Barns subjektskapande i miljön

Det som syntes genom observationerna var hur barnen skapade sin identitet utifrån den befintliga miljön de befann sig i. Det går därför att se hur betydelsefulla tingen i hemmarummet blev i aktörernas (barnens) subjektskapande. Men en förutsättning för att en interaktion ska ske mellan aktören och aktanten så krävs det att aktören ser på aktanten som betydelsefull och viktig för aktören själv. När det kom till barnens subjektskapande fick vi syn på en situation under en av observationerna i hemmarummet som nedan presenteras för att sedan följas upp av en ANT analys.

Vid det tredje observationstillfället så tar ett av barnen initiativ till samtal med mig där barnet visar upp en grön dräkt som jag hjälper barnet få på sig, barnet berättar att det är en drake och visar vidare upp olika funktioner dräkten har där barnet pekar på sin dräkt och berättar att en viss del gör att han kan spruta eld och en annan del gör att han kan simma. Barnet vänder sig nu mot de två andra utklädda barnen som har lekt i rummet sedan observationen startade och erbjuder sig att klä ut dem. Då barnet hittar en

pirathatt erbjuder han att klä ut ett av barnen till en sjöman men när barnen

inte nappar på den idén föreslår han istället att de kan vara en ond sjöman.

De två barnen som redan leker förklarar att dem redan har bestämt vad dem är och att dem inte vill vara något annat. Det barnet som är utklädd till drake

frågar vad dem är utklädda till och samtidigt gissar barnet på om dem är

trollpackor och i så fall om det är snälla eller onda trollpackor. I ovan observation går det att identifiera ett barns subjektskapande men även hur detta barn försöker sig på att identifiera två andras barns subjektskapande. För att visa detta

använder vi ANT och i den första delen av observationen blir jag som observatör en aktör

i relation till barnet med drakdräkt som också identifieras som aktör medans drak-dräkten identifieras som aktant. Med hjälp av ANT går det därför enkelt att se hur aktantens

(drak-dräktens) agens är bärande för barnets subjektskapande i vårt samtal då barnet tar

hjälp av dräkten för att bli en drake. Men det går också att se hur barnet påverkar dräkten

genom att ge den egna egenskaper exempelvis simförmåga samt förmågan att spruta eld.

Enligt ANT så är jag som aktör också betydande för barnets subjektskapande då det är

jag som aktör som blir barnets publik och motspelare. Ett möte med en annan aktör skulle

eventuellt bidra till ett annat subjektskapande hos barnet, vilket visar på att övriga aktörer

är av stor betydelse för vilket subjektskapande som sker. I observationens andra del söker sig barnet till de två andra utklädda barnen som redan är

i en sedan tidigare etablerad lek vilket gör att aktörerna som är i fokus blir de tre barnen.

Därmed slutar jag som observatör vara en aktör för barnets subjektskapande. I

observationen beskrivs hur barnet med drakdräkten erbjuder de andra barnen nya utklädnader såsom en pirathatt, detta trots att de två barnen redan är utklädda med varsin

mantel. Det går även att se hur barnet försöker skapa subjektet utifrån ond/god sjöman åt

de andra barnen samtidigt som hen introducerar tinget pirathatt. Att detta inte tas upp av

de två andra barnen kan gå att förklara genom att barnen redan etablerat sina egna subjekt

utifrån deras egna utklädnadskläder. Då väljer barnet som är utklädd till drake att istället

försöka identifiera vilket subjekt de två andra barnen har skapat för att på sätt kunna

förena sitt egna skapade subjekt med deras. Med hjälp av ANT går det att se hur

betydande tingen som aktanter är i denna identifiering då barnet lägger ner pirathatten

och efter att ha observerat de två barnen dra slutsatsen att de är trollpackor. För att få syn på vad som fick barnet att komma fram till denna slutsats gör vi kategoriseringen där de två barnen agerar aktörer i deras lek. Det tredje barnet som aktör intar rollen som publik och tolkar de två barnens lekaktivitet samtidigt som barnens mantlar blir aktanter i barnets identifierande av subjektet. En ANT analys av denna observationen skulle därför säga att manteln som ting är likställd de två barnen som aktörer både i ett subjektskapande och i identifieringen av ett.

5.4 Sammanfattning

Hur tänker de intervjuade pedagogerna på förskolan kring en inkluderande, tillgänglig och lärorik miljö för alla barn? Hur fungerar den inkluderande?

