I och med att informanterna framhöll att stödgruppsverksamheterna är insiktsinriktande snarare än behandlingsinriktade, blir det intressant att ta upp för vilka barn insatsen passar och om metoderna passar alla barn.
En förutsättning för att delta i stödgruppsverksamheter är att barnen är mogna och medvetna om problematiken att en eller båda föräldrarna missbrukar. Vilken situation barnet befinner sig i för tillfället, till exempel om barnet har andra stödinsatser som familjehemsplacerade eller att föräldrarna är i behandling som gör att det kan bli för mycket för barnen kan också vara avgörande. Det genomgående draget i intervjuerna är att gruppledarna tar upp att barnen inte bör vara utagerande för att inte förstöra för andra men även att de inte tar till sig informationen på andra sätt.
Gruppledare A: Jag tror att själva insatsen passar alla barn, men kanske inte att är tid för alla barn
alltid, det beror ju på alltså vad barnen står i just nu, eller vad de har med sig… men jag tror att själva den här insatsen passar alla barn. Vad tror du (frågar en av den andra)?
Gruppledare B: Det kan bli påverkningar i gruppsammansättningen om man säger så, det får inte bli
för stökigt och så heller. Nää om man säger så,. ja …
Gruppledare A: vad säg man, lärarna pratar om det på utbildningen, erfarenheter och olika typer av
utåtagerande barn och så som tar mycket plats (Kommun Y).
En kommun relaterar frågan till kön, men i gruppdiskussionen återgår det till att det snarare handlar om den enskilde individen.
Gruppledare A: För vissa pojkar tycker jag ändå har svårare för grupp och de som är väldigt
agerande och då har man väl ändå sett det att Ersta Vändpunkten i Stockholm har ju forskat och då är det ju då pojkarna som man ser inte får ut så mycket av det men det har jag ju sett själv. Medan då flickor vad ska jag säga är mer fogliga liksom suger i sig av gruppverksamheterna på ett annat sätt, men det är ju något upp till oss barngruppsledare liksom att som jag kom och tänka på men det är ju något som också att ta tag i det är ju lite spännande för att jag menar att de här utagerande pojkarna är ju svåra överallt.
Gruppledare B: Det gäller att hitta de rätta formerna ja! För att kunna hjälpa dom, man måste titta
på individen vad behöver den här pojken och vad behöver den här flickan, för det gäller ju egentligen individen så man inte generaliserar alla pojkar är si eller att alla flickor är fogliga. Man kan inte säga så men flickor kanske har lättare för och att ta till sig det än vad som tas upp i gruppen medans en del pojkar har svårare och det kan finnas en annan problematik bakom. Då får man sätta upp det på en annan nivå när man sätter samman en grupp så det är jätteviktigt så bara för det är tjejer som är mellan sex och åtta år så passar de kanske inte i samma grupp, de kanske inte alls passar? klart att det finns sånt som dom har med sig det kan vi ju inte säga något annat men det är en stor utmaning så det gäller verkligen att tänka efter när man lägger upp då programmet och det materialet man väljer för alla de här träffarna då och sen så ser man ju det som barngruppsledare också att det handlar också hur den här gruppen fungerar ihop och hur man då i gruppen egentligen AGERAR när man leder gruppen (Kommun Z).
Våra gruppintervjuer synliggör att frågor om kön och eller olika barns plats i grupperna kan vara lite laddade. I citatet ovan styr en informant upp en kollegas svar som är på väg att bli stigmatiserande. Citatet tidigare ger även ett exempel på när en diskussion mellan kollegor innebär att en informant förändrar sin första åsikt. Att utagerande pojkar skulle ha mindre utbyte av stödgruppsverksamheter bekräftar Lindstein (1995) men samtidigt nämner Dore, Nelson-Zlupko & Kaufman (1999) i sin utvärdering av CAP modellen att den givit bäst resultat på utagerande pojkar. Gruppledarna i kommun Z är medvetna om att problemet inte ligger hos barnen utan hos gruppledarna själva att ha kunskaper och tålamod med att ta hand om den här sortens problematik. De nämner ett exempel på en livlig grupp utagerande pojkar som gruppledarna kände sig beredda på att lägga ner, då det kände att det inte gav något. En pojke hade då tydligt påpekat att ”den här gruppen är det bästa som har hänt” vilket visade att de hade gått in och att gruppen var viktig även om det kändes helt hopplöst. Barn med neuropsykiatriskt funktionshinder, så kallad NP- problematik, kan ha varierande beteenden från att vara hyperaktiva till att vara inbundna och tysta. Det är dock det tidigare vi tror gruppledarna syftar på, då de nämner barnen med ADHD diagnos som ett exempel på barn som har svårt att sitta still och lyssna. Kommun Z har även förskolelärare som gruppledare
och menar att de kan hantera dessa problem på ett annat sätt. Eftersom förskolelärarna har pedagogik i sin utbildning, vilket socionomerna saknar, gör det att de kompletterar varandra.
