Barn som aktörer

Alla intervjupersonerna känner väl till att den bärande principen i barnkonventionen är ”barnets bästa” och att den ska var en ledstjärna i allt arbete som rör barn. Barnkonventionens artikel 12 beskriver att ett starkt barnperspektiv handlar om barns rätt till att uttrycka sina åsikter och att få dem beaktade (www.barnkonventionen.se) för att på bästa sätt kunna bedöma vad som är ”barnets bästa”. Denna rätt stärks genom att barnkonventionen (artikel 5) ålägger föräldrarna ett ansvar att stötta barnet när de uttrycker sin vilja (a a) och detta kommer bland annat till uttryck i Föräldrabalken (1949:381) och Socialtjänstlagen (2001:453). Det är däremot alltid en vuxen som i slutändan bedömer vad som är (för) ”barnets bästa”. Vi fann dock en missanpassning mellan lagstiftningen och verkligheten då lagstiftningen talar om att barnets åsikt ska beaktas, eftersom alla intervjupersonerna påtalar just svårigheten med att tolka vad som är barnets åsikt eller inställning. Detta då barnet kanske inte alltid säger vad det menar eller vad det vill. Barnet kanske också säger en sak men vill förmedla något annat.

4.3.1 Barnets åsikt

Intervjupersonerna var eniga i att barnets åsikt var viktig och menade att det var regel att alltid tala med barnet, en eller flera gånger, vid en utredning eller före ett

uppdrag som kontaktperson. Det var också viktigt att se till hela situationen för att göra en bra bedömning. I de fall barnet inte kunde utrycka sin mening verbalt fanns det hjälpmedel och olika metoder till att finna ut vad barnet egentligen förmedlar t ex; nallekort, Emma-dockor, dockskåp, målningar, lek och kroppsspråk. En intervjuperson beskrev hur hon genom att använda sig av dockskåpet i ett samtal med en liten pojke kom fram till hans önskningar; att inte sova hos pappa utan bara leka med honom på dagen:

Jag vill leka med pappa, men jag vill inte borsta tänderna, äta mat, klä av mig och bada.”(Familjerättssekreteraren).

Alla intervjupersonerna uppgav att det inte alltid var enkelt att förstå vad barnet egentligen ville förmedla. Vissa menade att det ibland bara kunde vara en känsla man hade som man inte kunde få styrkt:

… inte heller att det har varit så mycket protester innan heller…utan mer…Ja kanske lite undanglidande svar…som jag har funderat på… (Kontaktpersonen).

Alla barn är ju inte så verbala eller kan uttrycka sig på olika sätt. /…/om barnet säger: - Nej, jag vill inte träffa pappa. Ett nej kanske barnet inte riktigt själv kan bedöma konsekvenserna av. Det beror ju på ålder och mognad. I bästa fall kanske man kan gå till botten med vad som ligger i nej:et /…/ Men det är ju inte så lätt för barnet heller kanske, att förstå vad biståndet kan innebära. Vad det är han ska säga ja eller nej till. (Sektionschefen)

Psykologerna och forskarna Gulbrandsen och Tjersland (2006) problematiserar situationen ytterligare genom att påtala vikten av att vara vaksam när man tolkar barns berättelser. Det kan ligga en risk i att man övertolkar barnets historia eftersom dennes berättelse oftast innehåller lite fantasi och lite verklighet (a a). Samtidigt kan barnet också kan vara påverkad av en negativt inställd förälder (Ewerlöf m fl, 2004).

4.3.2 Att låta barnet komma till tals

Andersson & Bangura Arvidson (2006) menar att det inte alltid är för barnets bästa att lyfta fram barnet i en vårdnads- eller umgängestvist. Barnen kan uppleva alla samtal som tröttande och kanske förstår de inte alltid vad som är nyttan med dem. De kan också uppleva en pressande utfrågning i en domstol som traumatisk (a a). Det finns en risk att man då ger dem signaler om att de ska avgöra föräldrarnas tvist (Heide Ottosen, 2004). Gulbrandsen och Tjersland (2006) påtalar också att barnet efter en skilsmässa ofta känner konflikten mellan föräldrarna men att de ändå fortsätter att vara lojala mot båda sina föräldrar. Många barn är kanske också livrädda för att säga något om konflikten till en tredje part. Svårigheten med att låta barnets åsikt bli hörd, är att man tar barnet ur sin kontext för att höra vad problemet är, eller ännu värre: att man ger en bild till barnet av att det är denne som ska lösa konflikten eller förmedlar att det är barnet som är problemet. Samtidigt som barnet ofta kan vara tvetydig och ambivalent i sina åsikter så menar Gulbrandsen och Tjersland att man även kan utsätta barnet för något de kanske inte kan hantera då de inte alltid förstår konsekvenserna av vad de säger (a a). Detta faktum påtalar också Sektionschefen:

