Hur blir det för barnen?

Det blev tydligt att majoriteten av respondenterna inte hade en direktkontakt med barnen i de hushåll där ekonomiskt bistånd var aktuellt. Det påpekades att detta sällan sker och att informationen om barnen i första hand kommer från föräldrar, skolan eller barn- och ungdomsenheten.

Jag försöker, eller jag vill helst inte att barn följer med på möten med mig. För att jag, det är jag väldigt tydlig med mina klienter, barnen har inte med det att göra. De ska inte behöva lyssna på att eh mamma eller pappa har problem med pengar eller att jag kanske *ohörbart* asså, ni sköter inte er planering, ni riskerar avslag. Det ska barn inte behöva få höra.

Respondent två

Citatet ovan visar skiljelinjen mellan barns och vuxnas position (Näsman 2004, s. 55–56). Barnen riskerar att förbises som egna aktörer vilket det barndomssociologiska perspektivet ställer sig kritiskt till (James och Prout 2015). Dock menar samma respondent att det i enstaka fall kan behövas ett möte med barn i form av exempelvis hembesök i syfte att etablera en god relation med familjen i fråga.

Respondenten berättade om ett ärende där en ensamstående förälder fått flertalet orosanmälningar och där barnen hade tappat tilliten för socialtjänsten.

Efter att ha pratat med mamman så bestämde jag mig för att göra ett hembesök där jag bara satt ner och lät barnen ställa de frågor de har. För jag tänker också där etablerar jag en relation, får hon fler orosanmälningar så kan jag följa med och stötta barnen.

Respondent 2

Här anpassar respondenten det som sägs och tycker då det är okej att barnen är med. En analys av citatet ovan ur ett barndomssociologiskt perspektiv kan visa att barnen i detta scenario får utrymme för

delaktighet i frågor som rör dem, vilket enligt Halldén (2007) är grunden för barndomssociologin

(Halldén 2007, s. 26–28). Flertalet respondenter uppmärksammade även föräldraansvarets betydelse. De beskriver att barnperspektivet innebär att se till att barnen får sina basala och grundläggande behov tillgodosedda men påpekar att föräldrarna har ett ansvar i detta. En respondent berättade att det ibland kan vara svårt för föräldrar att bli självförsörjande och att barnen inte ska behöva drabbas av det.

Samtidigt finns det vissa krav som måste uppfyllas för att få ekonomiskt bistånd. De behöver till

exempel aktivt söka arbeten och följa den plan som skapats i samråd med ansvarig socialsekreterare. En respondent belyser att föräldrarna exempelvis behöver ansvara för att betala räkningarna och att barnet tar sig till skolan. En del respondenter uppger att de vid beslut även behöver ta Föräldrabalken

(1949:381) i beaktning vilket medför ett föräldraansvar och i sin tur också att barnperspektivet inom ekonomiskt bistånd inte endast kan grundas på barnets situation. En respondent uppger att trots att det är inom ramarna för yrket att hänvisa föräldrar till Föräldrabalken (1949:381) så infinner sig en känsla hos respondenten att barnperspektivet har kommit i skymundan i vissa fall och att barns status inte anses stå lika högt som den vuxnes. Respondenten menar att så länge det inte sker olagligheter från föräldrarnas sida behöver socialsekreterare använda sig av Föräldrabalken (1949:381) i de ärenden det är möjligt. Att respondenter i vissa fall hänvisar till Föräldrabalken (1949:381) och att barnens situation är föräldrarnas ansvar kan tolkas utgöra en komplexitet för socialsekreteraren i samband med att även barnperspektivet ska tas i beaktning. Näsman et al. (2015) menar att barn sedda ur det barndomssociologiska perspektivet har fått sin kompetens erkänd och på så vis fått ett status likvärdig den vuxne (Näsman et al. 2015, s.

11). Vilket enligt respondenten inte alltid är fallet.

Vidare nämner hälften av respondenterna att även om hänsyn tas till vad som är bäst för barnet i och med barnperspektivet och Barnkonventionen, kan de inte bortse från att hushållets ekonomi är

föräldrarnas ansvar. Ekonomiskt bistånd riktar sig mot vuxna och besluten är inte alltid i enlighet med barnperspektivet då föräldraansvaret också väger tungt. En respondent berättar om ett komplicerat ärende där de var tvungna att göra ett avslag trots att det stred mot artikel 27 i Barnkonventionen (2018:1197) som fastslår att barn har rätt till en bostad.

Och där har vi varit tvungna att göra ett avslag på tillfälligt boende och det här är ingen akut uppstådd situation och det finns en annan förälder som behöver kliva in och ta sitt ansvar och försöka lösa situationen, iallafall för barnen. [...] Vi har under så pass lång tid försökt att arbeta med den här föräldern och vägt in barnperspektivet och vi kan inte göra någon annan bedömning än den vi har gjort nu och landat i.

