Vid LVU placeringar är målet att barnet ska återförenas med sin biologiska familj. För att kunna upphöra vården bör barnet stå i fokus och barnets bästa bör vara framträdande. Det finns olika aspekter som dock påverkar barnets trygghet och stabilitet vid sådana processer.
En viktig aspekt är hur barnets anknytning till både den biologiska föräldern och familjehemmet påverkar barnet under dessa processer.
6.2.1 Vikten av umgänge under placeringstiden
Som tidigare nämnt är målsättningen vid placering att barnet ska kunna återförenas med sin biologiska familj. För att detta ska vara möjligt anser våra respondenter att umgänget med den biologiska familjen är en viktig del under placeringstiden. Respondent 1 förklarar att
umgänget under placeringstiden är viktig för att stärka relationen mellan barnet och föräldern.
Respondenten menar att det är en förutsättning för en fungerande hemflytt och för att barnet ska kunna känna sig trygg i det. I likhet med detta lyfter Haight m.fl. (2003) upp i sin studie att regelbunden kontakt med barnets biologiska familj bör uppmuntras, då målet under LVU är att barnet ska kunna återförenas med sin biologiska familj. Haight m.fl. (2003) anser att det är särskilt viktigt under spädbarnsålder och tidig barndom. Detta är något som även
respondent 1 beskriver. Vidare förklarar Haight m.fl. (2003) hur dessa umgängestillfällen kan ses som en resurs för att stärka relationen mellan barnet och föräldern. Att upprätthålla
umgängen anses vara viktigt för att barnet ska kunna utveckla en god anknytning och för att en hemflytt ska kunna vara möjligt för barnet. I likhet med detta beskriver respondent 3 om vikten med umgängen, men också att de erbjuder umgängesstöd vid icke fungerande umgängen för att upprätthålla ett bra umgängestillfälle. Vidare förklarar samtliga respondenter hur dessa umgängestillfällen brukar skilja sig åt, där vissa familjer har
fungerande umgängen medan andra inte har lika fungerande. Respondent 2 förklarar detta på följande sätt:
Det finns barn som har fina umgängen med sitt biologiska nätverk och där det biologiska nätverket har en viktig roll i barnets liv. Detta ser jag som en resurs för många barn, men tyvärr blir inte alltid umgängen det som är det bästa för barnet. Att barnen känner mycket oro både inför och efter umgänge, att föräldrar agerar på ett sätt under umgänget som påverkar barnet negativt till exempel hur man pratar om familjehemmet eller hur man bemöter det som barnet lyfter. Det finns verkligen allt på hela skalan, från att det blir en resurs till att det blir någonting som blir jättetufft för dem (Respondent 2).
Det som respondent 2 förklarar kan sammankopplas med Boyles (2015) studie, där hon beskriver svårigheterna som kan uppkomma under umgängen, vilket kan påverka barnen negativt. Boyle (2015) beskriver hur dåliga umgängen kan bidra till att barnen inte utvecklar sunda anknytningar till familjehemmen. I likhet med det som respondent 2 tar upp om att hur föräldrarna tenderar att prata negativt om familjehemmet kan påverka barnen, lyfter Boyle (2015) upp i sin studie om hur detta kan bidra till att barnen får skuldkänslor över sin relation
till familjehemmet. Dock förklarar även Boyle (2015) att föräldrar som pratar positivt om familjehemmet kan lösa ambivalenta känslor hos barnen vad gäller förlusten av familj. Detta kan därför ses som en resurs som respondent 2 åsyftar.
6.2.2 Barnets trygghet och stabilitet
Analysen visar på att en hemtagningsbegäran kan göras när och hur ofta som helst under vårdtiden, vilket kan påverka barnets stabilitet och trygghet. Respondent 5 beskriver att denna process är svårast för barnen, men också svår för familjehemmet och föräldrarna.
Anledningen till detta menar respondenten är att det inte finns en tidsram, vilket skapar en oro hos barnet som inte vet hur framtiden kommer att se ut. Vidare förklarar respondenten detta på följande sätt:
…Nu ska du bo här ett tag, det beror på om dina föräldrar kan göra den förändringen som vi hoppas på att de ska kunna göra, men vi vet inte… det är ju hela tiden det som vi spelar på. Och det är klart att det blir extra jobbigt under hemtagning processerna för då finns det alltid en oro över att OK kommer mamma eller pappa nu lyckas få hem mig eller inte? och det märker man ibland att det blir väldigt jobbigt för barnen (Respondent 5).
