Begreppet handledning

Angående begreppet handledning skriver Bladini (2004) att det är problematiskt för att det ges olika innebörd beroende på sammanhanget.

Specialpedagogerna och skolledarna menar att begreppet handledning är otydligt och svårdefinierbart men viktigt och självklart. Resultatet visar att begreppet handledning står för olika innehåll och förväntningar.

Båda yrkesgrupperna menar att behoven uppstår av olika orsaker men att den är viktig för utveckling, av både pedagogen och eleven.

Handledningen kan ske spontant men även mer strukturerat enskilt eller i grupp där mötet mellan specialpedagogen och pedagog/pedagoger får betydelsen av att få in nya perspektiv som en skolledare uttrycker det.

En av specialpedagogerna kände att begreppet handledning mest hörde ihop med handledning i grupp, eller som när hon fick handledning av psykolog medan skolledaren på samma skola såg mer på det som att specialpedagogerna utförde handledning väldigt mycket.

Vi märkte under intervjuerna att en del fick aha-upplevelser och menade att det är ju också en slags handledning, de reflekterande samtalen.

I examensordningen (SFS 2001:23) och i utbildningsplanen för specialpedagogisk påbyggnadsutbildning, 60 p (MAH) står att specialpedagogen ska utgöra en kvalificerad samtalspartner och rådgivare i pedagogiska frågor för kollegor, föräldrar och andra berörda och det kan ju specialpedagogen vara både i gruppsamtal och som handledare i enskilda samtal. Det är också upp till var och en att tolka uttrycket kvalificerad samtalspartner och sätta in det i olika sammanhang som t ex handledare i ett reflekterande samtal.

Likheter och skillnader mellan yrkesgrupperna

I fråga om resultatet av handledning och vikten av reflektion menar vi att de båda yrkesgrupperna hade ett liknande synsätt, medan specialpedagogerna reflekterar mer kring skillnaden mellan handledning i grupp på bestämda tider och handledande samtal som uppkommer efter ett behov.

De var tveksamma till vad som ska kallas handledning och flera av dem kände nog att det hör ihop med grupphandledning på bestämda tider med avtal och en handledare utifrån.

Vi anser att skolledarna däremot hade fullt förtroende för sina specialpedagoger och att de såg den handledningen som specialpedagogerna utförde som en stor hjälp till pedagogerna när situationer uppstått och att pedagogerna då fick tillfälle att reflektera över situationen.

Någon skolledare betonade vikten av att specialpedagogen skulle komma med råd och visa på metoder i handledningen för att ge pedagogerna stöd i arbetet med eleverna.

Vi menar att tanken med reflekterande samtal har väckt intresse hos många under specialpedagogutbildningen och att specialpedagogerna hittar egna vägar för att genomföra handledning i mera spontana situationer då problem uppstår, ärendehandledning som någon i intervjuerna kallade det.

6.1.2 Förutsättningar

I litteraturkapitlet har vi tidigare refererat till Handal (Brusling & Strömqvist, 1994) som menar att tid, kompetens, struktur och kultur är några av de förutsättningar som bör tas hänsyn till vid handledning.

För att specialpedagogen ska få utrymme för handledning betonar han vikten av att avsätta tid till reflekterande handledning och att avsätta tid för kompetensutveckling för att alla pedagoger ska förstå vad reflekterande handledning innebär. Vidare menar författaren att det behövs struktur genom att schemalägga handledningen och också för att belysa skolkulturen på den skolan som det gäller, om klimatet på skolan upplevs som positivt till reflekterande handledning.

Malmgren Hansen (2002) menar också att det är skolmiljön och skolkulturen som påverkar utrymmet som specialpedagogen har för att utveckla den specialpedagogiska verksamheten.

Likheter och skillnader mellan yrkesgrupperna

Trots att begreppet handledning upplevs som otydligt så menar vi att alla specialpedagogerna i undersökningen upplevde att de hade förtroende att handleda och samtliga skolledare i undersökningen uttryckte att de hade förtroende för specialpedagogerna som handledare. Både specialpedagoger och skolledare menade att specialpedagogen måste marknadsföra sig själva och visa på goda exempel i fråga om reflekterande samtal och handledning.