Respondent 5

Däremot kan barnperspektivet beaktas i särskilda fall och som tidigare nämnts har handlingsutrymmet en inverkan på socialsekreterarens beslut. Socialsekreteraren kunde då argumentera utifrån ett

barnperspektiv trots att skulden i fråga gällde någon annan än den biståndssökande.

(...)en pappa satte sin 18-åriga dotter på elavtalet så att hon fick en elskuld. Så att dottern blev

betalningsansvarig och hamnade i skuld. Då valde vi att bevilja den skulden för att inte sätta henne i skuld då.

Men egentligen kanske det inte skulle beviljas men eftersom det var i dotterns namn. Nu var hon ju 18 men ändå.

Respondent tre

Citatet ovan kan kopplas till det Halldén (2007) nämner om att barndomssociologin grundar sig på att det finns ett tydligt barnperspektiv inblandat i situationer där barn behöver uppmärksammas.

Barndomen ska ses som en social konstruktion där barn är kapabla att forma sina egna liv. För att detta ska fungera behövs en förståelse för att den biologiska faktorn inte är avgörande, utan att andra faktorer spelar in när det kommer till att “skapa” barndom (Halldén 2007, s. 26–28). Detta kan förstås vara anledningen till att socialsekreteraren kan agera med barnperspektivet i beaktning trots att skulden inte gällde den biståndssökande. Handlingsutrymmet hade även en avgörande roll i ärendet. I syfte att kunna utföra särskilda prövningar behöver socialsekreteraren ett handlingsutrymme, vilket givetvis påverkar klienten och utgången på de beslut som fattas (Lipsky 2010, s. 13).

Flera respondenter berättar att det även är föräldrarnas ansvar att barnen har en meningsfull fritid. Här visade det sig finnas stora skillnader mellan kommunerna. Några respondenter hänvisar till kategorin lek och fritid som ingår i riksnormen när det gäller kostnader för barn fritidsaktiviteter. Andra kommuner har extra bidrag för barn som de biståndssökande uppmanas att ansöka om. En respondent berättar att de inför högtider och födelsedagar har något som heter högtidspeng som föräldrar kan ansöka om. Kravet för detta är att familjen ska ha varit aktuell för försörjningsstöd i minst tre månader. Samma respondent berättar även att de beviljar kostnader för sommarkort på tivoli. I kontrast till detta berättar en annan respondent att det inte ska vara bekvämt att gå på försörjningsstöd men att de alltid gör individuella bedömningar i varje enskilt ärende.

Vi ska inte täcka upp för alla möjliga behov som finns hos föräldrarna och barnen för då kommer man troligtvis inte motiveras till att komma ut i egen försörjning för man har ju hela sin försörjning från oss. Och det är också någonting jag tror är viktigt att ha med sig bakhuvudet att avslå kostnaden kan ju kännas tråkigt men som sagt, tanken är inte att man ska ha försörjningsstöd under en lång tid så.

Respondent fem

Socialsekreterare har ett svåröverskådligt handlingsutrymme då de måste förhålla sig till regler och lagar som kan begränsa individuella bedömningar (Lipsky 2010, s. 15). De behöver även anpassa sig till lokala politikers beslut, då de agerar som myndigheternas förlängda arm gentemot samhällsmedborgarna (Lipsky 2010, s. 3). Då respondenterna arbetar på olika arbetsplatser blir det tydligt att olika kommuner kan tillgodose klienter med kostnader utanför försörjningsstödet beroende på politiska beslut och kommunala riktlinjer. En analys av detta utifrån Lipskys (2010) teori om gräsrotsbyråkrater visar att socialsekreterarnas handlingsutrymme är nödvändigt för att göra individuella bedömningar, men att de även påverkas av lokala riktlinjer och beslut ovanifrån. Deras arbete innebär således att förmedla politikers beslut till klienterna (Lipsky 2010, s. 3, 13).

Som tidigare nämnts beskriver socialsekreterarna, att det inte är att föredra att ha med barn i möten, dock nämner några respondenter att det finns situationer då vårdnadshavare tar med sitt barn för att hen ska agera tolk. En respondent uttryckte att när detta sker blir det svårare att förhålla sig till det som ska förmedlas under mötet då barn inte bör höra allt som sägs. Det kan även uppstå svårigheter i

kommunikationen trots att barnet tolkar. En respondent beskriver att komplexiteten uppstår på grund av att barnet många gånger inte har det ordförråd som krävs, men också på grund av barnet hamnar i något slags gränsland där den är ett barn som representerar den vuxna. Komplexiteten som uppstår i

kommunikationen mellan barn som tolkar och dess föräldrar kan förstås utifrån det Näsman (2004) nämner om barn som ställs i kontrast till vuxna utifrån samhällets normativa föreställningar om ålder.

Att endast utgå från ett barnperspektiv kan få konsekvenser i form av att barns tillgångar många gånger blir missförstådda och riskerar att förbises i ärenden som rör vuxna (Näsman 2004, s.53).