Barnets bästa i samband med upphörande av LVU

LVU

Det har genom åren lagts fram flera förslag som handlar om att barnets bästa särskilt ska vägas in vid bedömning av om vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)ska upphöra.

Socialberedningen och särskilt utredare för en översyn av LVU

Socialberedningen fick genom tilläggsdirektiv år 1982 i uppdrag att göra en översyn av den dåvarande lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (dåvarande LVU). Socialberedningen överlämnade 1986 betänkandet Barns behov och föräldrars rätt (SOU 1986:20). I betänkandet föreslogs bl.a. en ny LVU-lag. År 1986 förordnades en särskild utredare för att göra en översyn av LVU med utgångspunkt i socialberedningens förslag i SOU 1986:20. Översynen resulterade i departementspromemorian Översyn av LVU (Ds S 1987:3).

I SOU 1986:20 och i Ds S 1987:3 föreslogs att risken för att ett barn skadas om det flyttas från ett hem där det har vistats under en längre tid även skulle kunna vägas in vid bedömningen av om vården skulle upphöra (se bl.a. SOU 1986:20 s. 343 och Ds S 1987:3 s. 122 f.). Förslaget i Ds 1987:3 innebar att tvångsvården inte skulle upphöra om det fanns en uppenbar risk för att den unges hälsa eller utveckling skadades om han eller hon skildes från det hem där han eller hon vistades. Enligt förslaget skulle detta gälla även om tvångsvården inte längre behövdes, dvs förutsättningar för tvångs- vård inte längre förelåg (Ds 1985:3, s. 20 och 21). Förslaget ledde dock inte till lagstiftning. Ett par remissinstanser kritiserade utred-

Tidigare utredningar Ds 2021:7

ningens förslag eftersom de ansåg att det är ologiskt att låta vården bestå när vårdbehovet har upphört. Regeringen ansåg att det var en mindre lämplig lagteknisk lösning att i praktiken fatta beslut om fortsatt vård enligt LVU samtidigt som något vårdbehov inte längre föreligger (prop. 1989/90:52 s. 82).

LVU-utredningen

Regeringen beslutade 1999 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att genomföra en översyn av LVU. Syftet var att stärka barnperspektivet och barnets rättigheter i lagen samt föreslå de ändringar som behövs. Utredningen antog namnet LVU-utred- ningen och lämnade betänkande Omhändertagen – Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77).

Frågan om barnets bästa i samband med upphörande av LVU behandlades i betänkandet. I betänkandet lämnades ett förslag innebärande att vård enligt LVU inte skulle upphöra om det med hänsyn till den unges anknytning till det familjehem där han eller hon var placerad och förhållandena i övrigt skulle strida mot hans eller hennes bästa. Detta skulle gälla även om vården inte längre behövdes, dvs även om rekvisiten för tvångsvård inte längre förelåg (jfr. nuvarande 21 § LVU). Vid bedömningen av vad som är bäst för den unge skulle det, enligt förslaget, fästas särskilt vikt vid den tid som den unge hade vistats i hemmet och det förhållande som rådde mellan den unge och den eller dem som hade tagit emot honom i sitt hem. Det skulle också fästas särskilt avseende vid hur umgänget mellan den unge och hans eller hennes vårdnadshavare hade varit under den tid som vården pågått.

Riksdagens ombudsmän (JO) och flera domstolar avstyrkte förslaget och framförde bl.a. att förslaget var rättsosäkert för den unge, de biologiska föräldrarna och familjehemsföräldrarna, att förslaget skulle leda till tillämpningsproblem och att förslaget stred mot de principer som LVU vilar på då det inte borde komma ifråga att tvångsvårda ett barn om inte förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda.

Ds 2021:7 Tidigare utredningar

ändringar i syfte att stärka barnperspektivet i LVU, bl.a. bestäm- melsen i 1 § LVU om att vad som är bäst för den unge ska vara avgörande vid alla beslut enligt LVU och att den unges inställning ska klarläggas och att hänsyn ska tas till den unges vilja med beaktande av hans och hennes ålder och mognad (jfr nuvarande 36 § LVU). Lagändringarna trädde i kraft 2003.

Utredningen om tvångsvård för barn och unga

Regeringen beslutade 2012 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av LVU. Utredningen antog namnet Utredningen om tvångsvård för barn och unga. Utredningen lämnade år 2015 slutbetänkandet Barns och ungas rätt vid tvångsvård – Förslag till ny LVU (SOU 2015:71).

