I detta avsnitt kommer studiens viktigaste resultat att sammanfattas och studiens frågeställningar besvaras. Detta återkopplas till studiens tidigare forskning och teorier. Avslutningsvis blickar vi ut över forskningsfältet och ger förslag på framtida forskning.
Denna studie har ämnat att undersöka socialsekreterares upplevelser gällande hur barnperspektivet beaktas i arbetet inom ekonomiskt bistånd, vilken position barn har samt hur socialsekreterare upplever sitt handlingsutrymme i ärenden som berör barn efter att Barnkonventionen inkorporerades. Våra resultat visar att barnperspektivet hade blivit mycket svårtolkat om socialsekreterarna inte hade sitt handlingsutrymme. Med detta är det dock inte sagt att barnperspektivet är lättolkat då resultatet även visar att socialsekreterare önskar mer utbildning och övning i hur det ska appliceras. Eftersom användningen av ett barnperspektiv kan sägas bygga på kompetens hos socialsekreteraren, är
vidareutbildning en viktig del i att säkerställa rättssäkerhet i socialtjänstens utredningar. Att utgå från ett barnperspektiv i den bemärkelsen att göra en tolkning av vad som anses bäst för barnet utifrån barnets livsvärld (Sommers et al. 2011, s. 38–42), kan antas vara komplicerat då resultatet även visar att majoriteten av socialsekreterarna inte träffar barn och inte heller samtalar med barn. Var kommer då informationen ifrån? Studiens resultat visar att socialsekreterarna får information om barn från föräldrarna, skolan eller i vissa fall barn- och ungdomsenheten. Möjligheten för socialsekreterarna att beakta ett barnperspektiv och göra en rättvis tolkning av barnets situation, förutsätter att verksamheten ger utrymme för det och skapar tid och resurser. Av intervjusvaren framgår tydligt, att samtliga
socialsekreterare anser det vara bra att Barnkonventionen nu är lag. Dock visar studiens resultat på, att det finns svårigheter i hur detta ska appliceras i det dagliga arbetet inom ekonomiskt bistånd. Det visar sig även finnas stora skillnader i hur olika kommuner arbetar med barnperspektivet. Arbetet kan även skilja sig mellan olika handläggare. Detta är något Stranz och Wiklund (2012) argumenterar för i sin studie (Stranz och Wiklund 2012, s. 73, 76). Även Lipsky (2010) menar att det kan finnas skillnader i hur gräsrotsbyråkraten utövar sitt arbete beroende på relationen till klienten (Lipsky 2010, s. 90–91, Stranz och Wiklund 2012, s. 77).
Likt tidigare forskning visar även våra intervjusvar att föräldraansvaret och föräldrars rättigheter väger tungt. En av socialsekreterarna berättar att hen måste ta hänsyn till vad som står i Föräldrabalken (1949:381) vid beslutsfattande. Detta kan då innebära att barns rättigheter står i kontrast till föräldrars rättigheter och att barnperspektivet således behöver lämna företräde för vuxenperspektivet (Heimer och Palme 2016, s. 439–440). Enligt Barnkonventionens 12:e artikel har barn rätt till delaktighet i ärenden
som rör dem (UNICEF 2020). Trots detta får barns rätt till skydd företräde framför barns rätt till delaktighet (Heimer och Palme 2016, s. 436). Eriksson och Näsman (2008) utvecklar detta resonemang och skriver att barn ibland tenderar att bli sedda som osynliga offer, då de blir skyddade från sitt eget sammanhang (Eriksson och Näsman 2008, s. 85). Detta tydliggörs i våra resultat, där intervjusvaren visar att somliga socialsekreterare helst inte vill ha med barn på möten då det sägs saker som barn inte behöver höra. Visst kan det finnas saker ett barn inte behöver höra, men som Heimer och Palme (2008) skriver kan rätten till skydd ibland ta över andra rättigheter barn har. En tolkning av resonemanget är att barn tenderar att objektifieras och ibland ses som en del av familjen som enhet (Heimer och Palme 2016, s. 447–449). En socialsekreterare berättade att barn inte ska behöva bli drabbade av att föräldrarna har dålig ekonomi men att föräldrarna måste uppfylla vissa krav för att ha rätt till försörjningsstöd. Detta tydliggör resonemanget kring hur ett barnperspektiv kan krocka med ett vuxenperspektiv.
