Bakgrunden för en hemtagningsbegäran - När föräldrar begär hem sitt barn

Vid en hemtagningsbegäran inleds en utredning, där socialsekreterarna utreder om barnet är i fortsatt behov av vård enligt LVU eller om det är möjligt för barnet att flytta hem igen till sina biologiska vårdnadshavare. När en hemtagningsprocess påbörjas är det den biologiska

vårdnadshavaren som initierar detta, genom att de begär att vården ska omprövas. Det innebär således att det inte är socialsekreterarna som påbörjar en sådan utredning, vilket också innebär att socialsekreterarna och vårdnadshavarna sällan står i samma linje vad gäller upphörande av vård. När det istället är socialsekreterarna som bedömer att barnet kan flytta hem blir

hemtagningsbegäran inte aktuellt.

6.1.1 Socialsekreterarnas erfarenheter av hemtagningsbegäran

Våra respondenter har arbetat inom området barn och familj olika länge och därför ser även deras erfarenheter olika ut. Vår första respondent har arbetat som barnsekreterare i tre år, den andra har arbetat i drygt sju år, den tredje i 15 år, den fjärde i 23 år och vår femte och sista respondent har arbetat inom området i åtta år. Alla våra respondenter har utrett flertalet hemtagningsbegäran, förutom en som inte utfört en hemtagningsutredning. Den respondent som inte har utrett en hemtagningsbegäran har arbetat som barnsekreterare i sju år, vilket visar att erfarenheter av hemtagningsbegäran inte behöver vara beroende av hur länge man har arbetat inom socialtjänsten. Till exempel har vår första respondent som arbetat i tre år gjort sin första hemtagningsutredning under sitt första år som barnsekreterare och har därför också mer erfarenhet med sådana ärenden än vår andra respondent som har arbetat i sju år.

Många av våra respondenter redogör att de har gjort hemtagningsbegäran på syskonpar, men också upprepade gånger för samma barn. Tre av våra respondenter har varit med om en hemtagningsbegäran som har resulterat i att barnet flyttar hem igen till sina biologiska

vårdnadshavare, medan resterande endast varit med om hemtagningsbegäran som fått avslag.

Samtliga respondenter beskriver hur förvaltningsrätten oftast går i samma linje som

socialtjänsten och dömer ärendet i enlighet med socialnämndens bedömning. Vidare hävdar ett flertal av respondenterna att när vården inte längre är nödvändig har socialsekreterarna självtaget inlett en hemtagningsprocess och en hemtagningsbegäran från föräldrarna har därmed inte behövts. I de fall en hemtagningsbegäran blir aktuell är de då vårdnadshavarna och socialsekreterarna inte delar samma åsikter kring barnets behov av fortsatt vård.

Respondent 1 förklarar denna process på följande vis:

Hemtagningsbiten är en ständig fråga hos oss. På familjehemsvården så ska vi enligt lag jobba för att barnen ska återförenas med sina föräldrar. Det är utgångspunkten på något sätt. I många fall är det så att föräldrarna anser sig vara redo tidigare än vad vi på socialtjänsten bedömer att dem är redo att få hem sina barn. Så innan man kommer så långt till att det blir en hemtagningsbegäran, till att det blir en utredning så tänker jag att bara det, att komma hem till föräldrarna och snacket är något som man ständigt har i nästan alla sina ärenden med föräldrar. Att försöka förbereda dem på vad dem behöver utveckla sig i, vilka områden som dem behöver förbättra sig i.

Sedan så kommer man till de stunderna när man tycker olika i LVU:n, där

föräldrarna begär hem barnen, och då startar vi sådana här utredningar (Respondent 1).

Både respondent 4 och 5 beskriver hur de brukar samtala med föräldrarna när de vill göra en hemtagningsbegäran. Respondent 5 beskriver det på följande sätt:

Vi brukar oftast försöka ha ett samtal med föräldrarna kring att det är klart att dom har rätt att göra hemtagningsbegäran och då får vi inleda en utredning och gå hela den vägen. Däremot ibland kan det ju också vara onödigt, utifrån att om vi är så himla långt ifrån varandra så finns det ingen anledning att lägga tid på

förvaltningsprocesser, i stället hade jag kunnat lägga denna tid på att hjälpa föräldrarna. Så när vi kommer fram till en plan där föräldrarna gör en

hemtagningsbegäran och om man ändå är med på den planen själv så brukar det ju inte behöva gå upp till rätten. Och då är det ett samtal att man sitter och pratar “okej du begär hem ditt barn utifrån vad gör du det?” “Kan du förklara för oss vad det är som har förändrats från det att barnet blev omhändertaget?” och ”Vilka

förbättringsområden kan du fylla i?” Och det beror ju helt på hur oron ser ut (Respondent 5).