En skolledare säger att för att få lärarnas förtroende att handleda så måste den som handleder kunna visa på fungerande metoder som lärarna kan använda tillsammans med eleverna. Båda grupperna hade önskemål om mer tid till reflektion men speciellt skolledarna menade samtidigt att pedagogernas tid var så uppbunden så det var svårt att prioritera.

Vi upplevde genom respondenterna att skolklimatet var till stor del positivt inställt till handledning på de skolorna som vi utförde intervjuer på och många av dem avsatte tid, men den var sällan schemalagd för detta ändamål, utan uppkom efter behov.

Vad det gäller kompetensen och förståelsen av handledning med reflektion, så upplevde vi att på några skolor var de flesta pedagogerna införstådda med innebörden, på någon skola var det vissa arbetslag som hade reflekterande handledning, men oftast var det enskilda pedagoger som hade positiva erfarenheter av denna typ av samtal.

Genom intervjuerna upplevde vi att skolledarnas aktiva, positiva stöd är en nödvändig förutsättning för utvecklingen av specialpedagogens handledaruppdrag och att skolledarnas inställning har stor inverkan på personalen, vare sig man är medveten om det eller inte. Vi anser att om inte specialpedagogerna har skolledarnas aktiva stöd så kommer handledaruppdraget att rinna ut i sanden men ett sätt för att få mer tid och utrymme för handledning kan vara att handledningen räknas som kompetensutveckling.

Skolledarnas attityd till detta, menar vi är av mycket stor betydelse, men också specialpedagogernas egna intressen av handledningens betydelse och hur mycket specialpedagogen kan påverka sitt arbete.

Personlighet och relationers betydelse

Bladini (2004) skriver att det kan uppstå problem i relationen mellan specialpedagogen och pedagogerna om specialpedagogen ser sig själv som barnets försvarsadvokat och att det kan medföra att hon förlorar sin respekt och lyhördhet för pedagogen.

Vikten av bra relationer mellan människor har kommit upp i de flesta intervjuer och även specialpedagogens roll som medlare för att skapa bättre relationer.

Likheter och skillnader mellan yrkesgrupperna

Specialpedagogens personlighet har enligt båda yrkesgrupperna en stor betydelse för

utvecklandet av handledarrollen. Stor social kompetens, flexibilitet samt ödmjukhet är några av egenskaper som nämns.

Specialpedagogerna räknar upp flera egenskaper som de anser är viktiga för att få förtroende att handleda och en del känner sig lite osäkra i rollen.

De flesta skolledarna däremot, menar vi, berömmer sina specialpedagoger och har fullt förtroende för deras förmåga att handleda pedagogerna.

Vi menar också att det är genom att skapa goda relationer som specialpedagogen bygger upp sin roll och skapar förtroende för att få uppdrag med handledning, reflekterande samtal. Det är de goda relationerna, både kollegor emellan och relationerna till eleverna och deras föräldrar samt alla övriga personer som är viktiga för elevens välbefinnande i läromiljön, anser vi och utifrån det förtroendet kan specialpedagogen själv utveckla handledaruppdraget. 6.1.3 Möjligheter och hinder

Möjligheter

Normell (2002) skriver att handledning i skolan kan vara ett forum för reflektion där man både kan stärka och utveckla sin professionalitet och hämta andan vid exempelvis många förändringar inom skolan.

Skolledarna ser handledningen som en möjlighet till skolutveckling menar vi och de uttrycker att via handledning av specialpedagogen kan lärarna få verktyg för framtiden och hjälp med åtgärdsprogram och metoder och i samtalen bolla tankar och reflektera.

Flera av specialpedagogerna upplevde att när de skriver kartläggningar och åtgärdsprogram tillsammans med pedagogerna, så har det blivit ett tillfälle för ett reflekterande samtal. Det skapar en situation då man måste reflektera över sitt förhållningssätt gentemot eleven och läromiljön runt eleven och de menar att förändringar inom dessa områden gynnar ofta fler än bara eleven som kartläggningen/åtgärdsprogrammet handlar om.

En av specialpedagogerna menar att det blir en naturlig väg till reflekterande samtal utan att specialpedagogen behöver fråga vem som vill ha handledning.

Hon ansåg också att det är ett utmärkt forum och att varje tillfälle är unikt för det handlar om relationer mellan olika människor i olika situationer.

