Myndigheter har haft en betydande roll för somliga till att lämna den kriminella livsstilen. Det har varit stöd i form av exempelvis beviljade av behandlingshem, ekonomiskt stöd och bidrag till arbetsgivare för att få arbetsanställning. De flesta intervjupersoner menade på att myndigheter, specifikt socialtjänsten, är byråkratisk och har en hel del brister som bör förbättras omgående.
Det är väldigt fyrkantigt och svårt att få hjälp från myndigheter, och det har jag sett även på avhopparverksamheterna. Det varierar från stadsdel till stadsdel och även från kommun till kommun, hur man hanterar det här. Det finns enorma brister. Men tyvärr är det ju så att förändring måste ske uppifrån. Det läggs mycket pengar i exempelvis HVB-hem för ungdomar och sånt, men de funkar inte. Man kan säga att man fostrar framtidens kunder till
kriminalvården (Niko).
Isabell hade redan vid ung ålder berättat för sina skollärare om sin alkoholiserade mamma, som dessutom misshandlat henne både fysiskt och psykiskt. Orosanmälan gjordes till
socialtjänsten och en utredning gjordes. Eftersom Isabells mamma klarade av vardagen trots att det inte fanns en nykter dag samt jobbade för kommunen, så trodde socialtjänsten inte på Isabell och orosanmälan lades ned. Efter det har Isabell haft flera sammanträden med
socialtjänsten.
Myndigheterna speciellt socialtjänsten, de svek som mig fan. Jag tycker de kunde ha gjort någonting men det gjorde de inte. Jag hade önskat att jag kanske fått någon kontaktperson på socialtjänsten som hade kunnat såhär… när jag hade det riktiga suget för en sån riktigt jävla bra fylla och gått ut och slåss. Jag hade önskat att jag hade haft någon de dagarna och få bort mig från de tankarna. Jag hade behövt någon som hade lyssnat, hade jag. Sen så försökte jag
liksom att snacka med frivården för att gå på gruppmöten och skit, bara för att få träffa andra och om det fanns de som ville lämna kriminella livet på allvar. Men det fanns det ju inte, och fan jag gick till arbetsförmedlingen, de hade någon jävla grupp där för ex kriminella men då plötsligt så tyckte de inte att jag platsade där för att jag hade varit för våldsam. Jag har inte riktigt fått chansen någonstans (Isabell).
Flera av intervjupersonerna pratade om myndigheternas okunskap kring bland annat kriminalitet, detta resulterade till att samarbetet mellan myndigheterna och
intervjupersonerna försvårades. Enligt intervjupersonerna var det främsta problemet att de aldrig blev lyssnade på, utan det ställdes endast en hel del krav på dem. Jonas är en
intervjuperson som har behövt extra stöd från arbetsförmedlingen på grund av sina
diagnoser och sitt missbruk. Jonas kände att han inte alls fick den stöd han egentligen hade behövt för att kunna försörja sig själv efter den kriminella karriären. Han hade hoppats på bättre förståelse för myndigheternas sida, särskilt från socialtjänsten och
arbetsförmedlingen.
När jag slutade upp med all kriminalitet var jag tvungen att söka socialhjälp. Jag sökte bara ekonomisk hjälp, då fick jag den hjälp jag behövde. Men de stängde av mig, gjorde de. för.. när jag hade hoppat av mc klubben, så ville de att jag skulle åka till skogen och jobba. Och jag har nästan brutit nacken två gånger, så att jag har kroniskt verk i rygg och nacke. men jag kan jobba fysisk, det är inga problem, men de ville sätta mig ute i skogen. Jag tänkte ”okej, det kan bli problem med ryggen men jag gör det, absolut”, och sen när jag kom dit första dagen, då är det två personer där som var aktiva narkomaner som jag skulle jobba ihop med. Då sa jag till arbetsförmedlingen att jag fixar inte det, jag hade varit ren ett år då, och jag kan inte jobba med aktiva narkomaner som var påtända hela tiden. Det kändes jävligt jobbigt, jag blev jävligt orolig och obekväm på jobbet. Då stängde de av mig bidraget. På mig lyssnade varken
socialtjänsten eller arbetsförmedlingen men när psykiatrin blev involverade och vi alla satt på möte tillsammans så hade jag helt plötsligt gjort helt rätt och då fick jag tillbaka bidraget. Då hade jag gått två månader utan ekonomisk hjälp. Då kändes det som att min röst inte hade någon betydelse, överkörd liksom. Man tycker ju att de borde ha lite mer förståelse (Jonas).
Enligt Robert var det så enkelt som att endast ha någon att prata med. Under resan till en kriminellfri livsstil fick Robert kontakt med en socialarbetare när han satt inne i fängelset och avtjänade sitt straff. Under två års tid hade han kontakt med en socialarbetare varje dag och han anser att kontakten hjälpte honom en hel del. Socialarbetaren fick honom att tänka på andra banor, värdera om och hjälpa honom komma till rätta med sitt inre.
En ärlig chans, det har alla intervjupersoner önskat från myndigheterna under sin resa mot återintegrering. Men det har inte alla fått, förutom Simon och Marianne. Simon låg inlagd efter att hans kropp hade lagt av på grund av sitt drogmissbruk. Socialtjänsten kom förbi och frågade honom vad han önskade skulle ske framöver. Simon ville till ett specifikt
behandlingshem som han hade hört gott om. Socialtjänsten beviljade detta och han fick den behandling och stöd han behövde, en ärlig chans att börja om.
Marianne kände att hon fick det stöd och hjälp från myndigheter som hon eftersökte.
Marianne hade tidigare gjort allt hon kunde för att undvika myndigheter under tiden då hon var kriminellt aktiv. När hon tog beslutet att lämna den kriminella livsstilen och
drogmissbruket förstod hon att hon inte kunde göra det helt själv. Marianne ringde
socialtjänsten och bad om hjälp, då blev hon beviljad en plats på ett stödboende. Marianne fick möjligheten till ett nytt liv. Det var avgörande för henne att möta på en socialarbetare som lyssnade på henne, som hade förståelse men framförallt visste vad som bör göras.
Jag hade en handläggare på socialtjänsten. Det är en bra människa liksom, han... han har ju jobbat många år liksom och hade lång erfarenhet. Han var en väldigt klok människa som hade det perspektivet på hur mycket ansvar han kunde lämna över till mig och när han kunde göra det. Det är ju en märklig fingertoppskänsla man har när man har jobbat med trasiga
människor i många år liksom. Han var bara en väldigt bra människa. Första mötet jag hade med honom, då kom han och hälsade på mig. Han började med att sätta sig ner och sa till mig ”berätta, vad är det du tycker att du behöver hjälp med”. Han lyssnade, och det var väldigt viktigt (Marianne).
6
ANALYS
Nedanför kommer resultatet från intervjupersonernas svar att analyseras i relation till studiens teorier och tidigare forskning.