Barns behov av kontakt med sin pappa

Då vi frågade våra intervjupersoner kring denna gränsdragning generellt fick vi mycket entydiga svar. Det finns ingen generell gräns eller gråzon där ”barnets bästa” plötsligt övergår till att inte vara till det bästa för barnet. Det som allmänt betecknas som ”barnets bästa” i barnkonventionen (www.barnkonventionen) och i Föräldrabalken (1949:381) eftersträvas alltid, men vad detta kommer att innebära rent praktiskt kan skilja sig väsentligt från ärende till ärende. Man måste därför alltid göra en individuell bedömning av de inblandade och hela situationen (www.barnkonventionen). Detta synsätt bekräftas även av Ewerlöf m fl (2004) som påtalar vikten av att, för varje enskilt barn, se till barnets utveckling samt fysiska- och psykiska hälsa. Man måste även beakta umgängesförälderns förmåga att se barnets känslor och behov samt kunna ge lämplig respons till barnet (a a). Familjerättssekreteraren påtalar även att hon ibland upplever skillnader i hur man gör bedömningar inom socialtjänsten och i den juridiska kontexten i domstolarna. Där socialtjänstemän tittar mer på sammanhang och samtal, så tittar domstolen mer på att kunna bevisa eller inte bevisa något, ”…fakta, svart och vitt, har du sett

det själv, alltså sådana frågor.” (Familjerättssekreteraren) Hon påtalar därför att

det borde införas särskilda familjedomstolar istället för dem som verkar idag med politiker som nämndemän. I en barndomstol skulle nämndemännen istället kunna representeras av människor som är mer insatta i ämnet, t ex förskollärare, poliser, socionomer, socialpedagoger och psykologer.

Kontaktpersonen försöker ändå att beskriva en gräns: ”...alltså gränsen är väl när

man gör bedömningen att det här är inte värt det. För barnets skull.”

(Kontaktpersonen). Det tolkar vi som att ”barnets bästa” tillvaratas så länge barnet får ut mer vinning än vad det gör uppoffringar, vid ett umgänge med kontaktperson.

Familjerättssekreteraren berättar om två gränsfall där umgängesföräldern hade psykiska problem. I det första fallet var umgängesföräldern en pappa som gick in i en psykos och började prata med väggen. I det andra fallet var umgängesföräldern en mamma som löpande blev förälskad i personer på tv:n och låg och pussade på tv:n i barnens närvaro. I bägge fall var barnen mycket rädda. Problemet med psykiska sjukdomar eller störningar, verkar vara att intensiteten av problemet kan komma smygande samtidigt som förmågan att uppmärksamma sina barn sakta kan avta. Det blir då svårt att avgöra exakt när gränsen är överskriden. Ett annat gränsfall påtalas av Sektionschefen: Om en umgängesförälder dyker upp drogpåverkad till umgänget så blir de avvisade. Då har de överträtt gränsen mellan ”barnets bästa” och då det inte längre är till det bästa för barnet vid detta umgängestillfälle. Man måste då vara tydlig och konsekvent kring de regler som sätts upp gällande att umgänge endast förekommer i opåverkat tillstånd. Familjerättssekreteraren berättar om en umgängesförälder som ibland var påverkad vid umgänget. För ”barnets bästa” gjorde kontaktpersonen då så att han åkte hem till umgängesföräldern och kollade läget innan han hämtade barnet19. Vi uppmärksammar att intervjupersonerna, då de har mycket svårt att sätta ord på en tydlig gräns, glider över till påtagliga exempel då de anser att umgänge med kontaktperson inte är till ”barnets bästa”. Exempel på detta är då barnet utsätts för våld, hot, påtryckningar, utfrågning om boendeföräldern eller då barnet får höra skit om boendeföräldern från umgängesföräldern20.

19 _{Se kapitel 4.4, ”Våld, missbruk, sexuella övergrepp eller psykisk sjukdom”}

20

Vi får därför nöja oss med att konstatera att vi inte kunde få ett tydligare svar på frågan om var gränsen går. ”Barnets bästa” och då det inte längre är till ”barnets bästa” kanske endast kan betraktas som statiska tillstånd för varje individ i varje givet ögonblick och kontext. De snabba förändringarna kan då göra det omöjligt att betrakta tillstånden och gränsen dem emellan i en undersökning av det slag som vi utför.

4.8 Genus

I detta avsnitt redovisas och analyseras information från våra intervjuer och litteraturstudier ur ett genusperspektiv. Vi kommer titta på föräldrarna, barnet, kontaktpersonen och övriga offentligt inblandade i socialtjänsten, samt dra paralleller till ”barnets bästa”.

4.8.1 Umgängesföräldern och boendeföräldern

Tre av våra intervjupersoner påpekar en tydlig genusskillnad då det gäller umgänge tillsammans med kontaktperson: Det är stor övervikt av pappor som umgängesförälder och stor övervikt av mammor som boendeförälder. Detta bekräftas även i statistik från Statistiska CentralByrån (www.scb.se) som visar att 81,5% av barnen bor hos mamman och 18,5% av barnen bor hos pappan efter en separation. Familjerättssekreteraren förklarar könsskillnaden med att de traditionella könsrollerna fortfarande existerar i mycket stor utsträckning. Detta till trots av att samhällsdiskursen talar om att Sverige nått långt med jämställdheten mellan män och kvinnor: ...”det verkar inte ha hänt så mycket som

man inbillar sig”... (Familjerättssekreteraren) Det är då i högre grad kvinnor som

t ex går ner i arbetstid då de får barn, engagerar sig mer praktiskt i hemmet och med barnen samt att det ofta även är kvinnan som står för kontakter med skola, sjukvård och annat som rör barnen. Familjerättssekreteraren menar då att det kan ligga närmre till hands att barnet själv säger (till familjerättssekreterare eller socialsekreterare) att det vill bo hos mamma, om det uppstår en separation med vårdnadstvist som följd. Liknande tankegångar återfinns hos Burgess (1997) som fastslår att mammorna, generellt sett, har mindre problem än papporna att skapa både kvalitetstid och kvantitetstid tillsammans med sina barn21.

