Ett centralt tema blir frågan om det finns brister i insatsen som inte täcker vissa behov enligt gruppledarna. Anser gruppledarna till exempel att det är tillräckligt för barn som lever med missbrukande föräldrar att gå i en stödgrupp? Är det den optimala insatsen eller finns det något annat de har större behov av?
Det är intressant att gruppledarna skiljer på behandling och stödgrupp och att stödgrupp i stället handlar om att komma till insikt. Kommun X drar gränsen för behandling vid ensamarbete med enskilda, vilket då skulle betyda att behandling aldrig kan ske i grupp. Enligt Arnell och Ekbom (2005) är stödgrupp och gruppterapi inte samma sak. De menar att för de enskilda gruppdeltagarna får gruppen ändå indirekt terapeutiska effekter. Då stödgrupperna ger barnen möjlighet att pröva nya sätt att vara och på så sätt får nya kunskaper hur de fungerar i interaktionen med andra. Syftet med stödgruppsverksamheterna är att stärka barnens självkänsla (a.a.).
Ja, jag kan inte tänka mej annat än att man kanske behöver just komplement. Jag menar man kan ju behöva ha dem enskilt. Det här är ingen behandling för behandling är djupare och ensamarbete, det här är också ett förändringsarbete men mer att komma till insikt en stödgrupp, det är just det vi jobbar med och behandling är något man jobbar med mot en person som finns i en familj och behöver något djupare. Det är oftast inte samma barn som behöver det och går i grupper, det kan ju vara så att socialsekreteraren har en familj som har olika hjälpinsatser och en utav dem behöver gå i en grupp. Så det kan se väldigt olika ut och en del barn går bara i Bim-grupp och ingenting mer (Kommun X).
Det genomgående draget i intervjuerna var att komplement i vissa fall efterfrågades, men det var svårt att få fram vad för komplement som behövdes ”för att det är så individuellt”. Anmärkningsvärt är att kommun Y som tidigare saknat insatsen inte har några förslag på andra insatser dessa barn kan behöva. Vad har dessa barn tidigare fått för insatser? Även om inte stödgrupper har funnits tidigare borde de ha stött på barn med missbrukande föräldrar. Det gör det intressant att ha bredd i urvalet och gruppledarna i kommun Y har inte varit engagerade i problematiken om barn till missbrukande föräldrar tidigare.
Alltså så långt har vi inte kommit riktigt, utan det känns som man vill att det här ska bli förankrat och att alla ska känna till det och att det inte ska vara något konstigt. Ja, att det ska spridas naturligt att det är en del på något sätt i vår verksamhet, föräldrar och skola och alla liksom vet om att den
möjligheten finns att vi har några grupper. Sen när vi har grupper och har haft grupper en tid kanske, vi kan komma med tankar om vad som vi bör komplettera med (Kommun Y).
En informant tar upp problemet om att barnen som lever med föräldrar som missbrukar även kan vara utsatta av andra problem till exempel att de har föräldrarna som är skilda eller har psykiska funktionshinder. Om detta är fallet får de inte dela sina erfarenheter på lika villkor. Detta är inte något gruppledarna framhåller, men utifrån den litteratur som finns på området menar vi att det måste uppmärksammas. Barn kan exempelvis tycka det värsta är att föräldrarna är skilda och att allt skulle bli bra om de flyttar ihop igen. En del barn har ingen kontakt med den missbrukande föräldern, vilket i sig kan vara en sorg. Detta kan leda till att barnen tvingas förneka en bit av sig själva (SOU 2000:77). Trots att kopplingen mellan alkoholmissbruk och våld i familjen är starkt nämner inte någon gruppledare våld som utsatthet (jfr. Lindstein 1995). Däremot nämner alla grupper att stöd för barn till psykiskt funktionshindrade föräldrar är en brist. Frågan är om det är ett ökande problem eller har problemet uppdagats i större omfattning. Gruppledarna vill skilja på de olika utsattheterna men samtidigt kan barn till missbrukande föräldrar även ha separerade föräldrar, uppleva att våld förekommer eller att någon av föräldrarna har pysiska funktionshinder. Hur ska man kunna sätta ihop stödgrupper med samma kombinationer? Kommunerna har redan så små grupper och det är svårigheter med att rekrytera och att hitta likasinnade barn till grupperna. Sätter man ihop barn med samma problem är det inte säkert att barnen pratar med varandra om problemet, vilket även har visat sig i vissa grupper.
Det finns så många slags utsattheter, det är det som är problematiken i dagsläget. BIM det är barn i missbruksmiljöer och så finns det barn som har föräldrar med psykiska problem och ofta så går det ju in i vart annat och… vad ska man dra gränserna där? Många barn lever med skilda föräldrar det finns också något i vår kommun som precis har startats upp och det är för barn vars föräldrar som skilt sig. Så finns det ju barn som har utsatts på andra sätt, man måste få ett samlat grepp över detta på något sätt. Det är väldigt lätt att det blir rörigt för oss som då ska samordna det här, men också för dom som jobbar med men framför allt för barnen det måste finnas strukturer. Så barnen känner sig hemma i, rent strukturellt måste det stramas upp eller vad man ska säga, så att man kan hjälpa alla barnen oavsettvilken slags utsatthet dom lever i (Kommun Z).
Ett problem som gruppledarna faktiskt tar upp är problem med att rekrytera deltagare till grupperna. De har varit problem i kommun Y att få gehör från skolorna och att få barnen att vilja delta i stödgruppsverksamheterna.