Likheter och skillnader mellan yrkesgrupperna

Alla menade att handledning var en möjlighet för lärarna att reflektera över sin lärandesituation, att få prata av sig och att det var till stor hjälp vid kartläggning och upprättande av åtgärdsprogram.

Någon skolledare ville betona vikten av rådgivning och metoddiskussion i samtalen medan specialpedagogerna och även några skolledare menade att om lösningar kommer inifrån lärarna själva, via det reflekterande samtalet med specialpedagogen, så är de mer förankrade och förändringar blir då lättare att genomföra.

Någon ser specialpedagogen som expert/konsult och förväntar sig konkreta råd och tips och som hjälper till att lösa problem snabbt och kanske kortsiktigt, medan andra ser specialpedagogen som skolans förändringsagent som arbetar mera långsiktigt.

Processer sätts igång genom att reflektera över situationen, menar vi, nya tankar förankras lättare och pedagogerna ges en möjlighet att våga prova nya metoder som de varit del i att komma fram till.

Vi anser också att de förändringarna som börjar ske med pedagogerna ger resultat i klassrummet och gynnar då eleverna.

Någon skolledare var mer kritisk till reflekterandet och som vi upplevde det, mer resultatinriktad och betonade specialpedagogens konsulterande roll, som ger tips och råd och visar på metoder.

De kortsiktiga lösningarna med tips och råd i enskilda elevfall är viktiga, anser vi men vill i vår undersökning framhålla de reflekterande samtalen som mera långsiktiga lösningar som på sikt gynnar fler elever och ses som en utveckling för hela skolan.

Hinder

Bladini (2004) menar att inom individperspektivet söks förklaringarna på elevens svårigheter hos individen själv, medan inom det miljörelaterade perspektivet ses elevens svårigheter som en relation mellan elevens förutsättningar och omgivningens krav.

Ett hinder som tidigare framgått var om pedagogerna endast ser eleverna som bärare av problemet och inte ser sig själv eller omgivningen som en del av det. Specialpedagogerna i intervjuerna ser problem ur ett miljörelaterat perspektiv och menar att ett hinder är om pedagogerna ser problem ur ett individperspektiv.

Att inte ge råd för snabbt utan ge tid till reflektion var ett annat hinder som kom upp.

Lauvås och Handal (2001) menar att med reflektionen som verktyg kan vi förstå och utveckla eller förändra det som händer omkring oss och om man i handledningen ger råd, ska man inte ge dem för tidigt.

Några av specialpedagogerna i intervjuerna var medvetna om problemet att de ville hjälpa och ge råd innan pedagogerna själva fick tid att tänka efter.

Bladini (2004) skriver att det kan bero på osäkerhet och okunskap på skolan om vilka krav och förväntningar som kan ställas på samtalen.

Några av respondenterna tog upp detta som ett hinder att specialpedagogen och pedagogen hade olika förväntningar på vad handledningen ska leda till och att det då inte leder till det man tänkt sig.

Likheter och skillnader mellanyrkesgrupperna

Båda yrkesgrupperna hade tankar kring att om specialpedagogen kom med råd och stöd för snabbt, så kunde det ses som ett hinder för att reflektionen hos pedagogerna själva då uteblev. Någon skolledare nämnde i intervjun att ett hinder var om specialpedagogen inte vågade ställa utmanande frågor till pedagogerna.

Vi menar att om specialpedagogen upplever att en del frågor är känsliga att ställa så kan det bero på att pedagogen ser situationen utifrån ett individperspektiv, som Bladini (2004) beskriver tidigare i kapitlet, och inte ur ett miljöperspektiv, då pedagogen själv ser sin del i situationen.

6.1.4 Utvecklandet av handledarrollen

För att arbeta med att undanröja hinder för och orsaker till svårigheter i lärandemiljöerna krävs det att specialpedagogerna knyts närmare skolans ledning, menar Bladini (2004). Hon skriver också om svårigheten med den process som sker då specialpedagogen ska utveckla en ny funktion, handledarfunktionen, inom ett område där alla har sina givna roller.

Att utveckling och förändring tar tid belyser Malmgren Hansen (2002) i sin studie då hon säger att det tar cirka fem år för specialpedagoger att utveckla en identitet och strategier för att förändra verksamheten.

