Flera av intervjupersonerna valde att göra sin resa mot återintegrering utan att ha någon kontakt alls med myndigheter, detta då de kände avsky och misstro gentemot
myndigheterna. Ilskan bildades under tiden då de var kriminella, flera upplevde att myndigheternas bemötande var fördomsfull och negativ. De upplevda känslorna som våra deltagare hade bekräftas även av Forkby m.fl. (2019) som menar på att deltagarna i deras studie upplevde att myndigheterna tidigare hade svikit dem. Detta fick dem att ifrågasätta myndigheternas hjälp även vid resan mot återintegrering, de kände fortfarande ett starkt tvivel och misstänksamhet mot myndigheterna (Forkby m.fl., 2019).
Isabell är en av intervjupersonerna som ständigt återberättar hur myndigheterna svikit henne gång på gång när hon var på botten och försökte skrapa sig tillbaka upp till samhället. När hon var ung svek skolan henne, då hennes första lärare mobbade henne och en annan elev. Hon kom till skolan med smutsiga kläder, hade en mamma hemma som dagligen drack sig berusad och Isabell lyckades aldrig få läxorna gjorda. Ändå gjordes ingenting, Isabell berättade att varken skolan eller grannarna i närområdet reagerade på det.
I vuxenålder upplevde hon att socialtjänsten och arbetsförmedlingen alltid var emot henne, hon kände sig således motarbetad av myndigheterna och fick inte den hjälp hon behövde. Denna upplevelse delade flera andra av intervjupersonerna, ett exempel var när Jonas blev av med sitt försörjningsstöd då han inte längre följde planeringen enligt socialtjänsten. Han blev tilldelad en arbetsplats av arbetsförmedlingen där två andra, aktiva narkomaner, också blev placerade. När Jonas sa emot och vägrade gå till jobbet, för att undvika att riskera återfall, så resulterade det till att han istället fick ett avslag i beslutet om försörjningsstöd. Dessa är några av de gemensamma hindren som flera av deltagarna upplevde, enligt dem försvårades resan mot återintegrering oftast av myndigheterna. Vi har utifrån dessa händelser reflekterat kring det bristande förtroendet som deltagarna känner för myndigheterna. Enligt vår
uppfattning finns det en risk som tyder på att några av deltagarna inte kommer att släppa de negativa upplevelserna och uppfattningarna som dessa har om myndigheterna. Detta då flera av deltagarna upplevt att myndigheterna misstrott dem, trots att de talat sanning.
Zein är en annan intervjuperson som än idag, trots att han lämnat det kriminella livet och föreläser för ungdomar, känner sig motarbetad av polisen. Han berättar att polisen har ett flertal gånger försökt förstöra för olika relationer som Zein byggt upp med socialtjänsten och skolor som han föreläser i. Han menar på att polisen än idag ser honom som kriminell, trots att han lämnat det livet sedan flera år tillbaka. Liknande exempel redogörs av ex-kriminella som deltog i Fuchs Ebaughs (1988) undersökning, hon menar att det inte är ovanligt att ex- kriminella kan ställas inför negativa konsekvenser när de erkänner sin gamla identitet som kriminella. De negativa konsekvenserna kan leda till att personen riskerar bli dömd i förväg av utomstående personer. Detta då andra tenderar att koppla samman personen med dennes tidigare handlingar och gamla identitet.
Jonas är en intervjuperson som än idag upplever att omgivningen bemöter och behandlar honom annorlunda på grund av hans utseende. Enligt Jonas får han oftast höra att han ser kriminell ut, men så fort han börjar prata och är trevlig så förändras omgivningens reaktion. Omgivningen blir enligt honom helt ställda eftersom han inte beter sig såsom människor förväntat sig att han ska göra. Detta exempel stärks av Goffman (2011) som menar att den ex- kriminelle tenderar att känna sig mindre värd i förhållande till sina medmänniskor, på grund av personens tidigare identitet. Detta kan exempelvis ske i samspel med omgivningen, då samhället ständigt påminner personen om dennes gamla handlingar från det förflutna.