Förskollärarna talar om miljön som tillgänglig, inkluderande och lärorik för barnen genom att de till exempel ska kunna nå materialet själva. Men även att materialet som finns ska utgå från barnens intressen och därmed bli stimulerade av sin lek- och lärmiljö. De nämner även inkludering i form av extra stöd till barn med behov som till exempel bildstöd till barn med språksvårigheter. Andra viktiga aspekter nämns som närvaro, lyhördhet och pedagogisk dokumentation.

Vad är den pedagogiska tanken bakom den observerade miljön? Och hur går den eller de tankarna att spåra i miljön?

Det framgår genom intervjuerna att den pedagogiska tanken med hemmarummet är rollekar där “familjelekar” och en variation av utklädnadskläder står i fokus. Miljön är tänkt att uppmuntra till att använda sin fantasi och kreativitet. Detta syntes i observationerna där barnen visade ett stort intresse för utklädnad och där tingen/aktanterna blev bärande och föränderliga i förhållande till olika aktörer och situationer. I stora rummet gick det genom observationerna spåra en eventuellt pedagogisk tanke till bygg- och konstruktion, vilket även uttalades via intervjuerna. Men även att rummet är tänkt att användas till bland annat samlingar och rörelselekar.

Hur tycks subjektskapandet ske i förhållande till tingen i den observerade miljön?

När det kom till subjektskapandet i miljön så utgick vi från en observation i hemmarummet där ett subjektskapande skedde utifrån tre barn. Det som syntes var hur ett av barnen utifrån de olika tingen i miljön identifierade sig med hjälp av materialet och tillskrev det olika egenskaper som blev bärande för det subjekt barnet skapade åt sig själv. Analysen tittade även på hur det ena barnet identifierar andra barns subjekt. Det som framkom från analysen av empirin var att tinget som aktant blev likställt med den mänskliga aktören i både utformningen och identifieringen av ett subjekt.

6. DISKUSSION

I detta kapitel kommer vi att diskutera valda metoder för studien samt det teoretiska perspektiv som vi valt att utgå ifrån och arbeta med. Vi kommer belysa olika svårigheter som vi stött på genom arbetets gång och vad det har inneburit för studien och det resultat som vi kommit fram till. Nedan presenteras en metoddiskussion, teoretisk diskussion, resultatdiskussion och slutligen en sammanfattning och förslag till vidare forskning.

6.1. Metoddiskussion

I ett tidigt skede i vårt arbete bestämde vi författare oss för att genomföra en empirisk studie med intervju och observation som metod. Att valet föll på dessa tillvägagångssätt var för att vi visste att dokumentation med videokamera hade inte varit etiskt försvarbart vilket gjorde att valet istället föll på observation och intervju för att få två olika perspektiv. Vi reflekterade mycket kring om både intervju och observation var nödvändigt för studien eller om det hade räckt med bara intervjuer för att få förskollärarnas syn på miljön som var en del av vårt syfte. Men anledningen till att vi valde att kombinera med observationer var för att få med barnens perspektiv utifrån deras agerande i miljön för att kunna problematisera så mycket som möjligt. Utifrån de etiska aspekterna som vetenskapsrådet (2002) tagit fram när det kommer till forskning så menar Johansson et al (2013) att vi alltid måste ha barns bästa som utgångspunkt när vi genomför forskning som involverar barn eller utgår från barn. Barnens intressen ska främjas och vi vuxna ska visa respekt gentemot barnen och vara lyhörda. Det problematiska med forskning på barn är att vi vuxna ofta lägger in tolkningar på vad vi tror barnen menar med det dom säger eller gör.

Här stötte vi författare på ett etiskt dilemma då det är svårt att veta om och hur barnen uppfattat det vi förmedlat till dom om varför vi är där för att observera. Det fanns även en svårighet gällande aspekten av att veta om barnen förstod att det var okej att säga till om dom inte ville bli observerade i stunden eller överhuvudtaget. Barn hamnar ofta i ett

underläge mot vuxna utifrån makthierarkier då de vet att det är de vuxnas ord som gäller.

