En av arbetets mest elementära tolkningar av informanternas upplevelse av livsförloppet och sin egen ställning i det utgår från deras beskrivning av livsförloppet. Informanterna uppfattar flera tydliga avgränsningar mellan de sociala åldrarna, men jag upplever att det enbart finns två stora grupper, vilka innefattar ett dikotomiskt förhållningssätt; barn och vuxen. Barn – vuxen behöver inte tolkas i ordens bemärkelse, utan kan ses som yngre kontra äldre, oavsett var i livsförloppet personen befinner sig. Detta förhållningssätt framkommer på flera ställen i intervjuerna, och är en abstrakt uppfattning som tar sig uttryck inte bara i informanternas svar, utan även i viss mån i mina frågeställningar. Ur informanternas synvinkel ligger relationen mellan dem själva och personer de uppfattar som auktoriteter, vilka kan inräknas i vuxenkategorin. Även gamla personer, som enligt forskare anses ha lägre social status än den produktiva vuxna befolkningen128 räknas till de auktoritära vuxna. Detta resonemang återkommer även hos Jenny Hockey och Allison James, som menar att identiteter som ”vuxen” och ”barn” kan vara en produkt av makt och auktoritet.129
Som jag tidigare nämnt är uppdelandet av ålderskategorierna i enbart två kategorier ett binärt och dikotomiskt förhållningssätt som riskerar en förenkling av flera komplexa komponenter i en helhet. I det här fallet tycker jag dock att det är en intressant infallsvinkel, då informanterna själva upplever det. Anledningen till att de ser på ålderskategorierna som dikotoma kan bero på att det ofta framställs så i den allmänna diskursen, men det kan likaväl förklaras med att barnen upplever ett förhållande som bygger på makt eller maktlöshet, auktoritet eller underordning. Ur ett vuxenperspektiv skulle en liknande uppställning förmodligen se annorlunda ut. En ”gammal” person skulle kanske uppleva förhållandet tvärt om, att de yngre vuxna har mer makt än de själva.
Åldersdefinitioner
Samtliga informanter är någorlunda överens om livsförloppets mer detaljerade fasindelanden. I grova drag anses barndomen sträcka sig upp till 18-20-årsålder, vilket i sin tur är indelad i ”bäbis”,
127Krekula mfl 128 Bodily, s. 183 129 Hockey mfl, s. 16
barn och tonåring. Vuxenperioden beskrivs som ”ett extremt långt pass”. Den inträder vid 20 och är uppdelad i ”vuxen” och ”gammal”. Ålderdomen börjar vid 50-60-årsåldern och sträcker sig fram till döden.
Emanuel: /…/Rätt så liten. Och sen så, där efter, sen så börjar man bli tonåring…, ungefär lika länge. Då är man lite busig, mellan det och gör kanske dumma saker ibland, som en del brukar. /…/ Tjugo då börjar man blir lite mer vuxen och det är ett extremt långt pass. (skratt) Ehm… enda hit, tills man är ungefär femtio…eller… vi säger… sjuttio… så vid femtio, här… då börjar man känna sig lite gammal… eller rätt så…gammal. Rätt så gammal börjar man bli. Och sen när man är sjuttiofem, då känns det som att man börjar få det riktigt jobbigt. Då är man verkligen gammal (skratt). Och sen.. efter det så… dör man typ.
En liknande indelning Emanuels görs av Jenny Hockey och Allison James i Social identities across the life course. Enligt dem existerar barndom i relation till andra åldersrelaterade kategorier, 130 liksom ovanstående indelningar. Barn definieras således i relation till vad vuxna inte är, och tvärt om. Informanternas egen plats placerar de i början av livsförloppet. Samtliga av 10-åringarna definierar sig själva som barn eller som ett mellanting mellan barn och tonåring. Platsen de vistades på, fritidsgården, var utrustad med typiska ”ungdomliga” attribut, t ex en stor väggmålning med superhjältar. Barnen hade själva delat in sig grupper utifrån ålder med de yngre och äldre barnen för sig. De hade även olika typer av sysselsättningar, såsom olika former av data- och TV-spel. Jag kunde se en tydlig skillnad i sättet att klä sig mellan gruppen med de yngre barnen och de äldre, och ljudnivån frånskiljde sig märkbart, då de yngre var uppspelta och högljudda och de äldre lugnare och tystare.