Det kan väl vara dem med en NP-problematik då och det är ju inte alltid vi vet att de har och då måste vi gå igenom det med föräldrarna vilka situationer de behöver hjälp med och om de kan läsa ordentligt annars måste vi testa. Jag tror att det passar men att man måste tänka på vissa saker för att det ska matcha och så man får stötta det här barnet och materialet går ganska långt upp i åldrarna som tar upp många olika områden som kärlek och andra saker (Kommun X).
Enligt Arnell och Ekbom (2005) kan de flesta barn delta i stödgrupper, men barnen måste ha en vilja att träffa andra barn. De menar vidare att barnen med ett svagt jag och barnen med låg impulskontroll kan vara problematiska att ha i en grupp. Barn som farit mycket illa kan behöva en mer professionell hjälp än vad stödgruppsverksamheten erbjuder. Då kan individuell behandling behövas parallellt med att barnen går i grupp (a.a.). Anmärkningsvärt är att gruppledarna även tar upp att de tysta barnen inte passar i stödgruppsverksamhet då de kan befästa den tysta rollen i en grupp. Frågan är: vilka barn passar stödgruppsverksamheter egentligen?
Stödgruppsledarna i vår undersökning delar oftast in barnen i låg- mellan- och högstadieåldern. Kommun Z nämner att de endast har haft ett fåtal tonårsgrupper och en grupp med sexåringar men att de har haft betydligt fler i övriga åldrar. De säger även att de låga antalet tonårs- och småbarnsgrupper beror på att gruppledarna tyckt att de varit svårare. De väljer med andra ord de åldrar och de barn gruppledarna själva tycker är lättast och roligast i stället för de barn som har störst behov. En anledning är att gruppledarna anser sig ha för lite kunskaper om tonåringarnas behov och att materialet de arbetar med inte passar de små barnen. Med andra ord är det en brist i utbildningen. Vi uppmärksammade även att upplägget i stödgrupperna utformas utifrån gruppledarnas intressen och vad de själva tycker är roligt. En del gruppledare gillar att bowla och vara ute i naturen men för barnen är lokalen viktig och de får därför kompremissa och även lägga en del av träffarna där, då kontinuiteten är viktig för barnen. Hur mycket av Rädda Barnens material används om stödgruppsverksamheten mest går ut och gör andra aktiviteter? Då blir det återigen barnens brist på fritidsaktiviteter och ha roligt som blir det centrala.
Något som skiljer sig mellan grupperna är att informanterna från kommun Y framhävder vikten av att utgå från missbruket, medan de andra utgår från barnens perspektiv. Detta kan bero på att den gruppledaren i Y arbetar på missbruksektionen och de andra på barnsektionen. Gruppledaren nämner att fokus har legat på de vuxna och inte på barnen.
Nä utan det är i första hand ändå oftast från min synvinkel föräldrarnas missbruk man tänker på. Att man inte hjälper barnen om man inte hjälper föräldrarna. Så kan det vara många av dem vi har ringt till så är det föräldrarna som båda är nyktra idag, men barnen har ändå en del att prata om. Så det är inte alla som är aktiva (Kommun Y).