Isabell är en av intervjupersonerna som berättade om hur omgivningen bemötte henne efter att hon lämnade kriminaliteten och släppte sin självbiografi. Hon blev nedspottad och
ifrågasatt, framför ögonen på sina barn, av människor som bott i samma område som henne. Vi har utifrån Zein, Jonas och Isabells upplevelser reflekterat över samhällets roll i relation till den stigmatiserade personen. En ex-kriminell kan fortfarande ha delar av sitt stigma kvar trots att denne brutit upp med kriminaliteten. Detta då samhället upprätthåller personens stigma genom att fortfarande älta på att personen begått ett misstag och utfört en brottslig handling. Men även då samhället har förväntningar på personen. Enligt Goffmans (2011) tenderar samhället att betrakta en stigmatiserad person som farlig, annorlunda och icke önskvärd.
Flera av intervjupersonerna i studien menar på att om en relation bygger på tillit, förtroende och att inte vara dömande så brukar förändringsarbetet mot återintegrering gå mycket bättre. Dessa menar på att kriminella som vill lämna det livet längtar efter att få bli hörda och
lyssnade på, vilket även skapar tillit och förtroende för den andre. Att bli hörd kan således resultera till att den kriminelle släpper på sin roll och erkänner sina känslor för människan som lyssnar (Burnett, 2004; Carlsson, 2011; Forkby m.fl., 2019).
Simon och Marianne är de enda av intervjupersonerna som uppskattat myndigheternas hjälp eftersom de upplevde att socialarbetarna lyssnade på dem. Marianne bad om att hamna på ett stödboende och den platsen beviljades hon genast, hennes socialarbetare var väldigt bra enligt henne. Simon önskade att hamna på ett specifikt behandlingshem, då han hört gott om det och hans önskemål gick i uppfyllelse. Vår tolkning av detta resultat är att
yrkesverksamma behöver lyssna och engagera sig i identitetsförändringen som en ex- kriminell genomgår. Detta för att kunna erbjuda insatser som efterfrågas och önskas, men som även kommer att vara effektiva i ex-kriminellas resa mot återintegrering. Vi har reflekterat kring vår tolkning i relation till den tidigare forskningen, där Carlsson (2016), Forkby m.fl. (2019) samt Burnett (2004) också lyfter upp hur viktigt det är för
yrkesverksamma att ha en god relationsskapande grund med ex-kriminella som klienter. Den relationsskapande grunden bör byggas på tillit och förtroende.
7
DISKUSSION
7.1 Resultatdiskussion
Studien syftar till att undersöka hur vägen ut ur kriminaliteten sett ut för ex-kriminella. För att besvara detta har studien utgått utifrån tre frågeställningar som genomsyrat hela
uppsatsen. Den första frågeställningar är: ”1. Vilka faktorer har varit avgörande för att kunna ta ett avstånd från den kriminella livsstilen?”.
Samtliga intervjupersoner har gett svar på vilka faktorer som varit avgörande för dem vid ett avståndstagande från det kriminella livet. Dessa faktorer har kunnat bero på specifika händelser, att kroppen och själen inte längre klarar av mer, tidsrelaterade faktorer samt antingen/eller situationer. Med specifika händelser avses situationer som har haft en uppvaknande effekt för den enskilde, ett exempel kan vara att uppleva en traumatisk eller symbolisk händelse (Fuchs Ebaugh, 1988). För Jonas blev exempelvis misshandeln av den äldre mannen ett sorts uppvaknande i form av en traumatisk och symbolisk händelse. Händelsen fick honom att ifrågasätta gruppens handlande, vilket blev en av vändpunkterna i hans utträdesprocess.
För Zein blev däremot rädslan av hans egna tankar och vad han ansåg sig kapabel till att göra ett sorts uppvaknande. En person i Zeins omgivning var skyldig honom en stor summa pengar i skuld som inte hade återbetalats i tid. Händelsen gjorde Zein så pass upprörd att han började tänka på att han ville döda personen. Enligt Zein fanns det ingenting längre som skrämde honom, eftersom han inte hade någonting att förlora. Händelsen fick en betydande roll för hans utträdesprocess, han blev således rädd för sig själv och sina tankar, vilket fick honom att sätta stopp för det kriminella livet.
Samtliga deltagare uppgav att kroppen och själen inte längre klarade av att stå ut med konsekvenserna som uppstod från det kriminella livet. Det var inte enbart psyket som drabbades, utan samtliga uppgav även att missbruket påverkade kroppen fysiskt på ett allvarligt sätt.
