5.2.1. Förskollärares tal om sitt ansvar för undervisningen
Samtliga intervjupersoner var utbildade förskollärare, vilket var något vi valt eftersom vi anser att det är relevant för studiens syfte. Vi var nyfikna på att höra om hur de talar om barns lärande och utveckling samt hur de ser på sitt eget ansvar och sina förutsättningar till att bedriva undervisningen, eftersom det är just förskollärarna som är ansvariga för
undervisningen (Lpfö18).
”Ja, det är ju ett stort ansvar och jag behöver ju liksom, se till att jag får tid och jag är ju väldigt noga med att själv se till att nej men nu behöver jag… jag har mina timmar, men jag behöver mer tid för jag behöver göra det här för vi ska göra det här till exempel. Så jag är ju, jag tror det gäller att man ska stå på sig och liksom trycka på att man behöver tid, förklara vad det är man ska göra och vad det sen då leder till, att får jag läsa in mig på det här…
handledningen för det här projektet… med värdegrundsarbetet, ja då är jag mer påläst och kan hjälpa barnen, som i sin tur kan få en bättre undervisning. För det begreppet får man ju inte heller glömma liksom.” (Intervjuperson 3)
Det som vi tycker är intressant med vad intervjuperson 3 uttrycker är, att hen använder ordet undervisning, och trycker på att det begreppet inte får glömmas bort. Barnen kan få en bättre undervisning om hen som förskollärare får tid att förbereda det som behövs, fokus är här inte nödvändigtvis på att intervjuperson 3 är ansvarig för att barnen måste lära sig något. Detta är spännande att titta på i förhållande till vad Biesta är kritisk till, det vill säga att samhället har förskjutits så att lärande-begreppet har ersatt utbildnings-begreppet och läraren ses på som en stöttepelare till barnet i dess lärande (2005). Intervjuperson 3 uttrycker snarare en tro på sin egen professionella kompetens i att kunna undervisa och vilka förutsättningar som krävs för detta.
Alla intervjupersonerna uttrycker att de, som förskollärare, har ett ansvar över den
pedagogiska undervisningen på avdelningen. Ordet ansvar är alltså en gemensam nämnare här. Däremot uppfattade vi att ordet var knutet till att se till så att läroplansmålen följs, och att det var där förskollärarens primära ansvar över den pedagogiska undervisningen låg.
Intervjuperson 5 uttryckte att hen som förskollärare nödvändigtvis inte har mer kunskap än barnskötarna på sin avdelning, utan snarare är den som har ansvar över att se till att
aktiviteterna kopplas till läroplanen i den gemensamma reflektionen. Tron på att
förskolläraren ska verka som stöttepelare för barnets lärande, samt den minskade tron på förskollärarens profession, som Biesta (2005) skriver om, syns alltså även i förskollärarnas sätt att se på sin egen yrkesroll.
5.2.2. Barns intressen
I intervjuerna talar intervjupersonerna om barns intressen, samt deras roll i undervisningen och planeringen. Samtliga intervjupersoner sade att de utgick från barnens intressen när de planerade undervisningen, och att det var centralt för barnens lärande och utveckling.
“De behöver ju drivna och engagerade pedagoger som är pålästa på det ämnesområdet som man håller på men för stunden. Nyfikna pedagoger som studerar vad barnen är intresserade av och vad dom tycker är roligt och vad de är nyfikna på att göra liksom. Och pedagoger som tar barnen på allvar.” (Intervjuperson 3)
Intervjuperson 3 uttrycker inledningsvis att hen behöver vara påläst och ha kunskap om det hen vill lära ut. Biestas (2011) begrepp kvalificering innebär att lära ut kunskap och tillföra barn lärdomar. När intervjuperson 3 säger att hen behöver vara påläst på ämnesområdet som man håller på med för stunden så går det att tolka det som kvalificering i undervisningen.