En av specialpedagogerna i vår undersökning beskriver också hur hon har kämpat för att få igenom sina nya uppdrag och vilken tid det tagit. Förändring tar tid och det måste det få göra uttrycker en skolledare.

Någon av skolledarna beskriver hur de aktivt under flera år jobbat för att förändra attityden hos det stora lärarkollegiet att pedagogerna själva har ansvar för eleverna men med hjälp av specialpedagogen och att det inte är ett individproblem som specialpedagogen/specialläraren tar hand om.

Att specialpedagogen behöver vidare utbildning och själv handledning i utvecklandet av sin handledarroll visar några av intervjusvaren. En av de intervjuade specialpedagogerna har gått en särskild handledarutbildning och alla fick egen handledning, enskilt eller i grupp, de flesta av psykolog.

Likheter och skillnader mellan yrkesgrupperna

Båda yrkesgrupperna i intervjuerna betonar vikten av att marknadsföra sig själv som specialpedagog och visa på sina styrkor, samt att avgränsa sina åtaganden och att det är en del av arbetet som kan utvecklas mera.

Båda menade också att specialpedagogerna själva måste bygga upp ett förtroende för att få mandat att handleda.

De små skolorna som vi gjort intervjuer på, jobbar fram arbetsplaner på varje skola för att den då blir närmare en även om de utgår från examensordningen, så måste man ju rätta sig efter verkligheten menar respondenterna.

Både skolledarna och specialpedagogerna är positiva till den nya rollen som specialpedagogerna har; att jobba mot pedagogerna och att pedagogerna själva tar mer ansvar för elever i behov av särskilt stöd – men samtidigt menar alla att enskild undervisning av elever också är viktigt och ingår i specialpedagogens arbete.

Vi menar att dialogen mellan ledning och specialpedagog har stor betydelse och att specialpedagogen måste visa på hur viktigt det är och få utrymme för sina idéer och tankar.

På de mindre skolorna som vi valt, upplevde vi att specialpedagogerna arbetade i nära samarbete med ledningen och att de där hade stora möjligheter att själva bygga upp sin roll. Vi menar vidare att den större skolan som vi intervjuade på med många specialpedagoger anställda, hade ett mellanled i form av specialpedagog med ett övergripande ansvar och att rollerna där var mer givna.

Vi slutar kapitlet med en sammanställning av de två yrkesgruppernas tankar om att utveckla specialpedagogens handledarroll.

Specialpedagogerna, menar vi, tror på en utveckling genom att förtydliga sin roll, först för sig själv och sedan för skolledning och kollegor. De tänker också att de med envishet, att inte ge upp och visa på goda exempel kan bryta speciallärartraditionen och införa den nya specialpedagogtraditionen som till en del innebär handledning.

Skolledarna, menar vi, tänker att de med en positiv syn, med uppmuntran genom exempelvis fortbildning inom handledning samt genom att ge tid och utrymme för handledning kan bidra till att utveckla specialpedagogens handledarroll.

6.2 Metodanalys

Vi vill i detta kapitel dra slutsatser och diskutera tillförlitligheten i våra metoder och i analysen av våra data. En diskussion kommer att föras om hur våra metoder gagnat frågeställningarna och vi vill även kritiskt analysera resultaten utifrån våra synpunkter och värderingar.

Vi menar att vårt val av metod har fungerat bra för att få svar på våra frågeställningar. Pilotstudien gjorde att vi fick relevans i frågeställningarna och ökade vår tydlighet i fråga om vad vi i vår undersökning menade med handledning, både för oss själva och för våra respondenter.

Antalet respondenter var rätt inom den tidsram vi hade till vårt förfogande. Några respondenter kände vi sedan innan och där kan vi tycka att samtalet flöt lättare. Relationen kan ha påverkat resultatet men i så fall till det positiva då vi redan hade kännedom om respondent, organisation och pedagoger och menar att vi kom djupare i de samtalen. Valet av skolor var också rätt eftersom de redan utförde handledning och hade mycket tankar kring detta.

