att oljetillgångar endast har en antidemokratisk effekt i Mellanöstern eftersom många länder i Mellanöstern har styrts av auktoritära regimer eller diktaturer sedan självständigheten17. Det betyder att olja-hindrar-demokrati sambandet också kan finnas i andra delar av världen eftersom fenomenet inte är religiöst och kulturellt betingat. Sambandet upptäcktes i länder som Nigeria och Malaysia, vilka ligger i Afrika och sydöstra Asien.
16 Ibid.,p. 1-2
17 Ibid., p.341-344
Ross menar att det finns tre orsaksmekanismer som verkar som länkar mellan oljeresurser och demokrati. Tillsammans indikerar dessa att det finns en stark koppling mellan oljeexportörer och auktoritärt styrelseskick, ett olja-hindrar- demokrati samband, som kan generaliseras till oljerika länder världen över.
Den första orsaksmekanismen kallas för ”rentier-effekten” och innebär att oljeexporten ger tillräckligt med intäkter för att regeringen ska ha möjlighet att stoppa sociala påtryckningar inifrån. Det finns tre tillvägagångssätt. Det första är att regeringen utför en skattningsåtgärd som kallas ”beskattnings- effekten”. Det innebär att regeringen väljer att inte beskatta befolkningen eller att beskatta dem mindre för att regeringen inte ska vara beroende av skatteintäkter från befolkningen för då kan de inte ställa några krav på statlig representation eller ansvarsskyldighet.
Det andra tillvägagångssättet kallas för ”utgift-effekten” som innebär att regeringen använder pengar från oljeintäkter till att rusta upp försvaret för att dämpa demokratiska påtryckningar. Ross tar upp Saudiarabien som ett exempel på ett oljerikt land som satsar pengar på olika program för att minska demokratiska påtryckningar18. Det tredje sättet kallas ”gruppbildning” och innebär att regeringen använder oljeintäkter till att förhindra uppkomsten av oberoende, sociala grupper i samhället som strävar efter att uppnå demokrati.
Enligt Ross har staten tidigare förhindrat sociala gruppers aktiviteter i Libyen, Iran och Tunisien på så sätt stängt dörren för demokrati. Den andra orsaksmekanismen kallas för ”förtryckar-effekten” som innebär att den inhemska befolkningen i det resursrika landet vill ha demokrati men att deras möjligheter att uppnå det minskar på grund av att oljeintäkterna används till att förhindra demokratiska krafter. Den andra orsaksmekanismen för tankarna till den första orsaksmekanismen, förutom att den andra orsaksmekanismen ger två olika förklaringar till varför regeringen väljer att rusta upp sig militärt.
Den första förklaringen är att det ligger i regeringens intresse att kunna stoppa demokratiska påtryckningar inifrån och den andra förklaringen är att de vill kunna förhindra framtida konflikter från att blossas upp. Risken för att etniska och regionala konflikter ska bryta ut ökar när de inhemska naturresurserna är geografiskt koncentrerade på ett särskilt område och en minoritet befolkar det
18 Michael L. Ross, ”Does oil hinder democracy?,” World Politics 53, nr.3 (2001): 333.
området. Den tredje orsaksmekanismen kallas ”moderniserings-effekten” och innebär att regimen ger utrymme för sociala och kulturella förändringar i samhället som yrkesspecialisering, urbanisering och högre utbildningsnivåer.
Ross menar att ett resursrikt land med en resursledd tillväxt inte kan uppnå demokrati utan sociala och kulturella förändringar19.
2.1.3 Inbördeskrig och delning
Ett samband mellan mineraltillgångar och inbördeskrig upptäcktes i slutet på 1990-talet. Korrelationen betraktas som ett fenomen av resursförbannelsen då stater som förlitar sig på naturresursexporten tenderar att drabbas av långsam ekonomisk tillväxt, hög fattigdom, korruption och auktoritärt styre och det är minst en av dessa faktorer som förbinds med förekomsten av inbördeskrig.
De har antingen en direkt eller indirekt koppling till inbördeskrig. Sambandet mellan naturresurser och inbördeskrig har studerats i många krigsdrabbade länder, varav, Sudan, Sierra Leone, Angola, Demokratiska Republiken Kongo och Colombia är några exempel20.
