Befolkningsutveckling Tiden före 1945
Sannolikt erhöll de båda städerna Berlin och Cölln stadsrättigheter omkring 1230. Berlin-Cölln utvecklades snabbt som handelsstad, inte minst genom att man lyckades leda om fjärrhandelsvägen Magdeburg-Posen (Poznan) från Köpe-nick och Spandau till brofästet vid Spreeön. Man blev också under 1300-talet medlem av Hansan och under det följande århundradet residensort för kurfursten av Brandenburg. Man bedömer invånarantalet vid mitten av 1400-talet till 6 000 – 8000 och på grund av huvudstadsrollen steg det under 1500-talet till ca 12 000. Till följd av trettioåriga krigets härjningar och efterföljande sjukdomar sjönk in-vånarantalet åter till hälften. Genom det s.k. ediktet i Potsdam 1685 öppnades möjligheten till invandring av trosflyktingar till Brandenburg, framförallt huge-notter från Frankrike (6 000 slog sig ned i Berlin) och omkring år 1700 var 25 % av befolkningen av franskt ursprung.
Efter inkorporering 1709 hade Berlin 57 000 invånare och 1750 var man med 113 000 invånare Europas sjätte stad.
Berlin blev under 1800-talets första hälft en ledande industristad (1800: 172 000 och 1850: 419 000 inv) och hade vid Tysklands enande 932 000 inv (för att göra jämförelsen rättvisande gäller invånarsiffrorna vid samtliga folkräkningstillfällen fr.o.m. 1871 för området innanför 1920 års stadsgräns).
Fig 5:1 visar Berlins befolkningsutveckling från medelstor stad till världsstad och det mest explosiva förloppet ägde, som synes, rum mellan 1871 och första världskriget. Under denna period ökade stadens befolkning med nära tre miljoner människor (1880: 1 321 000, 1890: 1 960 000, 1900: 2 712 000 och 1910: 3 724 000 inv).
Första världskriget och näringslivskrisen i slutet av 1910-talet ledde till ett av-bräck i utvecklingen. Vid skapandet av Groß-Berlin 1920 kom man upp i 3 804 000 inv, vilket innebar att man då var världens tredje stad, efter New York och London (se också kap 2).
Fig 5:1 Befolkningsutvecklingen i Berlin 1800-2000. (Komplettering Book 1991).
År 1939 hade staden 4 339 000 inv (genom depressionen på 1920-/30-talet hade tillväxten på nytt bromsats upp) och maximum uppnåddes 1943 med 4 490 000 inv (med det stora antalet stupade och saknade i kriget kan siffrans korrekthet be-tvivlas).
Vid naziregimens start 1933 bodde ca 160 000 judar i Berlin - tio år senare åter-stod något hundratal (90 000 hade utvandrat, resten hade mördats).
Perioden 1945-49
På mycket osäkra grunder bedömdes Berlins invånarantal omedelbart efter kriget till ca 2,8 milj. och vid slutet av 1945 nämns siffran 3 018 000 inv. De allierade stoppade under denna tid en omfattande invandring av flyktingar från de förlora-de områförlora-dena i öster.
De fyra första efterkrigsåren präglades av ett extremt kvinnoöverskott (1939: 1 000 män – 1 200 kvinnor och 1945: 1 000 – 1 562) och åldersgruppen 18-40 år hade från 1939 sjunkit med 70 % och här är könsfördelningen 1 000 - 2 500.
Vi-dare var spädbarnsdödligheten hög och matbristen ledde överhuvudtaget till hög dödlighet.
Det delade Berlin 1949-89
Västberlin
Efter blockaden 1948/49 steg Västberlins befolkning ständigt på grund av flyk-tingströmmen från SBZ/DDR. De fördrivna tyskarna från öst länkades däremot av mot västzonerna.
Under perioden 1949-58 växte Västberlin med 125 000 inv till 2,26 milj. Däref-ter följde en nedgång med en bottennoDäref-tering i början av 1980-talet (1985: 1,96 milj.) och en ny tillväxt under slutet av decenniet (1989: 2,13 milj.).
Även om det under delningsperioden inte inträffat några dramatiska förändringar i det totala befolkningstalet skedde stora omkastningar i fråga om nationalitets-strukturen. Under en 25-årsperiod från mitten av 1960-talet gick den tyska be-folkningsandelen ned med ca 310 000 personer och den utländska andelen ökade samtidigt med ca 220 000. Inom den tyska gruppen minskade också befolknings-andelen i fertil ålder. Man gifte sig dessutom senare och fick färre antal barn. Fram till 1961 kompenserades utvandring till Västtyskland med invandring från DDR. Genom olika former av ekonomiska lättnader (Berlin-Förderung) försökte man locka till sig människor och företag från väst.