Tiden vi hade till förfogande gjorde att vi inte kunde närvara båda två vid intervjutillfället. Detta hade varit bra för att observatören då kunde lagt märke till kroppsspråk med mera. En fördel med att vara en/en vid intervjuerna tror vi är att det blir mer balans vid tillfället och också att det är lättare att hitta en gemensam tid för intervjun.

Vi har förtydligat våra frågor och gett beskrivande förklaringar under intervjun, men upplever inte att vi ställt ledande frågor. Om någon respondent svarat kort på en fråga så har vi vidareutvecklat det och ställt följdfrågor, för att få ett mera uttryckligt svar. Svaren vid intervjun kan ha påverkats av att respondenterna inte fick ut några frågor före intervjun men syftet var att ta del av specialpedagogernas och skolledarnas spontana tankar.

Frågeguiden var betydelsefull vid intervjutillfället men i efterhand kan vi tycka att vi borde ha haft fler följdfrågor, vissa intervjuer blev korta men ändå innehållsrika. Frågorna tycktes ibland gå in i varandra men efter en stunds reflektion kunde tankarna kring en fråga ta ny vändning när liknande fråga ställdes. Vi upplevde att några respondenter fick nya tankar kring

handledning och deras roll. Våra reflektioner efter intervjutillfällena överensstämde med det Normell (2002) skriver att några upplevt efter handledningstillfällen ”… att man fick flera nya tankar under tiden som man berättade, att man inte förstod att det gick att se saken från så många håll.” (s.79) Det hade varit intressant att intervjua specialpedagogerna först för att sedan ”spetsat” frågorna till ledningen, men detta var inte tidsmässigt och praktiskt möjligt. Valet med att använda bandspelare var också helt rätt. Det skulle inte vara genomförbart att anteckna alla dessa intervjuer och de nyanser våra respondenter gav oss under intervjun. Efter varje intervju spelade vi in en kort sammanfattning av våra egna reflektioner och tankar vilket visade sig vara ett stöd vid analysen.

Vi tror att tillförlitligheten i studien är hög eftersom respondenterna på ett öppet och spontant sätt delat med sig av sina tankar kring specialpedagogens handledningsuppdrag. Dock måste vi vara medvetna om att våra egna värderingar, bakgrund, erfarenhet och intressen kan påverka resultaten. Vi menar ändå att tillförlitligheten blir större med två personers sätt att tolka resultaten och vi upplever inte att vi tolkat några svar på olika sätt. Dessutom ökar tillförlitligheten när vi är två personer som noga gått igenom alla åtta intervjuer både individuellt och tillsammans.

Vår egen tolkning av materialet har enligt vår uppfattning validitet eftersom vi har undersökt vad vi avsett att undersöka, fyra skolledares och fyra specialpedagogers tankar kring handledning, men att vi under arbetets gång många gånger fastnat i begreppet handledning och reflekterande samtal och hela tiden fått förtydliga för oss själva och respondenterna vad vi i denna undersökning menar.

En styrka med undersökningen menar vi är att vi upplever att respondenterna på ett ärligt och öppet sätt delat med sig av sina tankar kring handledning under intervjuerna. Respondenterna har varit väl insatta i ämnet och avsatt rikligt av sin tid för att i lugn och ro delta i undersökningen. En svaghet med undersökningen kan synas vara att vi endast undersökt åtta personers åsikter och någon generalisering är därför inte relevant att tala om i vårt arbete. Vi är medvetna om att de utvalda respondenterna inte representerar alla specialpedagogers och skolledares uppfattning utan vårt urval påverkar resultatet.

Vi anser oss ha följt de etiska krav för forskare och forskning som Humanistisk- samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) beskriver (Stukát, 2005).

7 Pedagogiska konsekvenser

Vår tanke är, att genom att specialpedagogen handleder pedagoger på skolorna och initierar reflekterande samtal, så sprids ett specialpedagogiskt synsätt ut till klasserna och fler elever gynnas.

Specialpedagogens handledningssamtal kan ses som en form av specialpedagogiskt stöd för att stärka arbetslagen och enskilda pedagoger genom att lyssna, stödja och bekräfta. Bladini (2004) skriver: ”Det handledande samtalet kan bidra till att vidga synen på specialpedagogisk verksamhet. Utmaningen förefaller ligga i att söka skapa villkor som gynnar användningen av