BIM-grupper : Gruppledares erfarenheter av stödgrupper för barn till missbrukande föräldrar

____________________________________________

Socionomprogrammet 210p

____________________________________________

BIM-grupper

Gruppledares erfarenheter av stödgrupper för barn till

missbrukande föräldrar

Anette Johansson och Michellé Long

C – uppsats, 15 poäng Handledare: Maria Eriksson

Högskolan i Kalmar Examinator: Agneta Hedblom, Jan Pettersson Institutionen för Hälso- och Höstterminen 2007

HÖGSKOLAN I KALMAR

Institutionen för

Hälso- och beteendevetenskap

ABSTRACT

Authors: Anette Johansson and Michellé Long

Title: BIM-groups. Group leader experiences of support groups for children with addicted

parents

There are many children in Sweden today, approximately 200 000, who have parents or a parent that abuses alcohol or other drugs. The aim of this study was to investigate how group leaders in support groups for children with addicted parents relate to this sort of support groups. What are their advantages and disadvantages, according to the group leaders?

The method used was qualitative and the empirical material was collected through group interviews. We have interviewed eight persons who are social workers and the interviews were carried out at three work places. The analysis of the material takes a survey of previous written literature as the point of departure. The theoretical framework was eclectic, combining a child perspective with a holistic approach to the situation of children with addicted parents. The interview material was interpreted with the help of hermeneutic theory. Furthermore, Antonovsky’s salutogenic theory, system theory and theory on social change have been used in the analysis.

The analysis shows that the group leaders’ position is that children that have parents or a parent, who abuse alcohol need support groups. The group leaders of support groups bring up that the most important thing for these children is to have other children that they can talk to and trust. However, it was clearly more difficult for the interviewees to discuss possible disadvantages. Drawing upon a holistic perspective, we argue that one disadvantage is how group leaders see children as individuals instead of seeing the family as a whole and the need to deal with the children’s main problem, their parents’ addiction. We also discuss the fact that it seems as if a case worker with overall responsibility rarely monitors the child’s situation. Drawing upon theories on social change we argue that although support groups may empower children to some extent, support groups cannot in themselves be regarded as a way of creating social change.

Keywords:

FÖRORD

Vi har under uppsatsen kommit i kontakt med åtta socialsekreterare som arbetar med gruppverksamheter för barn som växer upp med en eller två föräldrar som missbrukar alkohol.

Vi vill i detta förord varmt tacka alla de intervjupersoner som ställt upp på våra intervjuer och bidragit med sina kunskaper och erfarenheter och därmed bidragit till att vi har kunnat genomföra denna uppsats. Dessutom vill vi tacka vår handledare Maria Eriksson för konstruktiv kritik, goda råd och idéer.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1 INLEDNING ... 1 1.1 Bakgrund ... 1 2 PROBLEMFORMULERING ... 2 2.1 Syfte ... 4 2.2 Frågeställningar ... 4 2.3 Avgränsningar ... 4 2.4 Barn ... 5 2.5 Missbruk ... 5 3 TIDIGARE FORSKNING ... 5

3.1 Barn till alkoholister ... 5

3.2 Forskning om stödgruppsverksamheter ... 6

3.2.1 Utvärdering av Ersta Vändpunktens verksamhet ... 6

3.2.2 Andra utvärderingar av barngruppsverksamheter ... 8

3.2.3 Kartläggningar av insatser ... 9

4 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER OCH CENTRALA BEGREPP ... 10

4.1 Ett helhetsperspektiv på barnen och på deras situation ... 11

4.1.1 Barnperspektiv: rättighetsperspektiv och omsorgsperspektiv ... 11

4.2 Stödgrupper som socialt förändringsarbete? ... 12

4.2.1 Det salutogena perspektivet ... 13

5 METOD ... 15 5.1 Ansats ... 15 5.2 Kvalitativ forskningsintervju ... 17 5.3 Gruppintervjuer ... 17 5.4 Urval ... 18 5.5 Genomförande ... 19 5.6 Analysarbetet ... 20

5.7 Intervjuer som självpresentation ... 21

5.8 Etiska överväganden ... 22

5.9 Källkritik ... 22

5.10 Tillförlitlighet och generaliserbarhet ... 23

6 RESULTAT ... 24

6.1 De undersökta kommunerna ... 24

6.2 Fördelar ... 26

6.3 Problem ... 29

6.4 Metoder i gruppverksamheterna och dess brister ... 32

6.5 Barnen ... 34

7 ANALYS ... 37

8 SLUTDISKUSSION ... 41

REFERENSER: ... 44

1 INLEDNING

I den här uppsatsen tar vi upp hur socialsekreterare hanterar barnens problem i stödgrupper när en nära anhörig missbrukar alkohol eller narkotika. Uppskattningsvis har mellan 800 – 900 000 människor alkoholproblem i Sverige (Hagborg 2003). Missbruk är ett skambelagt ämne och barn har inte samma förutsättningar att berätta i ord om sina svårigheter som vuxna har. Hansen (1995) menar att när man frågar om vuxnas bruk av exempelvis alkohol rör man sig i en arena som omges av en tystnad. Det kan uppfattas som att man tränger in i människors privatliv, vilket leder till att det blir svårt för yrkesfolk att fråga föräldrarna om deras eventuella missbruk när ett barn visar tecken på att de har problem hemma (a.a.).

1.1 Bakgrund

Enligt Socialstyrelsens kartläggning Öppenvårdens former (2006) har socialtjänstens verksamhet för barn och unga genomgått omfattande förändringar. Rapporten visar vidare att det främst är de öppna insatserna som förändrats. Från 1940- talet till 1980-talet skedde en minskning av institutionsvård för barn och ungdomar i Sverige. Sedan 1990-talet har kommunerna i varierande omfattning byggt ut både öppenvården och de förebyggande verksamheterna, till exempel genom familjecentraler. En tydlig ökning av öppna insatser inom den sociala barn- och ungdomsvården har skett under de senaste 10-15 åren. Detta har gjorts för att utveckla ett förebyggande arbete och för att skapa alternativ till institutionsvården. Förhoppningarna med öppenvårdsinsatserna är att få bättre vård till lägre kostnad. Den samhällsekonomiska krisen under 1990-talet drabbade de offentliga verksamheterna och gav möjligheten för alternativ till den alltför kostsamma institutionsvården. Detta ledde till att öppenvården expanderade stort och att socialtjänsten i första hand ville åstadkomma lösningar inom ramen för egna resurser. Socialstyrelsens kartläggning inriktar sig på öppenvårdsinsatser som ges av stöd av socialtjänstlagen (a.a.).

Resultatet visar att det finns ett brett register av öppenvårdsinsatser i kommunernas socialtjänst och att utvecklingen av dem pågår. De vanligaste insatserna är enskilt samtalsstöd, kontaktperson/kontaktfamilj och familjepedagogiska insatser i hemmet. Kommunerna har även ett stort utbud av programverksamheter för barn- och ungdomar som till exempel kan vara verksamheter för barn/unga med missbrukande föräldrar eller psykiskt sjuka föräldrar, verksamheter för barn/unga som bevittnar våld, ART (aggression replacement training) för barn och unga med beteende/aggressionsproblem, och riktad föräldrautbildning.

Medeltalet för kommunernas insatsformer är åtta för barn och tio för ungdomar. Två av tre kommuner uppgav att de hade politiskt och/eller förvaltningsledningsnivås direktiv om att använda öppenvård i stället för placeringar utanför hemmet. Socialtjänsten ansvarar för 80 procent av insatserna enligt deras kartläggning. Den ger inga antydningar om någon form av insats skulle ligga mer i tiden. Tendensen i utvecklingen är att det blir en mer ”serviceinriktad” öppenvård, det vill säga att insatserna kan ges utan genomförd utredning och att ett biståndsbeslut fattats, om till exempel programverksamheter för barn/unga. Enligt Socialstyrelsens rapport har mellan 70 och drygt 80 procent av kommunerna angett att de har verksamheter för barn med missbrukande föräldrar (a.a.).

Det finns två närliggande undersökningar i Sveriges kommuner som ger en liknad bild som Socialstyrelsens kartläggning. Öppenvårdsinsatser har ökat och etablerats och de har gått från projekt till permanenta verksamheter (Hagborg 2003). Det är också tydligt att möjligheterna att få tillgång till den här typen av verksamheter beror på var i landet man bor (Junis 2007). Dessa kartläggningar går vi närmare in på i kapitel 3.

