Jonas är en intervjuperson som uppgav att han blev mobbad i skolan för sin ljusa röst och för att han var ”jättesent utvecklad” för sin ålder. En annan intervjupersonerna, Isabell, blev exkluderad och mobbad från ett umgänge i lågstadiet. Detta eftersom hennes klasskamrater tyckte att hon kom ifrån en ”konstig” familj och att hon var ”dum”. Isabell hade under hela sin uppväxt fått höra att hon är ”dum” eftersom hon behövde extra hjälp i skolan. Hon blev retad och ansågs enligt klasskamraterna vara annorlunda eftersom hon blev placerad i en specialklass. Forkby m.fl. (2019) redogör för flera upplevelser som ex-kriminella har haft under skolgången när de varit unga. Dessa upplevelser mynnade ut i att personerna upplevde skolan som problematisk och tuff på grund av den exkludering som rådde. Forkby m.fl. (2019) menar även på att deltagarna som blev mobbade av andra klasskamrater inte längre trivdes i skolan.
Än idag kan Isabell uppleva att hon skuldbelägger sig själv för alla gånger hon misslyckas eller gör fel. Detta stärks av Goffmans (2011) teori, detta eftersom stigmatiseringen av en person kan resultera i att personen börjar att betrakta sig själv som mindre värd i relation till andra. Vi tolkar detta som att Isabell tror mindre om sig själv på grund av den stigmatisering hon fått uppleva under sin barndom men även vid vuxenålder. Stigmat har således följt med henne fram till vuxenålder och efter att hon lämnat det kriminella livet.
Några av deltagarna i denna studie uppgav att de upplevde svårigheter med att söka jobb. Detta eftersom de inte kunde fylla sitt CV med arbetslivserfarenheter, då de saknat tidigare erfarenheter inom arbetsmarknaden. Ett annat exempel var när Robert startade upp sin egen byggfirma, eftersom han visste att ingen skulle anställa honom då han avtjänat 11 år i
fängelset och har en lång sjukdomshistoria. Denna upplevelse bekräftas både av Forkby m.fl. (2019) som redogör för ex-kriminella och även Brå (2001) som redogör för ex-nazister. Deltagarna i deras studie uppgav att de inte lyckades slutföra sin utbildning eftersom de kriminella handlingarna tog över. Dessa har upplevt svårigheter med att få en anställning då de saknat erfarenheter och utbildning för att kunna kvalificera sig. Känslan av skam och underläge har i dessa situationer resulterat till att de istället vänt sig tillbaka till de kriminella aktiviteterna för att markera sin position och få sin revansch. Deltagarna uppgav att
anledningen till att de inte lämnade kriminaliteten var på grund av att de var oroliga över att inte få en anställning, detta eftersom de saknade godkända betyg och erfarenheter (Forkby m.fl., 2019).
För Zein uppstod svårigheterna i arbetet när han började ljuga för sina kollegor och andra människor om vem han egentligen var. Han levde i en lögn genom att ha två olika identiteter beroende på det sociala sammanhanget han befann sig i. Simon bekräftar denna upplevelse då han i flera år fick byta identiteter för att försöka platsa in och bli accepterad. Han försökte således hitta sig själv och vem han egentligen var efter att han lämnade kriminaliteten. Detta är en av svårigheterna som både Becker (2006) och Fuchs Ebaugh (1988) lyfter upp, detta då personen försöker hitta andra identiteter och alternativ för att kunna lämna sin roll. När en person inte hittar andra alternativ gällande sin identitetsändring kan utträdesprocessen hämmas. Vår tolkning av deltagarnas upplevelser har grundat sig i svårigheterna att hitta sin plats i nya sociala sammanhang, då detta har varit främmande för dem. Deltagarna har även enligt vår uppfattning försökt dölja sitt stigma genom att ljuga om sin gamla identitet, detta då de velat skydda sig själva för att exempelvis kunna få en anställning.
I resultatdelen återberättar intervjupersonerna att dessa vände sig till nya vänkretsar som hade upplevt liknande händelser som unga. De gemensamma upplevelserna kunde
exempelvis vara att deras uppväxt bestod av dåliga familjeförhållanden, i form av missbruk, alkohol eller ensamstående mammor. Några av deltagarna nämnde även att de fann en trygghet i varandras sällskap och i kriminaliteten. Denna upplevelse stödjs av Beckers (2006) redogörelse kring hur utanförskap kan påverka individens självbild och identitet. Ett exempel som lyfts upp är när samhället betraktar och anser en individ vara utanförstående, dvs att ha ett avvikande beteende. Detta brukar resultera till att ”avvikaren” tenderar att dra sig till andra personer med samma avvikande beteende (Becker, 2006). Vidare bekräftas även våra deltagares upplevelser av Forkby m.fl. (2019) som menar på att ex-kriminella tenderar att söka sig till andra umgängen när ”vuxenvärlden” svikit dem. Vuxenvärlden kan vara föräldrar, skolpersonal och andra betydelsefulla personer i individens omgivning.
Majoriteten av intervjupersonerna till denna uppsats upplevde att de blivit svikna av både skolan och någon förälder.
En av deltagarna, Isabell, berättade om en händelse där hon för första gången fick uppleva att hon var oönskad av sin egen förälder. När Isabell var sju år gammal fick hon höra denna
mening av sin mamma ”du skulle ha blivit en fläck på lakanet men istället blev du en fläck i samhället”. Vi har utifrån detta citat tolkat att deltagaren fick uppleva känslan av att vara ovärdig, icke önskvärd och nedvärderad redan vid ung ålder. Deltagaren blev enligt vår tolkning sviken av personen som hon anförtrodde sig mest på som ung, hennes mor. Samtliga intervjupersoner till denna studie upplevde att de nya vänkretsarna accepterade dem trots deras brister. Flera av dem uppgav även att de fann en vänskap där de äntligen kunde vara sig själva, utan att skämmas eller känna sig underlägsna. Enligt vår uppfattning vände sig deltagarna till människor som upplevt liknande situationer för att få uppleva en sorts gemenskap, trygghet och få sitt tomrum fyllt av bekräftelser. En annan reflektion har varit att de kände sig annorlunda och mindre värda i relation till ”samhällets medborgare”. Genom att vända sig till människor med liknande förhållanden behövde de inte längre dölja sitt stigma. Denna upplevelse bekräftas även av de manliga deltagarna i Forkbys m.fl. (2019) studie, dessa sökte sig till andra sammanhang för att finna personer med liknande
livsförhållanden. Detta eftersom de ville få någon sorts bekräftelse i form av att bli
accepterade, tillhöra en social grupp och vara i trygghet. Den kriminella gemenskapen gav upphov till en vänskap som tillät dem att erkänna sitt stigma och vara emotionellt närgångna, vilket de kanske inte fått uppleva alls med någon annan från vuxenvärlden (Forkby, m.fl., 2019). Även Goffman (2011) redogör för den egna gruppen som består av människor med liknande erfarenheter, som upplevt samma stigma. Det är inte ovanligt att en person som tillskrivits ett stigma väljer att umgås med andra som tillskrivits samma stigma. Detta då personen söker efter trygghet och får stöd från den egna gruppen (Goffman, 2011).