Ett av de tydligaste resultaten som framkom från samtliga var således att kroppen och själen inte längre klarade av det kriminella livet. Intervjupersonerna menade att kroppen och själen sa ifrån, vissa av dem menade att kroppen inte längre klarade av missbruket som också varit inblandat under den kriminella perioden. Forkby m.fl. (2019) menar på att stress och utbrändhet är en vanlig anledning till att ex-kriminella väljer att ta avstånd från den
kriminella livsstilen. Den som väljer att leva ett kriminellt liv behöver oftast vara på sin vakt för att undvika problem, vilket oftast resulterar till att de är ständigt oroliga.
För samtliga deltagare var ”tiden inne”, det var dags att göra en förändring eftersom det kriminella livet inte längre var hållbart. Detta kunde exempelvis bero på att vissa av dem hade barn, de kände att det var dags att ta ansvar och ge den omsorg som barnen/barnet behövde. Det är heller inte ovanligt att partnern till den ex-kriminelle kan ställa ett ultimatum, i form av ”om du inte lägger av, så får du aldrig träffa mig och barnen igen” (Carlsson, 2012, 2016; Laub & Sampson, 2003). Robert är en av intervjupersonerna som berättar att detta hände honom, hans flickvän skulle lämna honom med barnen ifall Robert inte lämnade kriminaliteten. Detta blev en av vändpunkterna i hans liv, Robert berättar att han älskar sina barn mer än allt annat på denna jord.
Uppsatsens andra frågeställning är följande: ”2. Vilka möjligheter och hinder har intervjupersonerna stött på under resan mot återintegrering?”.
Samtliga intervjupersoner har gett svar på vilka möjligheter och hinder de stötte på under deras färd mot återintegrering. Vissa har upplevt att de blivit motarbetade av de goda krafterna i samhället, exempelvis av polisen, kriminalvården, arbetsförmedlingen samt socialtjänsten. Ett exempel handlar om Zein som kände sig motarbetad av polisen när han
försökte knyta an relationer med socialtjänsten och skolor. Zein började dela med sig av sin livshistoria på sociala medier och detta uppskattades av hans följare, de ville lyssna på hans historia och råd. Han startade upp en organisation för att hjälpa andra ungdomar som hamnat i de kriminella banorna.
Uggen m.fl. (2004) menar på att ex-kriminella tenderar att arbeta med att hjälpa andra kriminella att lämna det livet, detta då den ex-kriminelle vill göra ”rätt för sig” och göra någonting gott för samhället och dess medborgare. Utifrån detta påstående har en reflektion gjorts, fem av totalt sju intervjupersoner arbetar i dagsläget med både ex-kriminella samt ex- missbrukare. Majoriteten av deltagarna har under intervjuerna uppgett att de i dagsläget funnit ett arbete där de kan ägna sin tid åt att arbeta med deras ”hjärtefrågor”. Några av dem lyfte även upp hur oslagbar känslan har varit när de äntligen lyckats hjälpa kriminella att lämna den livsstilen.
Majoriteten av deltagarna uppgav att de inte varit nöjda med hur myndigheterna och
samhället i helhet bemött dem efter att de lämnat det kriminella livet. Vissa av deltagarna har upplevt att de har blivit dömda i förväg av samhället och enbart betraktats vara en belastning. Flera av dem lyfte upp detta i samband med frågor som berörde utanförskap. Majoriteten av deltagarna har ett flertal gånger upplevt att det råder ett samhällssystem som ständigt negligerar dem och inte ser dem som en resurs. Becker (2006) menar på att det inte är ovanligt för stigmatiserade personer som upplever ett utanförskap att bli dömda av samhället på grund av deras förflutna. Vår uppfattning är att gruppen ex-kriminella kan riskera att bli bemötta på ett negligerande sätt av samhället på grund av att de en gång i tiden brutit mot lagen. Detta kan bero på att omgivningen och myndigheterna inte förlitat sig helt och hållet på att förändringen som skett kommer att vara långvarig och seriös.