Gruppledare A: Vi har varit ute på skolor och informerat, lärarna som i sin tur, Gruppledare B: vi började med rektorerna men det fick vi inte ut något av
Gruppledare A: nä det kändes så sen har vi sjuksköterskorna, skolpsykolog, kurator och resursteam Gruppledare B: och sen också bland familjer som vi känner till ju, där har vi nått stört resultat. Ja,
personer som har haft kontakt med oss några år tillbaka i tiden, då kan man kanske tänka sig att det är lättare för en förälder som kanske har gått igenom behandling och är nykter nu som tycker att deras barn ska få vara med i en sådan här grupp. Men är man inne i ett aktivt missbruk så kanske man inte vill erkänna för sig själv eller för oss att missbruket finns.
Gruppledare C: Ja vi har varit med i X-tidning och vi har försökt att sprida information där då, en
hemsida är på gång. Men det är ju trögt i starten, så är det ju i alla kommuner.
Gruppledare B: av dom vi har frågat är det inte föräldrarna som säger nej, utan barnen fast det var
det vi hade förväntat oss att de är föräldrarna som säger nej (Kommen Y).
Gruppledarna i kommun Y nämner även en förälder som de kontaktat med anledning av att de ville att barnet skulle gå i stödgrupp men där föräldern ansåg att gruppledarna var tvungna att ha egna erfarenheter utöver sin utbildning. Detta återspeglades i barnet som tackade nej till att delta i stödgruppen. Bara för att föräldrarna visar sig positiva inför gruppledarna behöver det inte betyda att de har framställt sig lika positiva inför barnet, att barnen säger nej kan spegla föräldrarnas inställning. Det är häpnadsväckande men inte förvånande att samarbetet mellan skolan och socialtjänsten inte fungerar. Det är något som även litteraturen visar (se t.ex. SOU 1994:29). Då problemet är omfattande och 2 till 3 barn i varje klass kan antas leva med missbrukande föräldrar (a.a.), borde rektorerna vara lyhörda och intresserade av samarbetet. Gruppledarna poängterar dock att det finns de skolor som de har bra kontakt med, de tror det beror på vem det är som är rektor på skolan. Andra problem med rekryteringen kan vara föräldrarnas samtycke till barnens medverkan i stödgrupperna, som helst ska ges av båda föräldrarna. Gruppledarna nämner att det kan vara ett hinder men har hittat strategier. Bland annat framhäver gruppledarna att det gäller att presentera insatsen som att det är för att barnen ska få möjlighet att träffa andra barn och inte för att diskutera hur mycket föräldrarna dricker. De har även nått framgång genom att de träffar föräldrarna i stödgruppernas lokaler i stället för på socialtjänstens kontor eller hemma hos föräldrarna.
Kommun X skiljer sig från de andra kommunerna när de nämner att det svåraste med rekryteringen är att barnen är upptagna med fritidsaktiviteter som stödgrupperna får konkurrera med. Gruppledarna tar upp exempel när vissa barn spelar fotboll och när träningen krockar med stödgruppsträffarna. De löser det exempelvis genom att barnen får gå på en av träningsdagarna och i stödgruppen den andra. Svårigheten kan då vara att tränarna kan
motsätta sig det och kontra med att barnet inte får delta på matcher om barnet uteblir från en av veckans träningar. Det har i vissa fall gått att lösa och barnen och tränarna har tyckt det varit okej. Frågan är om det är etiskt att låta barnen få välja mellan att delta i fotbollsträningen eller stödgrupperna och om det verkligen är dessa barn som har störst behov av att gå i stödgrupp då de har ett annat socialt nätverk. Forskning visar hur betydelsefyllt det kan vara för ett utsatt barn om de har vuxna i sin närhet att ty sig till (Socialstyrelsen 1993). Hittar barnen en aktivitet kan de bli som en andra familj och de får även en större vänskapsträff på det viset, vilket också ger dem en social trygghet. Det är även utpekande att barnen inte kan delta i veckans båda träningar och de kan känna sig tvungna att förklara för de andra barnen varför de inte deltar på veckans båda träningar. Oftast är stödgrupperna små med två till tre deltagare, då borde träffarna kunna läggas när alla barnen kan. Det kan även nämnas att ett problem kan vara att till exempel få en kille medverka när resterande är flickor, eller tvärtom.
Etiska dilemman som gruppledarna tar upp är genomgående hur långt det måste gå innan en anmälan till socialtjänsten om misstanke att barnet far illa behöver göras. Inför stödgruppsverksamheternas start blir föräldrarna informerade om att gruppledarna har anmälningsskyldighet om det framkommer allvarliga händelser som barnen berättar om. Gruppledarna tycker att det är ett etiskt dilemma och att barnen aldrig ska behöva känna att de har avslöjat sin förälder. Det är viktigt att barnen kan lita på gruppledarna och att gruppledarna orkar ta emot och lyssna på vad barnen säger. Gruppledarna känner sig osäkra hur långt det får gå och hur dåligt barnen får ha det innan en anmälan görs. I kommun Z är en av gruppledarna förskolelärare och de kan ha olika syn på det och då är det viktigt att de har diskuterat detta, för att båda gruppledarna som håller i en grupp har samma uppfattning. Anmärkningsvärt är att ingen av de vi har intervjuat har gjort en anmälan, trots att de har haft funderingar på det. Några av gruppledarna har dessutom arbetat med stödgrupper i många år.