Ekonomerna Paul Collier och Anke Hoeffler var två av dem första att uppmärksamma sambandet mellan naturresurser och inbördeskrig i deras forskningsrapport: ”The political economy of secession” (2002) genom en kvantitativ analys av alla storskaliga inbördeskrig mellan perioden 1960 och 1999. De ville ta reda på om det fanns ett samband mellan råvaruexport och inbördeskrig i delningssyfte och vilka faktorer som förorsakar inbördeskrig i delningssyfte. De fann att länder som var beroende av den inhemska naturresursexporten riskerade att drabbas av inbördeskrig i delningssyfte, i högre utsträckning än länder som inte förlitade sig på det. De tog även med fem olika råvaruexporter i sin regressionsanalys varav endast oljan var signifikant. Resultatet indikerar att oljeexportörer löper större risk för inbördeskrig i delningssyfte än stater med andra mineraltillgångar21. Sedan gjordes oljan till en dummyvariabel och de övriga råvaruexporterna
19 Ibid., p.356
20 Michael L. Ross,”What Do We Know About Natural Resources and Civil War?,” Journal of Peace Research 41, nr. 3 (2004): 337.
21 Development Research Group, World Bank. 2002. Sid.13-14. http://users.ox.ac.uk/~ball0144/self-det.pdf (Hämtad 2015-08-14)
kontrollerades för att ta reda på när oljan hade som störst effekt och det visade sig att den hade störst effekt på inbördeskrig i delningssyfte och mindre effekt på inbördeskrig utan delningssyfte.
Med resultaten av den kvantitativa analysen kunde forskarna fastställa flera riskfaktorer som tenderar att motivera inbördeskrig i delningssyfte. Den första riskfaktorn är att en stor andel män saknar gymnasieutbildning. Det innebär att politiker och rebellgrupper kan bedriva identitetspolitik genom att försöka övertyga civilbefolkningen om att vissa identiteter är förenade med särskilda geografiska platser som är berikade med stora naturtillgångar. Dessa identiteter baseras på etnisk eller religiös tillhörighet. Den andra riskfaktorn är den geografiska aspekten. Naturresurser är ofta geografiskt koncentrerade på specifika områden och om den inhemska befolkningen är stor och utspridd så finns det en risk att endast en liten del av befolkningen får tillgång till resurserna. Det finns en stor risk att inbördeskrig bryter ut när både staten och dess invånare förlitar sig på naturresurserna och de är ojämnt fördelade22. Risken kan även fördubblas om en etnisk grupp skulle dominera och utgöra mellan 45 och 90 procent av den totala befolkningen23. Forskaren Philippe Le Billon med inriktning på geografi och globala frågor har också förklarat att geografiskt koncentrerade naturresurser som disponeras av lokalbefolkningen och kräver utländska investeringar skapar separatiströrelser som strävar efter att uppnå delning. Det beror på att lokalbefolkningen får svårt att locka till sig investerare om de inte bestämmer över territoriet och det kräver att territoriet erkänns som en suverän stat. Om naturresurserna inte var koncentrerade och inte alls krävde eller inte krävde så mycket investering såsom diamanter, så hade lokalbefolkningen kunnat vända sig till en högt uppsatt person för att få hjälp, istället för att försöka uppnå självständighet på egen hand24. Ross har också uttalat sig om naturresursers betydelse för lokalbefolkningen. De kan motivera separatistgrupper att sträva efter delning om naturresurserna utvinns genom en kapitalintensiv process än en arbetsintensiv process. Det skulle innebära fler fördelar för staten och stora utvinningsföretag och färre fördelar
22 ibid., p.14-15
23 ibid., p.9
24 Philippe Le Billon,”The political ecology of war: natural resources and armed conflicts”, Political Geography 20, (2001): 569, 577
för den lokala, okvalificerade arbetskraften25. Med naturresurser syftar Ross på olja och gas. Om olja och gas istället framställdes på så sätt att det gav fler fördelar för den fattiga befolkningen så skulle det inte finnas ett skäl för dem att bryta sig ut.
Collier et al. förklarar att en tredje riskfaktor, som skulle kunna sätta igång ett inbördeskrig är en långsam ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska aspekten går hand i hand med möjligheten att agera utåt. Alla har inte möjlighet att göra uppror även om det råder ett stort missnöje i samhället. De som har möjlighet att göra uppror kommer att bilda rebellgrupper och finansiera sin verksamhet via oljeexporten. Om rebellgrupperna i sin tur utvecklas och blir starkare och ekonomin lider av en stillastående tillväxt så kommer det bli svårt för staten att överträffa dem.