Nedgången av den tyska befolkningen försökte man till delar uppväga med in-vandring från utlandet ( 1961: 20 000, 1975: 190 000 och 1989: 297 000 perso-ner). Detta innebar en föryngring av totalbefolkningen.
Befolkningen minskade i innerdistrikten och ökade i ytterdistrikten. I innersta-dens nedslitna bostadsområden var den utländska befolkningsandelen påtaglig. Kreuzbergs invånarantal sjönk under perioden 1961-89 med en tredjedel, medan den utländska andelen ökade från 10 till över 30 %.
Östberlin
Här kan vi självklart konstatera en omvänd utveckling jämfört med Västberlin (1950-61 gick befolkningen ned med ca 150 000 personer på grund av flykt till väst). Även om invandringen från andra delar av DDR var stor kunde detta ej kompensera nedgången.
År 1961, omedelbart före murens tillkomst, var 1,05 milj. inv. själva lågvatten-märket och under 1960-talet var befolkningsökningen marginell (1965: 1,08 milj. och 1970: 1,09 milj.).
Genom fyrmaktsöverenskommelsen 1971 och efterföljande avtal normaliserades relationen till väst något. Nu följde en forcering av utbyggnadsplanerna för
Öst-berlin. 1973 initierades officiellt ett omfattande lägenhetsprogram, som 1971-86 innebar 282 000 lägenheter, varav 192 000 nyproducerade.
Befolkningen ökade sedan, trots en viss utvandring (genom uppluckring av rese-bestämmelserna) på nytt västerut under 1970- och 80-talen (1975: 1,10 milj., 1980: 1,16 milj. och 1985: 1,22 milj. inv.).
Liksom i Västberlin sjönk citydistriktens befolkning och ytterdistriktens ökade.
Tiden efter återföreningen
Innanför en 60-km:s radie från staden bodde vid årsslutet 1990 knappt 4,3 milj. människor (därav 80 % i Berlin och 20 % i omlandet) - lika med det tidiga 1940-talets befolkningssiffra för staden Berlin. Andelen för kärnstaden var betydligt högre än i stora västtyska agglomerationer.
Av 3,43 milj. inv., som den 3 oktober 1990 bodde i Berlin, tillhörde 2,16 milj. (63 %) väst och 1,27 milj. (37 %) öst. Under de första nio månaderna efter åter-föreningen ökade befolkningen med 10 000 personer, men tillskottet från Väst-tyskland minskade sedan successivt.
Av 3,44 milj. inv. (1991) var 341 000 (9,9 %) av utländsk härkomst. Av dessa bodde 90 % i Västberlin.
De flesta (90 %) av invandrarna från f.d. Västtyskland sökte sig till de västliga distrikten och inflyttarna från f.d. DDR slog sig till 75 % ned i de östliga (jämför kap.15).
Prognoser och förväntningar
Deutsche institut für Wirtschaftsforschung såg framför sig en kraftig ökning av staden Berlins befolkning, bl.a. beroende på flyttningen från Bonn. Man menade att ett invandringsöverskott på 30 000 personer per år var realistiskt och man räknade med en befolkningsökning fram till år 2000 på ca 200 000 personer. De skulle ha givit Berlin en befolkning på 3,6 milj. (d.v.s. samma invånarantal som 1908).
Planungsgruppe Potsdam räknade 1990 med en årlig befolkningsökning på 35 000 personer inom det inre planeringsområdet (EVR). Detta skulle innebära en ökning från 4,274 milj. inv. till 4,5-4,6 milj. I samma takt skulle regionen tio år senare ha 4,9-5,0 milj. inv.
Einem (1990) såg i framtiden Berlin som en invandrarstad liksom London, Paris och New York och räknade med en betydligt större årlig folkökning, nämligen ca 60 000 personer. Berlinregionen skulle då om 10 och 20 år ha 4,8 resp. 5,5 milj. människor.
Den spanske arkitekten Bofill (känd bl.a. för utformningen av parisiska förorter) menade att det dröjer till omkring år 2020 innan Berlin åter blir en världsmetro-pol. Han tänkte sig bl.a. rivning av bostadsområden från DDR-tiden i centrala staden.
Jag citerar här (med en viss skammens rodnad) mina slutord från 1991:
“Det bör nämnas att dessa mer eller mindre välunderbyggda befolkningsframsk-rivningar tillkommit innan beslutet tagits om flyttning av huvudstadsfunktioner-na till Berlin. Likaså har den interhuvudstadsfunktioner-nationella affärsvärlden visat ett icke förutsäg-bart intresse för etablering i Berlin. Det torde därför inte vara orealistiskt att räk-na med en befolkning i nämnda Region Berlin (EVR) på mer än 5 miljoner män-niskor vid sekelskiftet”.