Tonårstiden är en tid som ligger nära informanternas egen livsfas enligt dem själva, men föreställningar om tonårstiden och deras förhållningssätt till den är skilda. Några av informanterna upplevde jag var ointresserade och förhållningssätt långt borta från den, medan några av dem redan nu ägnade sig åt aktiviteter som de själva definierade som tillhörande tonåren. ”Festa” och vara ute sent på kvällarna är ett exempel på aktivitet som en av informanterna ansåg höra tonårs- och ungdomstiden till, men som hon redan nu ägnade sig åt. I övrigt ansågs tonåringar syssla med förbjuda saker, såsom ”bus som är på gränsen till elaka”. Barndomen som tiden som ligger bakom mina informanter uppfattar jag som en aning diffus. Det verkar som mina informanter koncentrerar sig mer på kommande livsfaser än de som varit. Flera år yngre personer beskrivs som både som jobbiga och som söta. Yngre barn tillåts göra saker som informanterna själva inte längre kan göra utan att betraktas som avvikande. På frågan vad Johanna och Maria skulle passa på att göra om de blev fem år för en dag svarar de:
Maria: Jag skulle gå och skämma ut mig inför alla. Är man så liten kan man göra va som helst.
Johanna: Näe asså jag skulle göra precis tvärtom och vara värsta smartaste ungen ba ååååh! Fast, asså, man är väl sig själv då va?[i en femårings kropp] Ah, fast jaa...
Maria: Va, jag skulle skämma ut mig
Johanna: Näe, tvärtom. Man är såhär världens duktigaste.
Sofia: Men om du skulle skämma ut dig, vad skulle du göra då förnånting? Maria: /…/ Jag skulle springa på stan och skrika åt alla (skrattar)
Här visar Maria och Johanna på två föreställningar av femåringar. Dels att de kan göra i stort sett vad som helst, som uppfattas som avvikande för en äldre person, utan att det anses konstigt. Dels att barn har lägre intelligensnivå ju yngre de är. Intelligensen ställs som motsats till att ”skämma ut” sig. Den föreställningen förstärks även med Marias citat: ”När man är bäbis fattar man ingenting och kan inte prata.” Detta är talande beträffande den generella synen på barndom. Mognad och kompetens ses som individuella kvaliteter som införskaffas och utvecklas med åldern och erfarenheten, samt anses vara positivt både för individen och samhället. Man anses inte vara fullvärdig människa innan man blivit socialiserad in i samhället. 131
”Gamla” personer anses leva ett lugnt liv, är snälla, skämmer bort barn och ser mest på TV eller tittar på kort från förr. Här märks en tydlig bild av äldre som förbrukade och som redan levt sitt liv, som ”has beens”.132 Trots att informanterna ser ”gamla” personer som auktoritära, tyckte jag mig ändå uppfatta en föraktfull ton gentemot den livsfasen. Åldrande är inte önskvärt varken utseendemässigt eller livsstilsmässigt.
Vuxenlivet, det ”extremt långa” passet, medför ansvar och stillsamhet. En grundläggande föreställning av vuxenlivet är att den präglas av arbete. Arbete i sig är inget roligt, men ändå ett tecken på självständighet. En vuxen är självständig och ansvarsfull, lugn, omhändertagande och i auktoritet. Jag kommer här nedanför att ägna ett helt kapitel åt föreställningen av vuxna som auktoriteter i förhållande till mina informanter som barn.