I likhet med detta beskriver respondent 4 hur hemtagningsbegäran är föräldrarnas utredning, då det är de som insisterat utredningen. Respondenten förklarar att hon inledningsvis av en hemtagningsutredning gör en utredningsplan där hon redogör vad hon vill få reda på under utredningen samt vad hon vill bli tryggare i. Därefter samtalar respondent 4 med

vårdnadshavarna och redogör de faktorer som respondenten vill att föräldrarna ska förbättra.

Är det så att både socialsekreteraren och vårdnadshavaren är på samma linje, brukar oftast en hemtagningsbegäran inte inledas utan socialsekreteraren påbörjar själv hemflyttsprocessen.

Ovanstående citat från respondenterna visar hur socialsekreterare arbetar i första hand med att försöka vara överens med vårdnadshavarna gällande barnets behov av vård. Respondenterna uppger att de försöker undvika att påbörja en hemtagningsutredning om en hemflytt inte anses vara lämplig. De meningsskiljaktigheter som kan förekomma mellan socialsekreterarna och vårdnadshavarna är också en anledning till att hemtagningsbegäran sällan går igenom. Utifrån vår analys visar detta på att en hemtagningsbegäran för det mesta leder till upphörande av vård i de fall när socialsekreterarna bedömer att en hemflytt är lämplig. Respondenterna 1, 4 och 5 arbetar i Skåne län, Västra Götalands län och Stockholm län men trots att de arbetar i olika delar av Sverige visar analysen att de arbetar på ett liknande sätt och har ett liknande synsätt vad gäller att utreda en hemtagningsbegäran.

Samtliga av våra respondenter beskriver att en hemtagningsbegäran omfattar ett

helhetsperspektiv, där olika parter påverkar utredningen. Vid en hemtagningsbegäran behöver socialsekreterarna samla in material på familjens aktuella situation. Det innebär att

socialsekreterarna behöver ha samtal med både vårdnadshavare och barn, men också genom att samla in material från barnets omgivning såsom skola, familjehem och andra relevanta

kontakter. Vidare framkommer det hur respondenterna försöker genom barnsamtal och observationer ta ställning till barnets inställning kring eventuell hemflytt. Socialsekreterarna utgår i sina bedömningar från barnets bästa, men också från barnets åsikter och genom detta försöker se till att barnet känner sig delaktig i sin situation. Respondent 1 resonerar kring barnets delaktighet på följande sätt:

Men barns delaktighet är jätteviktigt tycker jag, barn kan vara delaktiga utan att man berättar allt för dem, tänker jag och ger alla detaljer. Skulle jag berätta, om jag skulle haft en ständig sådan hemtagningsbegäran från en förälder, då tror jag att jag skulle kunna bryta ner ett barn genom att meddela de barnet varenda gång de sker, och göra gedigna barnsamtal i utredande syfte med barnet varenda gång de sker. Då skulle det bli ett väldigt otryggt barn som inte kanske klarar av att landa i familjehemmet, knyta an för att barnet inte riktigt vet vart barnet ska hamna. Så att det är viktigt som socialsekreterare att “Ja barnet ska vara delaktiga, men skydda barnet också från det här”. Att det kanske, utifrån barnets ålder och mognad har dem här samtalen. Är det ett äldre barn så kan man kanske till och med ha det samtalet, att “Ja men din pappa begär hem dig rätt så ofta, men vår bedömning är att du ska vara kvar här och att du ska landa i det här familjehemmet (Respondent 1).

Till skillnad från respondent 1 anser respondent 4 att man behöver säga till barnen varje gång vårdnadshavare gör en hemtagningsbegäran eftersom en utredning innebär barnsamtal.

Respondenten förklarar dock att man samtalar med barnen utifrån deras nivå och mognad.

Det finns också även olika metoder man kan använda sig av som exempelvis nallekort för att samtala kring detta med yngre barn.

