Reinickendorf och Marzahn
9. Berlin – en gång en klassisk industristad klassisk industristad
Berlin före delningen
Den explosionsartade befolkningstillväxt som ägde rum i Berlin från 1830-talet men framförallt efter det tyska enandet 1871 fram till första världskriget kan till stor del härledas till det samtida etablerandet av en mängd stora industrier. Från början handlade det om textil- och tidig metall-/verkstadsindustri (bl.a. Borsig) och senare lades tyngdpunkten på den elektrotekniska, sedermera elektroniska, sektorn (bl.a. Siemens och AEG). (Industrins lokaliseringsbild och flyttningssteg inom stad och omland redovisas i kap 10).
Uppgifterna om antalet industrianställda under 1920- och 30-talen varierar starkt. Enligt SenStadtEntw (2006) sysselsatte industrin 1925 1,08 milj. personer. Hof-meister (1975) redogör för Berlins ställning inom den tyska industrin och anger för 1928 1 712 000 anställda. Förmodligen avser han hela det berlinska närings-livet. Freitag (1987) anger antalet industrianställda 1936 till 574 000, men här torde det endast röra sig om vissa branscher (möjligen kan också omlandets rust-ningsindustri ha påverkat siffrorna). Med andra ord har vi att ta itu med gravt motsägande uppgifter. Ca 1 miljon industrianställda borde gissningsvis vara en rimlig siffra.
Depressions- och inflationsvågor ledde under 1920-talet och 1930-talets första år till en svår arbetslöshet (1932 fanns det i Berlin över 600 000 registrerat arbets-lösa). Genom nazi-regimens omställning till krigsproduktion under senare delen av 1930-talet kunde arbetslösheten till stor del elimineras.
Det bör här påpekas att den berlinska industristatistiken även från tiden efter andra världskriget är långt ifrån lättolkad. Visserligen är tendenserna tydliga (vilket är viktigast för oss) men siffrorna kan variera åtskilligt från källa till källa förmodligen på grund av en vidare eller snävare definition av begreppet “indu-stri”. Vanligen är det “tillverkningsindustri” som de olika geografiska beskriv-ningarna då handlar om. I fortsättningen håller jag mig i stort till siffror som hämtats från Statistisches Landesamt Berlin och Statistisches Jahrbuch der DDR. För Berlins del betydde andra världskrigets allierade bombningar och den därpå
tredjedelar i västsektorerna och en tredjedel i östsektorn) att man i princip efter kriget fick börja industriuppbyggnaden från noll.
Kort efter andra världskriget gick näringslivet skilda vägar i de båda stadshal-vorna.
Västberlin
Den sovjetiska demonteringen av västsektorernas industrianläggningar m.m. (detta skedde sålunda under den period när hela Berlin var underställt den sovje-tiske stadskommendanten) innebar att industrikapaciteten sjönk med mer än 80 % jämfört med förkrigssituationen. De första efterkrigsåren kan inom alla stads-funktioner ses som uppröjnings- och återställandeår. Genom blockaden 1948-49 liksom bortfallet av den östliga marknaden sjönk den redan begränsade industri-produktionen till sitt dittills lägsta efterkrigstal och arbetslösheten steg till nästan 300 000 personer.
Västmakterna insåg då till fullo Västberlins (och dess näringslivs) situation och man skapade, förutom Marshallhjälpen, en mängd finansiella stödinstrument som skulle komma att hålla den isolerade staden under armarna i fyra årtionden. Detta innebar att Västberlins industrikapacitet återställdes under 1950-talet och 1960 var ca 305 000 personer sysselsatta inom tillverkningsindustrin och denna höga industriarbetarsysselsättning bibehölls under huvuddelen av 1960-talet då det rådde en stabilitet inom det berlinska näringslivet.
Därefter skedde samma dramatiska omstrukturering som i de flesta stora västeu-ropeiska industristäder. Det kan här jämföras med Göteborgs och Malmös parti-ella respektive fullständiga avveckling som industristäder, här inte minst på verkstadsindustri- (varvs-)sidan.
Ca 270 000 personer var år 1970 anställda inom den västberlinska industrisek-torn och detta tal hade 1980 sjunkit till 182 000 (d.v.s. en nedgång med en tred-jedel) och 1990 till 172 000. Den största tillbakagången finner man på verkstads-industrisidan där antalet sysselsatta under ovannämnda period gick ned från 31 000 via 20 000 till 17 000 och på elektrotekniksidan från 101 000 via 65 000 till 56 000. Den relativt sett största nedgången drabbade konfektionsindustrin (17 000 via 6 000 till 3 000). Detta sistnämnda fenomen överensstämmer väl med si-tuationen i övriga västeuropeiska industristäder.
Östberlin
I och med skapandet av DDR 1949 och upphöjandet av den östra stadshalvan till huvudstad kom näringslivet här att ingå i det planekonomiska systemet.
Det totala antalet sysselsatta i det östberlinska näringslivet som 1964 var 575 000 sjönk 1970 tillfälligt till 555 000 för att 1980 ha stigit till 621 000 och 1989 till 697 000 personer. Antalet industrianställda uppgick 1961 till 167 000, 1970: 152
000, 1980: 155 000 och 1989: 176 000. Vi kan sålunda konstatera en viss ökning inom den östberlinska industrin samtidigt som bortrationaliseringens tid rådde i Västberlin.