2.1.4 Kritik
RF-teoretiker tror att det finns ett negativt samband mellan naturresurser och ekonomiskt tillväxt men andra forskare som Brunnschweiler och Bulte är inte lika övertygade om att det existerar ett sådant kausalt samband. De menar att sambandet mellan naturresurser och långsam ekonomisk tillväxt är svagt. Det är inte naturresurserna som är problemet utan det beroende som uppstår av ömmande omständigheter. Om utvecklingspolitiken är svag utifrån ett ekonomiskt perspektiv så blir också ekonomin beroende av den primära råvaruexporten som i sin tur hämmar tillväxten26. Det är inte resurssektorn som försvagar institutionerna utan det faktum att det saknas lämpliga institutioner för att ingen vågar investera i kapital på grund av osäkerhet, då risken att de slås ut av resurssektorn är stor27. Brunnschweiler et al. har också kritiserat sambandet mellan naturresurser och inbördeskrig. Enligt dem kan det finnas flera olika förklaringar till att naturtillgångar ökar risken för inbördeskrig. Den första förklaringen är att naturresurser framkallar krig och den andra förklaringen är att konflikter skapar ett beroende av resursutvinning
25 Michael L. Ross,”What Do We Know About Natural Resources and Civil War?,” Journal of Peace Research 41, nr. 3 (2004): 344
26 C. N. Brunnschweileroch E.H. Bulte. Linking Natural Resources to Slow Growth and More Conflict.
2008. 616. http://www.sciencemag.org/content/320/5876/616.full. (Hämtad 2015-08-16)
27 Ibid., p. 616-617
när andra institutioner rasar för då blir resurssektorn landets enda ekonomiska säkerhet under ogynnsamma förhållanden.
Det negativa sambandet mellan naturresurser och demokrati har kritiserats av bland andra, statsvetarna Sven Oskarsson och Eric Ottosen. De sätter Ross på prov i deras forskningsartikel ”Does oil still hinder democracy?” (2010).
Först kritiserar de Ross för att inte ha definierat det mest centrala begreppet i hans artikel, demokrati. Sedan kritiserar de honom för att ha granskat ett antal länder mellan perioden 1970 och 2000 utan att ha tagit hänsyn till de stora förändringarna i världen såsom att nya stater har vuxit och blivit stora aktörer på råvarumarknaden, kriget mot terrorismen, skiftande koalitioner och samarbeten, fördjupningen av den europeiska integrationen samt förändringar i råvarupriserna. Oskarsson et al. valde att utvidga demokratibegreppet till att omfatta politiska rättigheter eller medborgerliga friheter och studera 132 stater mellan perioden 1977 och 2006 för att få med förändringarna som skett.
Deras resultat visade att naturresursberoendet hade en svagare effekt på demokrati än vad Ross hade angivit i sitt forskningsresultat28.
Brunnschweiler et al. och Oskarsson et al. tror inte att det finns ett kausalt samband mellan naturresurser, tillväxt, demokrati och inbördeskrig men det är inte en anledning att avfärda teorin. Det finns en del viktiga delar i RF- teorin som kan användas och kommer att tas med i analysen framöver och dessa är ekonomisk tillväxt samt inbördeskrig och delning. Dock räcker inte RF-teorin för att tillräckligt väl kunna förklara variationen i utfallen utan det behövs andra möjliga teorier som skulle kunna förklara variationen i utfallen och därför har jag valt två potentiella teorier som kommer att användas längre fram i uppsatsen. Utifrån dessa potentiella teorier har jag formulerat tre hypoteser. Den första är att Sudan har haft en lägre tillväxt än Nigeria medan den andra är att inkomstskillnaderna har varit större i Sudan än i Nigeria och den tredje är att införandet av federalism skedde i ett tidigt skede i Nigeria än i Sudan vilket har lett till att länderna har fått olika utfall.
28 Sven Oskarsson och Eric Ottosen, ”Does oil still hinder democracy?” The Journal of development studies, Vol. 46, No.6 (2010): 1077
2.2. Potentiella teorier
2.1 Teorin om ojämn inkomstfördelning och politiskt våld
Det finns forskare som studerar interna konflikter och hävdar att politiskt våld och revolution är ett resultat av missnöjdhet över levnadsförhållanden i agrara samhällen. Grundproblemet är en ojämn markfördelning eller stor jordlöshet bland invånarna som försvårar levnadssituationen29. Forskarna har undersökt länder som El Salvador och Nicaragua och sett en tydlig koppling mellan en ojämn markfördelning, stor jordlöshet och revolution. Under 1960-och 1970- talen upplevde El Salvador och Nicaragua en befolkningsökning och en redan orättvis markfördelning försämrade invånarnas möjligheter att försörja sig30. Muller et al. förklarar i forskningsartikeln ”Inequality and Insurgency” (1987) att Costa Rica och Panama också har haft en befolkningsökning och få jordägare men ändå lyckats upprätthålla fred. Muller et al. uttrycker därmed tvivel kring sambandet mellan en ojämn markfördelning och politiskt våld.