I likhet med detta förklarar respondent 4 att hemtagningsprocessen pågår under fyra månader, vilket respondenten beskriver som en lång och osäker tid som skapar oro hos barnet. Vidare uttrycker respondenten att det blir viktigt hur man samtalar om detta med barnet. När en hemflytt inte är möjlig anser respondenten att man ganska tidigt berättar för barnen att en hemflytt inte kommer att fungera. Respondenten förklarar dock att vid tillfällen där en hemflytt kan vara aktuell för barn som levt under svåra förhållanden, där föräldrarna under placeringstiden genomgått stora förändringar kan denna process skapa en väldigt stor ambivalens hos barnen. Respondenten lyfter upp att vid en hemtagningsbegäran påverkas också barnen av familjehemsföräldrarna, då familjehemsföräldrarna börjar separera sig från barnet eftersom de tänker att barnet inte kommer att bo kvar i familjehemmet. Samtidigt påverkas barnet av att föräldrarna ger löften om hur det kommer att bli efter en hemflytt.
Detta anser respondenten skapar stor oro hos barnet och påverkar i sin tur barnets anknytning till både familjehemmet och föräldrarna. Det som respondenten lyfter upp kan
sammankopplas med Bowlbys (2010) anknytningsteori om att barn som inte utvecklar en god anknytning riskerar att utvecklas i fel riktning. Att familjehemmet distanseras från barnet kommer barnets anknytning till familjehemsföräldrarna att påverkas negativt. I likhet med Bowlby (2010) hävdar Broberg m.fl. (2006) att barn som växer upp under traumatiska omständigheter är i behov av en regelbunden och kärleksfull anknytning, vilket inte blir möjligt om familjehemsföräldrarna distanserar sig från barnen som respondent 4 anser sker vid en hemtagningsbegäran.
Samtliga respondenter beskriver även barnets inställning för hemflytt. Respondent 4 förklarar att det flesta barn längtar till att tillhöra sin ursprungsfamilj, men att det inte alltid är möjligt.
Denna ambivalens är något som respondenten anser att man behöver prata mycket med barnen om. Respondenten förklarar hur en heders flicka till en början rättfärdigade sin förälders destruktiva beteende genom att skylla det på sig själv och ansåg att en hemflytt var möjlig. Efter att respondenten samtalade med barnet om detta och om att beteendet inte är acceptabelt, insåg flickan att en hemflytt inte var lämplig. Dock lyfter respondenten upp att även om familjehemmet kan på ytan verka vara bäst för barnet, behöver det inte nödvändigt vara så. Är det möjligt att bo med ursprungsfamiljen under tillräckligt trygga former är det enligt respondenten det bästa för barnet. I likhet med respondent 4:as resonemang uppger
respondent 5 att en hemflytt sällan blir aktuell om barnet inte vill flytta till sin biologiska familj. Även respondent 5 upplever att det finns starka ambivalenta känslor kring hemflytt hos placerade barn. Dessa känslor tror respondenten grundar sig i att barnet känner en stark anknytning till familjehemmet och att barnet av denna anledning upplever en
lojalitetskonflikt. Respondenten förklarar att man därför pratar mycket med både föräldrarna och barnet under hemflyttsprocessen, kring hur relationen kommer att se ut med
familjehemmet när barnet flyttat hem. Är det ett äldre barn upplever respondenten att det brukar vara enklare för barnet att hålla kontakt med familjehemmet genom telefon, medan är det ett yngre barn ligger det i förälderns ansvar och därför brukar det bli svårare.