Utmärkande drag i verksamheterna är att det är lättare att rekrytera barn med skilda föräldrar där barnen bor med den föräldern som inte missbrukar. Boföräldern blir då inte medberoende på samma sätt som om de levt ihop och verkar därför ha lättare att be om stöd och att se att barnen behöver det. Barn vars föräldrar som har genomgått behandling och numera är nyktra är en annan kategori som är lätta att rekrytera. Föräldrarna har då insett problemen och att barnen behöver prata av sig. De barn vars båda föräldrar missbrukar har det svårast (Arnell & Ekbom 2005). De barnen kan ha större behov och därmed behöva andra insatser som gör att de har kontakt med till exempel barnpsykiatrin vilket gör att de inte kommer i kontakt med socialförvaltningen. Samarbetet mellan myndigheter är som vi tidigare har nämnt undermålig enligt våra informanter. Om ett barn har en kontakt med psykiatrin betyder inte det att barnen inte behöver gå i en stödgrupp som ligger under Socialtjänsten för att träffa likasinnade.
7 ANALYS
Vårt syfte med analysen är att undersöka hur gruppledare förhåller sig till stödgruppsverksamheter för barn till missbrukande föräldrar. En frågeställning som vi utgår vi från är vad som talar för- och emot stödgruppsverksamheter för barn till missbrukande föräldrar, utgående från ett gruppledarperspektiv. De fördelar som framkom i vår studie stämmer överens med den litteraturen vi har läst och inget som vi inte har hört tidigare, såsom gemenskap, dela erfarenheter och få insikt. Nackdelarna däremot skildrar gruppledarnas erfarenheter och är de problem de stöter på i stödgrupperna. Det finns många typer av svårigheter och problem med stödgruppsverksamheter. Exempelvis kan rekryteringen vara bekymmersamt, då många missbrukare inte vill erkänna för sig själv eller för gruppledarna att missbruket existerar. Andra problem med rekryteringen är att samarbetet mellan andra myndigheter och skolor fungerar dåligt. Andra svårigheter som gruppledarna upplever är att
Rädda Barnens material som de använder sig av inte är tillämpbar på alla barnens utsattheter, då den utgår från alkoholmissbruk. Ibland kan det krävas andra komplement i form av enskilda samtal eller behandling inom psykiatrin.
Gruppledarna i vår studie framhåller att barnen får dela erfarenheter, att de inte är ensamma om sin situation och att barnen blir stärkta. Barnen får möjlighet att lätta på skulden som många av dem bär på. Ur ett salutogent perspektiv kan man också anta att stödgruppsverksamheterna bidrar till meningsfullhet då barnen är med om att skapa reglerna, vilket Antonowsky menar befrämjar KASAM. Med utgångspunkt från redovisad teori om Antonowskys KASAM-begrepp analyserar vi om gruppledarna tillämpar det salutogena perspektivet i stödgruppsverksamheterna och om de anser att barnen får en känsla av sammanhang. I stödgrupperna samlas barn med samma problem där de får komma ifrån och prata med likasinnade. Syftet med verksamheten är att barnen ska få en förändrad livssituation än sina föräldrar och genom att de får dela erfarenheter och öde med varandra ger det ett identitetsskapande som ger ett ökat självförtroende. I stödgruppen blir barnen bekräftade och har rätt till egna känslor och åsikter, vilket är meningsskapande (se Lindstein 2001). Avgörande för om stödgrupperna är begripliga är enligt Antonowsky förutsägbarheten (a.a.). Gruppledarna nämner att förutsägbarhet och struktur är särskilt viktiga för dessa barn, då deras vardagsliv präglas av brist på detta. Det är viktigt att träffas regelbundet på fasta tider på samma ställe och att gruppledarna aldrig ersätts med annan personal.
