I detta kapitel kommer vi att sammanfatta vår studie och dess resultat. Våra frågeställningar besvaras utifrån svensk lagstiftning, vår intervjuempiri och utifrån övriga forskningsgrundade kunskapskällor. Det sistnämnda kommer att benämnas med forskaren eller forskningen i kapitlet. Vi kommer även att belysa personliga reflektioner som dykt upp under arbetets gång, vilka lärdomar vi har dragit samt uppsatsens relevans för socialt arbete.
26 Se kapitel 4.5, ”Umgänge till varje pris”
5.1 Sammanfattning
Som tidigare sagts, upplevde vi att det fanns gott om diskussioner kring att ”barnets bästa” skulle beaktas, men det fanns inte så mycket som konkret framhöll vad ”barnets bästa” innebar i praktik. Denna otydlighet upplevde vi bland annat inom biståndet kontaktperson vid umgängestvist. Vårt syfte med denna uppsats blev därför att i teori och i praktik undersöka vad ”barnets bästa” innebar vid insatsen kontaktperson vid umgängestvist, samt var gränsen gick då det inte längre var till ”barnets bästa”. Våra frågeställningar var; Hur definieras ”barnets bästa” i teori och i praktik vid insatsen kontaktperson? Var går gränsen mellan ”barnets bästa” och då det inte längre är till ”barnets bästa” gällande insatsen kontaktperson?
Lagstiftningen framhåller vikten av att ”barnets bästa” ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, samt att vad som är ”barnets bästa” måste avgöras i varje enskilt fall (annan hänsyn får dock tas). ”Barnets bästa” ska utgå från barnets grundläggande behov såsom; omvårdnad, beskydd, respekt för dess integritet samt ett stabilt och varaktigt förhållande till båda föräldrarna. Lagstiftningen trycker på att barnet har ett behov av samhörighet till båda sina föräldrar även om dessa inte kommer överens med varandra. Barnet framhålls också som en egen aktör med rätt att föra fram sin åsikt och få den beaktad samt att det åligger föräldrarna ansvar att stödja barnet i detta.
Intervjupersonerna är eniga i att ”barnets bästa” har sin utgångspunkt i lagstiftningen som säger att barnet har behov av båda sina föräldrar. Det är dock inte alltid som ett umgänge mellan barn och förälder kan fungera problemfritt för barnet. För att, trots detta, kunna tillgodose barnets behov av båda sina föräldrar så kan en kontaktperson tillsättas. Intervjupersonerna påtalar dock vikten av handledning, stöd och utbildning för kontaktpersonen då det ofta är svåra och komplexa uppdrag, vilka kan leda till att kontaktpersonen blir indragen i föräldrarnas konflikt. Med handledning och/eller tydligare ramar för umgänget kan de då få verktyg till att på bästa sätt avgöra vad som är ”barnets bästa” i varje enskild situation. Forskarna framhåller vikten av att hela professionen har väl beprövad kunskap och erfarenhet kring barn och barns behov, för att de vid bedömning av ”barnets bästa” ska kombinera denna kunskap (objektivt perspektiv) med barnets åsikt (subjektivt perspektiv). Hänsyn ska dock tas till varje enskilt barn och dess situation. I de fall professionen inte har den kunskap som krävs ska man anlita experthjälp.