De tror att markfördelningen har en väldigt liten effekt på politiskt våld och bör ses som en indirekt orsaksfaktor31. Deras hypotes är att inkomstskillnader orsakar politiskt våld. Detta är dock bara en av flera faktorer som förorsakar politiskt våld. Andra faktorer är regimtyp, huruvida regimen är förtryckande, nivån av separatism och den ekonomiska utvecklingsnivån.
Muller et al. baserar sin forskning på länder som både avviker från hypotesen om att ojämn markfördelning orsakar politiskt våld och som uppvisar ett samband mellan ojämn inkomstfördelning och politiskt våld. Dessa länder består av Costa Rica, Venezuela, Panama och Iran. Under 1960-talet infördes statliga insatser för att omfördela inkomsterna i Costa Rica och Venezuela vilket gav goda resultat även om den ojämna markfördelningen fanns kvar. På 1960-talet lät Shahen inrätta en ny jordreform i Iran för att markfördelningen skulle bli mer rättvis. Fler familjer fick tillgång till mark men
29 Edward N. Muller och Mitchell A. Seligson,”Inequality and Insurgency”, The American Political Science Review 81, No.2 (1987): 425
30 Ibid., p. 426
31 Ibid.,p. 427
inkomstskillnaderna i stadsområdena steg och skapade ett stort missnöje i samhället som ledde till en revolution32.
Muller et al. förklarar att det politiska systemet också är avgörande och kan i vissa fall öka risken för politiskt våld. Det finns tre regimtyper: demokratisk, semi-repressiv och repressiv. Under 1970-talet beskrevs Costa Rica som en demokratisk stat med fria och rättvisa val där folket hade möjlighet att organisera sig och utföra kollektiva åtgärder om de var missnöjda. Costa Rica faller därmed under kategorin: ”demokratisk regim”. Under 1970-talet styrdes Panama av en ”repressiv regim” som gjorde det omöjligt för medborgarna att organisera sig och delta i kollektiva åtgärder vilket också förklarar varför Panama var i ett ”fredligt tillstånd” trots den svåra ekonomiska situationen i landet. Risken att länder drabbas av politiskt våld och våldsam delning är som störst där ”semi-repressiva regimer” regerar. Det beror på att dessa regimer tillåter ett visst politiskt deltagande såvida deltagarna inte visar missnöjde eller är oliktänkande för då kan fängelsestraff bli påföljden. Regimens sätt att begränsa det politiska deltagandet och utöva våld mot deltagarna skapar ett missnöje i samhället där deltagarna väljer att ta konsekvenserna och gå emot regimen och säkerhetsstyrkorna med våld. Semi-repressiva regimer löper också en stor risk för våldsam delning och långvariga inbördeskrig. Muller et al. förklarar att det politiska våldet uppstår på grund av att det finns grupper eller regioner som strävar efter att bli mer självständiga eller vill bryta sig ut ur staten. Muller et al. beskriver flera fall där det har funnits separatistgrupper som har haft en stark uppfattning om att de vill separera från staten och har försökt uppnå sitt mål, bland annat i Sudan, Nordirland och Filippinerna33.
32 Edward N. Muller och Mitchell A. Seligson,”Inequality and Insurgency”, The American Political Science Review 81, No.2 (1987): 427-429
33 Ibid.,p. 429-430, 432-434, 443-445
2.2 Teorin om samarbetsdemokrati
En del forskare är skeptiska till idén att demokrati kan uppnås och bevaras i ett djupt splittrat samhälle. Med ett djupt splittrat samhälle menas ett samhälle med segmentella klyftor som innehar religiösa, kulturella, etniska, språkliga eller ideologiska inslag34. Det betyder att samhället är indelat i olika grupper eller segment som statsvetaren Arend Lijphart kallar det. Dessa segmentella grupper lever åtskilda vilket uppmuntrar andra viktiga delar av samhället som politiska partier, intressegrupper, media och frivilligorganisationer att också ingå i någon av grupperna35.