Gruppledarna följer dagordningen och att det är strukturerade men även att de lär ut kunskaper om alkohol bidrar till begriplighet. Lindstein (2001) menar att verksamheten är inriktad på vardagskunskaper som ger barnen erfarenheter av förändring och utveckling under tiden de går i stödgruppsverksamhet. Detta stärker känslan av att vara delaktig och att det är meningsfullt. Antonowsky anser att medbestämmande i verksamheter som är betydelsefulla befrämjar KASAM, vilket bidrar till meningsfullhet. Barnen i stödgruppsverksamheterna får själva vara med och skapa reglerna. Lindsteins (2001) forskning visade att det viktigaste för barnen var att de fått dela sina erfarenheter och öde med andra. Barnen insåg att de inte behövde engagera sig i missbruket och missbrukarens liv så mycket och att det var möjligt att i framtiden bryta det sociala arvet och att de själva inte är utvalda att bli missbrukare. I och med att de lyckades förändra sig själva förändrades deras relationer och problem (a.a.). Barnen i stödgrupperna visar att de har förmågan att ta makten över sina liv, det vill säga empowerment. Karakteristiskt i intervjuerna är att gruppledarna ser det som centralt att
medvetandegöra barnen om sitt nätverk som till exempel grannar, lärare eller en släkting. För att barnen ska kunna be om stöd och slippa bära ansvaret själva och för att få andra förebilder. Barn behöver ansvarstagande vuxna omkring sig.
Gruppledarna i kommun Z framhävder att helheten är viktig och nämner ett exempel där ett barn har kontakt med familjebehandlarna, vilket gör att gruppledarna kan fråga dem om oklarheter som framkommit i stödgruppen. Detta helhetsbegrepp verkar sällsynt trots att de framhäver vikten av det. Det är endast få barn som har någon socialsekreterare som följer barnen genom tiden de går i stödgrupp.
Vår uppfattning är att stödgruppsverksamheter delvis kan karaktäriseras som ett socialt förändringsarbete. I och med att gruppverksamheterna inte arbetar med att få in föräldrarna i behandling bidrar det inte till att strukturerna förändras. I stället är syftet att stärka barnen att det lär sig att säga nej och att förebygga missbruk och psykisk ohälsa i framtiden. Trots att stödgruppsverksamheten är inriktad på gruppnivå och inte på behandling av enskilda och att det till viss del samarbetar med berörda organisationer tenderar det att mer handla om ett förebyggande empowermentarbete än ett samhällsarbete. Samtidigt förändras strukturerna på lång sikt på så sätt att syftet är att barnen och ungdomarna som har gått i stödgrupp inte ska reproducera föräldrarnas missbruk i framtiden. Barnen stärks vilket gör att de får makt att bestämma om det som rör deras liv, till exempel om en missbrukande förälder ringer till en ungdom och vill ha umgänge ska ungdomen känna att den kan säga nej och att förälder ska återkomma när den är nykter. I och med att stödgruppsverksamheterna är inriktade på barn till föräldrar som missbrukar inriktar de sig på en utsatt grupp, får gruppledaren en företrädarroll och arbetet blir likt empowerment.
Med utgångspunkt i ett barnperspektiv som betonar såväl barns behov av vuxnas omsorg och beskydd och barns rättigheter här och nu hade vi helst sett att det hade varit mer likt ett samhällsarbete som Wahlberg (1998) beskriver. Riskerna med att utforma grupperna som ett empowermentinriktat arbete är att gruppledarna har en övertro på att alla barn kan bli tillräckligt stärkta, att de har hjälp av det, men att verksamheten bidrar till ett upprätthållande av en för barnet skadlig situation i och med att föräldrarna fortsätter att missbruka.
Stödgruppsverksamheterna har fokus på att förändra barnets förhållningssätt. Det är inte barnets handlingar som skapar problem utan förälderns missbruk. För att arbeta
lösningsfokuserat borde de snarare förändra förälderns förhållningssätt och stärka dem i sitt föräldraskap, därmed arbetar de inte lösningsfokuserat som ingår i det humanistiska perspektivet. I ett omsorgsperspektiv har föräldrarna skyldighet att skydda och ta hand om sina barn. Missbrukar föräldrarna riskerar de att brista i sin omsorg om barnen. Då gruppledarna framhävder att deras främsta uppgift är att lyssna på barnen är deras arbetssätt humanistiskt så till vida att de varken är styrande eller dömande. Gruppledarna anser även att stödgruppsverksamhet ger insikt snarare än är en behandling för enskilda och liknar därmed även det humanistiska arbetssättet i den bemärkelsen (jfr. Payne 2005). Verksamheterna inriktar sig endast på barnen och har därför inte helhetssyn som systemteorin framhåller. Däremot har gruppledarna förståelse för att barnen är påverkade av föräldrarnas missbruk, som enligt systemteorin påverkar varandra samt att man ska anpassas till systemet som barnen gör till sina missbrukande föräldrar i stödgrupperna. Genomgående i intervjuerna är att informanterna uppger att de flesta barnen inte har någon kontakt med en socialsekreterare som ser barnet i sitt sammanhang. Detta gör att gruppledarna saknar helhetssynen i sitt arbete med gruppverksamheterna. Är det etiskt att låta barnen bo i en missbrukarmiljö och endast se barnen som egna individer och inte i deras totala sammanhang? Här blir det tydligt hur en kombination av ett systemperspektiv och ett barnperspektiv bidrar till den helhetssyn som Socialtjänstlagen kräver.