2 PROBLEMFORMULERING

Omkring 200 000 barn i Sverige växer upp med minst en förälder som missbrukar alkohol (Socialstyrelsen 2007). Det kan vara ännu fler eftersom mörkertalet är stort och alkoholproblem är något som ofta hålls hemligt. I Sverige är det en ökande alkoholkonsumtion som gör att allt fler barn far illa av föräldrarnas missbruk. För de barn som lever med missbrukande föräldrar är det väsentligt att de får möjligheter att prata om hur de har det och att de får känna att det inte är farligt att sätta ord på sina känslor eller tala om att deras mamma eller pappa dricker. Barnen behöver få hjälp att leva sina egna liv på ett bra sätt och känna trygghet (SOU 1994:29). Många av barnen tar på sig skulden för mammans eller pappans drickande. Barnen som växer upp med missbrukande föräldrar är ofta fyllda med skam. De löper större risk än andra att själva hamna i missbruk och kriminalitet eller att själva bli mobbade eller mobbare. Barnen tar ofta på sig en föräldraroll och får inte tid att utvecklas på samma sätt som andra barn (Alkoholkommittén 2004).

I ett delbetänkande lyfter alkoholpolitiska kommissionen (SOU 1994:29) fram flera faktorer när förskole- skolpersonal brister när det gäller att uppmärksamma barn till föräldrar som missbrukar. De menar att det behövs kunskap om bland annat alkohol och dess konsekvenser,

barns reaktioner och om anmälningsskyldigheten. Bristerna leder till att ett aktivt handlande kan utebli. Utredningen visar att förskola och skola endast anmäler ett fåtal barn som far illa till socialtjänsten. Anledningen till det verkar vara att personalen är rädda att relationen med barnen och föräldrarna ska försämras. Enligt Socialstyrelsen (2007) är det inte bara skolhälsovårdens ansvar att uppmärksamma missförhållanden utan frågan borde beröra alla skolans anställda.

Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för barn och familjer. I Socialtjänstlagen (SoL) finns det ingen definition på vad missbruk är, däremot finns det preciserat i 5 kap 1 § att socialtjänsten ska verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden (SFS 2001:453). Socialtjänsten ska i första hand erbjuda stöd i form av frivilliga insatser. Deras arbete ska präglas av en helhetssyn för att uppmärksamma hela barnets sammanhang för att insatserna de får ska kunna förändra barnets situation. Socialstyrelsen (a.a.) anser att socialtjänsten bör arbeta uppsökande mot verksamheter för barn och vara lättillgänglig för dem. De menar att ett samarbete med skolan kan underlätta deras kontakt och att det blir lättare att anmäla misstankar om missförhållanden. Vidare anser de att alla handläggare på socialtjänsten borde ha kunskap om missbruk och dess konsekvenser för barn. Ett sätt att framhäva barnperspektivet i socialtjänstens missbruksenheter är att låta handläggarna utbilda sig till barngruppsledare för barn till missbrukande föräldrar.

De flesta insatser för barn och föräldrar sker frivilligt enligt socialtjänstlagen och inom socialtjänsten i kommunal regi. En vanlig insats är stödgruppverksamhet för dessa barn (a.a.). Där får barnen träffa andra i liknade situation och med hjälp av lek, skapande och kunskap få arbeta med att släppa den skuld och känsla att vara ensamma som barnen ofta känner. Det är viktigt att barnen får möjlighet att vara barn, att slippa ta ansvar för sina föräldrar och göra saker som de själva tycker är roligt och mår bra av (Lindstein 1995).

Ett delbetänkande av alkoholpolitiska kommissionen (SOU 1994:29) nämner att alkoholproblematik är en stor fråga i socialt arbete och är ofta en dominerande eller starkt bidragande orsak till annan social problematik. Som socionomer kommer vi med stor sannolikhet att träffa många av dessa barn, då 90 procent av alla omhändertagna är barn till missbrukande föräldrar eller psykiskt sjuka (Lindstein 1995). Som socialsekreterare eller på exempelvis behandlingshem träffar vi dem när någon redan uppmärksammat dem. Intresset för att få kunskap i ämnet är stort då många kommuner och organisationer vill starta grupper

och utbilda gruppledare (Junis 2007). De flesta stödgrupper bedrivs i kommunal regi av socialsekreterare därför blir det intressant att belysa deras erfarenheter, hur de uppmärksammar den här gruppen barn och får kunskap om problematiken, vilka handlingsalternativ de föredrar samt vilka strategier de använder sig av för att tillvarata dessa barns behov och rättigheter. Var och en av dessa frågeställningar är dock omfattande och skulle räcka för en egen studie. För att vår undersökning skulle bli genomförbar inom ramen för en uppsats valde vi att koncentrera oss på de socialsekreterare som arbetar direkt med dessa barn och undersöka hur de ser på barnens problem och behov.

2.1 Syfte

Uppsatsens syfte blir därmed att undersöka hur gruppledare i barngrupper för barn med missbrukande föräldrar förhåller sig till den här typen av gruppverksamhet.

2.2 Frågeställningar

Det här övergripande syftet har vi brutit ner i ett antal konkreta frågeställningar.

 Vilka argument anser gruppledarna/handläggarna talar för att arbeta med gruppverksamheter?

 Finns det brister i insatsen som inte täcker vissa behov enligt gruppledarna/handläggarna?

 Vilken metod används i gruppverksamheten, och vilken teoretisk bas har den?

 Menar gruppledarna/handläggarna att insatsens för- och nackdelar är kopplade till själva metoden, och i så fall på vilket sätt?

 Vilka ytterligare insatser krävs som komplement?

2.3 Avgränsningar

Vi har valt att intervjua handläggare på individ- och familjeomsorgen som även är utbildade gruppledare och arbetar med stödgrupper för barn till missbrukande föräldrar. Vi inriktar oss på dem som arbetar med barn som går i stödgruppsverksamheter för barn till missbrukande föräldrar.

2.4 Barn

FN: s definition av är att alla människor under 18 år räknas som barn (Arnell & Ekbom 1994). I vår studie kommer vi använda samma definition av barn.

2.5 Missbruk

Att hitta en entydig definition på vad missbruk är har inte varit enkelt, de flesta böcker och källor som vi har använt oss av väljer att inte definiera begreppet alls. Hansen (1995) gör ett försök i sin bok Barn i familjer med missbrukarproblem. Hon menar att gränserna mellan bruk och missbruk inte är lätt att entydigt definiera. Vidare skriver hon att förbrukningen bedöms olika beroende på vem i familjen man frågar. Majoriteten är periodvis brukare av måttliga mängder alkohol som i de flesta miljöer är accepterat, så länge som det går att kontrollera sin förbrukning. Hansen (1995) menar att det är lätt att göra sig en bild av hur en missbrukare lever och de blir därmed lätt ett föremål för andras fördomar och att det inte är missbrukarna som lever i ”rännstenen” som är den typ av missbrukare som hon skriver om (a.a.).

3 TIDIGARE FORSKNING

Det finns mycket skrivet om vuxna barn till alkoholister och medberoende samt barnens kännetecken då de lever med missbrukande föräldrar. Däremot finns det få vetenskapliga studier om barn till missbrukande föräldrar och barnstödsgruppsverksamheter (Lindstein 1995).

3.1 Barn till alkoholister

Intresset kring forskning om situationen för barn till missbrukande föräldrar har ökat de senaste 20 åren (SOU 1994:29). Forskarna framhäver det som kan vara kännetecken för barnen till missbrukande föräldrar, det som i litteraturen ofta benämns ”symptom”. Dessa kännetecken kan vara psykiatriska som depression, koncentrationssvårigheter och sömnbesvär eller kroppsliga som till exempel huvudvärk, trötthet och buksmärtor. Nylander genomförde på 1950-talet flera undersökningar för att beskriva orsaker till dessa beteende störningar hos barn (a.a.). Det visade sig att 50 procent av barn som levde med missbrukande föräldrar hade allvarliga skolanpassningssvårigheter trots normalbegåvning (a.a. Se även Burdzovic & O’Farell 2006). Det är även vanligt att forskare gör intervjuer med vuxna barn till alkoholister

där de har undersökt hur sårbara barn är som vuxit upp med föräldrar som missbrukar och föräldramissbrukets konsekvenser när barnen vuxit upp (Mylant m.fl. 2002).1 Martin (1995) uppmärksammade att det som vuxna hade problem med tillit i relationer samt att socialarbetarna borde leta efter dessa signaler.