En segmentell uppdelning i den statliga verksamheten tros skada demokratin men det finns länder som har haft djupt splittrade samhällen och ändå lyckats upprätthålla demokratin, däribland, Nederländerna, Schweiz och Österrike36. Lijphart förklarar att länderna har lyckats upprätthålla demokrati för att de har anammat hans modell, samarbetsdemokrati. Modellen grundar sig på en samarbetsinriktad maktdelning. Den betonar vikten av minoritetsgruppernas deltagande i det politiska beslutsfattandet till skillnad från majoritetsstyre där majoriteten ges möjligheten att utesluta minoritetsgrupper vilket leder till interna konflikter och obalans i det politiska systemet. Samarbetsdemokratin innefattar fyra kriterier: stor koalition, proportionalitetsprincipen, ömsesidigt veto och segmentell autonomi. Den förstnämnda, stor koalition, innebär att regeringssystemet leds av politiska ledare från varje segment som tillsammans representerar en stor del av befolkningen. Det medför högre tillit och större vilja av att samarbeta och minskar de segmentella klyftorna i samhället. Lijphart förklarar att det är viktigt med en stor koalition men att det inte ger ett tillräckligt skydd för minoritetsgrupper vars intressen riskerar att försummas vid en majoritetsomröstning. Därför behövs ett ömsesidigt veto som skyddar deras intressen. Lijphart hävdar att minoritetsgrupperna kommer
34 Arend Lijphart. Democracy in plural societies: A comparative exploration. New Haven och London:
Yale University Press, 1977, 3-4
35 Ibid.,p. 3-4
36 ibid.,p.65
att använda vetot med försiktighet eftersom alla parter har veto och kan lägga ner sin röst och därför kommer parterna att kompromissa i första hand37. Det tredje kriteriet är proportionalitetsprincipen. Den har två funktioner varav den första är att regeringen tillämpar proportionalitetsprincipen som en metod för att bedöma de olika segmentens budgetar och det andra är att den används till att beräkna antalet statliga tjänstemän som ska utses. Budgeten och antalet tjänstemän beräknas utifrån de segmentella gruppernas storlek.
Det fjärde och sista kriteriet kallas segmentell autonomi som innebär att minoritetsgrupperna ges en viss bestämmanderätt. De får bestämma över sådant som endast angår dem medan sådant som berör alla segmenten beslutas gemensamt. En form av segmentell autonomi är federalism. Ett samhälle där de segmentella grupperna är geografiskt uppdelade, lever åtskilda och har en viss bestämmanderätt.
En del forskare tror att federalism uppmanar till delning eftersom grupper förr eller senare kräver större självständighet och om de nekas så resulterar det i ett inbördeskrig eller delning. Lijphart förklarar att inte ens ett enhetligt och centralistiskt demokratiskt system skulle kunna förhindra en delning om det skulle finnas en stark vilja hos den inhemska befolkningen att separera från staten. Ljipharts modell handlar om att samarbeta för att uppnå demokrati och den enda gången som en delning kan tänkas bli en sista lösning är när man vill lösa politiska konflikter utan att förstöra demokratiseringsprocessen. Det kan ske på två sätt: antingen med en samarbetslösning eller med assimilering.
Om en samarbetslösning inte skulle vara möjlig eller om en samarbetslösning redan har prövats och visat sig vara ineffektiv så kan staten delas in i två eller fler homogena stater38.
De kriterier som kommer att användas i analysen är det första, stor koalition, och det fjärde, segmentell autonomi.
37 Arend Lijphart. Democracy in plural societies: A comparative exploration. New Haven och London:
Yale University Press, 1977, 36
38 Ibid., p. 45
3. Operationalisering
3.1 Ekonomisk tillväxt
Ett lands ekonomiska tillväxt beräknas vanligtvis genom måttet bruttonationalprodukten (BNP). BNP är värdet på alla varor och tjänster som producerats i ett land under ett helt år39. Med BNP kan vi granska den årliga tillväxttakten och bedöma hur snabbt ett lands ekonomi växer och ju mer det växer desto mer stiger affärerna, jobben och de personliga inkomsterna.
Tillväxten kan också mätas i välstånd, genom BNP per capita som är lika med BNP dividerat med antalet invånare i landet. Det är ett mått som uppskattar ett lands produktion och som även tar hänsyn till befolkningsutvecklingen.