År 2002 hade staden 3 392 000 inv. och den kommunala prognosen (nu gällan-de) för år 2020 pekar på 3,366 milj. inv. (en nedgång med 0,8 %, jämför ovan). Jämfört med 1990 rör det sig om en nedgång på ca 65 000 personer.
För omlandets (EVR:s) del kan vi konstatera att prognosen visar på en ökning från 967 000 inv. (2002) till 1 015 000 år 2020. Detta innebär en ökning med 48 000 personer (+ 5 %). För hela perioden från 1990 skulle ökningen av omlandets befolkning ligga på ca 225 000 personer (därav en tydlig ökning på ca 175 000 personer under perioden 1990-2002). Berlin + omland skulle enligt prognosen för 2002-2020 öka från 4 360 000 till 4 382 000 inv., d.v.s. endast + 0,5 %. För staden Berlin har utkristalliserats fyra renodlade områden (fig 5:2): Innere Stadt, Außenstadt/Westteil, Außenstadt/Ostteil (utom de stora bostadsområdena i Öst-berlins östkant) och Groß-Siedlungen vid östra stadsranden (GO). Till detta kommer Umland och Berlin + Umland d.v.s. Metropolregion.
En god sammanfattning av befolkningsutvecklingen1991-2002 och prognosen 2003-2020 ger fig 5:3.
Fig 5:3 Befolkningsutvecklingen i Metropolregion (EVR), omland och Groß-Berlin 1990-2002 och prognos 1990-2002-2020. (Källa: Bevölkerungsprognose für Berlin 1990-2002-2020).
Som synes i fig 5:4 ägde det mesta av den befolkningsmässiga dramatiken rum fram till 2000-talets första år. Därefter har en tydlig utplaning skett, med undan-tag för GO:s fortsatta tillbakagång.
Berlins befolkningsutveckling har hittills, som synes, inte på något sätt kunnat leva upp till de överoptimistiska prognoser som presenterades en kort tid efter murens fall och återföreningen.
Fig 5:4 Befolkningsutvecklingen i Metropolregion Berlin 1990-2002 och prognos 2020 i delområdena (jämför fig 5:2). (Källa: Bevölkerungsprognose für Berlin 2002-2020).
Pendling
Ramar för pendlingen (fig 5:5 a-e)
Att redogöra för en stads pendlingstal genom tiderna innebär i många fall oöverstigliga hinder på grund av att omland/pendlingsomland varierar från tid-punkt till tidtid-punkt. För Berlins del tillkommer dessutom som komplicerande fak-tor den politiska situationen från andra världskrigets slut till återföreningen. Figurserien 5:5 a-e visar inom vilka ramar pendling (i princip arbetspendling) kunde ske från 1930-talet fram till idag. Streckade gränslinjer markerar här genomsläpplighet (med vissa inskränkningar) och heldragna linjer partiell eller total avspärrning. Här medtages sålunda både pendlingarna mellan Gross-Berlin (och senare Öst- respektive Västberlin) och omlandet och mellan västsektorerna och östsektorn. Den senare formen skulle i andra sammanhang ej klassificeras som pendling, men Berlins situation är unik och arbetspendlingen öst-väst är po-litisk-geografiskt mycket intressant.
På fig 5:5 a (före 1945) ser vi den ännu existerande normala situationen (om man nu kan kalla nazidiktaturen normal) som gällde fram till krigsslutet. Här ägde pendling rum mellan den odelade staden och omlandet, främst i riktning mot Berlin (och detta gäller alla perioderna).
Fig 5:5
Pendlingsströmmarnas ramverk från 1930-talet fram till idag. Streckade gränslinjer markerar genomsläpplighet (med vissa inskränkningar) och heldragna gränslinjer parti-ell parti-eller total avspärrning. Pilarna visar pendlingsrörelserna. Väster om prickad linje på fig d rådde trafikskugga (jämför fig 2:4). Se i övrigt textdelen. (Konstruktion förf.)
Bortsett från blockaden 1948/49 , då västsektorerna var förseglade ut mot SBZ kunde, som fig 5:5 b (1945-52) visar, pendlingarna ske relativt obehindrat både mellan stadshalvorna och mellan de fyra sektorerna och omlandet.
Den 26 maj 1952 kungjorde DDR-regeringen stängningen (med taggtråd) av gränsen mellan västsektorerna och DDR (fig 5:5 c, 1952-61). Endast de tre tran-sitvägarna till västzonerna/BRD var öppna. Detta innebar att västberlinarna ej kunde nå sina arbeten (eller gravställen, koloniområden m.m.) i DDR. Östberli-narna kunde fortfarande med S-Bahn förflytta sig genom västsektorerna (i vissa fall i plomberade tåg) till sina arbeten i det västra, nordvästra och sydvästra om-landet. Mellan Östberlin och Västberlin fortsatte arbetspendlingarna däremot i båda riktningarna.