Utredningen ansåg att barnets bästa också ska kunna vara utslagsgivande för om vård i familjehem ska upphöra eller inte, under vissa förutsättningar då barnet har rotat sig i familjehemmet. Vårdnadshavarens önskemål om att det familjehemsplacerade barnet ska flyttas hem till vårdnadshavaren måste ställas mot barnets behov och intressen vid en eventuell återflyttning. För att göra en sådan prövning möjlig måste, enligt utredningen, bestämmelsen om barnets bästa kunna prövas som ett självständigt rekvisit. Utredningen föreslog därför att det införs en bestämmelse att vid prövningen av om vård i familjehem enligt nuvarande 2 § LVU ska upphöra ska barnets bästa vara avgörande. Genom att föra in barnets bästa i paragrafen markeras att barnets bästa ska prövas som ett självständigt rekvisit. Vid bedömningen ska det enligt förslaget fästas särskilt avseende vid barnets inställning, om barnet sedan låg ålder eller under lång tid vårdats i familjehemmet, barnets umgänge och relation till vårdnadshavarna, och om barnet har en nära relation till familjehemsföräldrarna och en god förankring i sin sociala miljö. Utredningen ansåg vidare att barn kan fara illa av att vården upphör alltför abrupt utan att förutsättningarna för flyttningsförbud för den skull är uppfyllda. Utredningen föreslog därför att socialnämnden ska kunna begära att verkställigheten av domstolens beslut om att vården ska upphöra ska senareläggas, för att kunna genomföra en planerad succesiv hemflyttning.

Tidigare utredningar Ds 2021:7

En majoritet av de remissinstanser som yttrade sig i frågan var positiva till utredningens förslag om barnets bästa som ett självständigt rekvisit vid prövning av tvångsvårdens upphörande, huvudsakligen eftersom de ansåg att förslaget bidrog till stabilitet och trygghet för barn. Flera remissinstanser såg dock behov av förtydliganden samt ansåg att förslaget krävde ytterligare analys och utredning om förutsättningarna för tillämpningen i praktiken. Synpunkterna handlade även om att förslaget ställde stora krav på socialtjänsten och innebar ökade krav på stöd till vårdnadshavarna och ett närmare resonemang kring hur förslaget förhöll sig till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonven- tionen). Förslaget att barnets bästa ska vara ett självständigt rekvisit vid prövningen av tvångsvårdens upphörande avstyrktes av JO, Kammarrätten i Sundsvall och Förvaltningsrätten i Linköping. JO anförde bland annat att det var svårt att tro att det finns behov av den reglering som utredaren strävade efter eftersom samma effekt skulle kunna uppnås genom att nämnden ansöker om flyttnings- förbud. JO hänvisade till att det självfallet är viktigt att barn inte utan vidare rycks upp från en trygg miljö i ett familjehem där barnet vistats lång tid men att lagstiftningen redan i dag ger socialnämnden förhållandevis stora möjligheter att tillgodose barnets behov i en sådan situation. Dessutom ansåg JO att det måste beaktas att det är fråga om tvångsvård och en bestämmelse som för sådan vård måste utformas på ett tydligt sätt. Kammarrätten i Sundsvall och Förvaltningsrätten i Linköping ställde sig tveksamma till att göra ett så oprecist rekvisit som barnets bästa helt avgörande för om något så ingripande som vård enligt LVU ska upphöra.

När det gäller utredningens förslag att socialnämnden ska kunna begära att verkställigheten av domstolens beslut om upphörande av tvångsvård ska senareläggas avstyrkte JO och Kammarrätten i Sundsvall förslaget. Göteborgs universitet, Örebro universitet och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) framförde att flera frågor behövde belysas och hanteras i det fortsatta lagstiftningsarbetet, till exempel vilka överväganden som ska göras och hur sådana beslut ska utformas samt vilken rättskraft sådana beslut ska ha. JO och

Ds 2021:7 Tidigare utredningar

läggande rättssäkerhetskrav som måste ställas på en bestämmelse i en lag om tvångsvård.

Förslaget att införa en bestämmelse att barnets bästa ska vara ett självständigt rekvisit vid prövningen av om vård i familjehem enligt nuvarande 2 § LVU ska upphöra och förslaget att kunna senarelägga verkställigheten av upphörande av tvångsvård har inte lett till lagstiftning.