Med BNP per capita kan vi bedöma hur mycket varje invånare i ett land producerar i genomsnitt. Det ger oss en god förståelse för invånarnas ekonomiska levnadsstandard då en stigande BNP per capita är detsamma som högre materiell levnadsstandard40. Med stigande statsintäkter kan regeringen införa större satsningar på sjukvård och utbildning vilket ger alla en bättre välfärd. Eklund understryker dock att en högre BNP per capita inte nödvändigtvis leder till en bättre välfärd då andra faktorer även spelar in och kan påverka ett lands ekonomiska tillstånd såsom folkhälsan, miljön, läskunnigheten och rättssäkerheten41.
Jag ska mäta ländernas ekonomiska tillväxt med hjälp av ländernas BNP och BNP per capita över tid. Jag kommer att titta på statistik som publicerats av Världsbanken vad gäller den årliga tillväxttakten, BNP och BNP per capita42. Indikatorer för ekonomisk tillväxt är:
– BNP
– BNP per capita
39 Klas Eklund, Ekonomisk tillväxt. Stockholm: SNS Förlag, 2004, 9
40 Ibid.,p.25-26
41 Ibid., p.22
42 Ett samarbete mellan Afrikanska utvecklingsbanken (AfDB), OECD:s utvecklingscenter och UNDP.
3.2 Inkomstfördelning
En inkomstfördelning innebär att alla invånare i ett land ges lika möjligheter att delta i ekonomiska verksamheter och får tillgång till produktiva resurser43. Den beskriver hur ekonomiska resurser är fördelade mellan medborgarna. Ett lands inkomstfördelning innefattar historiska, socioekonomiska och kulturella aspekter och dessa har en stor inverkan på landets utveckling. Det ger en oss en förståelse för hur befolkningens levnadsstandard ser ut, hur bred fattigdomen är, hur fördelningen och tillgången till sjukvård, mödravård och utbildning fördelats i landet. Om fattigdomen är utbredd i samhället och invånarna inte har tillgång till allmänna nyttigheter som sjukvård eller skolor så uppstår en ojämn inkomstfördelning. En ojämn inkomstfördelning ses som ett hinder för ekonomisk tillväxt och välstånd44.
En inkomstfördelning kan mätas genom måttet mänsklig utveckling (HDI)45. Måttet mäter ett lands välstånd; levnadsförhållanden såväl som ekonomisk och social utveckling. Indexet mäter ländernas genomsnittliga resultat inom områdena: förväntad livslängd, utbildning och inkomst (BNP per invånare) vilket BNP och BNP per capita inte gör46. Måttet kan anta ett värde mellan 0 och 1 varav 0 är det sämsta värdet och 1 är det bästa. Jag kommer att titta på UNDP:s statistik som uppskattar länders HDI-värde.
Indikatorer för inkomstfördelning är:
– Livslängd (förväntad livslängd vid födseln, tillgång till sjukhus och läkare) – Utbildningsnivå (antalet år i skolan bland barn och ungdomar)
– Levnadsstandard (Inkomst per capita)
43 Christer Gunnarsson och Mauricio Rojas. Tillväxt, Stagnation och Kaos. Stockholm: SNS Förlag, 2008, 59, 62, Tredje upplagan.
44 Ibid., p.. 62.
45 Har översatts från engelskans Human Development Index.
46 UNDP. 1980-2013. http://hdr.undp.org/en/content/table-2-human-development-index-trends-1980-2013 (hämtat 2015-04-10)
3.3 Federalism
Med federalism menas ”idéer och strävanden som syftar till att förverkliga en politisk styrelse i enlighet med förbundsstatens modell”47. Statsvetaren Olof Petersson förklarar att federalism kan jämföras med ett förbund eller fördrag där berörda parter kommer överens om att de ska behålla sin identitet och integritet samtidigt som de ingår ett nytt förbund och får en egen identitet och integritet48. En förbundsstat kännetecknas av tre egenskaper. Den första är folkstyrelse som innebär medborgare i olika territorier ges självbestämmande rätt. Den andra egenskapen är självstyrelse och innebär att delstaterna ges viss maktutövning, särskilda befogenheter och ekonomiska resurser. Den tredje är delad styrelse som innebär att förbundet och delstaterna har olika beslutssystem men har rätt att medverka i rikets styre. De sköter sina egna angelägenheter men kan även samarbeta i frågor som berör medborgarna eller landet i stort49.
En förbundsstat kan vara av den sortens styrelseskick som Lijphart kallar samarbetsdemokrati50. Lijpharts organisationsmodell är bäst lämpad för det mångkulturella, splittrade samhället där befolkningen är uppdelad i olika segment utifrån etnisk, religiös, språklig och ideologisk tillhörighet. Modellen syftar till att skapa demokrati genom ett ökat samarbete och fredlig konfliktlösning.
