Barn i behov av särskilt stöd

Vi blev nyfikna på vad personalen samt biträdande rektor hade för tankegångar kring

begreppen ”barn i behov av särskilt stöd”. Samtliga svarade att barn i behov av särskilt stöd är barn som behöver mer hjälp och stöd än andra och rektorn tillade, ”…för att utvecklas så

normalt som möjligt”. Specialpedagogen sa att ”alla barn är i behov av särskilt stöd någon gång i livet”. Det kan gälla allt från barn som har någon tilläggsproblematik utanför det normala behovet, språksvårigheter, neuropsykriatiska svårigheter och utvecklingstörning.

Begreppet ”barn i behov av särskilt stöd” syftar inte till någon begränsad grupp barn med bestämda egenskaper. Barnets svårighet ska inte förstås som en egenskap hos barnet utan som relation till omgivningens bemötande och barnets miljö (Pilz-Maliks & Sjögren Olsson, 1998). Benämningen barn med behov av särskilt stöd har ändrats till barn i behov av särskilt stöd. Denna viktiga skillnad beskriver ett förändrat förhållningssätt till barnet. Justeringen ändrades i skollagen år 2000, då man vill undvika att applicera problemet hos barnet (Persson, 2001). I begreppet ingår barn som av någon anledning är i svårighet och därför behöver mer stöd än andra. Behovet kan vara av varaktig karaktär, men också tillfällig och orsakerna kan variera. Några att nämna är barn som har neuropsykriatiska funktionshinder (ADHD, Asperger Syndrom), utvecklingstörning, socioemotionella svårigheter, barn som är socialt utsatta, flyktingbarn etcetera (Bergquist, 2003).

En diagnos kan skapa förutfattade meningar om barnet och i sämsta fall leda till att det pedagogiska stödet knyts till diagnosen och inte till barnet (Lutz, 2006). Diagnoser kan enligt Asmervik, Ogden & Rygvold (2001) sätta en stämpel på barnet, men de kan även underlätta när de gäller att får resurser. Det kan vara en lättnad för föräldrar som antagit att barnets beteende berott på dålig uppfostran eller något som föräldrarna misstänkt under en längre tid. Även förskolläraren anser att diagnoser både kan vara stigmatiserande och ett stöd. För föräldrar och mot omvärlden kan de vara till stor hjälp särskilt om det gäller barn med neuropsykriatiska svårigheter, menar förskolläraren. Både specialläraren och

specialpedagogen menar att för dem har en diagnos ingen betydelse, för dem är det viktigare att veta att barnet fungerar i gruppen eller att man som pedagog ger stöd utifrån den

utvecklingsnivå som barnet befinner sig på. Specialläraren sa också att de har hjälp av Habiliteringstester där man får reda på vilken nivå barnet befinner sig på.

Enligt personalen är det endast ett barn på Prästkragen som har en klar diagnos och det är Jacob som har Down syndrom, de andra har diffusa svårigheter, utvecklingstörningar utan namn eller är under utredning. Samtliga tror att diagnoser är viktigast för föräldrarna. De har kanske trott att de behandlat sitt barn fel av olika anledningar, menar rektorn och tillägger att diagnoser inte spelar någon roll på Prästkragen. Barnskötaren uttryckte dock att en diagnos

kan vara viktig eftersom den många gånger bekräftar att det personalen tycker och tror

stämmer, men den är ännu viktigare för föräldrarna, eftersom det tar lång tid för dem att få en handikappmedvetenhet. Biträdande rektor menar att diagnoser har större betydelse på de andra avdelningarna på förskolan som inte bedriver integrerad verksamhet, eftersom barnet då har rätt till resurs.

4.3.1 Normalitet och avvikelse

I intervjuerna frågade vi om vad personalen definierar som ”normalt” och barnskötaren, svarade ”är som de flesta”. Förskolläraren säger sig försöka undvika begreppet och menar att normalitetsproblematiken inte är lätt att förklara med några få ord, men det finns ett

normalspektrum, det vill säga en normalfördelningskurva. ”Normalitet kan ses som ett begrepp som kan definieras utifrån normen av vad ett barn klarar av utifrån exempelvis ålder och mognad” (Lutz, 2006 s. 77). ”Normalt är inget fast tillstånd”, sa specialpedagogen, eftersom det avvikande beteendet kan ha att göra med livssituationen och kan därför vara ett normalt sätt att reagera på. Barn som uppfattas som avvikande av personalen, är de med annorlunda eller outvecklat rörelsemönster, gör konstiga ljud, utagerande eller inåtvänt

beteende, dålig eller ingen ögonkontakt eller att de avskärmar sig. Biträdande rektor menar att alla barn som inte följer en normal utvecklingsgång, med rimliga avvikelser för ”tidiga” och ”sena” barn är avvikande på ett eller annat sätt. Hänsyn måste också tas till alla de olika personligheter barnen föds med som sedan gör dem till de individer som de växer upp till.

Stigma är enligt Goffman (2001) när vi anser att en person beter sig annorlunda och reduceras i vårt medvetande från en vanlig människa till en utstött person. Om detta är omfattande kan det även kallas handikapp. Avvikare menar författaren att en person är som behåller vissa sociala principer när det gäller uppträdande och utmärkande egenskaper. Även Rabe & Hill (1987) behandlar dessa frågor och menar att varje samhälle har regler för vad som betraktas som normalt och avvikande. Samhället delar in och kategoriserar människor som i sin tur bestämmer vilka beteenden som anses mest vanliga i olika grupper (a.a.). Det är många forskare som diskuterar gränsen mellan normalitet och avvikelse. ”Gång på gång är kritiken fundamental och riktar sig mot tanken om att klassificera, kategorisera och diagnostisera människor utifrån ett avvikelseperspektiv” (Lutz, 2006 s. 66). Enligt Tideman (2000) kan

normalisering ses på olika sätt som till exempel att det är det normala tillståndet, det vanliga eller genomsnittliga som bedöms utifrån standardavvikelse ur en normalfördelningskurva. Normal innebär inte att en funktionshindrad person ska bli som en medelsvensson, utan att de ska ha möjlighet att medverka och vara en del av det vardagliga livet utifrån sina

förutsättningar. Enligt författaren kan normalisering ses på olika sätt som till exempel att det är det normala tillståndet, det vanliga eller genomsnittliga som bedöms utifrån

standardavvikelse ur en normalfördelningskurva.