Det kan tolkas finnas underordning när man talar om barn och vuxna, en slags hierarkisk stege där barn inte har ett legitimt handlingsutrymme. De anses inte ha auktoritet eller kompetens att bidra med för att agera som egna aktörer för att ha en möjlighet att påverka sina liv (Näsman 2004, s. 53). Detta blir tydligt när flertalet socialsekreterare nämner att barnperspektivet oftast beaktas i samband med
avslagsbeslut, är det inte viktigt att beakta barnperspektivet även vid bifall? Även här kan det talas om rättsosäkerhet kring beaktandet av barnperspektivet eftersom barnet kan falla offer för föräldrars negligering trots att socialtjänsten tagit hänsyn till barnen i beslutsfattandet. Ett exempel på detta är när klienter tackar nej till bostäder för att de inte faller dem i smaken. I vissa fall kommer dessa klienter tillbaka till ekonomiskt bistånd och behöver tak över huvudet. Det finns då inget mer att erbjuda då klienten redan fått bifall för tillfälligt boende under den mest akuta perioden, och aktivt tackat nej till hyreskontrakt som hittats eller inte sökt boenden alls. Blir barnet då inte tolkat som en egen individ med egna rättigheter? Barndomssociologer utövar forskning för att barns position och villkor ska förbättras och på så vis skapas högre status för barn i samhället (Halldén 2007, s. 25 - 26). Här blir en av våra slutsatser att det skulle kunna vara av vikt att inkorporera ett barndomssociologiskt tänkande i de vidareutbildningar som socialsekreterare får inom ekonomiskt bistånd. Det skulle även kunna vara intressant för socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd att få ta del av specifik vidareutbildning kring hur de ska arbeta enligt Barnkonventionen på just deras enhet, vilket enligt resultatet saknades. Vår tolkning är att flertalet av socialsekreterare skulle gynnas av det.
Det finns olika faktorer som kan påverka socialsekreterarnas bedömning av barnperspektivet inom ekonomiskt bistånd (Stranz och Wiklund 2012, s.73, 75). Vi vill lyfta fram att det är ett steg i rätt riktning att Barnkonventionen trätt i laga kraft. Dock verkar det som att det finns utrymme för
utveckling inom enheten för ekonomiskt bistånd, när det kommer till att beakta ett barnperspektiv. Att som barn växa upp under osäkra ekonomiska förhållande kan få konsekvenser senare i livet, som exempelvis att dessa barn växer upp till vuxna som också mottar ekonomiskt bistånd (Stranz och Wiklund 2012, s.74). Detta stöds även av Brodin (2009) som beskriver att barn som växer upp under utsatta familjeförhållanden påverkas av situationen i flera avseende som ekonomi, socialt nätverk, utbildning och senare arbete (Brodin 2099, s. 189). Enligt Barnkonventionens artikel 27 (UNICEF 2020) har barn rätt till en skälig levnadsstandard. Det finns statistik som visar att barn som växer upp i hushåll som mottar ekonomiskt stöd löper större risk för att befinna sig i barnfattigdom (Rauhut och Lingärde 2014, s. 123 - 124). Resultaten visar att det finns ett barnperspektiv inom ekonomiskt bistånd, men att det är den vuxnes ansvar och skyldighet att följa de premisser som avtalas vuxna emellan. Enligt Näsman (2012) hamnar barn i hushåll som söker ekonomiskt bistånd i skymundan då ekonomiskt bistånd ses som en vuxenfråga, samtidigt som det är föräldrarnas ansvar att sörja för barnet (Näsman 2012, s. 13).
Lipsky (2010) menar att socialsekreterare har en stor arbetsbelastning (Lipsky 2010, s.29 - 31), vilket är något resultatet bekräftar. Vidare menar Lipsky (2010) att socialsekreterare handskas med komplexa arbetsuppgifter och därför behöver det finnas en struktur som socialsekreterarna ska följa för att lättare nå sina mål (Lipsky 2010, s. 125). Här förstår vi att det kan bli problematiskt för socialsekreterarna. De ska utgå ifrån den vuxnes ansökan och utsago, det finns ingen eller en mycket begränsad kontakt mellan socialsekreterare och barn. Samtidigt ska socialsekreterarna ta hänsyn till Föräldrabalken (1949:381) och parallellt med detta ta barnperspektivet i beaktan vid beslutsfattandet. Vi blev införstådda med att socialsekreterare tyngs av hög arbetsbelastning och att tydlig vidareutbildning om Barnkonventionen inte har givits i alla kommuner. Socialsekreterarna upplever att barnperspektivet mest är en mening som ska skrivas i beslutsunderlaget och funktionen med att beakta barnperspektivet försvinner under all byråkrati. Hur kan detta tolkas ur ett barndomssociologiskt perspektiv, vilket betyder att
barnperspektivet ska tas i beaktning i situationer som rör barnet som individ? Hur kan det tolkas enligt Barnkonventionen, som bland annat säger att barn är aktörer med rätt till delaktighet i ärenden som rör dem? Dessa är frågor vi ställer oss själva efter att ha sammanställt studiens resultat. En tanke är att enheten för ekonomiskt bistånd har ett tydligt vuxenperspektiv, vilket skulle kunna vara orsaken till barnperspektivets tvetydighet i arbetet. Å andra sidan förstår vi att det finns fler enheter inom
socialtjänsten med vuxenperspektiv, men där forskning kring barnperspektiv och påverkan på barn är mer utbredd, som till exempel enheten för missbruk och beroende (Näsman och Alexandersson 2017a, s.