Forskarna och intervjupersonerna är eniga i att ”barnets bästa” innebär att barnet har rätt att framföra sina åsikter och bli lyssnade på. Flertalet forskare diskuterar dock för- och nackdelar med att låta barnet komma till tals i en utredning/umgängestvist. Vissa anser det vara till ”barnets bästa” att barnet får komma till tals eftersom det stärker barnets människovärde redan under barndomstiden. Andra forskare menar att ”barnets bästa” är att slippa utsättas för det trauma som en aktiv delaktighet i en utredning eller domstol kan innebära. Både intervjupersonerna och forskarna påtalar att barnets åsikt kan vara starkt påverkat av ena föräldern samt att det dessutom inte är säkert att barnet inser konsekvenserna av det de säger. Det kan även uppstå en lojalitetskonflikt hos barnet. Därmed anser flera forskare att ”barnets bästa” innebär att väga barnets rätt att uttrycka sin åsikt mot det stora ansvar det kan innebära för barnet. Här påtalar både forskarna och intervjupersonerna att om barnets åsikter ska höras, måste man klargöra för barnet att det som sägs inte kommer att avgöra tvisten. På
så sätt avlastar man barnet från att känna skuld och barnperspektivet stärks. Fler intervjupersoner understryker skillnaderna mellan att ”barnets bästa” är att lyssna på barnet och att det som barnet säger är till ”barnets bästa”. Vad som anses vara ”barnets bästa” efter en utredning, är en helhetsbedömning gjord av vuxna i varje enskilt fall där barnets uttalanden är en del av beslutsunderlaget.
Både forskarna och intervjupersonerna anser att den grundläggande tanken i bedömningen om ett umgänge är för ”barnets bästa” är att man tillgodoser barnets behov och intresse av umgängesföräldern samt att man utgår från att barnet har en behållning av att ha kontakt med umgängesförälder. Hänsyn ska dock även tas till barnets psykiska och fysiska hälsa, dess utveckling samt att kort- och långsiktiga effekter bör beaktas. Föräldraförmågan och barnets känslomässiga anknytning till föräldern ska också vägas in i bedömningen av ”barnets bästa”. Där är det viktigt att föräldern har förmåga att se och tillfredsställa barnets behov och känslor på ett lämpligt sätt. Enligt intervjupersonerna kan en dålig förälder vara en bra umgängesförälder och i de fall där våld, missbruk, sexuella övergrepp eller psykisk sjukdom förekommit/förekommer kan ett umgänge ändå ske i vissa fall. ”Barnets bästa” kan i denna situation innebära att barnet har möjlighet att skapa en nära relation till båda sina föräldrar där man kan använda insatsen kontaktperson som hjälpmedel att uppnå en trygg umgängessituation. Ett exempel på detta är att kontaktpersonen kan kontrollera umgängesförälderns drogfrihet före ett umgänge. Intervjupersonerna och forskarna är dock eniga i att ett umgänge inte får ske till varje pris och att det ibland kan vara för ”barnets bästa” att ett umgänge inte ska förekomma överhuvudtaget. Intervjupersonerna menar att exempel på detta kan vara där barnet och umgängesföräldern har obearbetade trauman av sexuella övergrepp eller misshandel. I situationer där ett barn har utsatts för sexuella övergrepp anser en intervjuperson att föräldrarätten ofta går före barnets behov på så sätt att man lyssnar för mycket på föräldern och låter barnet vara ett redskap för att föräldern ska må bra. De flesta intervjupersonerna är dock eniga i att barnet aldrig ska fungera som en livlina åt en förälder på bekostnad av ”barnets bästa”.
Vi uttolkade att en av intervjupersonerna hade upplevt det vara till ”barnets bästa” att bo kvar hos mamman (jämfört med pappan) i de fall en separation är oundviklig. I övrigt framhölls delade meningar från intervjupersonerna gällande om barnet verkligen har behov av bägge föräldrarna ur ett genusperspektiv. En intervjuperson påtalade att ”barnets bästa” kan tillgodoses genom att barnet har kontakt med sin samkönade förälder vid identitetsutvecklingen. Ett annat perspektiv är att det inte finns någon skillnad på vad en mamma eller pappa kan ge sitt barn. Det är istället viktigt att barnet har stabila vuxna omkring sig, oavsett kön.
Intervjupersonerna är eniga i att ingen tydlig generell gräns finns mellan ”barnets bästa” och där det inte längre är till det bästa för barnet. Ett sätt att ändå beskriva en tänkbar gräns, är att den går där barnets uppoffringar överväger dess vinning av ett umgänge med kontaktperson. Gränsdragningen måste därför göras i varje enskilt fall med hänsyn till gällande omständigheter.