I likhet med Titti Mattssons studie “Barnets mening i LVU processen” (1998) visar det hur socialsekreterarna måste ta hänsyn till barnets inställning och till vilken utsträckning barnet kan komma till skada av att vara delaktig. Respondent 1 resonerar mycket kring den skada som barnet kan bli utsatt för vid en för stor delaktighet, medan respondent 4 anser att barnets delaktighet är viktig och kan göras utifrån barnets nivå. I Mattssons studie (1998)

framkommer det att socialsekreterarna behöver göra en prövning av nytto- och skaderekvisit vad gäller barnets delaktighet. Mattsson hävdar att barnet kan komma mer till skada om denne inte får höras. Utifrån intervjun med respondent 1 framkommer det inte i vilken utsträckning nytto- och skaderekvisiten av barnets delaktighet bedöms vid beslut där man väljer att inte berätta varje gång att vårdnadshavarna begär hem dem. Istället läggs fokus på att skydda barnet från svåra upplevelser och barnet involveras i form av att socialsekreteraren berättar för barnet att vårdnadshavaren ständigt ansöker om att upphöra vården. De skillnader som finns mellan respondent 1 och 4:ans resonemang kan även kopplas samman med

socialsekreterarnas handlingsutrymme. Respondenternas resonemang visar på hur deras handlingsutrymme utgör deras arbete med hemtagningsutredningar och i vilken utsträckning de väljer att involvera barnen i sina bedömningar. Detta kan vidare sammankopplas med Lipsky (2010) som pratar om socialsekreterarnas dokumentationskrav och förhållning till lagstiftningen, där han menar att deras handlingsutrymme kan utgöra både hinder och möjligheter.

Wörlén (2010) lyfter i sin studie upp hur organisationens riktlinjer, ramar och regelverk inte utgör en tydlig bild på hur socialsekreterarna ska prioritera i sitt arbete, utan snarare är till bara som en vägledning. Det innebär att socialsekreterarna behöver göra genomtänkta val när de prioriterar i sitt arbete. Detta är något som är framträdande hos samtliga respondenter, då de använder sitt handlingsutrymme för att kunna anpassa sitt arbete efter det som dem anser är barnets bästa vad gäller delaktighet. Exempelvis beskrev respondent 3 att barnets

delaktighet och inställning också blir synliggjord genom observationer av samspelet under umgängen, vilket också möjliggör för respondenten att inte behöva ha fler barnsamtal än nödvändigt. Detta visar på att respondenten använder sin handlingsfrihet genom att försöka undvika allt för många barnsamtal och därigenom skydda barnet från onödig skada. Det som bland annat Wörlén (2010) beskriver i sin studie om att socialsekreterarna själva behöver tolka organisationens lagar och riktlinjer är något som är synligt hos våra respondenter.

Respondenternas arbete skiljer sig åt från varandra och alla tolkar vad barnets bästa innebär på olika sätt. Dock är det tydligt att alla är överens om att barnets delaktighet är en viktig faktor i arbetet, men några av respondenterna anser att barnet inte behöver veta varje gång vårdnadshavarna ansöker om en hemtagningsbegäran. Detta eftersom de menar att det kan påverka barnets trygghet och stabilitet i familjehemmen, medan andra respondenter anser att barnet alltid bör få reda på när vårdnadshavarna begär hem dem och kan göras utifrån barnets nivå, utan att barnet kommer till skada.

Sammanfattningsvis visar analysen på att även om socialsekreterarnas erfarenhet av

hemtagningsbegäran kan se olika ut och även hur de arbetar med sitt handlingsutrymme, så var alla respondenter överens om att en hemtagningsbegäran inleds bara i det fall som en hemflytt inte anses vara en självklarhet.

6.1.2 Handlingsutrymmet

Samtliga respondenter beskriver att de arbetar efter organisationens målsättning, där en målsättning är att barn som är placerade ska kunna återförenas med sina biologiska föräldrar.