Intervjuperson 3 uttrycker sedan vikten av att utgå från barns intressen och vad barnen tycker är roligt. Utifrån Biestas begrepp om subjektivitet så går det att tolka det som att när en pedagog utgår från ett barns intresse, så blir barnet till ett subjekt i mötet med pedagogen när pedagogen tillmötesgår barnet och dess intressen. Enligt Biestas begrepp socialisation så behöver barn ges förutsättningar att bland annat vara en del av en grupp. Men i intervjuperson 3:s citat krockar dessa tre begrepp då både kvalificering och socialisation inte nödvändigtvis utgår från barns intressen utan snarare tvärt om är lärarstyrda. Om man som intervjuperson 3 uttrycker ska utgå helt från barns intressen riskerar kvalificering och socialisation att gå förlorade. Enligt Biesta behövs alla tre begreppen för att en utbildning ska bli värdefull.
“Jag tänker att barn behöver ha ett intresse för det som jag ska prata om, eller de kanske inte har ett intresse, de behöver vara nyfikna på det jag ska prata om. Ansvaret ligger ju på mig att få dem nyfikna såklart. Och skapa det här intresset. För de behöver ju inte ha ett intresse såklart, men att man går in som vuxen med sin nyfikenhet och att man vill att barnen ska ha ett intresse och att man vill att de ska lära sig något.“ (Intervjuperson 1)
Intervjuperson 1 uttrycker att barn inte nödvändigtvis behöver ha ett intresse för det som lärs ut, utan att det kan vara något som förskolläraren bygger upp genom sin undervisning. Detta kan tolkas med hjälp av Biestas begrepp kvalificering då det är viktigt att läraren har kunskap och är kompetent för att kunna förmedla kunskap och förmågor. Detta kan även tolkas som socialisation då intervjuperson 1 visar på en ambition att fånga alla barn som grupp med en
gemensam plan för lärande. Detta, enligt Biesta (2011), lägger i sin tur grunden för barnets subjektivitet.
Biesta uttrycker en förskjutning av begreppet lärande och beskriver hur barn mer och mer förväntas konstruera sin egen kunskap. I svenska förskolans läroplan (Lpfö18) står det att undervisningen ska utgå från barns intressen, vilket speglar bilden som Biesta skriver fram av att barn idag förväntas konstruera sin egen kunskap. Även resultatet av vår intervjustudie speglar denna bild då intervjupersonerna lyfter barnens intressen som viktigt för lärande.
Samtliga intervjupersoner uttrycker att barnens intressen är centralt i verksamheten och att hänsyn tas till detta när de planerar undervisningen. Biesta (2011) uttrycker en oro att om barnen förväntas konstruera sin egen kunskap så försvinner hela poängen med undervisning och därmed även lärarens roll. Att lyssna på och följa barnens intressen är centralt för
subjektivitet, där barnet blir ett subjekt och en individ. Men för att nå subjektivitet krävs även kvalificering och socialisation, det vill säga begrepp som går att tolka som lärarstyrd
undervisning där läraren bestämmer vad barnen behöver. Intervjuperson 1 uttrycker att barnen nödvändigtvis inte behöver ha en nyfikenhet från början för vad som ska läras ut, vilket skiljer sig lite från intervjuperson 3:s tankar. Intervjuperson 3 lyfter fram barnens intressen som det som är centralt när hen väljer vad som ska läras ut. Men hen lyfter även upp vikten av
engagerade pedagoger, vilket skulle kunna tolkas som att barnen inte nödvändigtvis måste ha ett intresse om barnen har engagerade pedagoger. Intervjuperson 1 visar här på kvalificering, då hen lyfter upp vikten av att lära ut något barnen inte nödvändigtvis från börjat visat ett intresse för. Intervjuperson 3 visar också på kvalificering, då hen understryker vikten av engagerade pedagoger. Däremot är intervjuperson 3 mer medveten om barnens subjektivitet då hen lyfter fram barnens egna intressen som centralt för val av undervisning.