Margaret Cork (1984) är den som blir mest omtalad i litteraturen om barn till alkoholister. Hon påbörjade sin undersökning av ”De glömda barnen” 1966 och urvalet bestod av 1000 patientjournaler från två alkoholklinker i Ontario i Canada, där 115 medgav att deras barn fick delta. Barnen var mellan 10 och 15 år. Hon gjorde egna intervjuer och drog slutsatsen att alla barn hade tagit skada av föräldrarnas missbruk. Corks bild av hur barnen blir bortglömda och försummade blev en väckarklocka för både yrkespraktiker och forskare runt om i världen (Lindstein 1995). Hansen (1990) har gjort en studie på 40 missbrukarbarns självbiografier. Slutsatsen blev att barnens hela världsbildbyggande påverkas om missbruket dominerar familjen. Vidare menar hon att barnen riskerar att utveckla en splittrad verklighetsbild (a.a.).

3.2 Forskning om stödgruppsverksamheter

3.2.1 Utvärdering av Ersta Vändpunktens verksamhet

Ersta Diakoni var först i Sverige på att inrikta sig på anhöriga till missbrukare. Ersta Vändpunkten arbetar med grupper av anhöriga, såväl vuxna som barn men även utbildningsgrupper för ledare. Med stöd av socialstyrelsen startade 1986 Ersta Vändpunkten, som var tänkt som ett treårigt projekt. Lindstein (1995) har utvärderat Ersta Vändpunkten och resultatet presenteras i tre rapporter. Forskningen har under åren utvidgats och förlängts till ytterligare uppföljningar av barnen. Projektet ledde till goda resultat och verksamheten blev permanent 1990. Drygt 400 barn och tonåringar har deltagit i Ersta Vändpunkten program sedan starten 1989. Cirka 80 barn börjar varje termin i nya grupper och träffas under 15 veckor och utgår från ett framtaget program. De utgår från Minnesota-modellen där alkoholism ses som en sjukdom och att alla människor som ingår i alkoholistens nätverk blir påverkade i alkoholismen. En annan amerikansk inverkan som påverkat programmens innehåll är modeller för överlevnadsstrategier och roller som utvecklats av Wegscheider och Black (1981) (Lindstein 1995). Den ursprungliga idén kommer från programmet CAP (Children Are People too), men har på senare år utvecklats successivt efter erfarenheterna i

1 _{Michael P, m.fl. 2007, Scarff, m.fl. 2004, Hussong & Chassin 1998, 2004, Kashubeck 1994, Wright & Heppner}

1993, Flora & Chassin 2005, Wilson & Blocher 1990, Boyer 1993 är fler forskare som skrivit om missbrukets konsekvenser för barnen.

grupperna. Ersta Vändpunkten drivs av Diakonisällskapet och arbetar med grupper av anhöriga, såväl vuxna som barn, men även utbildningsgrupper för ledare. Barnen kommer i kontakt med Ersta Vändpunkten på olika sätt, dels har de fått stor massmedial uppmärksamhet, vilket har gjort att många föräldrar har sökt sig till verksamheten med sina barn. Ett annat sätt är att föräldrarna blivit rekommenderade på behandlingshem, i självhjälpsgrupper eller genom professionella, till exempel lärare, läkare och socialarbetares rekommendation. Barngrupperna är åldersindelade 6-8 år samt 9-12 och tonårsgrupperna 13-17 år. Målet med verksamheten är att barnen ska ”vända hopplöshet till hopp” och öppet dela sina erfarenheter (a.a. s.34). Ersta Vändpunkt arbetar även med föräldrargrupper där tanken är att familjen ska bli öppnare mot varandra och förbättra sin kommunikation och att familjens självbild ska stärkas.

Syftet med Lindsteins (1995) utvärdering var kunskapsuppbyggande och att undersöka barns förståelse och bearbetning i olika åldrar av föräldrarnas alkoholmissbruk. Ett andra syfte var att skriva, analysera och värdera den pedagogisk orienterade barnverksgruppen. Tredje syftet var att utveckla metodiken i barngruppsverksamheten. Tre deltagande observationsstudier genomfördes under åren 1992-1994. Han gick tillsammans med en annan behandlingskunnig person in som deltagande observatörer och följde tre grupper under deras femton träffar. För att Lindstein skulle få sig en bild av hur barnen värderade Vändpunktens program genomfördes även en enkätstudie. Den var i huvudsak deskriptiv och omfattade 300 barn. En treårsuppföljning genomfördes för att undersöka barnens egen relation till alkohol och deras bedömning av Vändpunktens arbete (a.a.).

En av slutsatserna var att barnen tydligt uttryckte ett behov av att bli omhändertagna och att få någon som lyssnade på dem. Påfallande snabbt gick barnen ihop som en grupp och de vågade tidigt förlita sig på de vuxna och på varandra. Grupperna markerade tidigt sitt stora behov av struktur. Av ledarskapsanalyserna framgick på många ställen att ledarskapet i de aktuella barngrupperna var ett exempel på ett mycket kompetent sådant. Lindstein (a.a.) önskade sig dock att de kunde ha varit mer flexibla när det gällde att ge instruktioner och följa upp övningar. I de utvecklingspsykologiska analyserna framgick att barnen förstod och tog till sig budskap då utgångspunkterna var preoperationella eller konkret operationella, många av övningarna som krävde formella tankeoperationer gick budskapet för de små barnen däremot förbi. Barnprogrammet var egentligen inte alls genomtänkt för mindre barn enligt Lindstein (a.a.).

Lindstein (a.a.) följde nio barn i sin första rapport. Det sammanfattade resultatet blev att för fyra av barnen blev Vändpunkten framför allt ett ställe för växt och självständighetsutveckling. För fyra av de andra innebar Vändpunkten en möjlighet att komma bort från hämmande och självdestruktiva förhållningssätt och hitta vägen till friare och mer konstruktiva sätt. Endast för ett av barnen hade han svårt att se att Vändpunkten hade haft någon betydelse alls (a.a.). Vid den andra uppföljningen fyra år efter att barnen hade gått på Ersta Vändpunkten hade sju av nio av barnen positiva minnen av verksamheten. Lindstein (2001) antog att de två andra barnen var påverkade av sina föräldrars negativa bild. De hade dessutom svårt att minnas något av stödgruppen. Det visade sig att tre av fyra i ungdomsgruppen blivit restriktiva med sitt eget bruk efter att ha gått i Ersta Vändpunktens stödgrupper. Lindsteins (a.a.) slutord från den tredje boken Vändpunkten ur barnens och

ungdomarnas perspektiv är

Den barngruppsverksamhet, som för tio år sedan landade som en främmande fågel på svensk mark uppe på Ersta i Stockholm och som till synes innehöll en del märkliga inslag, är nu för barnen och ungdomarna själva i alla fall förmodligen något av det mest begripliga, hanterbara och meningsfulla inom svensk social barnavård (a.a. s. 254).

Lindsteins2 forskning är den enda stora vetenskapliga undersökningen av stödgruppsverksamheter för barn till missbrukande föräldrar i Sverige och den enda större studie vi kunnat identifiera.Därför blir forskningen en viktig referensram för oss.

3.2.2 Andra utvärderingar av barngruppsverksamheter

Som vi tidigare nämnde kommer den ursprungliga metoden i Ersta Vändpunkten från den amerikanska metoden CAP (Children Are People too). Denna ingick inte i Lindsteins utvärdering och har därmed inte utvärderats i Sverige. Den enda utvärderingen vi hittade var Dore, Nelson-Zlupko och Kaufmann (1996) från Amerika, om stödgrupper för barn till missbrukande föräldrar. Den kvalitativa studien är gjord på barn på en grundskola i Philadelphia som går i en stödgrupp på delar av sin skoltid. Urvalet var från sexton olika behandlingsgrupper och totalt gick 206 barn där under en tvåårsperiod. Syftet var att barnen

2

Lindstein är professor i socialt arbete vid Stockholms universitet. Han kommer att fortsätta med sitt världsunika forskningsprojekt som är en långtidsuppföljning av barn till missbrukande föräldrar i Stockholm

skulle få diskutera sina känslor och bekymmer som de kände för de närstående som använde droger. Studien visade att behandlingen gav positiva resultat. Barnen uppvisade en minskning av utanförskap och en bättre självkänsla. Lärarna ansåg att barnen som hade behandlats hade bättre beteende i klassrummet och var mindre rastlösa jämfört med de barnen som ännu inte hade gått i stödgrupp. Det kan poängteras att det främst var på de utagerande pojkarna som programmet gav bra resultat (Dore, Nelson-Zlupko & Kaufman 1999).