Enligt forskning ligger det en risk i att det saknas en entydig definition av ”barnets bästa”. Det innebär att man måste vara uppmärksam på att andra intressen kan komma i konflikt med ”barnets bästa” och ändra de uppfattningar som finns kring barns behov. Föräldrarnas- eller andras intressen samt samhällstrender kan vara
sådana konkurrerande faktorer. Därmed måste man vara uppmärksam inför om innebörden av ”barnets bästa” plötsligt ändras till att följa andra tidsaktuella intressen, eftersom det då kan handla om något annat än ett barnperspektiv.
5.2 Slutdiskussion
Vid starten av forskningen trodde vi att man i högre grad än i lagstiftningen skulle kunna fastställa generella hållpunkter för vad ”barnets bästa” och dess gränser innebar i praktik. Under arbetets gång har dock vår inställning till detta ändrats till att anse att lagstiftningen redan har generaliserat ”barnets bästa” så långt det är möjligt och att man, med lagen som bas, sedan måste definiera begreppet och gränsdragningen i varje individuellt fall. Denna starka definitionsrätt hos alla inblandade; socialsekreterare, familjerättssekreterare, sektionschefer, kontaktpersoner, nämndemän i domstolarna o s v, gör att vi nu anser det vara ännu viktigare att en viss grad av kompetens kring barn och sociala problem innehas. En annan inställning som har ändrats hos oss under arbetets gång, handlar om att vi först var väldigt frågande till om ett barn som mår dåligt vid umgänget ändå ska påverkas till att fortsätta när man kan se en långsiktig vinst för barnet. Efter undersökningen anser vi att långsiktig vinning för barnet kan vara lika viktig som kortsiktig. Vi har insett att barn i umgängestvister alltid mår mer eller mindre dåligt och att det ofta inte blir bättre av att umgänget avslutas. Man bör dock undvika att påverka barn till umgänge om de har färska trauman från umgängesföräldern (t ex sexuella övergrepp eller misshandel) eller om föräldrarnas konflikt förvärras vid ett umgänge och går ut över barnet. Den författare som arbetar inom ämnesområdet har ändrat sitt bemötande mot barnen på umgängescentrat på så sätt att hon nu i ännu högre grad stöttar och bekräftar barnen i deras jobbiga situation. Ett önsketänkande från vår sida är dock att barnen, förutom umgänget, skulle kunna få chans att bearbeta och umgås med andra barn i liknande situation. Detta skulle kunna ske med utbildad personal, utan föräldrar i någon typ av gemensamt forum.
I vetskapen om att mycket lite forskning gjorts på långsiktiga effekter av socialt arbete, väcks ett antal frågor hos oss: Vi undrar om det är etiskt försvarbart att beslut fattas utan vetskap kring de långsiktiga effekterna? Har denna forskning inte prioriterats på grund av att socialt arbete till stor del består av kvinnoyrken och det främst är män i ledarpositioner som fördelar de ekonomiska resurserna i samhället? Kanske är denna typ av forskning för svår att utföra, eftersom en människa genomgår så mycket mellan barndoms- och vuxenåldern att det blir omöjligt att urskilja vad enskilda insatser har lett till i det vuxna livet? Vi reflekterar även över att det kan vara svårt att få tag på personerna till uppföljningen om de i dag har mycket svåra problem t ex psykiska sjukdomar, hemlöshet eller missbruksproblematik.
Vi hade från början tänkt beröra och problematisera ”barnet som klient”. Vi insåg dock att detta var ett alltför stort ämne att redovisa som en del i en uppsats och lämnar det därmed för framtida studier. Det innebär dock att vi kan ha missat viktiga kopplingar mellan detta och ”barnets bästa” i vårt arbete.