De båda ledande branscherna elektroteknik/elektronik och verkstadsindustri kom i Västberlin, i fråga om antalet anställda, att nästan halveras från 1960-talet till murens fall, medan vi kan se en motsatt utveckling i Östberlin. Den förra bran-schen redovisar 1971: 62 000, 1979: 67 000 och 1989: 76 000 anställda och den senare respektive 39 000, 44 000 och 57 000 anställda.
Bland de stora östberlinska kombinaten kan nämnas VEB Kombinat Kabelwerk Oberspree, VEB Elektro-Apparate-Werke och VEB Kombinat NARVA Berliner Glühlampenwerk (på slutet med 5 000 anställda).
Källor: Zimm 1990. Werner 1990 och Hofmeister 1990.
Den berlinska industrin efter 1989
Västberlin uppvisade vid återföreningen en industri som redan genomgått en för Västeuropa traditionell omstrukturering och reducering, medan Östberlin kunde presentera en totalt sett expanderande industri. Ser man på antalet anställda var de båda stadshalvornas industrier ungefär jämnstora.
Nu vidtog en snabb och skoningslös omstrukturering av den östberlinska indu-strin, som ju efter västmått kännetecknades av ineffektivitet samt miljöfarliga och klart överdimensionerade enheter. Enligt Wirtschaftsbericht Berlin (1994) återstod det då (efter fyra års nedskärningar!) 34 000 industriarbetsplatser av det av dem angivna utgångstalet 187 000. I Entwicklungskonzept (2004) anges en-dast sysselsättningstalen för hela Berlin med 1995: 200 000, 2000: 162 000, 2003: 140 000. En aktuell uppgift från SenStadtentw. anger 2005 års industrisys-selsättningstal till 132 700. Uppdelningen på öst och väst har upphört och genom den nya administrativa indelningen ger inte distriktssiffrorna några klara besked. För att få en uppfattning om flermiljonstaden Berlins omstrukturering på när-ingslivs-/sysselsättningssidan under en 80-årsperiod kan nämnas att industrisek-torn, enligt min bedömning (se ovan), 1925 sysselsatte 1 080 000 personer och Dienstleistung-sektorn (tjänst-/servicesektorn, med handel, trafik, serviceföretag, stat, organisationer o.s.v.) 720 000. År 2005 var förhållandet det motsatta med drygt 1 3000 000 anställda i Dienstleistung-sektorn och endast drygt 130 000 i industrisektorn. Det bör dock påpekas att Berlin vid det första tillfället hade när-mare 20 % fler invånare än idag, men detta påverkar ju endast i någon mån de absoluta talen.
Denna förvandling från industri- till tjänste-/servicestad är ej på något sätt unik för Berlin utan avspeglar ett allmänt storstadsförlopp.
I den statistik över de 100 största arbetsgivarna inom det berlinska näringslivet som Industrie- und Handelskammer zu Berlin utgav i februari 2006 (IHK 2006) ligger överraskande Siemens AG på tredje plats med 14 100 anställda (nr.1 Deutsche Bahn AG med 19 400 och nr. 2 Charité-Universitäts-Medizin Berlin med 15 000 anställda; i övrigt dominerar banker, försäkringsbolag, kommunala institutioner, sjukhus o.s.v., medan övriga industrier ligger långt ned i statisti-ken). Som mest hade Siemens Berlinfabriker 30 000- 40 000 anställda
Genom en snabb förvandlingsprocess fick man i Berlin en mängd tomma indu-strilokaler och industriområden. Den förra kategorin utgjordes av en stort antal arkitektoniskt ytterst värdefulla byggnader som placerats under Denkmalschutz (t.ex. Borsig-Werke i Tegel, AEG i Wedding, Ullsteinhuset i Tempelhof, Narva-fabriken i Friedrichshain och ett flertal objekt i den totala industrimiljön i Ober-schöneweide, fig 9:1).
Fig 9:1 Flygbild över det klassiska industriområdet Oberschöneweide. (Källa: BLEG ca 1995).
Här gällde det att både bevara/rusta upp själva byggnaderna och dessutom ge dem ett nytt innehåll. Flera av de klassiska industriområdena har åtminstone till delar förvandlats till högteknologiska industriparker och forskningscentra. Här kan nämnas det s.k. Spreeknie i Oberschöneweide (med bl.a. “Technologie- und Gründerzentrum Spreeknie”), Landschaftspark Johannisthal-Adlershof ( med universitetsnära verksamheter, vetenskap, näringsliv, boende och rekreation) och Oberbaum-City (med både tillverkning /Osrams lampor/ och modern teknologi).
Med andra ord har det som en gång var traditionella industriområden inom Ber-lins specialbranscher idag reserverats för forskning och företag inom IT-/datasektorn, mediekvarter m.m. (en svensk parallell till detta är förvandlingen av Kockums varvsområde till ett omfattande högskole- och forskningsområde samt bostäder).
Till detta kommer nya högteknologiska centra i Berlins ytterområden eller om-land (se även kap 3). I de industriområden som skapades under DDR-tiden i ex-pansionsdistrikten i öster saknas arkitektoniskt värdefulla objekt. Omställningen har här bl.a. gått ut på att skapa en bättre industrimiljö (stor Coca Cola-fabrik i Hohenschönhausen). Samarbetet industri- vetenskap är vidare en av hörnpelarna i den nya berlinska industribilden.
Källor: Berlin wird...1993, Neue Chancen an der Spree, Wirtschaft und Denk-malpflege 2000, Zweiter gemeinsamer Raumordnungsbericht der Länder Berlin und Brandenburg 2004 och Geiger 2006.