Slutligen kan nämnas att avdelningen för barn- och ungdomspsykiatrin vid universitet i Linköping, har i en rapport analyserat och beskrivit barngruppsverksamheten för barn till missbrukande föräldrar vid statsmissionen i Linköping. Studien gjordes 1993 av Gustafsson, Anlén, Lanneström, Nilsson & Rolling (Lindstein 1995 s.40). Det var en kvalitativ undersökning med gruppledarna för tre barngrupper och syftet var att beskriva barnens livssituation och symptom samt hur verksamheten fungerade. Det kan poängteras att föräldrarna i Linköpingstudien har ett tyngre missbruk än Ersta Vändpunktens föräldrar. Undersökningen visade att avhoppsfrekvensen var stor, 42 procent. Vilket ledde till att de kunde jämföra de avhoppade med dem som fullföljde programmet. Gruppledarna ansåg att de som fullföljt barnprogrammet var mindre nedstämda och hade goda förutsättningar för deras sociala situation. För de avhoppade ansåg gruppledarna att barnens situation var oförändrat dålig (a.a. 42).3

3.2.3 Kartläggningar av insatser

Hagborg har arbetat som stödgruppsledare sedan starten av Ersta Vändpunkten 1989-2000 är numera fil.magister i socialt arbete. Hon har genomfört en kvantitativ och explorativ studie som syftar till att kartlägga gruppverksamheterna och fördjupa kunskaperna om organisationerna och hur deras grupper är uppbyggda (Hagborg 2003). Hon skickade ut 730 stycken strukturerande enkäter med 47 öppna frågor. Hagborg jämför sin kartläggning med folkhälsoinstitutets kartläggning från 1996. Hennes studie visar att gruppverksamheterna var välförankrade 2002 jämfört med 1996 då de flesta kommuner drev gruppverksamheter som projekt. Grupperna riktas till barn och ungdomar och det vanligaste är att socialtjänsten är huvudman. Det är oftast eldsjälar som har tagit initiativet till att starta gruppverksamheter

3

Vi har också hittat ett referat av en studie med mindre positiva resultat, en undersökning i New York av 30 barn i åldrarna 6-11 år som deltog i ett förebyggande behandlingsprogram som jämfördes med en kontrollgrupp på tio barn till missbrukande föräldrar. En viss minskning av depression, ångest och utanförskap påvisades men ingen skillnad mellan barngruppsbarnen och kontrollgruppen kunde konstateras. Detta förklarade forskaren Davis-Susser med det att urvalet var litet (a.a.).

men de anser att det är viktigt att de får stöd av politiker, chefer och kollegor. Resultatet visade att det år 2002 fanns 79 gruppverksamheter i Sverige där 69 av dem är förankrade i organisationen (a.a.).

IOGT-NTO:s Juniorförbund, Junis har de senaste åren arbetat för att öka stödet till de barn som växer upp i missbrukande familjer (Junis 2007). De senaste fyra åren har IOGT-NTO:s Juniorförbund skickat ut enkäter till landets 290 socialchefer. I år innehöll enkäten åtta frågor om kommunerna har stödgrupper för barn till missbrukande föräldrar, i vems regi dessa grupper genomförs, hur många barn som berörs och hur insatserna kommer att se ut det kommande året. Svarsfrekvensen var 79 procent. Av dem som besvarade enkäterna kan 76 procent erbjuda stödgrupper. Vilket kan jämföras med resultatet för 2006 som var 59 procent. Totalt finns det 340 stödgrupper i landet. Barngrupperna vänder sig till barn och ungdomar mellan 4 och 20 år, och ofta är grupperna åldersindelade. Utifrån kommunernas uppskattningar har omkring 2691 barn gått i stödgrupp det senaste året, vilket motsvarar 2,2 procent av de barn som lever i missbrukarfamiljer. Undersökningen visar även att de har betydelse var i landet man bor för att få tillgång till stödgrupp (a.a.).

I studien framkommer även att ett stort antal av kommunerna har andra former av insatser för barn till missbrukande föräldrar. Det handlar om individuella samtal från socialtjänsten eller skolans kurator. Andra exempel på insatser är ferieläger, BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) och andra stödkontakter. I IOGT-NTO:s Juniorförbund (a.a.) undersökning framkommer att 36 procent angett att insatserna kommer att öka det kommande året. 64 procent kommer att bibehålla de insatserna de redan har och knappt en 1 procent (2 kommuner) ska minska stödet/insatserna (a.a.).

Den tidigare forskningen och kartläggningen visar att stödgruppsverksamheterna för barn till missbrukande föräldrar har ökat kraftigt de senaste åren. Det blir därför intressant att undersöka vad som talar för att arbeta med stödgruppsverksamheter.

4 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER OCH CENTRALA BEGREPP

I det här kapitlet diskuterar vi våra teoretiska utgångspunkter och analysredskap. Vi är eklektiska och använder oss av olika perspektiv. Centrala begrepp är helhetsperspektivet och

barnperspektivet. Verksamheten utgår endast från barnen och borde därmed ha deras behov i centrum. Vi har använt de olika perspektiven i vår analys av stödgruppsverksamheternas svar, för att testa om de i stödgruppsverksamheterna framhållna synsätt uttryckligen eller outtalat kan kopplas till våra valda perspektiv. Hagborg (2003) drar slutsatsen att gruppverksamheterna på alla nivåer skulle vinna på att använda en klart uttalad definierad teori. Vi är intresserade av om de finns några uttalade eller outtalade teorier hos de kommuner vi har intervjuat.

4.1 Ett helhetsperspektiv på barnen och på deras situation

Gruppledarna arbetar på socialtjänsten som enligt Socialtjänstlagen ska anlägga en helhetssyn för att uppmärksamma hela barnets sammanhang. Vi har tagit den här tanken om helhetssyn som utgångspunkt även i vår studie. Samhällets generella insatser till barn såsom personal inom barnomsorgen och andra sociala insatser, har stor betydelse för barnens utveckling men även för föräldrarnas förutsättningar att barnen ska få en god omsorg. Det som är avgörande för barns upplevelser är inte enstaka händelser utan helheten. Barn behöver kontinuitet och förutsägbarhet och är i behov av att vuxna i omgivningen är lyhörda för deras signaler. Under barnens uppväxt är det viktigt att de får känna sig älskade och uppskattade och att föräldrarna visar att de bryr sig och är engagerade i barnen så att de får känna sig behövda (SOU 2000:77). En fråga vi tar med oss till analysen av vårt material är i vilken grad gruppledarna ser barnen som individer eller barnen i ett sammanhang, det vill säga delar i en familj och/eller delar i ett större nätverk.

4.1.1 Barnperspektiv: rättighetsperspektiv och omsorgsperspektiv

En annan viktig utgångspunkt är barnperspektivet. Såväl i forskningen som i det sociala arbetet används flera olika perspektiv på barn som betyder olika saker. Barnperspektivet kan till exempel betyda att vuxna försöker se världen ur barnets synvinkel eller så kan man utgå från att vuxna ser barn och deras behov, det vill säga har barn ”i sitt perspektiv” (Petersson 2003). Vidare kan forskare eller socialarbetare betona vuxnas omsorg om barn, att vuxna har ansvar för barn, och till det kan ett rättighetsperspektiv tilläggas där barns rättigheter betonas. Barnkonventionen bygger på båda perspektiven och menar att barn har samma människovärde som vuxna men är mer sårbara och är i behov av skydd. Vidare framställer konventionen barn som kompetenta nog för att delta i beslut som berör dem. Barnet är en

självständig individ med egna rättigheter och är inte föräldrarnas egendom utan föds med egna rättigheter och värde (SOU 2000:77).

