Sammanfattningsvis har vi fått svar på de frågor som vi ställt, men personalomsättningen har påverkat vår studie och resultatet på ett sätt som vi inte var beredda på. Personalen på
Prästkragen var mitt uppe i en process, vid tillfället som studien gjordes, där de försökte hitta ett arbetssätt som passade verksamheten. Var och en för sig var på det klara med hur de ville gå tillväga, men idéerna behövde välkomnas av de övriga medlemmarna för att de skulle kunna sättas i verket. Den organisatoriska förändringen, det vill säga att avdelningen blev integrerad är inte självvald av specialläraren, vilket vi menar påverkar förutsättningarna för ”en positiv anda” som någon uttryckte det eller att gruppen ska bli ”hel”. En annan faktor som
verkar påverka samarbetet är att personalgruppen består av varierande professioner med skilda erfarenheter. Detta är en tillgång som ökar förutsättningarna för en bra verksamhet, men försvårar samtidigt samarbetet, eftersom personalen prioriterar verksamhetens innehåll och barnens behov på olika sätt. Vad vi kunde utläsa var avdelningen innan förändringen mycket individinriktad och inte gruppinriktad, men då rådde helt andra förutsättningar. Den största skillnaden var att barngruppen ökade från sex barn med funktionshinder till 14 barn med mycket varierande behov.
Innan intervjuerna kände vi att vi hade en vag bild av verksamheten, men den fick sin förklaring då respondenterna tydligt gav uttryck för att de befann sig mitt uppe i ett
processande vad det gällde både grupptillhörighet och verksamhetsinnehåll. Förskolläraren hade till exempel infört ett veckoschema med återkommande aktiviteter. Scheman, samlingar och bestämda platser vid matbordet är kanske vanliga inslag i andra förskolors verksamhet, men på Prästkragen har detta inte prioriterats tidigare.
Det som delvis genomsyrar arbetet på avdelningen och hela förskolan är användandet av tecken som stöd. Personalen anser att de inte använder tecken i önskvärd utsträckning och anledningen är otillräcklig kunskap. Om personalen hade använt tecken, trots begränsad kunskap i fler situationer än vad vi såg att de gjorde, hade de fått rutin i användandet. Rutinen medför att det blir en naturlig del i det dagliga arbetet, efterhand som kunskaperna ökar. En av oss som skriver detta arbete talar av egen erfarenhet från tidigare arbete med tecken som stöd. Verksamheten är också beroende av personal som stannar, vilket automatiskt medför att kompetensen stannar.
Vi tror att samspel barn emellan har precis lika stor betydelse för barn med funktionshinder som för andra barn. Men vi kan dra slutsatsen framförallt genom det vi sett, att samspelet har olika innebörd för olika barn beroende på vilken utvecklingsnivå de är på. För de icke
funktionshindrade äldre barnen är det viktigt att vara med i leken, medan det verkar vara fullt tillräckligt för de äldre barnen (3-5 år) med funktionshinder att vara med, men bredvid de andra på sina villkor. Det krävs ett starkt vuxenstöd för att lek med andra ska bli av och fungera. Barnen med funktionshinder och de yngre barnen utgör tillsammans två tredjedelar av hela barngruppen och de är ännu inte mogna att leka samarbetslekar och några barn blir det kanske aldrig på grund av sin utvecklingsstörning. Det har därför förkommit en hel del
är det samspelet mellan kollektiv och individ som är i fokus” (Williams, Sheridan & Pramling Samuelsson, 2000, s.30). Vi tolkar detta som att barnen samspelar med varandra en och en till exempel som vi såg, genom brevidlek, men även med hela gruppen, som till exempel under morgonsamlingen, sångstunder och matsituationer. Barn och pedagoger fick en stund tillsammans och kunde känna sig som en helhet.
”Personalens förmåga att förstå och samspela med barnet och få föräldrarnas förtroende är viktig, så att vistelsen i förskolan blir ett positivt stöd för barn med svårigheter.” Lpfö, 98, s.26
I bemötandet av barnen med funktionshinder har vi sett att all personal på avdelningen behandlar barnen med stor respekt och hänsyn och att de ställer rimliga krav som barnen kan uppnå. Med utgångspunkt från intervjuerna kan vi avläsa att personalen anser att bemötandet av föräldrar är ett viktigt inslag i verksamheten, eftersom samarbetet med dem i slutändan gynnar barnet. Flexibilitet är en grundtanke att sträva efter i arbete med barn med särskilda behov, eftersom det handlar om barn som inte lika lätt låter sig inordnas under omgivningens ”norm”.