Det innebär att många barn kanske inte vågar säga ifrån att de är obekväma och därmed

går med på att delta trots att de inte vill. Men även att det utifrån den aspekten vilar ännu

tyngre ansvar på oss som genomför studien för att kunna se och uppfatta om barnen är

obekväma trots att de själva uttryckligen inte säger det. Samtidigt som vi författare anser

att vår valda metod är motiverbar för vår studie och bäst lämpad så är vi samtidigt

kritiska till forskning på barn då vi vuxna som genomför forskningen alltid kommer ha

tolkningsföreträde gentemot barnen. Till och med om barn blir intervjuade och de får föra

sin egen talan så finns de risk för att vi vuxna ställer ledande frågor eller genom vårt

kroppsspråk får barnens svar dit vi vill. Men samtidigt är forskning på barn nödvändigt

för att kunna få utökad kunskap kring barns beteende och utveckling, vilket gör det till ett

etiskt dilemma. Vi funderade även kring om vårt resultat för studien hade blivit annorlunda om vi till

exempel hade startat en videokamera utan barnens vetskap. Vilket givetvis inte hade varit

etiskt försvarbart eftersom det är barn som studeras, men ändå intressant att reflektera

över då vi troligtvis hade fångat mer naturliga leksituationer. Likt Alvehus (2013)

beskriver är det svårt utifrån de etiska aspekterna att genomföra dolda observationer, men

trots det ska dom inte underskattas i värde. När vi genomförde våra observationer var det

en svårighet att komma ifrån barnens ständiga uppmärksamhet till en början. Vår tanke

med att enbart vara som flugor på väggen i våra observationer var i princip omöjligt,

vilket resulterade i att vi både var passiva och aktiva observatörer. Men att vi trots att det

inte var planerat blev aktiva observatörer ser vi som något fördelaktigt. Att vi kunde

bygga upp ett förtroende med barnen som kan ha resulterat i att dom blev mer trygga och

bekväma i att bli observerade av oss. Men eftersom att vi fortfarande likt den planerade

tanken också ville kunna observera i bakgrunden utan involvering från vår sida så

innebar det att vi fick lägga mer tid på förskolan än vad vi hade räknat med. Detta gjorde

att vi i ett ganska tidigt skede i insamlandet av empirin förstod att vi skulle behöva mer

tid än vad vi hade räknat med. Vi genomförde därför fler observationer än planerat, samt

la ner mer tid på plats än vad som var tänkt. Alvehus (2013) beskriver hur observationer

många gånger handlar om att komma åt att studera naturligt förekommande situationer. Vilket är svårt att komma åt med tanke på det som tidigare beskrevs. Det har gjort att vi författare förstår att denna studien är inte representativ för barnens beteende i dessa rummen över tid. Denna studien tog utgångspunkt i barnens agerande i miljön utifrån tre specifika observationer där allt är med och påverkar den effekten som uppstod. Det vill säga, vår närvaro som observatörer, förskollärarnas roll och agerande och om miljön har förändrats från en dag till en annan.

När det kom till våra intervjuer stötte vi med förskollärare två på det oväntade att personen i fråga inte ville att vi skulle använda diktafon som hjälpmedel. Det gjorde att vi fick skriva ner svaren på datorn samtidigt som intervjun pågick. Vi insåg att mycket av det vi skrev ner blev omformulerat av oss direkt i texten just för att när man hör meningar som inte blir sammanhängande så ändrar man som mottagare meningen omedvetet (Bryman, 2011). Vi blev därför införstådda med att empirin från denna intervjun inte skulle ha samma validitet som Alvehus (2013) beskriver som studiens tillförlitlighet och kvalité som de andra två intervjuerna som spelades in. Det innebar att vi i vår analys inte grävde lika djupt i svaren som förskollärare två uppgav, men även att vi tidigt förstod att de svaren inte skulle vara lika trovärdiga, utan snarare en tolkning från vår sida av personens åsikter och tankar som omformulerats till text.

Vi valde i vår studie att genomföra intervjuer med förskollärare men att sedan använda oss av observationer där vi observerade barnen. Vi har reflekterat över om innehållet i arbetet hade fått ytterligare en dimension av djup i analyserna om vi hade intervjuat och observerat enbart barnen eller tvärtom enbart förskollärarna. Anledningen till att vi valde som vi gjorde var för att vi insåg svårigheterna kring att intervjua barn, att det troligtvis hade inneburit ännu mer förberedelser och tid, vilket vi inte kände att vi hade i just denna studien. Det fanns även en viss rädsla kring de etiska aspekterna i att intervjua barnen och att formulera anpassade frågor som inte är ledande eller innefattar ord eller formuleringar som barnen inte förstår. Vi ansåg oss helt enkelt inte tillräckligt erfarna och trygga i den

rollen, vi nöjde oss därför med att få barnens åsikter och tankar genom våra observationer där det relativt kontinuerligt fördes samtal och ställdes frågor.