I vår undersökning har vi inte gjort intervjuer med barn, men vi utgår från barnperspektivet och har valt att framförallt använda oss av omsorgsperspektivet men även ha med oss ett rättighetsperspektiv. Eriksson och Näsman (2007) hävdar att ett omsorgsperspektiv som är ett behovsorienterat synsätt objektifierar barn, vilket synliggör maktrelationen mellan omsorgsgivare och barn, och ställer det mot ett rättighetsperspektiv som ser barnet som egna individer och därmed subjekt. I socionomutbildningen ingår ingen undervisning som tar upp barnperspektiv men utifrån det vi har med oss anser vi att omsorgsperspektivet innebär att alla barn har rätt till god vård och omsorg av föräldrarna. Om dessa brister i sin omsorg på grund av missbruk eller annan försummelse borde barnen ha rätt att få hjälp och stöd av sociala insatser. Barn har behov av kontinuitet och stabilitet för att utvecklas gynnsamt. Det finns omkring 200 000 barn i Sverige som lever med missbrukande föräldrar och därmed riskerar att omsorgen brister (Socialstyrelsen 2007). Trots att socialtjänsten är skyldig att ingripa till barns skydd finns det många barn som inte får den omsorg de behöver. De insatser barnen får i form av stödgruppsverksamhet, riskerar att skapa ett upprätthållande där barnen får fortsätta härda ut i den omsorgssvikt de lever i. Arnell och Ekbom (2005) poängterar vikten av barnens delaktighet och menar att det är viktigt att engagera barnen i planeringen av stödgruppernas upplägg med gruppledarna för att de ska känna sig delaktiga. När stödgrupperna kommer igång ska gruppledarna utgå ifrån barnens hela situation (a.a.). Det gör det intressant att undersöka vilket perspektiv på barn som gruppledarna använder sig av och försöker omsätta i sin praktik.

4.2 Stödgrupper som socialt förändringsarbete?

Stödgruppsverksamhet är en typ av förändringsarbete och vi väljer därför att också undersöka dem med utgångspunkt i teorier om socialt förändringsarbete. Frågan är om målet med stödgrupperna är att förändra strukturerna i samhället som förespråkas i samhällsarbete enligt Wahlberg (1998) eller om de använder ett förebyggande empowerment arbete? Utgår gruppledarna från tanken att de ska stärka barnen så att de kan härda ut i sitt sammanhang? Samhällsarbete är inriktad på mesonivå det vill säga grupp- eller organisationsnivå och inte på behandling av enskilda. Enligt Wahlberg (a.a.) bör socialt förändringsarbete ske nedifrån i systemet genom dialogiskt samarbete med dem som är närmast berörda. Det handlar om att

utveckla förhållningssätt och solidaritet med de utsatta grupperna för att försöka nå ett subjekt - subjekt förhållande till individerna (a.a.). Det är även viktigt att samarbeta med olika organisationer för att nå ett lyckat förändringsarbete då de kan delge varandra erfarenheter och kunskaper och på så sätt nå en större målgrupp. Att samverka ger möjlighet till ett flexibelt arbetssätt som är väsentligt för att bemöta snabba förändringar och nya svårigheter. Det är viktigt att vara medveten om att det är en långsiktig process som inte bara riktar in sig på produkten, utan i stället se helheten och vara medveten om vad som sker runt omkring. För att lyckas med det krävs det att man är både lyhörd och har kunskaper. I ett samhällsarbete ser man långsiktigt och inte till att ge tillfälliga lösningar som att ”plåstra om” utan snarare förändringar av strukturen (Lahti Edmark 2004).

Syftet med empowerment är att hjälpa klienterna att få makt över det som rör deras liv (Payne 2005 s.353). Det inriktar sig på de utsattas grupper och socialt arbete som profession innebär en roll som företrädare för dessa grupper. Enligt Payne (a.a.) kan ökad medvetenhet leda till empowerment. I stödgrupperna ökar man barn och ungdomarnas kunskaper om alkohol och dess konsekvenser vilket skulle kunna leda till empowerment. Utifrån ett maktperspektiv måste självhjälpsgrupper skaffa sig makt på egen hand, då det inte ingår i lagstiftningen eller inom socialtjänsten. Brukarna blir delaktiga i sitt liv i stället för att behandlaren styr över besluten. I likhet med insiktsbehandling har empowerment fokus på brukarnas utveckling och förmågor och eftersträvar inte förändringar av den repressiva sociala strukturen (a.a. 375-376). Individerna blir stärkta men svårigheterna och hinder står kvar. Risken är att socialarbetarna förutsätter att brukarna har förmågan att nå empowerment och att deras individuella problem inte uppmärksammas. Det är väsentligt att inte frångå ansvaret att bedöma och sätta in lämpliga insatser till de enskilda individerna. Empowerment inspirerat arbete tenderar att medföra att det omgivande samhället och brukarens nätverk inte behandlas (a.a.). Det finns med andra ord både fördelar och problem med den typ av insatser som stödgrupperna tillhör och en viktig fråga blir i vilken grad gruppledarna förhåller sig till de problematiska aspekterna och på vilket sätt i sådana fall.

4.2.1 Det salutogena perspektivet

Antonowsky (2000) har fått ett stort genomslag, med sitt begrepp KASAM, känsla av sammanhang. Han utgår från det salutogena modellen det vill säga att man utgår från det friska perspektivet och menar att det finns människor som trots att de utsätts för samma

påfrestningar som andra klarar sig bra i livet. Hög respektive låg känsla av sammanhang är avgörande för individers hälsa eller ohälsa. I begreppet ingår begreppen begriplig, hanterbar och meningsfullhet. Med begriplighet menar Antonowsky (a.a.) att det som sker i livet ska gå att förklara och förstå. Det är viktigt att struktur, förutsägbarhet och regelbundenhet finns i tillvaron för att livet ska bli begripligt. Hanterbarhet innebär att man självständigt har resurser och tillgångar så man kan möta utmaningar. Meningsfullhet är att man är motiverad och delaktig i vardagliga händelser. Individer grundlägger sin känsla av sammanhang i samspelet med föräldrarna under de första 10 åren i barndomen. Avgörande faktorer för ett starkt KASAM ska växa fram är kulturella och sociostrukturella som kön, klass och andra bakomliggande faktorer.

Individer med svag KASAM tenderar att se negativt på stressorer och ökar därmed risken för att situationer upplevs meningslösa och kaotiska. Individer med stark KASAM ser problemen som en utmaning och använder sina resurser för att öka möjligheten till att hantera negativt stress. Antonowsky (a.a.) menar att individer tillfälligt kan höja eller sänka sitt KASAM i terapeutiska miljöer. Lindstein (2001) har använt Antonowskys teori om känsla av sammanhang i sin analys av stödgruppsverksamheten för barn och ungdomar på Ersta Vändpunkten. Han kunde inte fastslå förändrad KASAM hos barnen och ungdomar i sin studie. Däremot konstaterades att den pedagogiska stödgruppsverksamheten är en salutogen läromiljö, vilket befrämjade ökad begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet enligt barnen och ungdomarna. Dessa resultat var bestående över tid trots barnens och ungdomarnas pågående utsatthet när deras föräldrars missbruk fortgick (a.a.). Vi är intresserade av att undersöka om gruppledarna tillämpar det salutogena perspektivet i stödgruppsverksamheterna och om de anser att barnen får en känsla av sammanhang.

Även det humanistiska perspektivet utgår från ett salutogent arbetssätt, då det använder sig av ett lösningsfokuserat perspektiv, fokuserar på lösningar i stället för på problem. Det humanistiska perspektivet är varken styrande eller dömande och enligt detta perspektiv bör socialarbetaren vara aktivt lyssnade, visa verklig empati och äkta vänskap (Payne 2005 s.245). Socialarbetarna ska även fungera som handledare som ska stödja brukarna att skaffa bättre förutsättningar i tillvaron, vilket leder till att det sociala arbetet mer handlar om att brukarna får insikt än individuell behandling. Frågan är om gruppledarna anser att stödgruppsverksamheter handlar om att barnen och ungdomarna får insikt eller om det är en terapeutisk behandling? Vidare undrar vi om de förutsätter att barnen ska anpassas till

systemet eller om systemet ska förändras. Systemteorin förespråkar det förstnämnda som utgår från att systemet existerar och bör bevaras för att man ska kunna sträva efter jämvikt och balans i stället för förändring. Systemteorin framhåller betydelsen av helheten snarare än att fokusera på de olika delarna och att de påverkar varandra ömsesidigt. Det betyder att individerna aldrig skuldbeläggs, utan de är påverkade av systemet. De förutsätter att enskilda förändringar påverkar hela systemet, trots att så inte alltid sker (a.a.). I stödgruppsverksamheten skulle det betyda; om barnen får insikt skulle det förändra familjens situation, men blir det så? Genom att använda sig av systemteori kan man förstå hur olika delar i ett sammanhang påverkar varandra och hur de i sin tur kan påverka barnens situation. Samtidigt finns det en spänning mellan systemteorin och ett barnperspektiv, både i form av ett omsorgsperspektiv och ett rättighetsperspektiv. Detta eftersom båda dessa barnperspektiv problematiserar maktrelationen mellan barn och vuxna. Vi kommer att återkomma till den här spänningen i resultatdelen.