Vi kan konstatera att integrering är bra för alla om pedagogerna har en positiv attityd till integreringen och inser att detta inte sköter sig självt bara för att lokalerna delas.
Integrering är mindre bra om det finns barn som upplever utanförskap för att de är annorlunda. Vi tror att personalen har stor betydelse när det gäller att skapa förståelse för barnens olikheter, men ändå inte göra för stor sak av det. Vi menar att vuxna tydligt måste signalera att alla människor har lika värde, oavsett hur man ser ut och hur man är. Integrering är också mindre bra om de normalfungerande barnen får ta ett steg tillbaka för att de inte hinns med på grund av att det finns för många som har tidskrävande behov. Det sistnämnda såg personalen på Prästkragen som ett problem, men de var medvetna om det och då finns det goda förutsättningar för en förändring till det bättre. Slutsatsen från vår studie är också att det finns en risk för att barn som följer en normal utveckling jämförs med barn som har en försenad utveckling eller utvecklingstörning. Barnen utan funktionshinder blir ”duktigare” än vad de är och får därför inte utmaningar på deras nivå i lika hög grad, som de annars skulle ha fått.
Tössebro (2004) ifrågasätter och för en intressant diskussion om vem som är integrerad med vem och vi applicerar författarens diskussion direkt på vårt fall. Är det de sex barnen med
funktionshinder eller de åtta barnen utan funktionshinder som är integrerade och är endera gruppen som kallas integrerade inte en del av helheten? Eller är det så, att alla barn på Prästkragen är en integrerad helhet? Oftast benämns barnet som är i behov av särskilt stöd som den som är integrerad och inte tvärtom. Det borde enligt författaren inte vara så självklart som det många gånger är (a.a). Vi menar att reflektionen över hur och vad vi tänker om dessa skillnader är viktiga, eftersom vi tror att det i praktiken påverkar handlingssätt och attityd.
Ytterhus (2003) fick i sin studie fram att barn med synligt funktionshinder möttes med större acceptans av andra barn. Vår tolkning är att barn kopplar det synligt annorlunda som en förklaring till konstigt beteende. På Prästkragen har vi emellertid inte sett om acceptansen har varit större för barn med synliga funktionshinder än för de med osynliga funktionshinder. Möjligen hade en längre observationstid kunnat påvisa detta.
Bestämmelserna kring vem som får de särskilt avsatta platserna var något godtycklig, eftersom bedömningarna ibland verkar göras i stunden. Vi menar att det kan finns en risk att platserna tillfaller de som är i mindre behov av det särskilda stödet än barnet som kommer efter i kön. Samtidigt är detta positivt, då det inte krävs en väntan på en diagnos för att få det särskilda stödet, utan istället ser man till vad barnet tycks ha för behov här och nu.
Studien har gett oss kunskaper om hur arbetet på en integrerad avdelning kan fungera, även om personalen på Prästkragen ännu inte hade hunnit förverkliga alla idéer vid tidpunkten då studien gjordes. Trots att personalen var mitt upp i ett processande med att organisera verksamheten, visade de aldrig på något sätt att vi inte var välkomna på besök. Tvärtom var de alltid positiva och intresserade av oss och vår studie. Vi vill dock framhålla att vi hade önskat att vi hade planerat in ytterligare några dagar för observation, eftersom verksamheten har varit svår att tolka. Detta beror till viss del på att personalgruppen inte hade helt klara mål med sin verksamhet, och att mycket var på gång. Vi är övertygade om att Prästkragen, så småningom kommer att få ihop gruppen, eftersom vi upplever att förutsättningarna finns, med både kunskap och vilja.
Intervjuerna har däremot gett oss ett tillfredställande underlag till vårt arbete, vilket vi hoppas har framgått i vår analysdel och slutsats. Den kvalitativa metoden med kombinationen
intervjuer och observationer var ett bra val, eftersom dessa tillsammans gav oss en helhet som annars inte hade varit möjlig.
Vi har under arbetets gång fått både inspiration och tagit lärdom av arbete på en integrerad avdelning med barn med funktionshinder och barn utan funktionshinder. Vi inser och tycker att erfarenheten och kunskapen om barn med funktionshinder inte ska tas förgiven. Vi menar att specialpedagogik borde ingå i Lärarutbildningen och vara ett lika naturligt inslag som både matematik och språk. Barn i behov av särskilt stöd är en självklar del i förskoleverksamheten, vilket gör att vi blivande pedagoger bör vara förberedda på detta.