Familjerättssekreterarens och Sektionschefens intervjuer tog betydligt längre tid att utför än de andra. De hade mycket att berätta och vi tror det kan bero på att de har längst erfarenhet inom socialt arbete. Vi undrar om de även har ett större ansvar i sina tjänster och därmed prioriterar att det som förmedlas ska vara
utförligt beskrivet? Sektionschefen och Kontaktpersonen var restriktiva med att ge exempel från verkliga ärenden. Vi tror att Kontaktpersonens återhållsamhet dels kan grundas i att hon endast har erfarenhet av två fall, men även för att hon var osäker på hur mycket hon fick berätta med tanke på sekretess. Sektionschefen är arbetsledare på Individ & Familj och kommer därför sällan i direktkontakt med klienterna. Vi undrar om detta kan ha påverkat hennes informationsmängd av verkliga ärenden. Som chef kan hon även ha varit aktsam för att information skulle kunna misstolkas eller att hon kunde säga något som det inte fanns vetenskapliga belägg för. Endast en intervjuperson tar upp (och då mycket kort) umgängestvister mellan det allmänna och föräldrar/förälder där barnet är familjehemsplacerat. Det innebär att fokuset i arbetet blir umgängestvister mellan en boendeförälder och en umgängesförälder. Intervjupersonerna talar dessutom främst om dessa som en kvinna och en man. Det innebär att andra familjekonstellationer inte heller berörs. Vi undrar om detta kan bero på att intervjupersonerna införlivat samhällsdiskursen att en kärnfamilj består av mamma, pappa och barn? Det kan även bero på att de inte kommer i kontakt med många andra familjekonstellationer i ärenden som rör kontaktperson vid umgängestvister.
Vi reagerar över att en lekmannakontaktperson med endast två uppdrag bakom sig, är bland de mest erfarna och frågar oss vad detta kan bero på: Är det hög omsättning på kontaktpersoner? Finns det överskott av kontaktpersoner att anlita? Vi tror dock att en bidragande orsak kan vara att vi undersöker en stadsdel som har satsat på att främst förmedla övervakat umgänge i gruppform på ett umgängescentra. Därmed finns det inte så stort behov av lekmannakontaktpersoner och uppdragen till dessa blir därför färre.
Med rådande samhällsdiskurser anser vi att det finns ett socialt tryck att erkänna modern som en viktigare förälder än fadern. Detta bekräftas även av Familjerättssekreteraren då hon berättar att barn verkar må sämre av att bli lämnade av sin mamma än av sin pappa. Vi frågar oss om det verkligen finns en vilja att förändra de traditionella könsrollerna och hur man i så fall kan göra det? Vi undrar även om det är försvarbart att aktivt bekämpa de traditionella könsrollerna om barnen kortsiktigt far illa av det. Vi reagerar även på en annan genusaspekt: Risker kring mäns våld mot kvinnor och barn uppmärksammas flitigt i sammanhanget, samtidigt som det oftast är mamman som är boendeförälder. Ingen av intervjupersonerna uppmärksammar det faktum att det främst är kvinnor som utövar våld mot barn och vad det kan innebära. Kan det vara samhällsdiskurser som spelar in på så sätt att mammor ses som bättre föräldrar och att fakta som ifrågasätter det sopas under mattan?
En fråga i sammanhanget lämnar oss väldigt kluvna. Hur mycket ska man låta barnet komma till tals? Klarar de av pressen och ansvaret som det innebär? Hur ska de psykiskt kunna hantera en föränderlig och ofta svår och invecklad verklighet, när inte ens deras vuxna förebilder (föräldrarna) gör det? Och hur stor påverkan ska barnets uttalanden få? Vet barnet sitt eget bästa och vad det kan få för konsekvenser långsiktigt?
Slutligen är vi mycket nöjda med vårt valda ämne och alla intressanta lärdomar vi gjort under resans gång. Vi hoppas att arbetet kan uppmärksammas och leda till diskussioner kring hur ”barnets bästa” definieras samt var gränsen går, inom socialt arbetet i allmänhet och vid insatsen kontaktperson i synnerhet.