När gruppen ex-kriminella upplever att myndigheterna eller omgivningen inte tror på deras identitetsförändring kan resultatet ge en motsatt effekt men även en positiv effekt, beroende på situationen och individen. Med motsatt effekt menas att ex-kriminella kan riskera att återvända till sitt gamla kriminella nätverk för att inte känna känslan av utanförskap och ensamhet på egen hand. Både Becker (2006) och Goffman (2011) lyfter upp hur
diskriminering, utanförskap, stigmatisering och att bli stämplad kan påverka individens egen självbild. När samhället misstror att ex-kriminella genomgått eller genomgår en
identitetsförändring kan risken för att hamna i återfall ökas (Fuchs Ebaugh, 1988).
Enligt vår tolkning har deltagarnas nyfunna vänkretsar fungerat som ett förebyggande sätt för att inte riskera att hamna i återfall. De nya kretsarna fann deltagarna efter att de lämnade det kriminella livet, umgänget bestod av människor som också lämnat det kriminella livet. Deltagarna kan ha föredragit att förhålla sig till gruppmedlemmar som också anser sig vara ”ex-kriminella” på grund av stigmatiseringen som samhället upprätthåller och rekonstruerar i förhållande till dem (Fuchs Ebaugh, 1988; Goffman, 2011). För flera av dem har olika organisationer, stödboenden och behandlingshem varit deras trygghet under resan mot återintegrering. Detta kan vara på grund av att människorna som befunnit sig på samma plats som dem har genomgått en liknande resa.
Den tredje och sista frågeställningen är: ”3. Hur har kontakten med berörda myndigheter sett ut när det gäller sociala insatser, efter beslutet om att lämna det kriminella livet?”.
Frågeställningen gällande kontakt med myndigheter och insatser har även blivit besvarad. Några av deltagarna föredrog att inte ta kontakt med myndigheter, på grund av tidigare negativa erfarenheter och brist på förtroende. Dessa deltagarna har inte enbart upplevt ett dåligt bemötande under tiden då de var kriminella, utan även när de lämnade den livsstilen. För att tydliggöra detta kommer ett exempel om en händelse som Isabell upplevde visa hur hon kände sig både misstrodd och dömd i förväg av socialtjänsten. När Isabell hade lagt av med kriminaliteten möttes hon av en situation där någon hade stulit hennes nyfödda unges barnvagn. Under samma helg som barnvagnen försvann ringde någon utomstående in till socialjouren och gjorde en orosanmälan. Personerna uppgav att de hade sett Isabell
misshandla sitt nyfödda barn i vagnen. Isabell uppgav att hon kände sig nedvärderad, kränkt och mindre värd av socialtjänsten. Hon upplevde att socialtjänsten förlitade sig på
uppgifterna som inkom på grund av hennes tidigare kriminella register och historia med socialtjänsten.
Andra menade att de tvingades ta kontakt med socialtjänsten för att få ekonomiskt stöd, att lämna kriminaliteten innebar oftast att inkomstkällan från kriminella aktiviteter försvann. Att få försörjningsstöd är inte kravlöst, ett exempel som tydliggjorde detta var när Jonas behövde tacka ja till arbetet som arbetsförmedlingen tilldelade honom för att få ekonomiskt stöd. Utifrån denna händelse har en reflektion diskuterats och vår uppfattning är att de yrkesverksamma inte förlitade sig på deras klient, trots att han protesterade och ropade på hjälp. Jonas sattes i en allvarlig situation där han kunde riskera att hamna i återfall, både i missbruket och de kriminella handlingarna. Vår reflektion är att yrkesverksamma behöver vara mer pålästa kring olika grupper och deras rollutträdanden för att kunna arbeta med dem. Detta skulle också kunna resultera till att de yrkesverksamma kan erbjuda de bäst tänkbara insatserna och åtgärderna till grupperna som har behovet. Det som krävs är enligt oss att yrkesverksamma behöver ägna sin tid åt att kommunicera och komma fram till lösningar i samråd med klienten. Deras önskemål, synpunkter och erfarenheter bör värderas i det sociala arbetet för att kunna erbjuda effektiva åtgärder.