5 METOD

I den här delen av uppsatsen beskriver vi vårt tillvägagångssätt för undersökningen samt motiverar vårt val av metod. Vi redogör även för vårt urval av intervjupersoner och det material vi använt oss av. Därefter diskuterar vi tillförlitligheten i vår studie samt de etiska övervägande vi gjort. Under uppsatsens gång har nya infallsvinklar och kunskaper tillkommit. En del av de teoretiska perspektiven har vi valt att fördjupa oss i och andra har vi lämnat under processens gång. Fokus har under hela forskningsprocessen varit att belysa gruppledarnas argument om för- och nackdelar med stödgrupper för barn i familjer med missbruksproblem.

5.1 Ansats

Vår uppsats ligger närmast det abduktiva arbetssättet. I och med att vi är ute efter gruppledarnas egna erfarenheter av företeelsen och att vi inte binder oss vid hypotestestning utifrån tidigare forskning, är vår undersökning inte deduktiv men inte heller rent induktiv med enbart empirikopplingar (se Holme & Solvang 1997). Däremot har den starka induktiva drag då det inte finns tidigare forskning som direkt belyser våra frågeställningar och då vi utgår från empirin. Samtidigt har vi förförståelse och kunskaper om det vi undersöker, vilket gör att det finns deduktiva drag i studien, det vill säga vi har tagit med oss vissa frågeställningar från

tidigare forskning som vi vill belysa. Vi har även gjort en kunskapsöversikt och en stor litteraturgenomgång som vi har använt för att utforma vår teori och koppla den till empirin.

Vi har inspireras av flera metodologiska ansatser och vi använder en kombination av olika ingångar i analysen av vårt material. Vår ambition med detta något eklektiska förhållningssätt är att använda ansatsernas positiva egenskaper samtidigt som vi får kontroll över dess negativa. I analysen tillämpas hermeneutiken som tolkningsansats, då vi vill få en ökad förståelse av hur gruppledarna ser på stödgruppsverksamheter för barn till missbrukande föräldrar och dess betydelse för barnen. Vi har exempelvis delat in våra intervjuer i teman och försökt tolka dessa var för sig men även försökt tolka intervjuerna som helhet för att få en förståelse av dem. Vidare har vi läst in oss på de metoder som ingår i stödgruppernas program för att kunna ställa rätt frågor och följdfrågor och förstå nyanseringarna i intervjuerna av gruppledarna (jfr. Kvale 1997). På så sätt använder vi vår förförståelse som ett verktyg på det sätt som förespråkas i hermeneutiken (se Patel & Davidsson 1998). Nackdelar med hermeneutiken kan vara att det kan vara svårt att förändra sin förförståelse och sin uppfattning. Det finns en risk att forskaren bara letar efter saker som bekräftar sina uppfattningar istället för att skapa ny kunskap. Studien riskerar även att aldrig bli helt objektiv då det är upp till forskaren att avgöra om de olika delarna passar in med varandra och därmed utgör en meningsfull helhet. Vi tror det är svårt att vara helt objektiv, då vår förförståelse speglar vår tolkning. Dessutom gäller det att vara tydlig och enkel i sina beskrivningar för att inte misstolkas. Vi har tolkat materialet enskilt och tillsammans och på så sätt har vi fått mer än en forskares blick på materialet. Därför anser vi att vi har försökt hantera risken för eventuella misstolkningar.

Vi har även inspirerats av kritisk samhällsvetenskaplig metod på så sätt att vi är intresserad av barnperspektivet och i vems intresse stödgrupperna bedrivs. Inspirationen från den kritiska metoden har också hjälpt oss att hantera en del av den hermeneutiska ansatsens problem (se ovan). Utöver detta använder vi även andra teorier som analysredskap, bland annat Goffmans teori om teamframträdande och Antonowskys teori om känslan av sammanhang. Slutligen kan tilläggas att vi i viss mån inspirerats av fallstudien i vårt val av urval eftersom urvalet utgår från tre avgränsade kommuner. Enligt Merriam (1994) handlar fallstudier om att studera en väl avgränsad företeelse eller ämne och i vår studie har vi tre ”fall” som undersökts närmare. Vi tillämpar dock varken kritisk samhällsvetenskaplig metod eller fallstudie utan har endast inspirerats av teorierna, då det saknades utrymme för det.

5.2 Kvalitativ forskningsintervju

Vi har valt att använda oss av den kvalitativa forskningsintervjun som metod. Vi menar att den kvalitativa forskningsintervjun är den mest lämpliga metoden för vårt syfte med uppsatsen. Då vi är intresserade av att erhålla skildringar, erfarenheter samt emotioner av gruppledarnas perspektiv anser vi att det är lämpligare att gå in på djupet än på bredden i vår uppsats eftersom vi berör ett känsligt ämne (jfr. Kvale 1997).

Fördelar med den kvalitativa intervjun är att vi får en fördjupad och detaljerad information av det ämnet som intresserar oss. Genom att vi har valt den kvalitativa metoden så får intervjupersonerna möjlighet att utveckla sina svar, vilket sällan sker vid en kvantitativ undersökning (Holme & Solvang 1997). Den kvalitativa metoden är flexibel på så sätt att intervjupersonerna kan prata fritt samt att följdfrågor kan ges. Det kan uppstå andra idéer eller uppfattningar under intervjun som kompenserar eller fördjupar de frågor som vi har som utgångspunkt. Inför intervjuerna med gruppledarna utformade vi en intervjumall som utgångspunkt (se bilaga 2). Frågorna var utformade så att syftet med undersökningen skulle uppnås. Vi har använt oss av möjligheten att ändra frågornas ordningsföljd eller utformande när det krävdes för att följa upp svaren och redogörelserna från den intervjuade. Dessa idéer har vi hämtat från Kvale (1997).

5.3 Gruppintervjuer

Vi är intresserade av att undersöka hela gruppens arbete, därför har vi valt gruppintervju som metod. Fördelarna med gruppintervju är att vi får flera röster och många diskussioner vid en enda intervju. Vid våra gruppintervjuer hade vi inte som avsikt att ställa frågor i tur och ordning till var och en utan de som deltog skulle få möjligheten i intervjun att även interagerar med varandra och att diskussionen skulle ske på gruppnivå. Denscombe (2000) skriver i sin bok Forskningshandboken och citerar Lewis (1992).

Gruppintervjuer har flera fördelar framför individuella intervjuer. Framför allt hjälper det till att avslöja konsensusuppfattningar; de kan ge fylligare svar genom att tillåta deltagarna att bemöta varandras synpunkter; de kan användas för att verifiera slutsatser från data som har samlats in med hjälp av andra metoder; och de kan öka svarens tillförlitlighet (a.a. 136-137).

Nackdelen med gruppintervjuer är att de tystlåtnas synpunkter inte kommer fram, då vissa i gruppen dominerar samtalet. Tystnaden i sig kan vara viktig och behöver inte betyda att

personen saknar åsikt, utan kan bero på att vissa ämnen betraktas som känsliga eller ointressanta. En annan nackdel kan vara att endast de åsikter som uppfattas som ”acceptabla” i gruppen kommer till tals (Denscombe 2000). Detta tycker vi är intressant och vill höra vilka de acceptabla åsikterna är som finns i de olika grupperna.

Den typ av gruppintervjuer vi har genomfört ligger närmast det som Fontana och Frey kallar formella fältintervjuer (2000 s.653). Enligt dem karaktäriseras formella fältintervjuer av att de är förutbestämda (dvs. inte spontana), sker på fältet (dvs. i informanternas vardag) och att intervjuaren är styrande till viss del. I formella fältintervjuer används även semistrukturerande frågeformulär och utgår från ett induktivt syfte, vilket även vi gör. Vi menar att våra gruppintervjuer inte är fokusgruppsintervjuer. Fokusgrupper innebär att deltagare i en viss grupp som resonerar kring ett visst fenomen, när man vill studera attityder och åsikter (Wibeck 2000). Wibeck tar upp i sin bok Fokusgrupper (a.a.) att Morgan (1996) menar att åsikterna går isär huruvida fokusgrupper och andra typer av gruppintervjuer kan skiljas åt. Han menar att det finns de som anser att de flesta gruppintervjuer är modifikationer av fokusgrupper och de som inte anser att de bör blandas ihop (a.a. 24). Utgångspunkten är att fokusgrupper måste uppfylla tre kriterier, för det första att fokusgrupper är en metod som leder till datainsamling av forskningsändamål, för de andra handlar det om att samla in data genom gruppinteraktion och för det tredje ska ämnet bestämmas av forskaren (a.a. 23). Trots att vi uppfyller alla de kriterierna anser vi att vi inte tillämpar fokusgrupp som metod, då vi inte studerar attityder och åsikter. Fokusgrupper är dessutom en strukturerad form av gruppintervjuer som kan innebära att deltagarna diskuterar med varandra och inte med forskaren (a.a.). Detta bekräftar att det inte är fokusgrupper vi genomför.