447–448). Tidigare forskning har visat att barns rätt till delaktighet är nästintill obefintlig inom
ekonomiskt bistånd och att de verkar finnas en uppfattning om att barnen behöver skyddas från insyn i familjens ärende (Eriksson och Näsman 2008, s. 82, 85).
Som svar på våra frågeställningar finns det en viss tvetydighet i hur barns position beaktas med hänsyn till barnperspektivet. Genom en barndomssociologisk tolkning av socialsekreterarnas utsagor ses barn till stor del som objekt. Endast en socialsekreterare uppgav att hen ibland träffar barn eller samtalar med barn, och detta skedde endast i mycket särskilda fall. Sammanfattningsvis uppger socialsekreterarna flera svårigheter i hur de ska applicera och tolka barnperspektivet. Resultatet visar att barnperspektivet beaktas i varierande grad efter Barnkonventionens inkorporering. Några av socialsekreterarna menar att det inte är någon skillnad i det dagliga arbetet mer än att de blivit mer medvetna om barns rättigheter.
Andra socialsekreterare menar att de nu har som krav att i varje avslagsbeslut belysa hur beslutet påverkar barnet. Samtliga socialsekreterare uppger att de samtalar mer om barnperspektivet och att det finns närvarande på ett annat sätt än innan Barnkonventionen blev lag, men att de kan bli bättre på att belysa barn i utredningarna. Vi vill understryka att det gått knappt ett år sedan Barnkonventionens inträde i svensk lag och att det pågår ett förändringsarbete inom samtliga kommuner hur de på bästa sätt ska utveckla sitt tänkande kring barnperspektivet. Svaret på vår sista frågeställning visar, som tidigare nämnts, att socialsekreterarens handlingsutrymme är en förutsättning för att kunna skapa individuella bedömningar. Samtliga socialsekreterare menar att de genom sitt handlingsutrymme kan vrida och vända på sina argument när de beaktar barnperspektivet. I en del fall bli det bara en mening om att socialsekreteraren har beaktat barnperspektivet och i andra fall skapas mer gedigna bedömningar där socialsekreteraren använder sitt handlingsutrymme i bredare utsträckning. Detta är något som vi tolkar kan bero på kompetens och erfarenhet och som kan komma att utvecklas mer framöver. Samtidigt skulle det även kunna bero på vilka politiska beslut som råder i respektive kommun samt vilka ekonomiska resurser som finns att tillgå. Således får vi en förståelse för att det finns flera faktorer som påverkar studiens utfall. Resultaten studien visar skulle följaktligen blivit annorlunda om andra socialsekreterare hade valts ut, även om det hade varit från samma enhet eller från helt andra kommuner. Skälet beror på att svaren från samtliga socialsekreterare anses vara individuella och är således inte generaliserbara för alla socialsekreterare då deras upplevelser är unika.
Det talas om att socialtjänsten kommer införa robotar inom alla enheter för ekonomiskt bistånd för att effektivisera arbetet, vissa kommuner har redan etablerat detta (Vision 2020). Vi ställer oss
fundersamma till det och undrar hur en robot kommer hantera ett handlingsutrymme och se klienten som en egen individ samtidigt som det ibland kan finnas skäl till att gå utanför ramarna? Hur kommer en robot agera om den får ett ärende likt det som en av våra respondenter berättade om, där en pappa
skuldsatte sin dotter? Var går gränsen för effektivisering i ett högteknologiskt samhälle och på vems bekostnad? Dessa är frågor som inte rymdes inom ramen för denna studie men som vi anser vara intressanta för framtida forskningsstudier.