Det som respondenterna lyfter upp visar på att barnet skapar en känslomässig kontakt till familjehemmet och därmed också knyter sig an till en annan vuxen än den biologiska föräldern. Broberg m.fl.(2006) beskriver att om den biologiska vårdnadshavaren inte kan ta sig an sin föräldraroll kommer en otrygg anknytning att utvecklas, men att anknytningen inte endast behöver vara mellan den biologiska föräldern och barnet för att en god anknytning ska kunna utvecklas. Barnet kan knyta an till en familjehemsförälder för att en god anknytning ska kunna utvecklas, vilket är något som samtliga av våra respondenter beskriver att det sker vid placeringar. Barn som har kontakt med den biologiska familjen under placeringen
fortsätter att behålla den anknytning som finns sedan tidigare, medan barn som inte har kontakt med den biologiska familjen kommer att behöva skapa nya kontakter och det kan inledningsvis var utmanande för barnet. Detta förutsätter att familjehemsföräldrarna är
känslomässigt tillgängliga och uppmuntrar barnet till att skapa kontakt till dem. Detta är något som även våra respondenter beskriver, särskilt hos yngre barn upplevs det utmanande att knyta an till en ny vuxen person. Broberg m.fl. (2006) lyfter upp i likhet med respondenterna att det finns olika dilemman som kan uppstå vid familjehemsplaceringar. Ett av dessa är att barnet bryter sin anknytning till sin biologiska förälder och istället skapar en anknytning till familjehemsföräldrarna, vilket därför påverkar barnet vid en hemflytt. Det är något som våra respondenter uppger att de samtalar mycket kring vid eventuell hemflytt och uppmuntrar till att barnet ska ha fortsatt kontakt med familjehemsföräldrarna om det är möjligt.
När en hemflytt blir aktuellt uppger respondenterna att det blir viktigt att förbereda barnet som har knyt an till familjehemsföräldrarna. Respondent 4 förklara detta på följande sätt:
Jag hade ett ganska litet barn som fick flytta hem som var 3 år gammal. Vi gjorde en jättetydlig utsluss, med umgänge och övernattning. Då hade jag också hjälp av en annan verksamhet som var väldigt duktiga på att förbereda barn inför hemflytt. När det väl var dags för barnet att flytta hem så förstod hon direkt trots att hon var så ung. Även om vi hade förberett barnet och gjort det tydligt för henne vad som kommer att ske så reagerade hon väldigt stark och la sig mellan
familjehemsföräldrarna i soffan. Det var tydligt i hela barnets kroppsspråk att hon tyckte att det var jobbigt, vilket inte är så konstigt då barnet hade en stark
anknytning till familjehemsföräldrarna (Respondent 4).
Det ovanstående citat visar på hur stark anknytning barn skapar till familjehemsföräldrarna.
Det kan sammankopplas med Bowlbys (2010) anknytningsteori där familjehemsföräldrarna i detta fall blir barnets trygga bas genom livet, vilket möjliggör för barnet att utvecklas med bästa förutsättningar. Att det skapas en trygg anknytning med en god beteende är väsentligt för att barnet ska utvecklas till en frisk individ. Det som respondent 4 lyfter upp kan även kopplas till Broberg (2006) som gjort en studie om barnets separation till sin omsorgsperson.
I detta fall är barnets omsorgsperson familjehemsföräldrarna och därför är det inte konstigt att barnet reagerade starkt vid hemflytt. Enligt Broberg (2006) blir det därför viktigt att barnet
söker trygghet hos en annan vuxen person när barnet omsorgsperson inte är tillgänglig, vilket i detta fall blir att barnet behöver söka trygghet hos sin biologiska familj. Av denna anledning är det viktigt att barnet kan återknyta till sina biologiska föräldrar vid en hemflytt för att barnets utveckling inte ska komma till skada. Analysen visar på vikten av att det sker positiva förändringar hos den biologiska familjen och att de är känslomässigt tillgängliga för barnen innan det blir aktuellt att upphöra vården enligt LVU.
I likhet med detta förklarar respondent 2 att det är problematiskt att man vid en hemtagningsutredning inte tar hänsyn till barnets anknytning till familjehemmet.
Respondenten tillägger att det inte finns kriterium i utredningsarbetet gällande hur länge barnet har varit placerad i familjehemmet, vart barnet har sin trygghet och barnets rätt till kontinuitet. Respondenten förklarar att det är först i vårdnadsöverflytt som dessa kriterier blir aktuella och att det i andra fall saknas i själva hemtagningsprocessen. Respondenten avslutar med att förklara att lagarna inte är utformade för att kunna arbeta utifrån barnets anknytning och trygghet till familjehemmet när upphörandet av vård blir aktuellt. Detta som
respondenten beskriver kan sammankopplas till de begränsningar som kan förekomma i socialsekreterarnas handlingsutrymme till följd av lagarna. Det är viktigt enligt Lipsky (2010) att socialsekreterarna som verksam gräsrotsbyråkrater inte enbart förhåller sig strängt till lagarna, utan även tar hänsyn till den mänskliga interaktionen. Lipsky menar därför att socialsekreterarnas handlingsutrymme är en viktig faktor i arbetet för både klienterna och socialsekreterarna. Den begränsning som respondent 2 beskriver kan enligt Lipsky (2010) beror på att socialsekreteraren själv begränsar sitt handlingsutrymme. Det kan även
sammankopplas till respondent 5 som förklarar att handlingsutrymmet kan vara brett och att socialsekreterarna har möjlighet att argumentera för det som dem anser är barnets bästa i sitt utredningsarbete (jmf Lipsky, 2010).