4.8.2 Barns behov av kontakt med sin pappa

Det är alltså främst papporna som verkar ha en bristande/problematisk relation till barnet. Det innebär, generellt sett, att pappan till stor del kan vara frånvarande i barnets liv innan kontaktperson tillsätts. Ur ett genusperspektiv kan alltså umgänge med kontaktperson vara ett sätt för barn att kunna träffa sin pappa under trygga och omsorgsfulla former, vilket överensstämmer med Föräldrabalkens definition av barns grundläggande rättighet att ha kontakt med bägge sina föräldrar (FB 6:1, 6:15). Men är det så viktigt att barn får träffa sina pappor? Kan inte mammorna ersätta det som en pappa kunnat ge sitt barn? Enligt Burgess (1997) är det svårt att fastställa någon nivå för minimalt nödvändig faderlig omvårdnad för barn, eftersom såväl barnets- som föräldrarnas personlighet och hela kontexten spelar in. Han påtalar dock att föräldrarnas relation sinsemellan verkar spela en stor roll. En annan viktig faktor verkar vara faderns förmåga att uppmärksamma och tillfredsställa barnets behov och stimulans. Kvalitet går alltså före kvantitet (a a).

Våra intervjupersoner har delade meningar i dessa frågor: Kontaktpersonen ser ingen skillnad på vad en pappa respektive en mamma kan ge sitt barn. Det viktigaste är att barnet har stabila vuxna omkring sig. Familjerättssekreteraren utgår från att barnet har behov av bägge sina föräldrar och hänvisar till barnkonventionen samt föräldrabalken. Om någon av föräldrarna skulle vara mer eller mindre viktig för barnet ur ett genus- eller utvecklingspsykologiskt perspektiv, har hon ingen aning om. Hon ansåg det vara en komplex fråga som i slutänden handlar om vad man själv tror på, vilket i sin tur formats av dem kontext vi lever i:”...det handlar om könsroller, det handlar om

samhällsutveckling, det handlar om religion, det handlar om allt detta som formar oss.” (Familjerättssekreteraren) Detta resonemang har stora likheter med Burgess

(1997) uttalanden i stycket ovan. Socialsekreteraren tycker att papporna är lika viktiga för barnet som mammorna samt att den ena inte kan ersätta den andre. Det betyder dock inte att barnet ska tvingas till ett dåligt fungerande umgänge med den ena föräldern eller att alla barn till ensamstående föräldrar mår dåligt. Det innebär att socialtjänsten bedömer en förälders lämplighet som umgängesförälder könlöst. Sektionschefen uttrycker liknande åsikter som Socialsekreteraren och menar att om barnet har både en mamma och en pappa, så är det bra att ha kontakt med bägge eftersom föräldrarnas och barnets kön kan spela roll ur utvecklingspsykologiska aspekter. Ett exempel på detta är då barnet upptäcker att det har ett kön. Då behöver de en samkönad vuxen att kunna identifiera sig med. Detta påtalas även av Öberg & Öberg (1994) som menar att pappan hjälper pojken i sin identitetsutveckling genom att ge trygghet, sätta gränser och vara vägvisare. Om pojken inte har en vuxen mansfigur att identifiera sig med samt att han kanske löpande får höra negativa saker om sin pappa eller män i allmänhet, kan detta leda till dåligt självförtroende och rädsla för att själv bli en vuxen man (a a). Även Röbäck (2006) påtalar vikten av att barn får en realistisk bild av sin far, oavsett om kontakt finns dem emellan eller om denna bild innehåller problem såsom missbruk eller våldsamt beteende. Symptom på detta kan ses hos barn som inte har någon beskrivning av sin pappa eftersom de då ofta fantiserar ihop en egen bild (a a). Både Burgess (1997) och Andersson & Bangura Arvidson (2006) understryker dock att de flesta pojkar som växer upp utan sina pappor får en fullständigt normal utveckling av könsrollsidentiteten. Detta förklaras med att faderns roll är viktigare på ett personligt plan än på ett könsrollsplan. I vissa fall kan då en stark moder kompensera för avsaknaden av en pappa under uppväxten (Andersson & Bangura Arvidson, 2006).

Sektionschefen påtalar även ett annat exempel där faderns roll är viktig för barnet: Alla flickor i 3-årsåldern blir förälskade i sin pappa. Hon påtalar dock att andra vuxna också kan vara förebilder för barnet, men om det kan vara de egna föräldrarna så är det bra. Även Öberg & Öberg (1994) samt Burgess (1997) talar om att flickors första kärleksobjekt är hennes pappa. De menar att denna förälskelse är viktig på så sätt att pappans gensvar till flickan kan sätta ramar för hur hon i framtiden accepterar att behandlas av män i en parrelation. Saknas detta utvecklingsförlopp i flickans liv, eller om gensvaret är negativt, kan detta leda till svårigheter att skapa en givande kärleksrelation till män i framtiden (a a, a a).