Indikatorer för federalism:
– Segmentell autonomi – Stor koalition
47 Olof Petersson. Federalism. Stockholm: SNS Förlag, 2004, 17
48 Ibid., p.6.
49 Ibid., p.33-45
50 Ibid., p.15
4. Metod
Uppsatsen grundar sig på en förklarande studie som innebär att man försöker finna orsaker till hur vissa fenomen uppstår men för att kunna finna en eller flera förklaringar till varför ett fenomen har uppstått så måste man välja ut de fall som drabbats av fenomenet51. Filosofen John Stuart Mill förklarar att det finns två olika metoder att få fram dessa fall på, antingen väljer man en mest lika-design eller en mest olika-design. Jag valde en mest lika-design efter att ha upptäckt den våldsamma delningen i Sudan.
4.1 Mest lika-design
En mest lika-design handlar om att välja två fall som är väldigt lika i många avseenden förutom den variabel som är av intresse och ska utforskas i arbetet.
Jag har valt två länder som har mycket gemensamt, Sudan och Nigeria. Dessa har bland annat drabbats av naturresursförbannelsen och upplevt försök till delning. Sudan och Nigeria har trots flera gemensamma oberoende variabler fått olika utfall, där Sudan har delats in i två stater och Nigeria lyckats hålla ihop. Jag vill ta reda på vad variation beror på, varför två väldigt lika länder får olika utfall. Två länder som har flera gemensamma drag förväntas få likadana utfall men det har inte Sudan och Nigeria fått.
Jag känner till värdet av den beroende variabeln, Y, vilket är våldsam delning i Sudan och ett enande i Nigeria men inte de oberoende variabler, X1,som kan ha lett till utfallen och det är dessa som ska utforskas i arbetet52. Med en mest lika-design är förhoppningen att de valda fallen, Sudan och Nigeria, ska kunna uppvisa en eller flera X1 faktorer som skiljer dem åt, vilka kan ha bidragit till Y53. Men för att det ska vara möjligt så måste de gemensamma
51 Peter Esaiasson, Mikael Gilljam, Henrik Oscarsson och Lena Wängnerud. Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. Stockholm: Norstedts juridik, 2012, 35-36. Fjärde upplagan.
52 John Gerring. Case study research: principles and practices. New York: Cambridge University Press, 2007, 103, 131
53 John Gerring. Social science methodology: a unified framework. Cambridge: Cambridge University Press, 2012, 103. Andra upplagan
oberoende variablerna, X2,hållas konstanta som ländernas koloniala historia, oljetillgångar och etniska och religiösa konflikter54.
4.2 Materialinsamling
Det empiriska materialet som används i uppsatsen består av sekundärmaterial.
Sekundärmaterialet innefattar vetenskapliga böcker, e-böcker och artiklar från tillförlitliga internetsidor som Jstor, Sage Journals och Cambridge Journals samt rapporter från FN:s underorgan, UNDP, African Economic Outlook och statistik från Världsbanken.
För att undersöka den ekonomiska-och politiska utvecklingen i Sudan har jag valt använda mig av bland annat vetenskapliga böcker såsom:
“Institutions and investment in Sudan” (2010) av Denu G. Berhanu och
”Sudan, south sudan & Darfur: what everyone needs to know” (2012) av Andrew S. Natsios.
För att studera Nigerias ekonomiska-och politiska utveckling har jag valt att tillämpa vetenskapliga böcker som:
“Nigeria since independence: forever fragil?” (2012) av J.N.C Hill och
”Fiscal federalism in nigeria: facing the challenges of the future” (2008) av J.
Isawa Elaigwu.
Nackdelen med det inhämtade materialet är att de flesta vetenskapliga böcker och artiklar har skrivit av forskare som har någon form av anknytning till länderna. Jag har på så sätt upptäckt att deras egna upplevelser och känslor ibland speglar materialets innehåll. Ibland har de även valt att specificera sig på vissa regioner men inte på andra, vilket har lett till att det saknas material om dessa regioner. Om författare hade varit objektiva så hade vi troligtvis fått en bättre bild av länderna.
54 John Gerring. Case study research: principles and practices. New York: Cambridge University Press, 2007, 132
5. Analys
Detta kapitel består av två delar. Den första delen belyser Sudans historiska bakgrund sedan skildras landets ekonomiska tillväxt, inkomstfördelning och styrelsereform före delningen. Den andra delen skildrar Nigerias historiska bakgrund och därefter dess ekonomiska tillväxt, inkomstfördelning och den federala strukturen. Sedan ställs de mot varandra för att finna de faktorer som skiljer dem åt vilka förklarar variationen i utfallen.