6.2.2.1 Att ständigt flytta
Samtliga respondenter beskriver att barnets anknytning och trygghet påverkas negativt av att ständigt flytta under placeringstiden till olika familjehem. Respondent 5 uttrycker hur ett barn som var långtidsplacerad aldrig fick möjlighet att knyta an till en trygg omsorgsperson, detta då barnet under placeringstiden bodde i 5 olika hem innan han slutligen flyttade tillbaka till sin biologiska förälder. Respondenten förklarar att barnets mest stabila anknytning var till den biologiska modern, trots att den biologiska modern inte var en lämplig anknytningsperson.
Vidare förklarar respondenten att detta påverkar barnet fruktansvärt dåligt, då förövaren blir anknytningspersonen för att det inte har funnits någon annan trygg vuxen och att det varit för många personer som kommit och gått i barnets liv. Respondenten förklarar hur detta påverkar barnet på följande sätt:
Man märker det i form av att jag upplever att de förlorar tilliten till vuxenvärlden.
Det blir paradoxalt att man då talar om att ena sidan ska vi skydda barnet mot den destruktiva föräldern, men att den föräldern är den enda som finns kvar i slutändan.
Barnen accepterar det dem har varit med om, då föräldern iallafall fortfarande har varit kvar i barnets liv till skillnad från familjehemmen som säger upp sitt uppdrag (Respondent 5).
Ovanstående citat kan kopplas samman med Schofield m.fl. (2012) studie där författarna beskriver hur en flicka som har bott i olika familjehem kände att hon inte hade tillit till sitt familjehem, då hon hade svårt att tro att de ville ha kvar henne. Dessutom uttryckte flickan att det kändes konstigt att flytta till olika hus eftersom det kunde förekomma olika regler, lukter,
om att barnen förlorar tilliten till vuxenvärlden. Dessutom tar det tid för barnen att känna trygghet till familjehemmen, vilket försvåras ytterligare om barnet ständigt flyttar (jmf Schofield m.fl. 2012). Analysen visar på att barn som ständigt flyttar inte utvecklar några trygga anknytningar och därmed också får negativa erfarenheter. Detta kan sammankopplas till Broberg m.fl. (2006) och Lundén (2010) som understryker att barn som skapar negativa erfarenheter kommer även påverka sina inre representationer. Dessa inre representationer kan förklaras som inre arbetsmodeller och förklarar barnets uppfattning om både sig själv och omvärlden. De inre arbetsmodellerna är faktorer som påverkar barnets självkänsla och därför tenderar barn med negativa erfarenheter att uppleva sämre självkänsla, samt att ingen är villig att finns där för dem. Det som Broberg m.fl. (2006) och Lundén (2010) beskriver återspeglas hos det som respondent 5 lyfter upp om hur barnet behöver roa sig med att det enbart är anknytningen till den destruktiva föräldern som är möjlig, vilket i sin tur kan påverka barnets inre representationer. Det innebär således att det är viktigt med trygga anknytningar under placeringen, då de erfarenheter barnet skapar påverkar i vilken utsträckning barnet känner sig värdefull och värd till skydd (jmf Broberg m.fl, 2006;Lundén, 2010).
För att motverka att barnen ständigt flyttar från ena familjehemmet till den andra och därigenom skapa negativa erfarenheter, uppger respondent 1 att dem använder sig av Västermodellen vid placeringar. Respondenten förklarar att Västermodellen går ut på att redan vid jourhemsplacering försöka matcha barnet med jourhemmet, där jourhemmet syftar till att sedan bli ett familjehem. Respondenten beskriver att detta görs för att minimera onödiga flyttar och för att barnet ska utveckla en trygg anknytning redan i början av placeringen. Det som respondenten nämner kan även ses utifrån ramen av deras
handlingsutrymme, där de har möjlighet att jobba för att säkerställa barnets rätt till trygghet och kontinuitet. Detta görs enligt respondenten inom ramen av organisationens regler och riktlinjer (jmf Evan och Harris, 2004).