Bemötande

4.4.1 Bemötandet av barn med funktionshinder

Enligt Kinge (2000) krävs stor kunskap och insikt om empati och dess betydelse i arbete med funktionshindrade barn, då det ställs stora krav på omgivningen eftersom de ofta sätts på prov både på det personliga och professionella planet. Eftersom varje barn är unikt, i synnerhet barn i behov av särskilt stöd, behöver personalen kunna behärska olika sätt att bemöta barnet.

Det är viktigt att visa mjukhet och vara sig själv gentemot barnet, menar specialläraren. Både specialpedagogen och barnskötaren menar att man ska gå ner på barnets nivå och hjälpa barnet upp till en högre nivå. Den proximala utvecklingszonen bygger på att ett annat barn eller en vuxen hjälper ett barn upp till nästa nivå i utvecklingen (Hwang & Nilsson, 2004).

Barnskötaren anser också att alla barn inte kan behandlas lika, eftersom de kanske inte förstår, på grund av sin utvecklingsstörning. Det gäller att försöka sätta sig in i barnets situation. Förskolläraren anser att personalen ska se möjligheter istället för hinder hos barnen och att de är pedagoger och inte vårdare. Vi har noterat att personalen skickligt avväger och ställer rimliga krav på barnen med funktionshinder, som exempelvis Edouard som är 5 år och har utvecklingstörning med grovmotoriska svårigheter. Han kan resa sig själv med hjälp av att hålla i en soffa. Personalen säger till honom att resa sig och efter ett tag gör han som han blir tillsagd. Personalen säger att det krävs ett stort tålamod och att de under inga omständigheter kan ha bråttom i dessa situationer. All personal är överens om, att utan empati och ett

empatiskt bemötande finns inga möjligheter till goda relationer, vilket de menar är en förutsättning när man arbetar med människor.

4.4.2 Bemötandet av föräldrar till barn med funktionshinder

Att skapa en bra relation med föräldrarna är viktigt anser personalen. Att möta föräldrarna i hallen är ett bra sätt för att få en god kontakt, även att bjuda in dem på avdelningen, vara trevlig, prata tydligt och ha ögonkontakt med dem är bra metoder, menar de. Även Hellström (1993) menar att den dagliga kontakten i kapprummet och allmänt samtalande har stor betydelse i kontakten med föräldrarna, eftersom detta är mindre skrämmande än

föräldramöten. Barnskötaren säger också att man bör tänka på att en eventuell kulturskillnad mellan personal och föräldrarna kan finnas. Förskolläraren anser att pedagogen ska respektera och inse att föräldrar är experter på sitt barn och säger; ”Jag som pedagog kan barn i

allmänhet”, men menar samtidigt att föräldrarnas synpunkter och önskemål bör tillgodoses om de är rimliga och går att genomföra. Ett exempel nämndes, Arif, som har

utvecklingstörning och autistiska drag . Han hade på senare tid gått ner i vikt. Föräldrarnas önskemål var att personalen lade undan lite av lunchen till eftermiddagen, eftersom den till skillnad från mellanmålet gillades av Arif.

Specialpedagogen tycker att personalen ska vara lyhörda och se till att föräldrarna känner sig väl bemötta. Specialläraren anser att en bra relation med föräldrarna, ger en bra relation till barnen och säger att förtroende, hänsyn och respekt är tänkvärda ord. Hellström (1993) menar att, lyckas personalen vinna förälderns förtroende kan de prata om barnets starka och svaga sidor tillsammans. Biträdande rektor menar att bemötandet är viktigt och berättade för oss att en mamma som har sin pojke med utvecklingstörning på avdelningen Prästkragen, blev dåligt mottagen av personalen på en annan förskola. Enligt biträdande rektor möttes mamman av orden; ”men han är ju handikappad, ett sådant barn kan inte vi ta emot”. Ett sådant

mottagande naturligtvis inte får förekomma, men tyvärr inträffar det då och då, vilket förmodligen beror på okunnighet och rädsla hos personalen, menar biträdande rektor. Det främmande kan utlösa stor ångest och oro hos pedagogen vilket kan bli en stor sak om denne inte kan se att det bakom funktionshindret finns ett helt vanligt barn med ett eller flera

svårigheter, med andra ord kommer det ”normala” hos barnet i skymundan (Asmervik, Ogden & Rygvold, 1995).

Biträdande rektor sa att en förälder som samtalar om sitt barns svårigheter är oftast en förälder i kris. De behöver mycket omtanke och stöd, men samtidigt är det viktigt att vara ärlig med det man ser och upplever till föräldern. Dessutom ska man inte inge falska förhoppningar om deras barn, ge löften man inte kan hålla och det hjälper inte tycka synd om föräldern. Enligt Gustavsson (2004)äratt känna medlidande med någon detsamma som att tycka synd om någon. Det blir sällan ett jämbördigt möte och hjälper ingen ur sin negativa känsloupplevelse eller situation. Det bidrar snarare till en förstärkt känsla av att du har det bra, men jag har det dåligt. Biträdande rektor säger attdet aldrig får vara ett möte under tidspress och ”tänk alltid om det var ditt barn det handlade om och hur du skulle vilja bli bemött av personalen på förskolan.” Gustavsson (2004) menar att en person med empatisk förmåga öppnar möjligheter att känna och leva sig in i någon annans situation, även om personen varken har samma känsloupplevelse eller erfarenhet av just den situationen. Den empatiske känner alltså inte igen sig alls, men kan ändå leva sig in i hur en person känner det. Empati innebär alltså att kunna känna av någon annans känsla, med hjälp av den egna känslan och kunna skilja dem åt.

4.4.3 Stöd och hjälp att bemöta barn med funktionshinder och deras föräldrar

Personalen får inte någon hjälp för att bemöta föräldrarna, anser specialläraren, ”Jag har genom lång erfarenhet lärt mig att spegla av dem, känna av stämningen och försöka se i vilket skede de är i livet.” Gustavsson (2004) säger att viktiga inslag i den empatiska förståelsen är att bekräfta någon genom inlevelse och genom att avläsa stämningen, men den andre personens förståelse för att den empatiske förstår, måste också blir synlig för honom eller henne, vilket oftast sker på ett intuitivt omedvetet plan. Specialläraren säger att det är lättare att placera barnet i en verksamhet där det finns barn utan funktionshinder, eftersom många föräldrar tyvärr tror att de funktionshindrade barnen på så sätt blir ”friska”. Barnskötaren däremot anser att de får mycket stöd och hjälp från resurteamet som till exempel tips om hur de ska arbeta med rutiner och handledning för att hela verksamheten ska fungera. Personalen får även tips om hur de ska tänka om bemötandet av varandra i personalgruppen.

barnen ibland väcker negativa känslor hos oss, särskilt de med icke önskvärda beteenden. Kinge (2000) menar att barn som på något sätt har ett avvikande, negativt beteende kan väcka olustkänslor hos oss. Lyckas man att tränga bakom barnets oförklarliga eller oacceptabla handlande och söker kontakt med barnets inre genom att försöka se och förstå bakomliggande orsaker till beteendet, kan sympatin inom oss väckas. Detta är en början som lättare motiverar att finna bra och hjälpande åtgärder (a.a).

Förskolläraren saknar framförallt Tecken Som Stöd-utbildning, vilket beror på den korta anställningstiden. Förskolläraren menar att en del går att läsa sig till men inte allt och uttryckte en önskan om fortbildning om utvecklingsstörning och psykiska funktionshinder.