För att illustrera gruppdynamiken och göra rättvisa åt gruppintervju som metod presenterar vi en del långa gruppcitat i resultatdelen.

5.4 Urval

Vi har valt att intervjua handläggare på individ och familjeomsorgen som även arbetar med stödgrupper för barn till missbrukande föräldrar. Eftersom vi har dessa bestämda egenskaper som urvalskriterium har vi gjort ett kvoturval. Vi har kontaktat tre kommuner som har pågående stödgruppsverksamheter. För att få en bredd i vårt urval har vi valt olika stora kommuner samt tagit hänsyn till hur länge de har bedrivit stödgruppsverksamheter. Vi ser det

som en fördel att de till exempel har olika lång erfarenhet av att arbeta med stödgrupper och att de kan antas ha olika grad av personligt engagemang för det här sättet att arbeta. En del kan exempelvis ha byggt delar av sin karriär på det här sättet att arbeta, medan andra inte har investerat lika mycket än.

5.5 Genomförande

Vi började med att ta kontakt via telefon med de tre kommunerna för att presentera vårt syfte och att vårt önskemål var att så många som möjligt av dem som arbetar med stödgrupper i sin kommun skulle delta samtidigt. Samtliga kommuner var positiva till att delta. Alla i arbetslaget kunde dock inte närvara. Tid bestämdes för genomförande av gruppintervjun och därefter skickade vi ut etikprotokoll för att försäkra oss om ett informerat samtycke och vi bad om deras skriftliga medgivande till att delta i intervjun (bilaga 1). Trots att inte alla deltog, anser vi inte att det bör påverka resultatet som presenteras i uppsatsen. Eftersom det är helhetsbilden av gruppledarnas förståelse och arbete med stödgruppsverksamheter för barn till missbrukande föräldrar i respektive kommun som vi är intresserade av att studera och inte individuella gruppledares uttalanden, bedömde vi att ett bortfall av enskilda gruppledare inte skulle förändra den kollektiva bild som gruppen presenterar under intervjun. I varje grupp deltog två till tre informanter. Totalt har åtta informanter deltagit i vår studie.

När alla hade samlats till gruppintervjun inledde vi med att presentera vårt syfte med studien. Eftersom ämnet vi studerar kan vara känsligt klargjorde vi för intervjupersonerna att undersökningen är anonym och att den inte kan kopplas till den kommunen de arbetar på. Enligt Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer ska intervjupersonerna informeras om syftet samt innehållet i undersökningen och att deltagandet är frivilligt. Vi samlade in etikprotokoll och brevet som dokumenterar det informerade samtycket. Intervjuerna tog mellan en och en halv timme och två timmar och vi spelade in samtliga intervjuer på band. Intervjun genomfördes utifrån vår intervjuguide. Vi hade inte som avsikt att följa ordningsföljden utan användes mer som en checklista för att försäkra oss om att alla punkter togs upp. Utöver frågorna i intervjuguiden ställde vi även följdfrågor för att stämma av med gruppdeltagarna att vi hade uppfattat deras tolkningar rätt. Intervjun med en av kommunerna blev lik en narrativ intervju, då de berättade fritt och tog upp det vi hade tänkt fråga. Vi behövde på så sätt inte ställa så många frågor som intervjumallen visar. I en narrativ

berättelsemetod uppmanas intervjupersonerna att skildra sina upplevelser mer utförligt och detaljerat men koppla till de teman som är i fokus (Larsson m.fl. 2005 s.105).

Det var en fördel att vi var två. En av oss genomförde intervjun medan den andra kunde observerade dynamiken i gruppintervjun enligt Goffmans teori (se vidare kap 5.7). Den som observerar registrerade även vem som sa vad i intervjuerna, då det kan vara svårt att urskilja rösterna i bandinspelningen. Enligt Wibeck (2000) är kroppsspråk, gester, och tonfall viktigt att uppmärksamma, även vilka frågor som ledde till en tystnad på osäkerhet i gruppen. Den som observerade antecknade även detta. Vi avslutade intervjuerna med att fråga om de har något att tillägga som vi inte har frågat om. Vi har båda varit med på alla intervjuer samt gemensamt utformat och skrivit uppsatsens alla delar. Tillsammans har vi suttit och skrivit samtliga delar i uppsatsen och vid intervjutillfällena har vi turats om att observera gruppdynamiken och sköta intervjuerna. En av oss har genomfört två intervjuer och en observation och den andra har gjort tvärtom. Vi har även tillsammans utformat etik- och samtyckebrevet samt intervjuguiden. Efter gruppintervjuerna transkriberades intervjumaterialet ordagrant. Bandinspelning gör att datainsamlingen blir mer korrekt och att vi kan använda ordagranna citat av intervjupersonerna i uppsatsen, men även för att öka tillförlitligheten. Vi kompletterade det utskrivna materialet med våra anteckningar från observationerna. Eftersom det enbart är rösterna som återges på banden av det som sker under intervjun.

5.6 Analysarbetet

Vi började med att läsa hela intervjuerna för att hitta övergripande mönster och variationer mellan de tre intervjuerna och så vidare men även för att se om våra frågeställningar blivit besvarade. Eftersom vi använder hermeneutik som tolkningsansats har vi försökt se materialet som helhet och ställt den i relation till delarna och pendlat mellan dem för att slutligen nå fram till en så fullständig förståelse som möjligt. När vi transkriberat alla intervjuerna läste vi igenom var och ett noga för att hitta samband mellan de olika intervjuerna. Redan vid första läsningen kunde vi se att det fanns många likheter. Vi delade upp dem i teman som skulle besvara våra frågeställningar. Vi koncentrerade oss sedan på ett tema i taget och läste var för sig för att försöka förstå innebörden av dem och för att mer noggrant leta efter skillnader mellan intervjuerna. Observationerna analyserades i sin helhet för att hitta samband med de teman som vi har valt och kompletterade utskrifterna med resultatet av observationen. Dessa

teman har vi sen använt när vi presenterar vårt resultat och vår analys. I resultatet har vi dock kortat ned och rättat citaten både för att öka läsbarheten och för utrymmesskäl.

När vi kom till den teoretiska analysen läste vi materialet igen med utgångspunkt i ett helhetsperspektiv på barnen och deras situation (inklusive ett omsorgs- och ett rättighetsperspektiv på barn). Vidare utifrån frågan huruvida arbetet med barngrupperna kan betraktas som en form av socialt förändringsarbete och i så fall vilken typ av förändringsarbete.

5.7 Intervjuer som självpresentation

Förutom att analysera gruppledarnas utgångspunkter har vi också tittat på interaktioner och gruppdynamiken i gruppintervjuerna. Vår utgångspunkt är Goffmans teori (2005) om teamframträdande. Han menar att när en samling individer samarbetar för att ge publiken ett bestämt intryck utgör individerna ett team. Vi förstår våra intervjugrupper som sådana team. I vårt fall är vi som intervjuare och eventuella framtida läsare av uppsatsen publiken. När gruppen gör ett framträdande måste de ge ett intryck av enighet. Goffman (a.a.) menar att en grupps trovärdighet beror på hur duktiga gruppmedlemmarna är på att framhäva informationen och hur lojala de är mot gruppen. Vidare skriver han att gruppmedlemmarna samarbetar för att ge ett specifikt intryck, vilket skapar en förtrolighet som utesluter dem som inte är gruppmedlemmar. Var och en av gruppmedlemmarna har även möjligheten att sabotera framträdandet för gruppen genom olämpligt framträdande, vilket leder till ett ömsesidigt beroende då man måste lita på de andras framträder korrekt (a.a. 77). Om gruppmedlemmarna har som avsikt att berätta sanningen behöver de inte samspråka före framträdandet. Är avsikten däremot att dölja eller vinkla versionen av det inträffande gör de det nödvändigt att diskutera med varandra i förväg. Om detta skett gäller det att dölja det i framträdandet. De enskilda individerna i gruppen kan gå in i en roll så som de vill bli sedda av sina kolleger och därmed framträda på det sätt de tror tillskriver den rollen (a.a.).