I arbetet med detta beskriver socialsekreterarna att de utgår ifrån lagstiftningen och

organisationens riktlinjer. Det är något som bland annat respondent 1 beskriver som ramen för dess handlingsutrymme. Detta är något som även Evan & Harris (2004) lyfter upp att

socialsekreterarna och dess handlingsutrymme begränsas av lagstiftning, då

socialsekreterarna är skyldiga att utgå från organisationens rutiner, lagar och ramar. Trots rutiner, lagar och ramar kan socialsekreterarna arbeta fritt, då lagarna är diffust formulerade och därför finns det utrymme till att tolka och förstå lagarna på olika sätt (Evan & Harris, 2004). Detta är något som även är framträdande hos våra respondenter då alla beskriver sitt arbete olika, men trots detta finns det många likheter. Det kan sammankopplas till det som Evan & Harris (2004) lyfter upp om att lagarna ger utrymme till att tolka lagarna på olika sätt.

Respondenterna har olika tolkningar kring exempelvis barnets delaktighet, men även hur de väljer att lägga upp sina ärenden. Många respondenter förklarar att de arbetar självständigt med varje ärende, däremot förklarar exempelvis respondent 4 att i några fall kan de vara två socialsekreterare. Respondenten menar att detta blir ett sätt att jobba mer tidseffektivt, där ena handläggaren tar samtalen med föräldrarna och den andra kan fokusera på barnsamtal. Detta tycker respondent 4 också hjälper till att barnen inte behöver ständigt träffa nya

socialsekreterare och skapa onödigt många nya kontakter.

Vidare beskriver våra respondenter att deras arbete med hemtagningsbegäran innefattar skriftliga utredningar. Hur dessa utredningar formuleras grundar sig också i

socialsekreterarnas handlingsutrymme och kan därför i sin tur påverka utfallet av bedömningen. Respondent 1 resonerar kring detta på följande sätt:

Det är dumt att säga att jag inte påverkar utfallet av en hemtagningsbegäran. Min uppgift är att utreda när en hemtagningsbegäran görs. När föräldrar begär hem sitt barn så handlar det egentligen inte om att jag ska påverka, utan jag ska vara objektiv och utreda föräldrarna, vart har de kommit, vart är barnet någonstans, vad barnet

utredning och då kommer också förvaltningsrätten se att det här är grundligt utträtt.

Skulle jag utreda dåligt och är en slarvig socialsekreterare och inte vända på alla stenar, då tänker jag att då kan domen hamna hur som helst. För då är det inte utrett ordentligt, då vet man inte exempelvis föräldrarnas föräldraförmåga (Respondent 1).

Det som respondent 1 tar upp är något som även respondent 5 resonerar kring. Respondent 5 anser dock att hemtagningsutredningarna tar värdefull tid, särskilt när en hemflytt inte är lämplig. Denna tid menar respondent 5 hade kunnat läggas på att hjälpa och stärka

vårdnadshavarnas resurser, samt möjligheter att kunna ta sig an sin föräldraroll. I likhet med detta lyfter Evan & Harris (2004) upp i sin artikel att den evidensbaserade praktiken och New public Management har medfört till ett ökat dokumentationskrav, som i sin tur medför till mindre tid och begränsat handlingsutrymme. Det som både respondenterna nämner kring dokumentationskravet kan sägas ge utrymme till en handlingsfrihet och vara begränsande i vissa aspekter. Även om respondent 3 menar att utredningar kan skrivas fritt och därmed påverka utfallen, kan det även vara ett hinder i form av tid som hade kunnat läggas på att hjälpa klienterna.

Respondent 3 lyfter vidare upp att lagarna finns där för att kunna skydda barnet från att fara illa och därför behöver inte lagen enbart ses som ett hinder. I stället anser respondent 3 att det är det politiska arrangemanget och bestämmelserna i kommunen som kan begränsa deras handlingsutrymme. Respondenten menar att det kan finnas ekonomiska hinder som socialsekreterarna måste förhålla sig till när de hjälper klienterna. Till skillnad från detta lyfter respondent 5 upp att hennes arbetsplats sällan pratar om pengar, utan snarare om barnets behov. Vidare berättar respondenten om vänner som arbetar i andra kommuner, där man pratar mer om pengar än barnets behov. Respondent 5 tillägger även att arbetet påverkas av hur politiken är, chefer man har, men också vilka ideologier man jobbar efter. Detta kan kopplas samman med Evan & Harris (2004) och Lipsky (2010) som pratar om hur

socialsekreterarnas handlingsutrymme kan begränsas utifrån organisationsnivå. Där resursfördelningar, politiker och ekonomiska faktorer kan minska socialsekreterarnas .

handlingsfrihet. Evan & Harris (2004) lyfter upp att det har skett en maktförskjutning som har lett till att chefer och politiker styr det sociala arbetet i allt större omfattning. Det är något som respondent 5 lyfte upp och menade på att handlingsutrymmet är beroende av politiken och cheferna.

