Ett pågående arbete

Samtliga respondenter anser att inkorporeringen av Barnkonventionen är bra, eftersom barns rättigheter nu är lagstadgade. Dock har det inte visat sig i det praktiska arbetet i alla kommuner som ingick i studien ännu. Flertalet respondenter anser sig ha fått vidareutbildning angående Barnkonventionen, men att det kan vara bra att utvidga kompetensen ytterligare framöver. De flesta utbildningarna har varit arrangerade av respektive kommun och varit generella för alla som arbetar i kommunen. De har således inte varit specifikt inriktade för personer som arbetar med ekonomiskt bistånd. En respondent uppger att de har en speciell arbetsgrupp på fem socialsekreterare som arbetar specifikt med barnfamiljer och som har fått mer utbildning i att arbeta med barnperspektiv. Detta berättas av ytterligare en respondent, som

är verksam i en annan kommun men inom samma län som föregående respondent. Denna arbetsgrupp kan bistå med råd och kunskap till övriga socialsekreterare i hur de ska tänka kring barnperspektiv, men de handlägger långtifrån alla ärenden som involverar barn. Detta visar på gräsrotsbyråkraternas behov av specialisering inom vissa områden vilket är en viktig funktion för att bibehålla effektivitet och utveckling. Att ha en mindre grupp som specialiserar sig inom ett visst område underlättar för både organisationen och personalen (Lipsky 2010, s. 146–147). Det uppfattas dock som problematiskt av respondenterna att endast några få fått ta del av utbildningar, när alla inom verksamheten ska arbeta med ett tydligt barnperspektiv. Två respondenter i två olika kommuner berättar att de inte har fått någon vidareutbildning, vilket innebär att två av våra totalt fem kommuner i denna studie inte fått utbildning i hur de ska arbeta enligt ett barnperspektiv.

[...] har funderat lite på hur vi ska kunna jobba mer med Barnkonventionen nu när den blivit lag. Vi har det som ett av våra utvecklingsprojekt som vi håller på med men vi har inte fått någon speciell utbildning om det…

I vår verksamhet har vi ännu inte utvecklat hur vi ska få in Barnkonventionen i vårt arbetssätt.

Respondent tre

En respondent berättar att barn tidigare inte nämndes alls i utredningarna på den enhet där hen arbetar.

Hen uppger att det var nästintill omöjligt att veta om familjerna hade barn i hushållet. För att få reda på det var socialsekreteraren tvungen att aktivt gå in i systemet och söka efter familjebilden där alla hushållets medlemmar finns skrivna. Dock uppger respondenten att de nu börjar närma sig att beakta barnperspektivet på enheten. Att barn tidigare inte förekom i utredningarna skulle kunna förklaras med det Näsman (2004) beskriver som att barns egna tillgångar många gånger blir missförstådda och förbisedda i ärenden som rör vuxna (Näsman 2004, s. 53). Enligt Näsman et al. (2015) fokuserar barndomssociologin på barn som egna aktörer, vilket har bidragit till att de tillskrivits egna rättigheter och inte enbart ses som objekt underordnade vuxna (Näsman et al 2015, s. 11). Något som kan tolkas hända på respondentens arbetsplats nu, då hen berättar att de gör en ansats att beakta barnperspektivet i större utsträckning, nu när Barnkonventionen blivit lag. Vidare beskriver respondenten att trots att arbetsplatsen säger sig ta barnperspektivet i beaktan så är hens åsikt att det inte alltid är fallet. Hen informerade även om att det har tagit enheten cirka 10 månader att påbörja arbetet enligt

Barnkonventionen. En konsekvens av att barnperspektivet inte beaktas i större utsträckning på denna arbetsplats skulle kunna förklaras med att barn ses som blivande istället för varande individer, och således anses de inte ha samma höga status som vuxna (James och Prout 2015). Citatet nedan illustrerar hur de i en kommun arbetar med barnperspektivet.

(...) det är först nu vi har liksom börjat jobba med det. Tanken är att, vi har en sån här barnchecklista och vid varje avslagsbeslut ska man checka av den liksom och sen ska man lägga den i akten så det syns att man eh, har beaktat ett, alltså hur barnet har påverkats av beslutet.

Respondent sex

Respondenterna fick svara på frågan om hur många ärenden de har för tillfället och svaren varierade, men majoriteten hade mellan 50–70 ärenden. Drygt hälften av hushållen har barn varav cirka en fjärdedel är ensamstående föräldrar. Flertalet respondenter beskriver att de har en hög arbetsbelastning och att arbetsbördan ibland avspeglas i handläggningen av ärenden.

För vi har så många nya system, så många riktlinjer, så många nya chefer, stort personalbortfall, Corona, många klienter. Jag tror just nu så orkar vi inte, arbetsgruppen, med att ta in fler saker och att man tyvärr bortprioriterar det.

Respondent två

Fler respondenter vittnar om en stressig arbetsmiljö och att de inte hinner med allt de skulle vilja. Ibland kanske de inte hinner ta alla kontakter som behövs och får fatta beslut på den information som finns tillgänglig. Några respondenter önskar att de hade haft tid till att träffa barn eller till att strukturera upp möten med barn och föräldrar tillsammans för att kunna etablera en relation med familjen. Det finns riktlinjer inom ekonomiskt bistånd men dessa är framtagna av respektive kommun vilket gör att de skiljer sig åt. Ingen respondent nämnde om det fanns riktlinjer för hur det praktiska arbetet med att beakta barnperspektivet ska struktureras. De flesta kommunerna hade inte heller riktlinjer för hur de ska arbeta med barn i familjer med långvarigt behov av försörjningsstöd. En respondent uppger att hen i särskilda fall gör hembesök för att få reda på mer om barnens situation direkt från barnen men att det sällan hinns med vilket hen tycker är synd. “För då fallerar ju meningen med att Barnkonventionen blir lag.” Att arbeta under förhållanden där tiden är knapp är karaktäristiskt för gräsrotsbyråkrater (Lipsky 2010, s. 29). Lipsky (2010) menar att gräsrotsbyråkrater inom beslutsfattande inte hinner fullfölja sitt åtagande på grund av de många ärendena och kraven på dokumentation (Lipsky 2010, s. 30–31). En konsekvens av detta kan vara att gräsrotsbyråkraten kategoriserar sina klienter, för att bättre passa inom verksamhetens ramar och möjliggöra för att uppnå uppsatta mål (Lipsky 2010, s. 125). En av

respondenterna nämnde inledningsvis att hen handplockar ärenden till sin ärendestock och då väljer ärenden inom områden där hen har mest kunskap. Detta skulle enligt Lipskys teori (2010) kunna tolkas som att underlätta för att uppnå verksamhetens mål samt tillvarata de resurser som finns tillgängliga. Det blir ett sätt för socialsekreteraren att axla yrkesrollen.