Vi har haft med oss frågan för vems fördel som stödgruppsverksamheten bedrivs. Är det för samhället, för barn som framtida vuxna eller barn som individer här och nu? Vår undersökning visar att gruppledarnas understryker fördelarna för barnens del men att även fördelar för gruppledarna och för organisation som kostnadseffektiviteten framkommer. Stödgrupperna bedrivs för att förhindra psykisk ohälsa och missbruk i framtiden, det vill säga barn som vuxna. Missbruk kostat samhället mycket pengar och för att i stället bedriva stödgrupperna för barnen här och nu och behandla föräldrarna så att det inte blir ett upprätthållande. I och med att gruppledarna inte arbetar med hela barnets situation återskapar stödgruppen en underordnad och utsatt situation för barnet, och gruppledarna kräver ingenting från dem som har makt att förändra barnets situation, det vill säga de missbrukande föräldrarna. Länsstyrelsen verkar ha en vilja om att det ska finnas stödgrupper i alla kommuner och de erbjuder bidrag för att starta stödgruppsverksamheter. Detta lyser igenom och därmed blir det främst utifrån organisationens fördel som stödgrupperna bedrivs. Vi anser ändå att det indirekt kan vara till barnens fördel, då barnens behov och röst uppmärksammas. En del av barnen har föräldrar som genomgått behandling och numera är nyktra, men barnen
behöver bearbeta tidigare upplevelser. Det finns även flera behandlingsalternativ för de missbrukande föräldrarna. Om Socialtjänsten arbetade mera för att motivera föräldrarna in i behandling samtidigt som barnen går i stödgrupp skulle det leda till att stödgruppsverksamheten blir mindre problematisk. Stödgruppsverksamheter utgår från barnens perspektiv och fyller en viktig funktion som många gånger saknas i familjebehandling. I ett rättighetsperspektiv är barn delaktiga i de processer som rör dem och de har egna rättigheter (SOU 2000:77). I stödgruppsverksamheterna är gruppledarna måna om att göra barnen delaktiga i såväl beslut som genomförandet. Gruppledarna lyfter fram barnen ur ett rättighetsperspektiv, snarare än i ett omsorgsperspektiv.
8 SLUTDISKUSSION
I uppsatsen har vi belyst stödgruppsledares erfarenheter och arbete med stödgruppsverksamheter för barn till missbrukande föräldrar, samt vad gruppledarna anser talar för och emot insatsen. Resultatet av intervjuerna i de tre kommunerna visar att de har många likheter i många frågor. Informanterna använder sig av samma material, har gått samma utbildning och samarbetar i viss mån, vilket gör att vi kan generalisera i analysen. Enligt litteraturen vi har läst får endast få barn till missbrukande föräldrar stöd. Ändå blir vi förvånade över att alla de kommuner vi har intervjuat endast har varsin stödgrupp med två till tre barn. Skillnaden mellan antal invånare i den största och den minsta kommunen som vi har intervjuat är stor och vi hade förväntat oss att de större kommunerna skulle ha fler åldersindelade grupper igång. Kommun Y som är nystartade och har rekryterat tre barn, har lagt sin stödgrupp vilande då de anser att de har för få barn. Detta tycker vi är märkligt, då de större och mer etablerade kommunerna som har samma antal barn i sina stödgrupper och ändå fortsätter med sina grupper. Det betyder att de tre barnen i kommun Y inte får något stöd alls.