Men det är ju inte så lätt för barnet heller kanske, att förstå vad biståndet kan innebära. Vad det är han ska säga ja eller nej till! (Sektionschefen)

Som vi tidigare påtalat, ansåg alla intervjupersonerna att barnets åsikt (helt enligt lagstiftningen) skulle framföras och beaktas samt att det var en regel i

utredningsgången att träffa barnet minst en gång. Det var dock viktigt att inte lägga någon press på barnet. De intervjupersoner som arbetar med utredningar menade att man måste väga in barnets vilja i en helhetsbedömning där dess vilja ska ses som en faktor för vad som är överensstämmande med ”barnets bästa”. Det är viktigt enligt utvecklingspsykologin att inte lägga för stort ansvar på barnet genom att t ex ge barnet en bild av att de ska avgöra en tvist mellan föräldrarna eller att det ska bryta sin lojalitet mot föräldrarna då detta kan ge barnet en känsla av att det inte duger och därmed skapa patologiska skuldkänslor (Evenshaug & Hallen, 1992). Följden kan då bli att barnet kan påverkas negativt i sin utveckling genom att det i sin identifikation med föräldrarna, vid bildandet av överjaget, kan tillägna sig destruktiva familjeroller och könsroller. För tonåringen kan det också innebära att dess stabilitet och kontinuitet i jaguppfattningen hotas (a a).

Enligt Röbäck (2006) och Erikssons (2005) åsikter skulle en definition av ”barnets bästa” innebära att man skonar barnet från en påtvingad valsituation genom att inte låta barnets åsikt vara avgörande/eller genom att avstå från att höra barnet i en umgängestvist (a a). Enligt Hollander (2004) kan ”barnets bästa” i denna situation innebära att barnet, som är sårbart och beroende av att andra vuxna tillvaratar dennes intressen, blir skyddad mot sitt egen självbestämmande samtidigt som det får skydd mot andra än sig själv. Enligt intervjupersonerna tolkar vi att definitionen av ”barnets bästa” innebär att man ska lyssna på barnet, men att vad som är ”barnets bästa” måste avgöras i varje enskilt fall. Barnets åsikt ska tas i beaktande i bedömningen av hela situationen och man bör även vara tydlig mot barnet genom att förmedla att det är vuxna som ska avgöra. På så sätt avlastar man också barnet från att känna skuld.

4.3.3 Barnets och/eller förälderns åsikt

Alla intervjupersonerna gav uttryck för en känsla av att barnet står under påverkan av boendeföräldern, vilken oftast är modern. Gulbrandsen & Tjersland (2006) menar här att det kan vara så att barnet har fått ett uppdrag av en förälder samt att barnet oftast är lojal mot den förälder som är svagast. De lyfter också fram ett annat perspektiv då de frågar om vi vuxna egentligen vet vad som är det viktigaste för barnet just då? Kanske är det att mamma, som kanske mår dåligt av att pappa har lämnat dem, ska vara lycklig? Barnet kanske tycker att mammas lycka är det viktigaste och anser kanske att dess egen lycka är beroende av mammans (a a). Utifrån detta faktum kan man tolka ”barnets bästa” som en nöjd och lycklig förälder. Detta ifrågasätter dock både Socialsekreteraren och Familjerättssekreteraren som menar att det inte får bli så att barnet är ett redskap för att föräldern ska må bra då det främst är barnet som ska må bra i umgänget. Socialsekreteraren kommenterar ett ärende där umgängesföräldern var deprimerad:

Och inte bara vara för att föräldern ska hålla näsan ovanför vattenytan, och överleva. Hur hårt det än kan låta. Mår inte barnet bra av det då… då ska det ju inte vara.

(Socialsekreteraren)

Sektionschefen gav uttryck för ambivalensen i en umgängestvist och menar att ett barns tecken på att må dåligt kan vara ofrånkomligt;

Nog ser vi ju att barnen far illa, men så är det ju i vårdnads- och umgängeskonflikter. Det är barnen som far illa. Och det gör dom oavsett om det är ett umgänge eller inte. Vad är då det bästa? Att aldrig få träffa sin pappa? Då far dom ju illa av det. Eller att dom får träffa pappan eller mamman, men att dom far illa eftersom dom hamnar i en lojalitetskonflikt där. Det är ju ett evigt dilemma. (Sektionschefen)

Avsnittet är ett tydligt exempel på svårigheten med att ha en fast manual att följa gällande ”barnets bästa” och dess gränssättning.