Vi har intervjuat tre olika arbetsgrupper och med hjälp av Goffmans teori om teamframträdande har vi försökt förhålla oss kritiskt reflekterande till hur de olika grupperna presenterar sitt arbete med stödgrupperna. Intressant är att det var betydligt svårare för gruppledarna att ta upp nackdelar med stödgruppsverksamheten. Det är i och för sig positivt att gruppledarna har en positiv syn på insatsen, men det är viktigt att även se det från andra

synvinklar. Goffman (2005) menar att en grupp samarbetar för att ge publiken ett intryck. Vår tolkning av våra gruppintervjuer är att informanterna vill presentera stödgruppsverksamheterna som något positivt. Gruppledarna blir tysta, tvekar och tittar på varandra när vi ställer frågor om brister och svårigheter med stödgruppsverksamheten. Eftersom vi har utgått från ett problematiserande förhållningssätt och ställt kritiska följdfrågor har vi ändå fått fram en hel del exempel på problem och svårigheter (se vidare avsnitt 6.3). Intervjupersonernas roller är tydliga i samtliga gruppintervjuerna. Exempelvis har alla en i gruppen som vill återkomma och presentera materialet de använder vid stödgruppsverksamheterna. De bläddrar och letar efter svaren på våra frågor i metodböckerna medan de andra deltagarna fokuserade på att finna svaren på andra sätt. I två av grupperna upplevde vi att medlemmarna spelade roller inför varandra i Goffmans mening: de ville framstå som engagerade och duktiga inför sina kolleger. Det märktes på så sätt att de vill framställa det som att BIM verksamheten skulle ha förbättrats i och med att just de hade blivit anställda.

5.8 Källkritik

Vi har tidigare nämnt att det finns mycket skrivet om vuxna barn till alkoholister och vi har valt ut texter med vetenskaplighet och avhandlingar. De metodböcker vi har använt oss av är kurslitteratur i vår utbildning och vi ser dem som tillförlitliga. I vårt eget material har vi haft Goffman (se ovan) som hjälp för att skapa ett eget kritiskt förhållningssätt till gruppledarnas uttalanden.

5.9 Etiska överväganden

Vi har följt de forskningsetiska principer för samhällsvetenskaplig forskning som tagits fram av Vetenskapsrådet. Vid inledandet av intervjuerna preciserade vi vårt syfte med uppsatsen och samlade in etikprotokoll/informerat samtycke som de hade skrivit under. Informerat samtycke innebär att undersökningspersonerna deltar frivilligt och har rätt att dra sig ur när som helst (Vetenskapsrådet 2002). Vi informerade intervjupersonerna att bandinspelningen endast var till för oss studenter som stöd för att slippa anteckna och för att kunna lyssna mer aktivt, men även för att citera korrekt i uppsatsen. Vidare informerade vi om konfidentialitetkravet, vilket betyder att privat data som urskiljer intervjupersonerna inte kommer att redovisas i vår uppsats. För att garantera anonymitet har vi även på utskriftsstadiet anonymiserat informanternas identitet. För att säkerställa anonymiteten i vår undersökning nämner vi heller inte vilka kommuner som har medverkat. Utskrifterna av

intervjuerna kamouflerades därför med X, Y och Z. Vi skickade ut intervjuutskrifterna för att ge dem möjlighet att läsa och godkänna samt att korrigera och säkra anonymiteten av familjerna.

I och med att intervjupersonerna deltar frivilligt, har de möjlighet att själva avgöra hur mycket information de vill ge. De har rätt att veta vad informationen ska användas till och för vilka den ska vara tillgänglig. Undersökningen ska bidra till att förbättra människors situation. I vår undersökning är det i första hand barnens situation vi vill förändra till det bättre, då vi vill att gruppledarna ska uppmärksamma dessa barn i större grad. Vi fokuserade på vårt syfte att undersöka för- och nackdelar med stödgruppsverksamheter för barn till missbrukande föräldrar. Vi har även följt Vetenskapsrådets (a.a.) nyttjandekrav som innebär att uppgifterna som är insamlade för undersökningen inte får användas eller lånas ut annat än till vetenskapliga forskningsändamål. Vi kommer inte att lämna ut intervjumaterialet (band och intervjuutskrifter) och förvarar det där ingen kommer åt det. Genom att välja målgruppen vinner vi mycket, eftersom det inte är deras egna upplevelser vi är ute efter. Gruppledarna kan bistå med mycket erfarenheter från gruppträffarna då de är delaktiga men inte lika känslomässigt engagerade.

5.10 Tillförlitlighet och generaliserbarhet

För att göra våra resultat giltiga har vi varit noga med formuleringen av vårt syfte och våra frågeställningar och vid urvalet av våra intervjupersoner. Vidare har vi noggrant utformat vårt intervjufrågeformulär för att frågorna ska motsvara våra syften med uppsatsen och anpassat den teoretiska ramen och våra analysredskap till studiens syfte och frågeställningar. För att öka tillförlitligheten så mycket som möjligt har vi varit så noggranna som möjligt vid skapandet av vårt material. Vi har exempelvis spelat in intervjuerna på band och observationerna har hjälpt oss att tolka resultatet vid transkriberingen. Vid transkriberingen skrevs intervjuerna ut ordagrant. För säkra reliabiliteten när informationen skrivits ned lyssnade vi på intervjuerna ännu en gång medan vi följde med i texterna. Eftersom vi har det urval vi har anser vi att det inte varit några problem med att förstå och tolka varandra. I och med att vi har liknade utbildning och kunskaper är det lätt att förstå varandra. Informanterna har upplevts intresserade och engagerade och att de har lagt ner stor möda på att besvara frågorna. Vi anser att vårt bortfall inte påverkar resultatet eller den kollektiva bild som gruppen presenterade under intervjun. Eftersom det här är en kvalitativ studie där vi har

genomfört tre gruppintervjuer går det inte att generalisera våra resultat i statistisk mening. Däremot kan våra resultat möjligen vara analytiskt generaliserbara, i synnerhet genom att vi kopplar dem till teorier. Detta diskuterar vi mer ingående i slutdiskussionen.

I och med att intervjupersonerna fick intervjuutskrifterna utskickade fick de möjligheten att även korrigera och lägga till om de ansåg att något behövdes förtydligas. Samtliga grupper läste igenom utskrifterna och hörde av sig. Två av kommunerna valde att förtydliga vissa uttalanden och den tredje hade inget att tillägga. Därefter analyserade vi kritiskt utskrifterna för att hitta eventuella bias som kan tänkas påverka uppsatsens tillförlitlighet. I och med att vi använder oss av kvalitativ metod har vi en större närhet till de vi intervjuar kan det uppstå bestämda förväntningar, vilket kan medföra att undersökningspersonerna beter sig och svarar på ett sätt som de tror att vi förväntar oss av dem (se Kvale 1997). Vi måste därför vara medvetna om att sådana situationer kan uppstå. Även våra subjektiva skildringar och värderingar kan påverka insamlandet och tolkningen av resultatet (a.a.). Genom att vara medveten om detta har vi i undersökningen varit noga med att vara så objektiva som möjligt men även flexibla och öppna för nya vinklingar som har uppstått.

6 RESULTAT

Till att börja med ger vi en kort beskrivning av våra informanter och därefter presenterar vi vårt resultat. Vi har delat in resultatet i olika teman som vi kopplar med vår teori och tidigare forskning. De olika teman vi har valt besvarar våra frågeställningar. I och med att våra frågeställningar är nya och inte har belyst tidigare i litteratur, går det inte att göra empiriska kopplingar till delar av vårt resultat. Vi har valt att presentera en del längre gruppcitat för att visa att gruppintervju som metod är spännande och ger annan och på vissa sätt djupare information än vad enskilda intervjuer gör.

6.1 De undersökta kommunerna

Kommun X: är den största kommunen i vår undersökning. BIM (Barn i missbrukarmiljöer)

teamet i den här kommunen har sju medlemmar som turas om att vara gruppledare. Kommunen har haft BIM-verksamheten i tio år. De har dock inte haft gruppverksamheter varje termin. De senaste två åren har de arbetat mer aktivt för att driva grupper. Denna termin (hösten 2007) har två ledare en grupp på tre barn i åldrarna 8 till 12 år. Grupperna träffas en gång per vecka i en termin. En av gruppledarna är hemterapeut och utbildad gruppledare, den