Genom murens tillkomst 1961 ströps huvuddelen av pendlingsrörelserna (fig 5:5
d, 1961-89). “Gränsgångarna” (de som bodde i ena stadshalvan och arbetade i
den andra) mellan Östberlin och Västberlin (och vice versa) avstängdes sålunda från sina arbeten/ev. utbildningsställen och östberlinarna kunde svårligen nå sina arbeten väster, nordväst och sydväst om Västberlin. På de östberlinska plankar-torna betraktades dessa områden ej längre som pendlingsomland (man talar om “trafikskugga”) och några pendlingsuppgifter meddelades ej längre i statistiken. Denna högst begränsade pendlingssituation kom att gälla fram till murens fall. Även om en ny arbetspendlingsbild successivt måste växa fram (Västberlin hade ju i närmare fyrtio år saknat omland och omlandskontakter, se också kap 2) visar
fig 5:5 e (1989/90-) de nya ramarna, d.v.s. återgång till något som liknade
förkrigssituationen (fig a).
Enstaka pendlingsuppgifter för perioderna i fig.a-e
a) Under perioden 1925-39 ökade antalet pendlare från ca 100 000 till 200 000-250 000. Den ingående pendlingen från omlandet dominerade, men enstaka or-ter, som under 1930-talets satsning på rustningsindustri försågs med stora indu-strikomplex, hade ett överskott av inkommande pendlare (ex. Ludwigsfelde, Oranienburg och Schönefeld).
b) Om vi bortser från blockadtiden räknar man med att mer än 100 000 västber-linare arbetade i den östra stadshalvan, till en liten del också i angränsande delar av SBZ/DDR, medan omvänt ca 45 000 östberlinare hade sina arbetsplatser i västsektorerna. Dessa tal gällde fram till 1950, därefter blev det omvända förhål-landet med fler östberlinare arbetande i öst.
En av anledningarna till blockaden var införandet av D-Marken (som då var offi-ciell valuta i västzonerna) i västsektorerna. Detta innebar svårigheter för gräns-gångarna i Berlin, men detta övervanns delvis med hjälp av en löneutjämnings-kassa. Arbetstagarna från östsektorn med arbetsplatser i Västberlin fick en del av lönen i östmark, medan på motsvarande sätt västberlinarna fick växla en del av
c) Under denna period, då Västberlin var avspärrat från sitt omland, pendlade 1958 ca 38 000 personer från Östberlin och dess omland till Västberlin. Omedel-bart före murbygget var, enligt Hofmeister (1975), 56 300 östberlinare officiellt arbetande i Västberlin. Till detta kommer en grupp på uppskattningsvis 20 000, mest kvinnliga, personer som arbetade i västberlinska hushåll eller inom mode-branschen. Motsvarande siffror var, enligt Zimm (1990), 63 000 respektive 40 000.
Under första halvåret 1961 var det relativt få västberlinare som hade sina arbeten i Östberlin (främst skådespelare, vetenskapsmän o.s.v.).
d) Den enda pendlingsverksamhet som förekom under denna nästan trettio år långa period var mellan Östberlins beskurna omland och huvudstaden (jämför fig 2:4).
Antalet inpendlare till Östberlin beräknas i början av 1980-talet ha uppgått till ca 85 000 (ca 70 % från de sex Umland-Kreise) och två tredjedelar av pendlarna var sysselsatta inom industri- eller byggnadsverksamhet.
Mot detta stod mindre än 5 000 utpendlare från Östberlin. Som framgår av kap 2 visade Östberlin under denna tid ett påtagligt ointresse för sitt omland.
e) Muröppningen och återföreningen innebar en livlig etablering inom åtskilliga branscher både innanför och utanför stadsgränsen och detta avsatte sig snabbt i pendlingsstatistiken. Antalet inpendlare från EVR till Berlin ökade från 1994 till 2002 från 75 000 till drygt 130 000 personer, medan utpendlarna under samma tid ökade från 29 000 till drygt 50 000 personer.
Det totala antalet inpendlare till Berlin var 1996 144 000 (varav 104 000 från Land Brandenburg) och 2004 195 000 (respektive 149 000). För utpendlarna gäller för samma tidpunkter från 88 000 (48 000) till 113 000 (57 000). I de tota-la pendlingstalen ingår bl.a. tjänstemän från/till Bonn.
Pendlingstalen anses, enligt SenStadtentw., komma att ytterligare stiga i framti-den, men med mindre intensitet.
Källor: Hofmeister (1975), Einem (1990), Provisorischer Regionalausschuss (1990), Zimm (1990), Werner (1990), Book (1991), Bevölkerungsprognose für Berlin 2002-2020 (2004), Stadtentwicklungskonzept Berlin 2020 (2004), Statis-tisches Landesamt Berlin 2004 samt notiser i dagspressen.