Både respondent 1 och 5 uttrycker att dem känner en oro kring att i Sveriges rättssystem så är det nämndemän som bedömer barnets framtid. Respondent 1 menar att det är vanliga personer som dömer när det blir rättsliga processer och därmed framkommer en oro kring att

bedömningen kan gå snett. Respondent 5 uttrycker i stället detta på följande sätt:

… Socialtjänsten är ju en politiskt styrd organisation, vilket innebär att den här hemtagningsbegäran som vi skriver går till vårt socialutskott som ska ta ett beslut.

Jag tänker att i de här processerna så gäller det ju någonstans också att det finns en funktion där våra politiker litar på tjänstemännens bedömning, för att fallera detta så blir det också väldigt svårjobbat så det är liksom många delar i det här… där det ska funka. Jag gillar på ett sätt att det är politiskt styrt för annars finns det ju risk att folk på socialtjänsten gör precis som dem vill, men att man också förstår att

tjänstemännen gör en bedömning utifrån sin profession och då ligger det på vårt ansvar att kunna visa det i våra skrivelser och kunna förklara på vilket sätt jag ser en risk och på vilket sätt jag ser skydd och hur kommer det här påverka barnet

långsiktigt. Jag tycker att det oftast finns ett glapp i hur juristernas, alltså de som bara tittar utifrån lagstiftningen, jag tror att vi behöver mer kunskap i hur vi ska

formulera oss på deras språk, men jag tror också att dom behöver mer kunskap om vad barn behöver och deras utveckling och hur man ska tänka (Respondent 5).

Den ovanstående citat kan kopplas samman med Evans (2013) studie om att lagarna kan i viss utsträckning verka som ett hinder i arbetet, men också vara betydelsefullt och möjliggör att alla klienter behandlas utifrån samma förutsättningar. Det är något som respondent 5 lyfter upp med att lagarna hindrar att socialsekreterarna gör precis hur dem vill, utan behöver förhålla sig till organisationens politiska styre. Detta menar Evan (2013) att det motverkar särbehandlingar av klienter, då det i andra fall inte finns en tydlig gräns mellan

socialsekreterarnas egna åsikter och deras professionella bedömningar.

6.1.2.1 Handlingsutrymmet i relation till barnets säkerhet

Samtliga av våra respondenter beskriver att de inte har varit med om att ett barn flyttar hem till sin biologiska familj om det fortsatt föreligger stora riskfaktorer. Däremot förklarar både respondent 4 och 5 att de har varit med om att barn flyttar hem trots att det finns några riskfaktorer. Respondent 5 förklarar detta på följande sätt:

Det finns alltid en liten oro på olika sätt när barnen flyttar hem. Så någon liten oro brukar det såklart finnas och då försöker vi stärka upp det, dels genom att erbjuda fortsatt familjebehandling trots att barnet har flyttat hem. Detta för att därigenom ha ett samtycke till att ha insyn och många gånger har vi också LVU i hemmet när barnet flyttar hem. Detta är också för att ha insyn och ibland så har vi också använt oss av lagstiftningen med uppföljningsansvar att man ändå följer upp och kollar hur det går i 2 månader. Nu kommer ju den lagstiftningen ändras i juli till 6 månader efter fallet lilla hjärtat (Respondent 5).

Det som respondent 5 lyfter upp kring att det finns olika verktyg för att minska oron efter att barnet har flyttat hem, är också inom ramen av deras handlingsutrymme. Respondent 1 förklarar att lagar hjälper till och kan ses som ett verktyg för socialsekreterarna att säkerställa barnets säkerhet, då LVU i hemmet och uppföljning är lagstadgade. Vidare tillägger

respondent 1 att uppföljnings möjligheten kan göras utan ett samtycke och är därför ett viktigt verktyg för socialsekreterarna för att kunna få insyn i barnets situation även efter hemflytt.

Respondenten menar att ramar, regler och rutiner är en vägledning i deras arbete när de försöker att säkerställa barnets bästa. Det som respondenten lyfter upp kan sammankopplas

In document När föräldrar begär hem sitt barn (Page 27-37)