5.1 Sudan
5.1.1 Bakgrund
Under sjuttonhundratalet hade europeiska och utomeuropeiska äventyrare och handlare ett intresse av att finna källan till Afrikas längsta flod, Nilen. Floden som flödar från söder till norr genom Sudan och som delar landet i en östlig och västlig del kom att bli intressant för det turkisk-egyptiska herraväldet som ockuperade Sudan 182155. Den turkisk-egyptiska administrationen införde höga skatter och en slav-och elfenbenshandel som gynnade ekonomin i hemlandet. Det beräknas att omkring trettiotusen sydsudaneser såldes som slavar varje år och eftersom slavhandlarna var både osmaner, egyptier och nordsudaneser så utvecklades en etnisk motsättning mellan sydsudaneser och nordsudaneser. De införde ny teknik som ångbåtar, järnvägar, telegrafsystem, skolor och postkontor främst i de norra och centrala delarna av landet56. Efter ockupationen fick Islam ett stort fäste i centrala och norra Sudan. Deras tolkning härstammade från traditionella skolor i Egypten som Al-azhar, som möttes av ett starkt motstånd av Mahdist-rörelsen som grundades av den nordsudanesiska ledaren Muhammad Ahmed Bin Abdallah57. De ville få bort
55 Andrew S. Natsios. Sudan, South Sudan & Darfur: What everyone needs to know. New York: Oxford University Press, 2012, 14-15
56 Ibid., p.19, 27
57 Enligt Islams heliga skrift Koranen ska Gud sända Mahdi, den vägledde, när tiden är kommen. Mahdi är en släkting till profeten Mohammed som sänds av Gud för att leda en armé av troende muslimer. Abdallah hävdade att han var Mahdi.
utlänningarna och deras förvridna tolkning av Islam. De som anslöt sig till rörelsen var oftast fattiga från landsbygden, boskapsherdar och slavhandlare som upplevde sämre levnadsvillkor efter att det nya skattesystemet infördes.
Storbritannien som också hade ett intresse för handeln i Sudan var inte beredd att förlora landet till Mahdist-rörelsen och valde därför att strida mot dem58. De vann striden 1898 och året därpå inleddes det anglo-egyptiska styret. De gav egyptierna ett stort inflytande i norr för att begränsa stödet till Abdallah men i verkligheten hade britterna fortfarande makten och egyptierna arbetade för dem. Britterna behöll det tidigare systemet med hövdingar, shejker och klanledare och styrde landet genom indirekt styre. För att stoppa slavhandeln i södra regionen valde britterna att isolera området från norra regionen men det ledde till ett ännu större utanförskap som gjorde att den södra regionen inte utvecklades lika fort eller lika mycket som den norra59.
År 1954 hölls en konferens mellan ledare från norra och södra Sudan. Två viktiga frågor stod på agendan varav den första frågan handlade om relationen mellan Egypten och Sudan och den andra frågan gällde relationen mellan stat och religion. De nordsudanesiska partierna kunde inte enas om Sudan skulle frigöras eller enas med Egypten. Sydsudanesiska ledare kunde tänka sig att separeras från Egypten om det skulle innebära att de fick större autonomi och om det inte var möjligt rätt till delning. Förslaget avslogs under konferensen och Sudan blev självständigt 1956. Den andra frågan kunde inte lösas vid förhandlingsbordet och det beror på att nordsudanesiska partier ville ha en islamisk stat medan representanter för södra regionen ville ha en sekulär stat.
Majoriteten i norra Sudan var muslimer och majoriteten i södra Sudan var kristna medan en minoritet tillhörde animistiska grupper60.
Under tiden som politikerna försökte besluta om Sudans framtid så ökade de etniska motsättningarna i landet och strax före självständigheten bröt det första inbördeskriget ut. Två år senare avsattes de styrande nordsudanesiska partierna genom en militärkupp som leddes av generalmajor Ibrahim Abbud.
Abbud tog ett lån från världsbanken för att förbättra infrastrukturen i landet.
58 Andrew S. Natsios. Sudan, South Sudan & Darfur: What everyone needs to know. New York: Oxford University Press, 2012, 20-21.
59 Ibid., p.27-31.
60 Matthew LeRichie och Matthew Arnold. South Sudan: From revolution to independence. London: Hurst
& Company, 2012, 4