Endast två av intervjupersonerna har upplevt att det var tack vare socialtjänsten som deras resa mot återintegrering började. Detta eftersom de erbjöds ett specifikt stödboende och behandlingshem som de önskade, deras behov blev således tillgodosett redan vid första kontakten med socialtjänsten. Utifrån vår uppfattning har dessa två deltagare träffat på yrkesverksamma som tagit sig tiden till att verkligen lyssna på klienterna och erbjuda det som efterfrågas och önskas.
7.2 Metoddiskussion
I denna studie har utgångspunkten varit att undersöka hur vägen ut ur kriminaliteten sett ut. För att ta reda på detta har frågor kring ex-kriminellas kontakt med myndigheter ställts, men även hur dessa blivit bemötta av samhället vid återintegrering. Vidare har studiens fokus även varit på vändpunkter som är en betydande del inom utträdesprocessen, under denna fas
tar den ex-kriminelle det slutgiltiga beslutet att lämna det kriminella livet (Fuchs Ebaugh, 1988; Stier, 2005).
Det som skulle undersökas har således blivit undersökt, därför betraktas studiens äkthet att vara hög. Studien utgår utifrån en induktiv metod eftersom det empiriska resultatet i första hand bygger på intervjupersonernas berättelser. Därefter har empirin analyserats i
förhållande till den tidigare forskningen och de teoretiska bidragen. Målet med denna studie är att utomstående läsare ska få en bredare förståelse över ex-kriminellas tidigare och nuvarande livssituation. De teoretiska bidragen stärkte resultatet kring hur utanförskap, stigma eller avvikelse kan ha påverkat dem. Denna studie lyfter även fram förslag på
förbättringsområden gällande myndigheter, utifrån intervjupersonernas perspektiv. Studien kan således bidra till att berörda myndigheter får en bredare förståelse över vad som kan förbättras och vad som gick mindre bra gällande de sociala insatserna.
Studien är genomförd utifrån en kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer. Till en början var tanken att de enskilda intervjuerna skulle genomföras ”ansikte-mot- ansikte”. Men på grund av de rådande omständigheterna med Corona viruset genomfördes intervjuerna online via videoapplikationen Zoom. Detta uppskattades av deltagarna, dels för att vissa satt i karantän men även på grund av det geografiska avståndet.
En nackdel som uppmärksammades gällande Zoom var att uppkopplingen till internet hade en betydande roll. Under denna period var Com Hems bredband överbelastat, vilket
möjligtvis kunnat bero på att flera människor stannade hemma på grund av det florerade viruset. En av oss hade ett bredband som var överbelastat, vilket resulterade till att internetuppkopplingen försämrades under intervjuerna. Vissa av deltagarna upplevde liknande situation gällande internetupplösningen, vilket ledde till att deras röst försvann ett fåtal gånger under videomötet.
Intervjuerna tog ungefär 30–80 minuter att genomföra, vilket tyder på att intervjutiden varierade mellan varje deltagare. Vissa av deltagarna besvarade intervjufrågorna kort och koncist, medan andra gav välutvecklade och längre svar. I missivbrevet stod det att intervjun beräknas ta ungefär 45 minuter, men trots detta överskred fem av totalt sju intervjuer den ”bestämda” tiden. Transkriberingen var på grund av detta väldigt tidskrävande, vilket även är en förklaring till varför vi valde att avgränsa urvalet av intervjupersoner.
Med hjälp av snöbollsurvalet lyckades vi komma i kontakt med fyra personer efter studiens bortfall på två deltagare. Men på grund av att de tidigare intervjuerna överskred intervjutiden valdes endast två nya deltagare av dessa fyra personer. Under intervjuerna skulle vi kunnat avbryta deltagarna för att säkra en kortare intervjutid, men vi upplevde svårigheter med att styra deltagarna till studiens huvudsakliga frågeställningar och syfte. Detta skulle kunna bero på otillräcklig erfarenhet kring intervjutekniker och intervjukunskap.
7.3 Etikdiskussion
Under planeringen av intervjuerna stötte vi på två bortfall som sedan resulterade till att en intervjuperson hjälpte oss att hitta nya deltagare. Intervjupersonen tog kontakt med dessa deltagare eftersom de var vänner sedan en lång tid tillbaka. När resultatdelen skulle skrivas stötte vi på ett etiskt dilemma gällande snöbollsurvalet, de nya deltagarna hade en vänskaplig